Sarisens kompott

En glimt av ljus

2011-11-30T07:23:00.003Z

ett andningshål i isen!

Fantastiskt!

Ungefär en timme efter att jag publicerade blogginlägget igår, ringde en av mina nya medarbetare i eufori. Det har dykt upp en massa mail och intressenter till vår lilla nystartade "verksamhet", eller vad man nu skall kalla det, med positiva svar.

Vrålpepp!!!

Så nu trotsar jag den eviga tröttheten och sitter klockan halv nio och skall formulera ett mail till de skolor och de kommuner som var mest positiva för att vi skall kunna ringa upp dem och sälja det vi vill sälja till dem. Tjoho!

Eftersom det är ett etablerat namn vi representerar vill jag inte skriva ut namnet här. För detta är bara min blogg och ingen skall behöva lida för mina attitydproblem hehe!

Hejja!!!

Vad är det nu då?

2011-11-29T11:57:00.005Z

en premenstruell betraktelse eller ett konstaterande av fakta?

Det är skit! Det finns en hel del bra, men i det stora hela är det just nu skit! Patetisk självuppblåselse eller paranoia, idioti eller lathet, eller kanske helt enkelt otur-oflyt-taskigtajming.

Att tycka synd om sig själv är inte bra att göra och det vill jag inte heller. Problemet är väl egentligen -varför- jag känner mig som skit och nästan inte orkar nåååågot alls! Trots att jag som vanligt har en massa grejer som borde bli gjorda. Man kan alltid skylla på en massa saker. Det går att rycka upp sig! Men jag orkar faktiskt inte. Bara det där att veta att man borde rycka upp sig letar sig in i hjärnan och talar om att man är värdelös.

Att bli bekräftad som värdelös gång på gång. Att inte kunna se de gånger man blir bekräftad som bäst eller som duglig eller bra. Att inte kunna hitta gulkornen bland allt djävla grus och skit man kliver runt i. Det är skit.
Ni som känner mig vet att jag inte är premenstruell, men idag mår jag inte bara kass, jag är gråtmild oxå och det är jag ofta strax innan mens det blir lite värre då, lite...

Just nu sitter jag och letar och letar, i mitt huvud, bland saker som hänt för att få lite positiv energi men kan fan inte hitta något som räcker för att jag skall bli lite glad. Så den stora frågan blir väl då vad skulle behövas? Och, hur djävla uppmärksamhets egoboosts berömstörstande får man lov att vara? När blir man ansedd som bortskämd?

Jag är en människa som aldrig tar saker för givet gällande det mesta. Ingen kommer att ge mig ett jobb bara för att jag vill ha det. Om jag vill ha ett jobb måste jag anstränga mig. Jag har startat så många projekt som jag vill göra tillsammans med folk som i stort sett alla har blivit, INGENTING tillslut. Det har varit jag som har drivit, ingen annan har känt engagemang.
Min psykolog sa att jag skulle försöka hitta något att "hänga på" istället. Inga startade teaterprojekt som redan startat har plats för mig i efterhand. Jag äääär ingen man kommer att tänka på när man startar projekt (jag har gnällt om det förr, jag veeet), så fat chance att jag kan hänga på något kul i teaterväg...

Jag är dessutom jobbig att ha att göra med. Det har jag fått bekräftat! På ett fult sätt dessutom som gjorde att jag trodde att jag klappa ihop helt. Det är väl istort utrett, men, likväl. Det är inte kul att veta att folk är rädda för att jag skall bli arg för att de säger till mig.
Det som stör mig mest är att de som känner mig på riktigt, vet att jag inte är "farlig". Jag är hetsig, men jag är inte långsint på det sättet. Dessutom är folk så djävla konflikträdda så de skiter ner sig om man skulle råka säga ifrån lite för "snäsigt" en gång...

Det ironiska är att jag har undvikit att säga till om en massa saker för att inte verka gnällig, o c h, jag undviker att sväva ut i mina gamla "klagoharanger" som är menade att vara underhållande inte klagande, för att jag inte vill "sprida dålig stämning" (som jag fått höra att jag gör).
De har inte samma humor som jag alls utan börjar ifrågasätta mina argument som om det var en diskussion och jag orkar inte gå i svaromål för en "ståupp-uppläggs argumentation" för det vore löjligt. Antingen tycker man det är kul eller inte. Man argumenterar inte med Magnus Betnérs Alkohollism idéer när han drar dem på scen, fastän man inte håller med om dem för de är rätt underhållande och har en liten poäng...

Det är rätt bra att skriva, för nu är jag inte lika ledsen längre utan mer arg. Men det är i detta läge inte bra heller. För jag vill vara glad och må bra och så blev jag ledsen igen, fan!

Just nu är jag i startgroparna gällande ett projekt som jag varit med och startat, fast mest hängt på själva starten liksom. Att lägga alla ägg i den korgen känns mer än osäkert även om jag inte tvivlar ett ögonblick på mina två medarbetares kompetens och vilja i detta.
Jag bara går på rutinen att inte vänta sig för mycket för det kan, märk väl, det KAN, gå åt helvete detta med. Ja, det kan det ju, men, som den positiva pessimist jag är, säger jag att; det kan inte mer än gå åt helvete! Och om det gör det måste du veta att du gjort det du kunnat för att få det att funka.
Man får ju alltid tutat i sig att man måste ge hundra procent och tro helhjärtat på det man ger sig in i eller hur. Jag gör det, men är ändå osäker och trots min pessimism blir jag lika djävla besviken om det skiter sig, så vem fan lurar man egentligen.

Så vad fan behöver jag då?

Jag behöver ett projekt, där jag behövs! Där jag kan använda mina kompetenser som skådis, organisatör, ekonomiskt sinnad. Jag behöver umgås med folk som fattar min humor. Jag behöver frisk luft. Jag behöver bli skrattad åt/med. Jag behöver sova 9-10 timmar/dygn. Jag behöver pengar. Jag behöver vara behövd för den person jag är i fler sammanhang än för familjen. Jag behöver andas! ... och jag behöver rycka upp mig...

Det är lite svårrott just nu bara, antar att det går över... fy fan!

Ett upprop, en start

2011-09-13T09:08:00.003+01:00

i min egen skola...

Hur många gånger har jag börjat ett nytt liv? svaret på den frågan kan jag inte i huvudet och har nog utvecklat här i bloggen redan.

... Men nu djävlar måste det fan ske något! Det funkar inte att bara tänka att jag skall göra saker.Det funkar inte att skriva lista efterlista och inse att posterna på listan visst blir gjorda men i helt fel ordning och de viktiga sakerna förs bara över på den nya listan som måste upprättas när det blir för kladdigt på den första listan med alla smågrejer som läggs till efter hand.

Attans va det är vanligt att känna att " energin kommer och att nu skall jag starta" och sedan efter ett litet tag inse att - fan klockan är för mycket jag hinner inte med det jag ville; och sedan dagen efter får jag inte alls samma känsla, återigen, förrän för sent på dagen...

Jag är född för sent. Jag är tidspessimist och kommer därför alltid (i stort sett alltid) i tid. Får alltid färdigt saker jag åtar mig i tid, och arbetar självständigt och målinriktat. Men kommer alltid sent till mina egna idéer och viktiga saker. Det är som att jag inte tar mig själv och mina projekt på tillräckligt allvar...

... Men nu har jag en lista med grejer som kräver ett upprop och jag får försöka lära mig själv vad och vem som är drivande så jag inte fastnar. Måste vara, som jag försökte lära ut till gymnasietreorna i Ale, en bra chef för mig själv...

Så, nu startar jag igen och hoppas att jag denna gång kommer att hålla uppe flytet tillräckligt länge för att känna att det bara är att flyta med strömmen jag skapat själv.

Just nu är jag lite trött, skall bara vila först... Ah men vad faaaaan!!!

Varför?

2011-09-08T11:31:00.005+01:00

Därför!

Så är det ofta, att man har en fråga som är så försvinnande svår att svara på så att man får, eller för den delen ger, ett "därför" till svar. Men vadå "svår fråga"?

När barn är i Vaffödå åldern så behöver man inte säga - därför. Då kan man, om man inte kan det riktiga svaret, hitta på krångliga svar som de ändå inte kommer i håg till vuxen ålder och de har fått känna sig viktiga och lyssnade på när de för fyrtioelfte gången frågat en följdfråga på hur fisken simmar eller något annat intressant för en lite en...

När barnen kommer upp till lite mer konkluderande ålder och har svårt för att ta ett nej, blir det svårare. För då är oftast deras enkla logik svår att säga emot. "varför får inte vi mer cola det finns ju kvar sedan igår? För att i dag är det inte lördag och då dricker vi inte cola! Jamen ni dricker ju vin till maten idag oxå..." Då vore det straffbart att svara "därför", men det är lockande när man ser hur spralliga de blir av sockret efter 18.00

Det är väldigt svårt för mig att svara på frågan " Varför är talet pi alltid 3,14 typ?" för jag kan inte de korrekta matematiska termerna för hur och varför det blir så. Jag vet bara att det är så. Så, istället för att säga "därför att det är det" kan jag slingra mig, rita upp en cirkel och be dem räkna ut radien på en cirkel med omkretsen 46 cm... Slå upp detta Omkretsens längd O är relaterad till en cirkels diameters längd d, via den enkla formeln O = πd eller O = 2πr, där r är cirkelns radie på Wikipedia, och sedan gå låångt därifrån...

När man pratar med myndigheter är det ibland väldigt svårt att veta varför man får svaret "därför".

Man känner ju själv att man faktiskt har passerat barnstadiet som frågeställare. Det kan således kännas plågsamt konstruerat, ja snudd på ovärdigt, att höra slingrande tjänstemän dilla om; "nu-vet-jag-ju-inte-om-du-gjort-si-eller- skrivit-så" eller "det-kanske-är-så -att-den-som-fått-bifall-har-en-förälder-blaa-som-bor-blaa-och-därför-bla"... Hittepå argument istället för att sätta sig ned och faktiskt ta reda på varför en elev får avslag på skolskjuts och en inte trots att de tar bussen från samma hållplats.

Så när jag envisas med att fråga -varför?, och jag själv tycker att jag har en otvetydig logik i mitt resonemang att "ungarna tar ju buss från samma djävla hållplats"(och nej jag svär inte i myndigheters närvaro, folk blir så mesigt nervösa av sånt), då önskar jag att jag skall få ett rekorderligt svar i stil med; "ja, givetvis, såklart grabben skall ha ett busskort fastän han inte har tillräckligt lång väg till skolan". Fast detta sker inte.

Istället kommer de med lagens långa text. Och vi vet alla att lagen är logikens moder ha ha ha ha.

"Avståndet mäts bostad – skola. Med skolväg avses den kortaste användbara gång- eller cykelvägen från elevens bostad till den skola vilken eleven hänvisats för sin skolgång. Att avståndet mäts bostad – skola innebär dock inte att skjuts utgår ända från hemmet.

Följande avstånd gäller för rätt till skolskjuts:

Förskoleklass, 2 km
Årskurs 1-3, 2 km
Årskurs 4-6, 3 km
Årskurs 7-9, 4 km"

Jaha, men hur fan skall min son ta sig till skolan när vägen han förväntas gå 3,6km på är en av vår kommuns mest trafikerade och smalaste väg?
Det kan de fina små tjänstemännen/kanslisterna inte svara på (ja jag har haft samma utläggning med fyra olika personer.)för de vet att det inte går att svara "därför" på den frågan, det blir fel grammatiskt. "- Du får överklaga", säger de nervöst när jag pressar dem.
Så det gjorde jag, och fick rätt, "denna gång", var de väldigt noga med att påpeka, och jag har inte fått svar på varför bara "denna gång"...

Som avslutning; likheten mellan pi och skollagen för avståndsbedömning är lika med noll. Bakom Pi ligger flera generationers forskning och det mest logiska i universum nämligen mattematiken, och bakom den andra lagen ligger politiker och tjänstemän som bara vill spara in pengar.

Och på frågan "varför kommer du att överklaga nästa negativa beslut?" så är svaret alltid

Så djävla mycket därför!

ciao belli!!

Utan att ha en aning

2011-04-14T09:28:00.003+01:00

om vad jag skall skriva...

Det känns som att det är dags helt enkelt. Att det är dags att bara skriva lite och visa att jag lever liksom.

Det händer inget viktigt. Jag har ett vick på en gymnasieskola. Det är okej, men jag vill inte gå i väggen så jag håller distans. Det är bara 35% fram till maj, sedan lite timmar resten av terminen och jag vill inte ge kommunen gratis arbetskraft. Även om eleverna är värda det. Det är en fråga om att ge allt den tiden man är där och räcker inte det får man ge upp en del av prestationskraven. Märker att jag i vissa lägen är en bra pedagog och i vissa lägen håller jag inte alls. Eleverna gillar mig iaf. Jo, alla utom kanske en eller två av eleverna.

Jag får som vanligt inte tummen ur för att fixa sånt som jag egentligen vill göra och undra vad för fel det är på mig egentligen. Är ganska trött jämnt. Ändå mår jag förhållandevis bra. Skönt!!!

Ett skitmoment finns som jag inte orkar ta tag i, och det är det faktum att min A-kassa (som jag inte tar ut några pengar ifrån) har beslutat att betala tillbaka pengar som jag betalat in. De vill inte ha mig som medlem. Detta gör mig så djävla förbannad så jag kan inte ta det just nu för jag får hjärtklappning och panikångestsymptom bara genom att nämna det här. Undrar när jag skall lösa detta. Nej nu börjar jag snart lipa fan!

I alla fall, det är vår och solen skiner in på datorskärmen som blir helt oläslig. Jag har lust att gå ut, men måste äta lite först. Sedan kanske jag kan ta itu med något annat som att börja sy lite grejer till något lajv eller sånt som gör att jag mår bra. För nu har jag lajvabstinens som fan.

Jag stoppar tillbaka huvudet i sanden och säger bye bye och ler stort med nästan hela ansiktet!

Att hava haft lite fel i slutsatserna...

2011-01-27T12:26:00.004Z

för att kommunikationen "failade"!

Alltså,Verksamhetschefen hade, i nya arbetet med att dela upp organisationen i olika arbetslag, glömt att förtydliga att det skulle betyda att vi i varje arbetslag fick stå för kvalitetssäkringen gentemot kund själva.

"Fantastisk" återgång till det gamla mao(fast enligt mig är det tvärt om alltså)! Ett uttalat nytt beslut, om även otydligt formulerat.

Men min fråga om när ett beslut slutar gälla kvarstår ändå, med tanke på väldigt mycket annat och i synnerhet chefens "gäller inte nödvändigtvis längre"...

Men skit i det hehe, det kändes lite bättre när jag fattat att det fanns adekvat underlag för beslutet i alla fall, oavsett om jag håller med eller ej.

Gött med kommunikation, varför äter inte alla det till frukost!

Organisatorisk kollaps 1?

2011-01-25T07:37:00.020Z

Eller när slutar ett beslut att gälla?

På vår arbetsplats fanns en "chefsgrupp" som jobbade på att kvalitets säkra vårt varumärke. De har beslutat att vissa av produkterna skall säljas på ett visst sätt för att företaget skall kunna stå för att varan håller måttet. De har dessutom har varit så sjukt "på" att vilja "kvalitetssäkra varumärket", så att det ibland blivit absurt. Hyllningar av varan på youtube från nöjda kunder, har de tagit bort för de inte "håller måttet" fastän det varit bättre än materialet de själva tagit fram. Chefsgruppen har numera, beslutmässigt, ersatts av en ensam "Verksamhetschef". Men VC har ett "bollplank" som består av den gamla Chefsgruppen.

Helt plötsligt inser någon att det är sålt en vara som, visserligen är bra men inte så bra som den skulle varit om den följt "kvalitetssäkrings" mallen, man märker att det varit ett tydligt ignorerande av "kvalitetssäkringsbeslutet" inför kund och därför frågar en annan av medarbetarna: "Hade vi inte ett beslut om att vi inte skulle sälja varan på det sättet? Skall vi ha nya diskussioner om vår kvalitet och skall vi det vill jag rösta för att vi behåller vår kvalitetspolicy som den är".

Allt detta, även, med tanke på att man som medarbetare själv kanske någon gång hamnar i försäljningssituation och vill veta hur man skall bete sig om kunden frågar om "rabatt".

Svar från VC blir:

"Jag tycker absolut att vi ska sträva efter att leverera den riktiga varan, men jag tänkte inte en enda gång på att det fattades något..
Varan är ett såpass fritt koncept att den går att anpassa efter de flesta förfrågningar vi får.
Även om vi tidigare har bestämt att inte leverera på fel sätt så tycker jag att om vi upptäcker att det faktiskt fungerar, så ska vi väl inte vara paragrafryttare utan omvärdera istället?!
Jag röstar för att träffas och testa!"

Okej, att omvärdera beslut är inte fel, i stort sett aldrig i alla fall. Men, känner jag, svaret visar på att man inte respekterar det man beslutat, om det inte känns bekvämt just då. Att man försöker efterkonstruera ett nytt tankesätt om flexibilitet och att man, lite för att förskjuta frågan, kritiserar dem som kritiserar förloppet som "paragrafryttare". Även om man till VC's försvar kan säga att hon ville träffas för att "rösta för att testa", så känns svaret inte "Kvalitetsäkringsmässigt" eftersom det dissar egna högt ställda krav godtyckligt.
För frågan är; om en annan hade kunnat ta samma beslut om att sälja varan utan kvalitetsstämpeln, med samma eftermotivation, utan att bli kritiserad för att inte följa policyn?

Jag tror inte det! Tyvärr!

När sedan chefen går in och pekar med hela handen och skall förtydliga beslutsordningen kommer han i sin tur med följande motivering till beslutet:

"De beslut som fattades av "Chefsgruppen" gäller inte nödvändigtvis längre, utan det är upp till Verksamhetschefen att bestämma det. Vi har tillsatt VC för att VC ska ha mandat att driva igenom de förslag som VC vill genomföra. Det är alltså inte en röstning som gäller i den här frågan, utan det är VC som bestämmer. Samtidigt är ju en diskussion kring frågorna självklart viktig att ha, jag vill bara reda ut beslutsordningen."

Det är här den organisatoriska skon börjar klämma! När blir ett beslut gammalt nog för att bara ignoreras? Speciellt som det sägs att diskussion är viktig!

Och hur mycket kan beslutas i ett företag utan att medarbetare får vara med och åtminstone höra på vad som diskuteras och tänks. Och hur skall man veta när ett beslut skall följas och när det inte skall följas, och vem bestämmer flexibiliteten? Vad är kvalitét egentligen?
Är det inte lite en "envåldsvarning" på ovanstående tänkt?

Jag tycker att det är bra med tydlighet och snabba beslut, men man blir sne när saker bara händer över ens huvud!
Dessutom, om nu VC väljer att besluta att vi skall återgå till den gamla ordningen där det bestämdes om varans utformning efter kundens efterfrågan, så borde det ju i rimlighetens namn motiveras det oxå.

Jag antar att ni fattar att jag är inblandad här och så vidare... Så, varför bryr jag mig? Jo för jag älskar det där andra. Det där vi är så djävla bra på. Bland de bästa i Sverige på. Jag älskar det. Fan vad det kan göra ont att älska!

Socialt handikappad

2010-11-21T13:28:00.009Z

eller bara "för mycket"...

Jag har ett problem som jag inte riktigt vet hur jag skall gå vidare med. Detta är inget "det är synd om mig" inlägg, eller "bittert konstaternde", utan ett ärligt frågande resonemang.

Det är inte så att jag inte har vänner, absolut inte. De vänner jag har är helt enkelt bäst och jag vet att de gillar mig som jag är och jag gillar dem som de är och även om vi inte direkt springer ner dörrarna hos varandra så är det ändå dem man kan lita på att de finns och jag finns för dem.

Nej, det jag inte har men som skulle vara kul att ha fler av är kompisar som bara är kompisar men som typ ringer då och då och kommer att tänka på mig om de skall göra något roligt eller om de skall starta något projekt som behöver någon som mig. Ett kontaktnät, socialt och jobbkontaktnät, olika eller samma spelar ingen roll.

Altså, jag har ju lajvat en del och jag har ett kreativt yrke och träffar mycket folk, jag är inte blyg och tillbakadragen, jag kan umgås med folk, men det känns ändå som att jag precis är en sån där som man inte "bryr sig om vart jag köpt min tröja någonstans"(för att utrycka det lite tragiskt hehe).
Det är väldigt sällan de människor jag pratat med i olika forum och på olika ställen, kommer att tänka på mig när de startar något nytt eller gör något roligt. Det händer ibland, men så sällan att jag börjar undra...

Jag undrar om jag är en sån som kräver mycket energi av folk och att de därför inte orkar umgås med mig. Det sjuka är att jag hela tiden försöker att vara en person jag själv skulle vilja umgås med. Visar mina ambitiösa sidor, försöker inte vara för privat, och jag är oftast genuint intresserad av det folk pratar om och jag vill inte vara "efterhängsen".

Som jag nämnt förr, någon (en vän) har uttryckt att det är som att "jag vill för mycket", och jag kan förstå det på ett sätt, men jag förstår inte riktigt hur jag skall kunna förmedla att jag inte "vill så mycket".
Hm. Jag vet liksom inte hur man umgås och ger ett betående intryck utan att då kanske vara "för mycket" om det nu är det jag är.

Eller är jag socialt handikappad? Jag har alltid tyckt att om man kan anpassa samtalet till umgänget och tilfället så har man social begåvning och det kan jag ju. Hm.
Men vad saknar jag då, som gör det så svårt att få in mig i cirkeln för (hihi)"inbördes beundran" som cynikern kallar den, eller kompisgemenskapen om man skall vara lite tragisk? Något är det ju. Självkänsla? - Inte särskillt. Självinsikt? - Kanske. Självförtroende?- hm, ja oftast tyvärr.
(för mig menas det att; självkänslan är att jag vet att jag duger som människa att jag är värd att älskas etc. Självförtroendet är huruvida jag tycker att det jag åstadkommer eller gör duger eller inte, kanske jag bytt plats eller så tycker inte alla att det går att skilja dem åt.)

Detta är lite frustrernde tankar som ni förstår. Tja, jag väntar mig som sagt inga svar så känn er inte pressade över det. Men om ni har funderingar rent allmänt om vad som gör att man kommer ihåg och vill umgås med vissa och inte med andra så varsågod kommentera gärna.

Nu har jag gått med i ett nätverk för tjejer som vill eller har startatat eget Peppar heter det och det är nog ett bra jobbsocialt nätverk. Hoppas bara att jag ge ett gott intryck på folk. En bra övningsplat om inte annat. Men för mitt kompissocala nätverkande har jag ännu inget käckt forum. Även om "Fejsbuck" är kul, så blir man inte mer uppringd av folk därifrån...

Jag får väl börja med att klippa mig och skaffa ett jobb att gå till varje dag, med fler än en arbetskompis haha.

Vifårlasevadsomsker
Ciao tutti belli!

Att inte tänka för mycket i förväg,

2010-11-12T06:47:00.002Z

utan bara köra på...

Det är vad jag skall försöka att göra idag. Jag har en idé och ett mål, men just nu ingen plan. Jag har dessutom tappat bort sagan jag vill jobba med.

Denna gång tänker jag testa att bara köra på och se vad som händer. Kläder har jag, minst två masker har jag, kanske funkar en tredje och en mindre fjärde. Möjligen kommer jag att köra mer utan mask än med... får se vad som dyker upp.

Från början hade jag en plan,men jag märkte att den tyngde mig med allt som skulle vara tvunget till att fixas. Så jag gav liksom nästan upp innan jag börjat. Men så fan att jag ville ge upp utan fight, därför kör jag på istället. Det tror jag kommer att funka ett tag i alla fall.

Idén är att berätta en saga på ett sätt som funkar på medeltidsmarknader, att vara sagoberättare, med eller utan mask... Mål 1 är Pomperipossa, eller Hans och Greta.

Vi får la se vad det blir.

kram ohej...

Tänka positivt...

2010-10-26T12:14:00.006+01:00

Är det samma som att sopa under mattan?

Hm. Jag undrar på riktigt.
Vart gör man av alla negativa tankar när de dyker upp? Jag försöker verkligen göra som jag blir tillsagd för det mesta: "släpp det", "tänk inte på det", "det är inte ditt bord/problem". Jag försöker att fokusera på det positiva i alla situationer (foten i kläm? - Jajjamensan...). Jag har jag alltid ansett att ett skratt, må så vara ett cyniskt ett, är ändå ett skratt och det förlänger livet/förkortar lidandet ett tag.

Men
Det jag inte riktigt hänger med på är att ducka för problemen som kommer eller finns genom att släppa dem, lämna över dem åt någon annan eller helt enkelt inte tänka på dem bara för att det "inte finns någon lösning" på dem...

Att inte få ventilera problem när de dyker upp, för att det "sprider dålig stämning", känns så himla unket och fegt. Konflikter är som virus eller dåliga bakterier, de gör dig sjuk om du inte behandlar dem.

Det borde vara så att vi lär oss lösa konflikter istället, så slipper de bli varbölder eller svininfluensa.

Eller hur det funkar med ansvar etc...
Visst, man kan måla upp och utvärdera ett "värstascenario" och inse att det man tycker är det värsta inte är så farligt, men ibland är det inga roliga resultat man får.
Värstascenariot kan ju vara att förlora något man kämpat länge för att uppnå. Man har gett väldigt mycket utan att få igen och när det helt plötsligt börjar gå bra så blir man utan lön ändå... Sådant måste få ventileras, annars föds bitterhet.

Ibland är det ju dessutom så att man faktiskt har problem som ligger på ens bord som bara är ens egna. Saker som man måste ta itu med trots att de kanske inte förbättrar situationen mer än att just den saken är ur världen. Dvs att lösa problemet tar mer energi än lösningen ger. Man hamnar på minus oavsett... Vart gör man av de negativa energierna?

Jag får ut mig en del aggressioner när jag tränar, men det räcker inte. Jag känner fortfarande att jag mår bra, jag känner mig mer positiv än jag varit på länge, men det räcker inte heller.

Det som händer är, att jag försöker att göra saker och vara positiv och engagera mig så jag har att göra för att hålla mig positiv, och då blir jag trött. Fysiskt trött.
Och så fort jag är trött kommer de jobbigt negativa tankarna och slår mig i huvudet. Och jag blir ännu tröttare, trött så trött! Att bara sopa problem under mattan då gör mig inte gladare, tvärt om, de läggs som tyngder runt nacken och gör mig ännu tröttare.
Att jag faktiskt ännu inte har pengar (inte ens hos humanova!) till att gå i terapi för att ta itu med detta blir även det ett tröttsamt problem...

Någon har sagt att jag "vill för mycket". Det är svårt att inte vilja något, när man hela tiden får veta att det bara är "du som kan göra något åt dig själv".

Jag vill ju inget orimligt, bara vara en bra och juste människa, kunna försörja mig på det jag är bra på, och må bra. Jag vill kunna tänka positivt utan att sopa skiten under mattan!
/Sarisen

ps, ett sätt att ventilera negativa saker är att blogga, hurra för bloggar!!! ds

Utveckling, inveckling, avveckling ?

2010-10-21T10:50:00.009+01:00

I all hast och helst nu!

Jag håller ju på att "lämna över"... Det hade känts bättre om det initierats genom ett årsmöte tycker jag, men man får inte klaga, för då är man negativ och det vill ju ingen vara. Om ni anar en bitterhet, så kan ni ana, men det är inte rätt, även om jag är inte helt bekväm med arrangemanget.

Jag tycker att utveckling inte är ett alternativ, det är ett måste. Visst kan man resonera "varför ändra på ett vinnande koncept" och faktiskt ha rätt på ett sätt, men man kan inte tro på allvar att det håller i längden utan uppdatering.
(Inte alla uppdateringar för utvecklingen framåt dock! En del tenderar att leda bakåt istället. Kolla bara på tv-utbudet, med alla idiotdokusåpor, som exempel. Nu sänder man Robinson igen, "den första" dokusåpan! Helt nytt koncept? Eller, bara back to basic shit!)

Med en överlämning kommer en massa frågor om saker som man själv gjort som man egentligen inte reflekterat över varför man gör. Det är nyttigt, med insikter om ett annat förfarande som kan vara bättre.

Det kan tyckas komiskt, när den som skall ta över påpekar det dumma i att göra på ett sätt, och den enda förklaringen till att det är på det viset är att jag inte kunnat förmå någon annan att göra på det enkla sättet.
För när jag, faktiskt, föreslagit en sådan förändring har det klagats och jobbats på att inte förändra... Resultatet har, ibland, blivit att saker krånglats till ännu mer istället. Som med kassaapparaten! Det hade varit mycket enklare att ha två kassor bara (Nu är ju kassaapparaten bra att ha för statistiken och det kommer att bli enklare igen, vänta bara).
Eller förslaget att alla skulle skicka in ett mail en gång i månaden om vilka gig de haft och hur mycket de skulle få för de gigen för att löner skulle betalas ut. Nu har det införts!

Det konstiga är att om jag någon gång föreslagit en förändring, som blivit dissad, så känner jag mig inte glad när den införs senare. Jag känner mer irritation över att jag inte blev lyssnad på innan. Dumt, men så funkar jag. Jag vill inte säga, "vad var det jag sa", men det blir lätt så.

Däremot är jag glad över att hon som tar över, gör sin ordning och inte min, för det behövs något nytt.
Jag är bara lite sur att jag inte kunde få fler förändringar i hamn än jag fick. Det kändes inte riktigt som att jag blev tagen på allvar, speciellt inte med de orden jag fick talat om för mig; att jag bara skulle lämna över:"- det kan väll inte ta så lång tid som till månadsskiftet..."
Nej, det var ju inte så mycket som jag skulle förklara eller hur!

Ja, här går det också att läsa in lite bitterhet och skall jag vara ärlig så, visst, men bästa medlet mot det var att hon som skall ta över faktiskt förstår att det är mycket grejer och inte vill stressa "det får faktiskt ta den tid det tar", som sagt.

Mitt självförtroende är så konstigt och i vissa lägen ställer jag till det för mig själv för mycket genom att "tänka för mycket" och även om jag har blivit tyysen gånger bättre så ältar jag lite för mycket.
Men en sak måste jag säga även om jag är (he he vissa protesterar nu vilt!!!)vän av snabbhet i många lägen: Det är inte alltid rätt att inte vara ifrågasättande, negativ och skeptisk när saker och ting går lite för fort.

Hälsningar i höstsol och snöblask

Sarisen

Vad man kan glädjas över att sakna,

2010-10-04T11:12:00.004+01:00

en fot tex...

Min morsa, upptäcktes det vid ett annat akuttillfälle nyss, hade ett bråck på aortan!

Meningen var att hon skulle röntga en misstänkt knöl den 30e, men pgr av andra otrevliga omständigheter (blödningar efter en gastroskopi)22e så kom hon in till Näl en vecka innan. Ett riktigt mega stort och tunt bråck upptäcktes och operation inleddes direkt. 5 timmars operation typ...

Allt bra sedan? Nej små partiklar från bråcket, som lösgjorts under operation, vandrar iväg och sätter sig i foten och stryper blodcirkulationen. Efter ca 8 dagar med massa kärlvidgande medicin beslutas att foten ändå måste bort.

Jag är väldigt glad att min mamma inte följde med på planerad skogsutflykt i början av september. Jag är väldigt glad att hon har en doktor i Strömstad som tog alla hennes symptom i sommras på allvar och inledde en massa provtagningar som ledde till att hon tog gastroskopi som ledde till att man hittade bråcket innan det sprack för då hade inte mamma levt.

Jag är glad att hon och vi andra bara måste sakna en fot.

Så är det...

Helvetes djävla skitfanstyg!

2010-09-20T07:24:00.002+01:00

Min tro på mänsklighetens inre förnuftskänsla har åkt på en rejäl törn och nu djävlar är jag ledsen och arg!

Nu var det länge sedan jag bloggade. Så länge sedan så... Mycket har hunnit hända och lajvprojektet jag meckade med har utförts med beröm godkänt trots en del strul...

Detta kommer jag nog säkert att återkomma till. Men just nu!

Jag är så djävla ledsen och jag blir så frustrerad.

Kan inte komma med något annat att säga än att nu är det bevisat att en förbannat stor del av svenska folket är blåsta i huvudet.

Jag ger mig inte på dem som av ideologiska skäl röstar på det de gör. Jag vill bara gratta dem, även om jag avskyr deras åsikter och det de står för. Jag går inte så långt att jag vill lyckönska dem i deras välbetalda, friska, och helt individanpassade liv, för så snäll är jag inte. Men Grattis för fan! Grattis!

Jag vill be dem som röstat blått utan att tänka att fara helt åt helvete. Skit på er! Klagar ni en gång på något av det som Alliansen sätter igång med så hoppas jag att ni sätter det klagomålet i halsen och kvävs långsamt!

Och dem som röstat på Sverigedemokraterna som säger att de inte är rasister, kan bara gå någonstans och gömma sig, för så djävla dum får man fan inte vara att man inte förstår vad SDs manifest står för i förlängningen. Bara idéerna om att man inte skall blanda kulturer och det faktum att de vill förbjuda "dekadenta kulturyttringar" (ja det är sant att de uttryckt precis detta i p4 radio Göteborg jag hörde det själv) ligger ju som en smäck i en nazistmun... Fatta själv och skäms för fan!!!

För övrigt vill jag tacka alla som förtvivlat röstat rött och framförallt grönt för vi gjorde vad vi kunde. Vi måste visa dem att vi fan inte ger upp, fast de skadeglatt ler och smider planer på att sälja ut resten av Sverige till kapitalet...

Arbetarpartiet moderaterna, hur i helvete kan man gå på det? HUR i helvete kan man det? Det är ju fan mer än imbecillt. Det är nästan lika korkat som ovanstående exemel med en "Ickerasist" i SD...

Jag kommer att ta bort kommentarer á la "ja men sossarna är ju inte så..." För i samarbete med Vänstern och Miljöpartiet hade de tamigfan varit åtminstone +tusen gånger bättre än en nyliberal bajsregering 4 år till. Och det säger jag, fastän jag definitivt inte är sosse. Och håller du inte med så läs för helvete en annan blogg i stället för att förpesta min med idiotkommentarer!

Det är skönt att ventilera av sig lite av ilskan och tårarna kan jag säga. Det trista är att jag även fortfarande kommer att säga att jag hatar regeringen, hett och innerligt. Och att få tillbaka tron på mänsklighetens inneboende förnuft, tja, vi var ju ändå ganska många, om vi bara ser till att visa vad som är rätt så kanske, kanske...

För jag vill inte sluta tro på människan, jag vill inte, jag vägrar! Det är bara lite tufft just nu.

Sarisen

Att vänta på något gott?

2010-06-03T12:14:00.001+01:00

kan definitivt bli en för lång väntan...

Jag väntar besked på en bidragsansökan för ett lajvprojekt som jag skall genomföra i höst.
Jag skickade in ansökan och mailade lite mer info och gick igenom budgeten med dem lätt och svarade på frågor. Detta var runt 4e-6 april. 11 april skulle de gå igenom det hela. För tre veckor sedan mailade jag, förra veckan ringde jag, och idag ringde jag och nu har de har fler frågor och jag får inte svar förrän sedan. Det har sjuttsingen gått två månader. Grrrr!

Visserligen ursäktar de sig och ber tusen gånger om förlåtelse etc, men faktum kvarstår, jag har inget svar på om jag får tillräckligt med pengar eller något för lite.
Om jag inte får tillräckligt med pengar blir saker svårare att fixa och då skulle jag behövt mer tid på mig att ordna alternativa grejer och ju längre tiden går desto svårare är det att boka grejer billigt och då kommer jag att behöva mer pengar än det jag sökt, för att kunna genomföra det hela på det sätt vi vill.

Jag vet att vi får pengar, men inte hur mycket. Suck! Så jag väntar på något gott och har gjort det alldeles för länge...

Det kommer att bli ett bra projekt ändå, det vet jag som tur är. Men just nu är jag en frustrerad projektledare med trådar i luften.

Möte att fasa för?

2010-05-28T10:21:00.002+01:00

eller hjärtats avlastning?

I alla fall har jag bestämt mig för att jag vill inte vara kassör längre.
Tanken kom över mig och har blivit hjälpt fram av diverse samtal, både positiva och negativa. Det var inte, och är inte, ett lätt beslut att handskas med. Men det är först nu jag känner att jag vågar släppa taget. Framför allt är det nu föreningen klarar det bäst. Förut hade det säkert funkat, också, men jag hade haft för jobbigt med mig själv om det inte hade löst sig. För då hade ju "allt varit mitt fel". Men det är inte det nu och har ju egentligen aldrig varit det heller antar jag.

Det jag inte riktigt är vän med än är att jag det sista har känt en sån fruktansvärd känsla av orättvisa hälld över mig i form av att;

jag i vissa lägen får skit för hur jag gör, när jag gör som jag gör för att jag inte-
1. fått den hjälp jag skulle behövt när jag bett om den och har varit tvungen att agera utifrån det bästa för situationerna helt ovetenskapligt.
2 är utbildad ekonom och inte har haft en aning om vad en korrekt balansräkning varit utan blandat ihop den med resultaträkningen. Skulder och tillgångar har jag haft koll på på ett annat sätt. Det är mycket lättare när man kan se siffror i en bok för mig.

Jag har sagt att jag är långsam och noggrann, men har tyvärr inte alltid fått vara det utan att bli ifrågasatt. Det tär på en när man blir "mästrad", speciellt om man vet vad som är fel och varför, men inte får förklara sig, för man skall ju bevars kunna ta kritiik utan att ta den persooonligt (suck! Jag veeeeeeeet)!

Förklaringen till varför jag (och minst en till med mig) reagerar så starkt på den "Myndiga stämman" är visst att jag förväntas leverera och när jag inte kan det så försvarar jag mig personligt istället för sakligt. Fine, men jag gillar inte helt förklaringen för den, snudd på, inkompetensförklarar mig, känns det som oavsett...

Trots min begränsade utbildning så har jag ändå fantamig lyckats att få föreningen att hålla i pengar och hjälpt till att dra in massor av flis till föreningen. Jag har lyckats att stå på mig när vissa har tyckt att "vi är för dyra" (!) och i vissa fall tom tyckt att vi får för mycket betalt (ja faktiskt har det fnysts och frågats med "Myndig stämma" att hur ser avtalen ut med facket,- det är ju orimligt att vi tar så mycket betalt för bara en föreställning som inte är mer än en halvtimme lång... Jag lovar).

När jag tog över som kassör var det i ordning så jag behövde inte "städa" eller så, absolut inte! Men, jag såg till att integrera "den svarta lådan", räknade på hur vi skulle kunna få betalt för gig, fixa avtal med facket, fixade Fora försäkringar OCH det var kul. Kanske inte översvallande, men jag såg i början en viss tillfredsställelse i att få saker att flyta och funka i mer friteaterform än i idéell föreningsform.

Sedan går allt upp och ner och jag har i perioder svurit mer än i andra. Det som under tiden inte riktigt gav mig ro var det att få i föreningen fattade allt som faktiskt gjordes (inte bara av mig måste tilläggas OBS) utan att de riktigt brydde sig, men när jag väl kommit över det, så flöt det på bättre.

Tills jag skaffade det nya systemet, för att vi skulle kunna bli större och ha mer "formell" ordning, och jag helt plötsligt - inser hur lite jag kan om ekonomi... Det blev tyfft!
Och sedan kom den "Myndiga stämman".

Resten e historia och jag är på väg att lämna över till någon annan och jag är på väg till mötet där jag skall försöka att inte ta något personligt och inte bry mig om att jag kommer att få kritik o försöka att inte känna det som att allt e mitt fel. För det är ju inte det och jag tror inte att "-de" tycker att det är det, jag är ju inte så himla paranoid egentligen (jo lite, när jag e less!)...

Så jag fasar, men kommer ändå att gå därifrån med en börda om hjärtat mindre hoppas jag i alla fall.

Förresten kommer jag nog att ha svårt att hålla tyst ändå så; jag har bestämt att jag skall skaffa mig en egen "Myndig stämma" som för min talan, så "fri" från personlighet som det bara går, hehehe

Kramis

Återigen gör jag annat

2010-05-06T12:09:00.002+01:00

än det som borde bli gjort!

Det är så himla fint väder och jag har så mycket annat att göra som är roligare. Jag bryr mig inte om att göra det som jag borde.

Kanske är det bra att bara göra det som faller in lite då och då. Kanske inte. Just nu har jag ingen lust att få dåligt samvete för att jag fixar med familjemedlemmars skolresor eller för att jag försöker att formulera mig i text på ett kreativt sätt (hehe det mesta går i papperskorgen men det gör inget just nu) som i bloggform tex.

Jag har inte lust att noja mig och tar dagen lite som den kommer. Jag kommer snart att få ork och kraft att göra det som måste göras. Snart. Tror jag i alla fall.

Men just nu chillar jag ett tag till med grejer jag vill göra. Bara saker jag vill göra. Och jag övar mig i att inte skämmas för det.

kramen

Återträffar i helfigur

2010-04-20T09:28:00.005+01:00

är inte mycket personligare än facebook, men roligare!

Jag var på klassåterträff i helgen. Kanske jag skall tillägga att jag faktiskt var ensam från min klass. Det gör hela grejen till ett ännu knasigare evenemang för min del. En del sorg uppkom också som jag återkommer till.

Givetvis hade jag redan kollat upp så att det fanns någon eller några från de andra klasserna det läsåret som jag skulle kunna prata med om ingen annan dök upp. Att det då visade sig att det vara fler skolor, från nära vår, på samma krog och det därför kom folk jag umgåtts med på gymnasiet och faktiskt min gamla klasskompis från 1-3an var där, gjorde det hela till en, i stort sett, helt lyckad kväll.

För det var lyckat. Jag pratade med precis dem jag ville, kanske inte tillräckligt med några, och blev positivt överraskad av några, samt fick total avsmak för vissa och tillslut; jag tycker inte det kostade mig någonting, denna gång.

Förra gången kändes det mer som att jag var tvungen att visa att jag vara annorlunda än förr och att visa sig stark, inför dem man vara van vid att vara lite mesigare inför, krävde energi kommer jag ihåg. Jag skötte mig bra då också och hade det inte gått bra då hade jag inte gått i lördags.

Dubbelheten i att bli, i det närmaste, Ikon förklarad av två personer, varav den ena aldrig någonsin har visat mig något som helst intresse förr och den andre använde det som ett sätt att ragga upp mig för kvällen och som ett "förtäckt" (otäckt var ordet) sätt att säga förlåt för hur jag var mot dig i högstadiet, var helt obetalbart rolig. Jag har bestämt mig för att ta det som någon form av komplimang, även om det helt klart skulle kunna kvala in i kategorin oförskämdheter.

Andra komplimanger av mer sansad och ärligare karaktär (ha ha den roligaste är den om det stackars tidningsbudet, du är för fin J om du nu skulle råka läsa detta!) blev jag givetvis mycket gladare åt och dem fick jag också en del av. Jösses en sån egoboost det ändå var och jag kan inte tacka dessa goa personer nog, fastän jag nog försökte lite vagt och rodnande...

I början av kvällen fick jag reda på att en av mina bästa vänner i från den tiden är död. Olyckliga omständigheter och hårt leverne gjorde honom inte gammal nog. Det gjorde så ont att höra!
Dessutom hade det hänt för ett bra tag sedan och eftersom jag inte har den Stora Dags Tidningen för Göteborg så har jag ju inte sett annonsen och därför missade jag ju begravningen, vilket hade förbryllat ett par gemensamma vänner. Så kan det bli när man inte umgås längre och ingen känner sig manad att höra av sig. Sorgligt men oundvikligt kanske.

Jag höjde mer än en skål under kvällen åt min vän Mettin och de skålarna tog ordentligt vill jag lova! Det var tonårsvarning...

Summa summarum är som sagt; att det roligare att se och prata med folk personligen på återträff än att ses via facebook, inte personligare, men roligare.

Om man gjort upp med sitt förflutna och ser den eventuella likheten med sin dåvarande person som en chimär, en ridå för "gamla fiender", så kommer man väldigt mycket längre och mår mycket bättre.

En sen bön om förlåtelse Mettin. Jag älskade dig aldrig tillräckligt mycket och hann inte förklara hur mycket du betytt för mig, men du kommer alltid att vara en del av mig på något sätt.

Ciao tutti belli!

Något mer meningsfullt

2010-04-13T10:47:00.002+01:00

än att spela gratisspel på nätet

Kan ju vara att blogga om ingenting alls.

Det känns som att jag helt och hållet (i perioder skall sägas) kan förstå det där med spelberoende.

I början av datorns intåg/trång i vardagen, gick jag en datorkurs där jag lärde mig Mac-ens förträfflighet. Detta var i Windows lindebarndom, kan tilläggas och mac hade den bästa grafiken och den bästa prestandan de bästa programmen osv osv (vissa hävdar att så fortfarande e fallet, men det är en annan historia)

Då spelade jag ett spel som helt tog andan ur mig och fick mig bli manisk vid alla raster och tillfällen jag fick möjlighet att låna min mammas lilla LC-IIa (eller vad den lilla 14 tummarn med inbyggd hårddisk hette). Tetris... Say no more.
Jag drömde Tetris och det var stressande kan jag säga. Ett par veckor praktiserade jag på ett mac-center och där hade de en dator med Tetris i 3D, inte bara stapla på höjd utan i kub också, åh, det var så svårt, men härligt,.. och tidsödande.
Det närmsta Tetris jag kommer nu för tiden är när jag packar mina matvarukassar. Jag är stenhård och blir stressad över matvaror som inte passar i "hålen" men helnöjd om en påse är full på "rätt sätt"(kom ihåg vart ni läste det först...)
Nästa sorts spelmani var ms-röj. Även detta smått vanebildande vill jag lova. När vi skaffade vår första dator var jag så glad över att det fanns ms-röj och det var frekvent brukat när tillfällen fanns. Ms-röj har jag inte hel kunnat applicera på vardagen även om det där att det dyker upp obehagliga överraskningar när man trott sig vara säker, känns igen!

Nu finns det ju tyysen och åter tyysen spel på nätet som säkert är mer än vanebildande och framför allt ekonomiskt katastrofala för folk så mina små "hangups" är väl inte att jämföra egentligen, MEN, att spränga juveler på gratisspelshemsida ÄR jobbigt att sluta med om man börjat...

En sån tur att jag har karaktär och en hel del annat för mig eller hur. Hahahahaha höhö Öh!

Kram och solong

En bra rubrik till

2010-04-09T09:29:00.003+01:00

som kanske oxå den lockar oseriösa kommentatorer

Jag har inte jättemånga läsare. Det är ok. Ibland är det skönt att vara nästan inkognito hehe.
Det lustiga är att ett inlägg 2007 med rubriken "en bra rubrik" har lockat så himla många konstiga kommentarer från allehanda programmerade (för jag antar att det inte är människor som skickar alla inläggen, eller har jag fel) inläggsprogram ála dating, porr och afrodisiakaförsäljare. Fick ett senast i dag. Och nu kännde jag att jag ville radera den skit som dykt upp.

Bara genom att råka skriva dessa ord i min blogg kommer jag att locka till mig ytterligare oseriösa (öh, de är väldigt seriösa i sin oseriositet iofs) läsare och annonsörer.

Men skit i det, jag får la rensa då. Så då vet ni som faktiskt läser bloggen på riktigt att de inläggen jag tar bort är såna där skitinlägg som ingen blir glad av och inget annat. Och jag vill inte lägga in en massa hinder och sånt för det blir "krång´elt för iåndre".

Till sist vill jag säga ha en go helg och, så får vi se vad som lockar i bloggen denna gång...

Nu är det ju vår igen i alla fall

2010-04-08T09:48:00.004+01:00

och det var nästan precis ett år sedan som depptäcket drogs från mitt medvetande.

Skall jag fira? Nej, man får fortsätta att jobba för att inte hamna under den där jobbiga filten igen. Fylla tiden med nyttigheter. Det är egentligen inte svårt för det finns alltid saker att göra. Problemet är väl att inte börja om tjur-rusningen, utan att denna gång hålla huvudet lite högre och undvika alla fällor och den berömda väggen när den dyker upp liksom.

Har inte riktigt än kommit igång med det jag vill göra, men, jag försöker att stanna upp lite och se det jag gör istället. Det är väldigt lätt att bara ignorera det man gör och tycka man e värdelös för att "ingenting blir gjort". Att acceptera att även om det ibland är skittråkiga saker jag måste göra, så räknas de också, det är svårt.

Kanske skall jag börja räkna fler positivpoäng för alla tråkiga saker jag gör så att jag slipper göra så många... (det där kommer jag aldrig att kunna förklara utan att ha ett inlägg långt som Sverige, så bara fundera på vad det kan betyda hehe...)

I vilket fall som helst skall jag försöka att skriva lite kortare, men oftare, så tankarna i huvudet får lite omsättning. Man måste ju försöka med att börja om i alla fall. Och så länge det kommer en vår finns det hopp!

hej hopp galopp...

En enfaldig tanke

2010-01-18T11:52:00.005Z

Jag trodde att jag hade alla svaren, hela bilden klar för mig, att jag var färdig i tanken, att jag visste vad jag ville, att jag hade koll på vad jag orkade göra. Ha ha ha ha!

Tröttsamma vardagsskitbesvär sätter käppar i hjulet igen. Trötthet blablabla.

Nej, nu måste det hända något!
Jag skall gå in och kolla det där med : konflikthantering och så skall jag börja med min lilla grej och så skall jag bestämma mig för att gå en kurs i bokföring och så skall jag uppdatera mitt cv och fixa någon som tar kort och så skall jag lägga in bilder i datorn och så skall jag tömma min jättegamla dator för där ligger dokument som jag behöver jag måste börja göra maskerna och sy kläder och så skall jag bara lägga mig ner och sova en stund.

Ha ha ha!

Ja, det är ett år sedan snart, som min "lilla vändpunkt" infann sig. Jag ligger fortfarande på plus yippie!
Jag har, inte jätte nyss, insett dock, att jag är så in i helvete svårstartad om jag måste starta något själv. I egen regi så att säga. Energisk som fan om jag har mål och deadline för andra/ av andra satta /tillsammans med andra.
Men för mig själv e jag en sopa. Ha ha. Enfaldiga tanke! Att tro att man kan ändra sig så mycket på ett år bara för att man mår bra hahaha!

Det är bara att bryta ihop och komma igen som jag sagt förut och garva sig ur detta.

hejhej o hej!!!

Allt man ville göra

2010-01-13T07:45:00.004Z

som inget blev av...

Det är ganska mycket som inte blev som man ville. Av en djävla massa anledningar. En del av anledningarna är att mitt eget driv inte varit tillräckligt. En del av anledningarna är att jag drivit för mycket och bränt ut mig innan eller precis när saker börjar hända. När sånt händer blir man lätt bitter kan jag säga.

Jag brukar inte hänge mig åt bitterhet. Jag brukar bli arg istället. Inte fan hjälper det men det är bättre än att bli bitter. Jag blir uppriktigt förbannad när folk lägger av och inte ger lika mycket för saken som jag gjort. Jag har alltid krävt mycket av mig själv och gör således det av andra oxå.

Det är först på senare tid (läs det senaste året) som jag på riktigt börjat att fatta att man inte kan jämföra sig med vad andra gör om man man inte brinner lika mycket. Och, att det är viktigt att innan man börjar, gör klart för varandra hur mycket man är beredd att ge för saken.

Samtidigt kan jag inte släppa tanken att; skall man starta något måste man göra det ordentligt från början, annars kan det fan vara.

Min gulliga psykolog sa att jag skulle pröva att hitta projekt som jag inte skall vara med och styra, utan bara hänga med. Problemet då blir att man blir hängande i en lina utan styrning. Jag försöker att hålla på med commedian, jag har sagt att jag inte kan dra i det så mycket, men att jag gärna är med, och de andra säger samma sak. Vem skall då göra så att det händer något. Inget går utav sig själv!

När vi inte hade jobb efter Wendelsberg, startade vi Teater Extrem. Det funkade jättebra ett tag, sedan jobbade vi slut på oss och orkade inte, alternativt, kunde inte rent ekonomiskt fortsätta längre. Sedan startade jag en annan teater och vi höll på länge, men sedan funkade inte det heller längre, ekonomiskt och tidsmässigt.

Teater Extrem som blev Teaterhjulet som blev gbgimpro, finns kvar, men jag vågar inte och får inte (för mig själv) engagera mig för mycket för jag blir bara arg när vi inte är tillräckligt många som gör det. Nu börjar saker hända dock. Kan väll hoppas att jag för en gång skull har valt att satsa på något som ger långvarig avkastning. Men det kan ju oxå bli så att det inte funkar alls tillslut.

Nej jag är inte bitter, hehe! Nu har jag bestämt att jag skall ha något helt för mig själv, som bara jag är med i, som ingen kan stoppa mer än jag själv och det kanske ger lite självförtroende om jag får det färdigt, om, när, det blir färdigt. Något i reserv. Så kan jag svälja min klump i halsen som kommer när jag tänker på alla grejer jag ville göra som inte blev något av och fortsätta vara arg istället för bitter.

Ciao!

God Jul

2009-12-18T09:20:00.002Z

En rättighet att stilla bedja om?

Jag tillhör ju den jobbiga typen som gillar jul. Vi är kanske i minoritet?

Det är inte konstigt dock att man förväntas att tycka illa om jul och allt det står för, om det inte är det sanna julbudskapet med Jesus och allt det där och frid och sånt man menar, för då är det ju alltid "pk” såklart. Julen inbringar ju en viss hysteri gällande kommers etc och jag erkänner att jag avskyr i stort sätt alla läskiga jullåtar på radio, med vissa undantag...

Men...

Jag gillar julen i alla fall!
Ja, jag förnekar ju tom Jesus gudomlighet (han var kanske en snäll man vad vet jag, men guds son... Jag tror inte det iaf), Jag avskyr kapitalismen och den äckliga nyliberala makthållningen!

Och därför är det kanske konstigt att gilla julen, men...

Jag tycker att det är kul att träffa alla i hela släkten, jag köper julklappar och bidrar till hysterin men jag förköper mig inte och gör det bara för att jag tycker att det är kul att ge klappar (och numera får man väl säga att man bidrar till konjunkturens uppgång genom konsumtion hehe), jag tycker det är kul att pyssla och duka fint, och för en gångs skull ha lite bling bling hemma.
Jag vill fira att mörkret snart vänder till ljus, jag vill umgås med människor jag gillar alla tillsammans på samma gång!

Jag önskar uppriktigt att alla tillminstone får en Jul de står ut med. Helst en härlig Jul en god och varm jul, en festlig jul, eller en jul som även om den kanske bara är ett par timmar framför TVn är en avkopplande Jul.

Jag vet att Julen kan vara ett helvete för en del och jag önskar att jag kunde göra så att den inte var det. Faktiskt. Såklart att en sådan önskning är en klyscha att fnysa åt, och det kan jag bara beklaga, men ändå höja mitt huvud och från hjärtat önska alla:

En God Jul!

Det finns hur mycket viktig information som helst

2009-12-11T09:56:00.007Z

... så det liksom stannar i huvudet på mig...

Det blir den där effekten då datorn eller tvn liksom stannar upp för att för mycket information skall igenom en allt för smal kabel. Hackigt liksom...

Det blir precis som en mycket kär person för mig uttryckt det hela, "det är liksom en tombola i ditt huvud med information, så snurrar det ett tag och så kommer det ut något ur din mun och ibland stämmer det liksom"...

Det kan tyckas vara en taskig och slarvig jämförelse, men fan vad han har rätt.

Jag behöver mycket information för att förstå saker helt. Jag har, i gengäld, extremt svårt att sortera information jag skall förmedla. Jag vill och måste alltid kunna se helheten innan jag går till beslut och tycker att all information jag valt ut att ge är viktig för att förstå det jag vill ha sagt.

Och det, det holistiska synsättet, är för mig oerhört betydelsefullt rent världsligt. Jag vill se orsak och verkan, jag vill ha alla argument uträknade inför diskussion, alla känslor färdiganalyserade, innan jag uttalar mig eller bestämmer mig.

Tufft jobb, kan jag säga!
Det betyder nämligen att; folk har problem att lyssna på mig för de tycker att jag kommer med onödig information. Fastän för mig hör allt ihop och kan inte vara onödigt...
Dessutom händer det att jag blir avbruten och tvingas sammanfatta hela grejen till ett minimum för att folk skall bli nöjda.
Problemet blir då, ofta, att det då kommer (dumma?) frågor som jag hade sluppit om de bara hade orkat lyssna färdig på all information som jag hade tänkt att säga från början.
Det är då jag känner mig ifrågasatt på, intelligens, nytta, och kompetens, för känslan blir;
"Fan, jag kan inte förklara mig, oh hjälp hur tänkte jag här egentligen, nej jag fattar inte hur jag fick ihop detta, det kändes så logiskt från början men är ju helt kasst, någon annan hade kunnat göra detta bättre, fan hjäääälp!"

Om jag fått dra hela grejen till slut, hade jag kunnat sätta eventuella följdfrågor in i sitt sammanhang och sluppit att bli stressad och irriterad över att tvingas formulera om allt och försöka att ta ställning till vad som är "kärninformationen" i frågan utan att få helheten i den nya formuleringen prövad.

Å ena sidan blir jag hela tiden uppmuntrad (tack helt ärligt för det!!!) till att ta det lugnt, sedan blir jag, av andra, stressad till att snabbt få fram vad jag vill och då sätter tombolan igång att snurra i huvudet och bearbetar information, och snurrar till det och gör det till något som tar dubbelt så lång tid som det hade gjort om jag fått hållas (känns det som i alla fall).
När folk börjar kommentera i det läget blir jag ledsen och arg och tar åt mig personligt, så var den negativa spiralen igång.

Jag har sagt det förr, jag har svårt att tänka samtidigt som jag talar, kul eller hur hehe? Men det är inte roligt att bli stämplad som virrhjärna för att man hackar eller tjatmoster för man håller utläggningar. Jag jobbar väldigt mycket med det det gör jag.

Vissa personer kan jag ta kommentarer ifrån måste jag säga oxå, från dem som faktiskt bryr sig. Jag har börjat att ta mindre åt mig nu av andras kommentarer också, vilket är bra, och snart kanske jag tom kan börja ge spydiga kommentarer tillbaka utan att tappa tråden. Jag jobbar på't. De kommer än så länge alltid efteråt och gör det svårt att sova.

Men om jag nu skulle ta och hålla upp ett slag och se vad som är kärnan i detta inlägg. Hm.
Det måste ju vara det att visa respekt för att folks tid är dyrbar, och att lära sig att sortera information man fått, både före och efter man har fått den och sedan ta ställning till vad man behöver. Det kan faktiskt vara bättre med lite för mycket än för lite ibland.

Iellar kruånglade jaug tillat nui?

Nu trillade den bollen ut . . .

Ciao så länge!

Ps SPA åt alla ropen skalla!!! Ds

Två stolar

2009-12-03T09:49:00.003Z

Varav den ena har ett kortare ben!

Jag är lite 'kymmrad.

Jag anser att det skall gå att vara en bra arbetsgivare genom att:
som lägsta mål; hålla sig till kollektivavtalen, i mån av ekonomisk möjlighet; även sätta bättre löner, anställnings villkoren måste vara justa och förhandlingsbara när situationer uppstår, och att man som arbetsgivare skall se den anställdas situation som det primära i företaget.
Givetvis utan att för den sakens skull låta förening/företag gå med förlust.

Jag anser att facket är en tillgång för företag och löntagare. Framför allt tror jag inte på den nyliberala inställningen att fackets avtal "bara är riktlinjer" för hur vi skall sätta avtal etc.

Jag räknar mig själv som primärt arbetstagare mer än som arbetsgivare och jag skulle aldrig se att bonussystem med höga insäljningssummor för att sätta igång bonusräkning, som det bästa incitamentet (jag har börjat att hata det djävla ordet) för ett bra arbete, för jag blir stressad av det och är jag stressad, gör jag ett sämre jobb, och, jag tror att det är fler än jag som känner så.

Nu sitter jag som kassör och har koll på hur mycket vi kan ge till en anställd producent. En i styrelsen som är väldigt drivande (och påstridig) har inte alls samma uppfattning som mig om ovanstående frågor. Han kan prata för sig.
Jag tar lite längre tid att förklara hur jag menar, jag är lite mer känslomässig, jag blir stressad av hans sätt att hela tiden vilja få mig att komma till saken så jag går tillslut med på ett förslag på lön som jag egentligen inte riktigt håller med om, med förhoppningen om att hon som skall ta lönen, skall säga nej så att vi skall förhandla. Taskmörte mig!!!

Vi är nog egentligen lite för få i styrelsen. Bara fyra. Bra på ett sätt, men, om jag fler gånger inte känner att mina åsikter ens övervägs och är med i någon form av jämkning (och det beror mest på att jag inte kan övertyga och tala för mig), så måste jag ta det och göra något åt det!

Jag tycker inte om att sitta på två stolar när den ena stolen inte ens går att få jämvikt på, för att saker (som ett kortare ben = olika åsikter) har ignorerats.

Fan, att jag skall vara så osäker fortfarande. Tur bara att detta händer nu och inte för ett år sedan...

Så jag får la kavla upp ärmarna och ta fram en planka och en såg. Jag får helt enkelt såga till en liten kil och plutta in sådet blir stabilt. Det är ju ingen mening med att börja såga i stolarna för då blir det helt skevt och snart finns inga ben kvar alls...

I allra värsta fall får jag la hoppa av den ena stolen, den skeva, och bli en stabil, men förmodligen jobbig förkämpe för de anställdas rättigheter hehe!

Nåväl, alla liknelser med verkligheten i detta fall, är högst avsiktliga och skall tas som ett litet anonymt inlägg i en känslig fråga.

Kramen!!!

,arbetsgivare

En aning seg

2009-11-26T13:47:00.002Z

men inte lika god som kola!

Allt verkar gå i slowmotion här hemma. Datorn, jag och allt annat. Vad kan man skylla på? Värdret? Mörkret? Vitaminbrist?

Nej jag vet inte längre vad som är på och orkar inte bry mig heller, befinner mig i limboland där varje sekund verkar i en evighet och hela veckor bara försvinner.

Ekonomin har jag koll på, ganska koll på vad jag inte har koll på kanske man skall säga egentligen, men det är segt och går inte fort nog att lära mig ta kontroll.

Mitt eget liv har jag hyfsad koll på, jag har koll på att jag inte har koll kan jag säga här med. Det finns några komponenter som just nu inte riktigt är kompatibla med varandra och det gör att mycket saker segar. Enkla saker blir supersvåra etc.

Samtidigt så är vi ju helt plötsligt bara ett par dagar från 1a advent. Hjälp! Jag skall försöka att börja med min lilla jullista men det är lite segt att komma igång bara.

Nästa helg, åh, vad det är långt till nästa helg när jag skall på SPA oooohhh! Det skall bli så gutt! Hoppas få massage som löser upp min tuggummihårda rygg, samt få lite avkoppling tillsammans med den komponent jag turligen klickar med bäst!

Men just nu eeeee det bara seeeeegt...

Ju mer man lär sig

2009-10-20T07:36:00.002+01:00

desto mindre vet man att man vet!

Det är ju ett väl känt faktum, det som står ovan.

Just nu är det bokföring och ekonomi som får mig att vilja dra ett tungt och varmt täcke över mig.

Jag har lärt mig vanlig bokföring, manuell i bok, enkelt upplagd, dubbel bokföring som jag tror det kallas, med debet och kredit. In på ett konto ut på ett annat och tvärt om. Hur lätt som helst faktiskt. Att sammanställa och dona krånglar endast lite och är lätt övergripbart då jag har alla siffror framför mig i en bok där jag ser vad som är debet och kredit och plus och minus. Alla kolumner för sig och bara konton som jag själv lagt upp i den ordning och omfattning jag tyckt vara adekvat för vår förening.

Jag investerade i ett ekonomiprogram. Ett jättebra ekonomiprogram. Och de säger till mig att det är lika lätt som att bokföra för hand. Till och med lättare för du slipper ju räkna allt själv. Jovisst! Det är jätteenkelt att föra in, man kan få en hel hoper rapporter och sammanställningar som är grymt bra att ha och det är precis vad jag vill ha för att förenkla och göra ekonomin mer proffsig.

Problemet är att jag har insett att jag inte vet exakt vad jag sysslar med längre. Jag har ingen aning om vad för slags konto jag skall använda, för nu heter alla konton något speciellt och lägger sig på ens speciell plats beroende på vad för resultat du vill ha på rapporterna.

Det finns olika sorters resultatkonto, skuldkonto, intäktskonto, utgiftskonto, skattekonto, balanskonto, -- kontokonto bla bla.
Det är inte bara plus och minus längre. Lägger jag en grej i ett felaktigt konto blir hela balansräkningen galen.
För att föra in de pengar föreningen har i systemet, måste jag till att börja med, hitta på (eftersom jag inte har koll på alla våra skulder och utgifter från början) ett motkonto, som jag nu i efterhand måste reglera utifrån alla våra inkomster och utgifter.

Vad fan är ett motkonto? Jo det är ett konto som gör att balansen går ihop, debet och kredit blir 0 typ. Och om du inte har motkonto ser det ut som att vi får för mycket inkomster och då räknas det som att föreningen går med onödigt mycket vinst för vi inte har tillräckligt med utgifter... Förklara det för mig om ni kan!

Hittills har jag tydligen blandat ihop balans och resultat dessutom och jag har faktiskt inte riktigt fattat vad som är viktigast i det hela balansen eller resultatet. Jag har visserligen fattat att o m det inte finns balans, blir resultatet missvisande, av någon anledning.

Men vad skall jag använda för konto typer då? "Ja men du tar baskontoplanen och gör dina egna konton det är ju jätteenkelt". Men vad fan, om man inte vet vad grejerna skall ligga i för kontotyp så spelar det ju ingen roll. Jag hade ju tex lagt arbetsgivaravgifter i fel konto. Skatten i fel konto och räntor i fel konto. Ingen kan förklara heller så jag begriper vad som är skillnad på de olika kontona när jag frågar.

Alltså jag satt en hel eftermiddag hos de som sålde mig systemet och jag lärde mig mycket, men fan inte allt jag behöver och det kostar skjortan. Känner mig lite blåst, för hade jag köpt ett annat system hade jag kunnat få en hel kurs via vuxenskolan för bara lite mer pengar och då hade jag fått en grundkurs i bokföring inklusive liksom...

Så det känns således en aning hopplöst att, helt plötsligt vet jag inte hur mycket pengar vi, faktiskt, har fastän jag vet hur mycket pengar vi har på banken.

Av jobbet jag hittills lagt nerpå bokföringen i år har det visat sig att; vissa saker har jag bokfört på fel sorts konto, och även om jag i de flesta av fallen vet hur jag korrigerar och byter konto, så är det vissa saker som jag inte riktigt greppar. När jag försökte att ändra en grej, så blev föreningen helt plötsligt väldigt mycket rikare för att jag glömde dra en summa på ett annat konto och då måste jag göra ännu en korrigering som blir lite svårare och så har vi ett härke av grejer som det känns som att de inte går att lösa. Det ser dessutom väldigt "kreativt" ut på pappren som kommer ut och som skall läsas av vår revisor och som skall användas till deklarationen(som ju skulle bli lättare oxå att göra med detta systemet)

Innan hade jag strukit ett streck och börjat från början skrivit en fotnot och bifogat ett papper eller bara skrivit vid sidan vad som blev fel. När saker går automatiskt har jag ingen koll längre, jag vet till slut inte vad som händer och allt blir svart... Hjälp!!!!

Just nu har jag faktiskt ingen lösning på hur jag skall lära mig "på riktig" utan att det skall kosta fantasisummor, och mår skit för detta.
En sån tur att jag mår bättre än förut så att jag... klarar detta... bläää!

bye!

Jag hatar fortfarande regeringen!

2009-10-12T09:05:00.002+01:00

fortfarande lika varmt och innerligt...

Jag kan inte säga något, bara visa. Läs och begrunda:

Debattartikel i Aftonbladet

Fy fan för den djävla regeringen och deras så kallade arbetarvänliga politik. Man skall inte vara elak, men jag önskar verkligen att de fick smaka sin egen medicin så in i helvete!

Inte för att de "därför skulle fatta vad de gör", för det gör de redan, var så säkra, utan b a r a för att de skulle få må d å l i g t ett tag, för det tycker jag faktiskt att de är värda.

För att ge dem en liten sporre att sluta vara sjuk (som ju är så viktigt i deras politik eller hur), så kan de ju få sluta må dåligt om/när de ändrar politik.

Elakt va? Inte särskilt inovativt, kreativt, eller politiskt korrekt heller. Men det skiter jag i.

/arga Sarisen!!!

En hyllning till klagandet

2009-10-07T07:44:00.004+01:00

Kanske mår jag för bra? Ha ha!

Det finns alltid något att klaga på om man är lagd åt det hållet. Jag är det! Det är bara att erkänna.
Grejen med klag för mig är egentligen inte klaget i sig. För mig funkar klaget mer som en ventil som hindrar från total mental kollaps. Det känns jobbigt att hela tiden gå omkring och "Tänka positivt" att hela tiden tänka på att "jag skall inte klaga, för jag har det bra".

Nu för tiden när allt måste ses från den positiva sidan, glömmer/förtränger vi allt som är dåligt.

Vi är egotrippade i vår värld, och det måste vi få vara, men, det jag vill, och skulle vilja slå ett extra slag för, är att man inte bara jämför och tänker att - folk har det sämre än jag och där för slutar jag klaga, utan jag vill att folks skall se sig om och faktiskt börja klaga på riktigt på saker som betyder något för dem.

Tänk lite på detta; om alla som har det relativt bra lät bli att protestera mor diverse orättvisor, så skulle det inte bli några protester mot skevheter alls.

"Jamen jag klagar inte, jag har det ju bra! Jag är tacksam och nöjer mig för det känns trevligast, och jag tycker det är sååå jobbigt med folk som klagar hela tiden. Kan folk inte bara vara mer tacksamma och uppskatta allt vi har,det finns ju så många som har det sämre. Folk, speciellt svenskar, är så himla bortskämda, vi, jag menar de, vill bara ha och ha hela tiden".

Självklart kan det i vissa fall vara provocerande när vissa människor kommer igång och klagar som i tex fallen som ovan, där det klagas på klagande människor, eller när vissa Hollywood-fruar klagar på Svenska kvinnor och män etc. Eller när människor som röstat borgerligt bara för att de ville ha bort Göran Persson, klagar på att regeringens politik ju inte alls är bra med alla nedskärningar i A-kassa etc.

Genom klagandet blir ju vissa företeelser synliggjorda, och man kan börja bearbeta dem beroende på hur stort man tycker att problemet är. Att ha lite i-landsproblem, hjälper oss att se och få perspektiv på u-landsproblemet om vi verkligen tar till oss jämförelsen och reagerar på den istället för att resignera inför den.

En sak jag kan bli galen på tex, är när det klagas på är avundsjuka. Den Svenska Avundsjukan.

Hade inte den funnits hade vi inte haft 8 timmars arbetsdag, semester, något bättre jämställdhet mellan kön och klasser än för 100 år sedan, skola för alla, mat i skolan, hyfsat billig sjukvård, demokrati mm. mm. . . .

För mig är avundsjuka en sporre! "MEN VARFÖR HAR HON ETT SÅNT FINT HUS? JAG VILL OCKSÅ HA, JAG BÖRJAR GENAST KOLLA HUR JAG SKALL GÖRA!

Missunsamhet har jag däremot ingenting till övers för.

Att säga "livet är inte rättvist", när människor klagar över orättvisor när de själva sitter på vinstlotten som de ibland är födda till att ha, är missunsamhet enligt mig.
Det andas floskler som; " Du är bara avundsjuk för att jag har detta som inte du har. Somliga har andra inte, och det måste vara så, för tänk vad tråkigt om alla var likadana.
Jag är värd detta och du har förmodligen inte ansträngt dig tillräckligt, och det, är inte mitt problem.".
Att samma argumentation fortsätts med ytterligare äckel argument; "Det måste finnas något att sträva efter, man måste vara hungrig för att motiveras att kämpa, om allt är serverat händer inget...", gör ju att det hela blir en motsägelse som heter duga.

Tänk!

Avundsjuka är en bättre sporre än hunger skulle jag vilja säga, men den funkar nog bara i vår fina rika värld.
Hungern eller avundsjukan hjälper fan inte människorna i tredje världen att komma komma någon djävla stans alls...

Så, för att runda av, skulle jag vilja säga att klag måste få finnas. Man kan inte alltid heller komma med kreativa lösningar till problemet man klagar på, man måste få klaga ändå. Jag måste få klaga på att jag tycker folk är fördjävla positiva till allt nuförtiden, utan att behöva förklara exakt hur vi skall få folk att vara mer missnöjda.
Jag har iofs min lösning färdig och kan väl dela med mig dåra, för det skall man ju göra, dessutom ingår det ju i sammanfattningen av ämnet:

Våga stå för att du klagar. Våga se hur patetiska dina klagomål blir ibland, och klaga på att det faktiskt finns folk som har det värre än vad du har! Ibland kan klaget tillslut ge energi åt att göra något åt saken!

Avslutningsvis vill jag också tillägga:
För att detta skall kunna efterlevas, måste du förmodligen, i det stora hela, må bra, för annars tar klaget all energi.
Så börja med att säga, om du mår dåligt, jag är inte värd att må dåligt, jag behöver hjälp att må bra. Hjälp mig!

Skit i om alla säger att "dåligt, det mår alla ibland och det finns värre". Klaga tills du får hjälp! och sedan när du mår bra, klaga vidare på saker du bryr dig om...

Hm, detta försök till cirkelresonemang blev inte riktig helt ihopsnörat men, jag ger inte upp. Jag mår bra. Ja det gör jag. Och jag tänker ta det till vara denna gång, för jag vet fanimig hur man kan må dåligt på riktigt också! Klagar det gör jag just nu på att det fan skulle ta en heltid att uppdatera bloggen så ofta som jag vill...

Kramen karamell!

Ilska och ledsamhet

2009-09-15T11:51:00.005+01:00

över en bekräftad fördom.

För ett par dagar sedan, kom ifrån föräldraföreningen i mina söners skola ett upprop. Politikerna i vår kommun (borgerliga Kungälvs kommun så vet ni det!!!) hade på lut att, helt i ekonomins namn, flytta över de blivande sexorna nästa år till högstadieskolan och göra om den till en 6-9 skola! En utredning om huruvida det är en lämplig miljö, om hur de löser lärarfrågan, hur alla nya 6or skulle få plats (ja de tar mer plats än högstadieelever), hade inte gjorts alls utan skulle göras efteråt!

Det sjukaste av allt var hur då två politiker betedde sig på mötet!

Det hela adresserade de som en lokalfråga(alltså lokal som i rum och platser och vid ett tillfälle raljerade de om att man borde ta in Ernst för att få ordning på skollokalernas slitenhet).
Kungälvs kommun har för många lokaler på fel ställe och för många elever på fel ställe och för mycket personal någon annan stans... De måste få långsiktigt perspektiv på ekonomin säger de, när de drar ner på skolan... De kunde inte förklara långsiktigheten i att knö in en hel hoper 6or i en av Sveriges största högstadieskola, en för liten skola (med för mycket lokaler?),med otrygghet som följd.

De började med att säga att de beslutat dagen innan (läs söndag) att inte gå vidare med tjänstemanna förslaget, som ju så här kan ses som lite olyckligt formulerat, tillät de sig att säga, utan att de dragit tillbaka det för tillfället. Så vi skulle då kunna andas ut fram till 2011(puh???).

Huruvida de tänker göra en ordentlig utredning innan de går vidare med det hela,känns inte som att de svarade på, för de slingrade sig och sa att det får rektorerna komma med förslag på om hur just det skall göras, för slå ihop skolorna på något sätt skall göras, oavsätt, för det måste kommunen göra, för att spara pengar.

När det påpekades från många håll att man måste tänka på om det är lämpligt för eleverna först och främst, svarar de; att givetvis är det viktigt att det blir bra, vi vill ju också barnens bästa, men det är ju i grund och botten tillslut ändå en ekonomisk fråga. . . Ja var så de sa!
(Långsiktighet som fan, bilar brinner, otrygga barn, större klasser... Jag drar på rejält eller!!! )

När då en av föräldrarna så vaket frågade: Hur kan ni anta ett sådant här förslag och vara överens om dess förträfflighet och sedan, när folk påpekar hur orimligt förslaget är, bara säga oj, vi tar tillbaka förslaget? Varför tänker ni då inte efter före?

Så svarar de:
Vi var ju allihopa på mötet, ifrån bägge blocken, och i stort sätt överens om att det var en jätte bra idé. Det är ju väldigt lätt när det är jobbiga frågor att ta beslut om, att när det dyker upp ett förslag som ser ut att lösa frågan på ett enkelt sätt- så väljer man det (!!!).
Ja, ordföranden, eller vafan han nu är, uttryckte tom hur en känsla av "frälsning" hade infunnit sig när de alla hade tittat på tjänsteutlåtandet och tyckte att det var hur bra som helst; Och den andra politikern fyllde i: att vi pratade jättemycket om detta för det är ju en stor fråga och vi förstod givetvis att konsekvenserna kanske inte var helt positiva men det är inte konstigt att vi tar sådana här beslut där/när ekonomin blir så mycket bättre.

Ja, det var vad jag hörde! Jag är ledsen att jag inte hade en bandspelare...

Där fick jag min tes om att de vet vad för konsekvenser besluten får men skiter i dem. Jag menar det! Jag blir så arg!

Herr ordförande lät dessutom påskina att han varit med och sagt att de skulle lägga ned förslaget, men han var enligt andra den enda som röstade emot att lägga ned det!

Grrr!!!

Jag är så himla tacksam över att föräldraföreningen fick upp ögonen på oss för den här frågan.
Tänk om ingen sagt något!!! Då hade den nya "frälsningen" för Kungälvs kommun givit mitt och flera andras barn ont i magen för att de inte haft någon aning om: Hur deras sista år i mellanstadiet skulle se ut, inte vetat i fall deras fröken skulle komma med, och hur skulle i annat fall då "betyg" kunna sättas av en främmande fröken, fler elever skulle känna sig rädda och gå till skolan med ångestför att de inte känner sig delaktiga i den stooora skolan...
Man skall veta, att de allra flesta eleverna är mycket engagerade i sin skolmiljö och de oroar sig när de inget vet och framför allt när de inte förstår varför saker o ting bestäms!

Jag citerar en vän på facebook "Politiken är konsten att leta efter problem, hitta dem överallt, ställa fel diagnos och använda fel botemedel..."

Inget kunde mer stämma på detta ämne. Skolpolitik, "en lokal" fråga... Fy fan!

Utloggad i huvvet

2009-08-11T12:03:00.004+01:00

men inloggad på nätet

Oj, vart tog allt vägen som man skulle göra? Är det redan gjort? Va? Jag hann inte med att märka det, Gotland kom vi visst hem ifrån i går...

Jag har fortfarande lite kvar att göra, lajvet till exempel, men hjälp, det är ju nästa vecka...

Det blir inte tid att sitta här och skriva alls, men det gör inget, jag har så mycket i huvudet som skall ut och så mycket som jag tänkte sortera till hösten och får jag bara behålla humöret så löser sig det oxå he he!

Detta var bara en liten inhalkning för jag skall nu fixa lite praktiska saker med min fiina mask, som jag väl kommer att försöka att lägga ut bilder på sen, och sy lite samt hänga lite tvätt!

Ciao!

Tillfälligt avbrott

2009-06-29T11:42:00.004+01:00

från verkligheten 1

Jag skall ju på lajv i sommar oxå då blir det mer tillfälliga avbrott.

Denna gången refererar jag mer på det faktum att jag inte läser av min mail så ofta, jag kollar inte bloggar lika frekvent och framför allt jag skriver inte något alls. Jag är ju ingen rutinskrivare visserligen, men nu, känns det inte viktigt alls. Förrän precis nu. Tillfälle fanns. Och det är gott och varmt ute så jag orkar inte sitta ute utan sitter hellre inne med min lilla dator.

Blir det några intressanta iakttagelser från min sida då? Tja, egentligen skulle jag kunna säga att jag är lite irriterad på att reptid som jag trodde skulle vara på dagtid kommer att vara på kvällstid, skit, jag vill vara hemma dessa goa kvällar med kärleken som sällskap... men det är mindre viktigt. Inte kärleken men irritationen...

Jag skulle kunna säga att det är helt otroligt vad folk klagar på värmen och kontra, men för fan sätt er i skuggan då! (eller gör som jag sätt er och uggla i köket och skriv blogg)

Jag skulle oxå kunna säga att besöket i Lund, en fest i helgen och lite annat smått och gott gör i helhet att jag mår bra som fan. Det är gött att må gött liksom.

Vårt lilla teatersällskap på lajvet kommer att bli hur dysfunktionellt (kul att det denna gång är en positiv och önskvärd egenskap hehe) och underbart roligt att spela med som helst, och förhoppningsvis kommer vi inte behöva att jobba så mycket i köket (jag kommer att undersöka detta noggrant, noggrant och betala lite mer i anmälningsavgift för att slippa!!!).

Det finns mycket roligt att tänka på och en del att irritera sig över och just nu har jag tillfälligt avbrott från logiskt tänkande. Skall ta mig en kopp kaffe till och läsa ur boken jag påbörjade igår, i skuggan under päronträdet

Se ja soon, or not

kram

Rolig helg

2009-06-16T09:43:00.002+01:00

och bra början på "semestern"...

Var i Lund i helgen. En mysig medeltidsmarknad som inte behöver bli större, kanske några fler marknadsstånd bara, men detta - märk väl, sägs av en keramikfanatiker som saknade just detta och faktiskt inget annat. Jo, fick inte fatt i ulltråd i rätt färg, gul, och hade inte lust att köpa en härva med fyrtio meter i rött, när jag skulle behöva max tio meter, men det spelar ingen roll alls...

Så mycket roligt för ungarna att göra som var lättillgängligt och kul så det faktiskt höll för två heldagars besök.

Bra underhållning, Teater Teatro, sagoberättare vars namn jag, skam sägandes, har glömt, magiker/utbrytare- Arkadia helt enkelt, som är en favvorit alla kategorier och självklart musik överallt uppförd av två skickliga grupper som jag dessvärre även dem glömt namnet på.

En rolig sak till, var att jag träffade en av de bloggare jag följer. Det var kul att få ett ansikte på en person man ändå lärt känna lite genom bloggandet. Hon hittade mig he he. Min beskrivning av outfiten jag skulle använda gjorde det lätt att hitta mig. Det vara bara jag som hade en klänning i grönt och gult. Vi hann inte så mycket prata, jag var eftersökt åt andra hållet av två mycket övertalningskunniga herrar, och sedan, dagen efter, när jag skulle säga hej då, så hade hon nog rast...

(Jag säger hej hej Matilda, kul att ses!!!, nu istället)

Vi sov i en sovvagn på ett charmigt tågvandrarhem. Trångt, men förvånansvärt fräscht! Spännande för barn om inget annat.

Nästa år blir det säkert en uppföljning på detta skulle jag tro. Åtminstone om resesällskapet får bestämma(och det får de ofta, ofta, hehe)

Fler medeltidsmarknader blir det i år också. Först ut är Kongahälla medeltidsdagar, och i år skall vi faktiskt göra Gotland på medeltidsveckan. Hysteriskt kan tänkas, men vi skall tadet lugnt och inte vara i Visby hela tiden.

I alla fall, hej och sålångkalsång så länge!

Känsla av ofullständighet

2009-06-05T08:23:00.002+01:00

och trötthet, ingen bra kombo...

Man kan inte förutse allt.
Bra är väl det egentligen, men ibland önskar man att man kunde planera för att saker inte skall dyka upp eller hända när annat redan är planerat i detalj (inklusive diverse inköp...)

Nu har inget katastrofalt hänt mig, utan det har bara dykt upp saker som gör att en del andra saker blir svårare att genomföra smidigt. Saker som vi sett fram emot som något roligt tillsammans blir plötsligt sekundära och ickefrivilliga hos en av oss för att andra saker dykt upp som för honom känns närmare och viktigare. Ibland är kalas och vänner viktigare än allt annat, så är det...

Så därför känner jag mig ofullständig, för att jag inte lyckas få någon annan att vilja lika mycket som jag vill och för att i det här fallet, har han inget annat val än att följa med mig, oavsett vad han vill. Idag när jag är trött, blir sånt här jättejobbigt att hantera och morgonen blev trist och ledsam. Blä!

Nåväl, det kommer att lösa sig och det är inte mitt fel att det blir såhär. Man kan inte planera i minsta detalj. Jag måste bara vila mig och bli lite piggare, så att jag kan visa min mest entusiastiska sida och få det till något roligt igen...

gäspkram / Sarisen

Lite rörigt

2009-06-02T06:59:00.002+01:00

sorterar huvudet och viktigheterna!

Nu är det lite rörigt i mitt huvud. Det är svårt att sortera vilket som är viktigast. Rent tekniskt har jag inga deadlines mer än att jag skall betala respengar till en i improgruppen och fixa iväg ett par mail till några skolor för den där andra teatergruppen (som jag kommer att sluta jobba med för jag har inte tid) men dessa saker kör ihop sig med sömnaden som ju är mer en frivillig deadline...

Jag är inte bra på att sortera. Det bästa är att, även om det kryper i mig och känns lite som att jag håller på att bli stressad, så lyckas jag kontrollera det hela ganska bra. Jag blir inte helt förlamad som jag brukade bli. Jag gör något istället. Allt kanske inte blir i tid men det är inte hela världen liksom.

Nu sitter jag tom och bloggar utan att ha dåligt samvete för det hehe!

Det finns så mycket kul att blogga om oxå, så när allt det som måste göras är färdigt eller när jag har en liten rast (det tar alltid längre tid än man tror dock) så kan jag ju skriva lite mer.

Men nu är jag lite rörig och känner mig faktiskt som hattmakaren i Alice i underlandet...

Sålång kalsong

Jag hatar fortfarande regeringen!

2009-05-20T08:07:00.005+01:00

Lika hett och innerligt, fastän jag mår bra!!!

De är och förblir ett djävla otyg. Och de saker som fått mig att se rött nu, förutom allt som redan varit och blivit, är det där med att grundskolorna skall få möjlighet att ha intagningsprov. Ja, vad säger man? Det är vidrigt!

Eller detta debatt artikel i aftonbladet

Kan liksom bara bekräfta min redan ganska cyniska inställning (de är inte idioter som inte ser konsekvensen, de skiter i konsekvensen och är således elaka, tycker jag), till det borgerliga blockets politik.

Den Ny Liberala politiken är inte en trevlig frihetsälskande ideologi enligt mig. Den är enbart främjande för dem som redan "har" och de som kan skaffa sig, inte för dem som inget har eller de som har svårt att skaffa sig. Den osynliga handen är fan i mig osynlig i den liberalismen vill jag lova, om man inte menar att det är den som så fint ökar klyftorna mellan fattig och rik i samhället för då är den fullt synlig och ger prövat folk en käftsmäll som heter duga.

Det går bra att vara sjuk och arbetslös om du är eller har varit typ VD eller om du har en familjeförmögenhet att spendera. Om du sedan har ett lyckat studie klimat hemma för dina barn, så slipper ju de beblanda sig med de andra barnen till föräldrar som inte är lika bra som de, så slipper de se och behöva samsas och hjälpa såna som inte är lika bra som de.

Jag vill helt enkelt bara kräkas i deras brevlådor. Jag mår så illa. Fy fan för den borgerliga regeringen!!!

Må fan ta dem!

Å nu skall jag återgå till mitt ärm-mönster för att lugna ner mig lite, men jag kommer aldrig att sluta bli arg. Aldrig, aldrig, den dan e jag död!

Och ta mig tusan jag är hellre RÖD än död!

Att stampa på samma ställe

2009-05-19T07:47:00.002+01:00

men ändå lyckas hålla farten uppe, är fan inte lätt...

Just nu står vi still med Commedia grejen. Den är igång, men stöter på patrull hela tiden. Man får verkligen jobba hårt för att inte ge upp. Jag vill inte och tänker fan inte ge upp.

Nu håller jag ju till och med på att sy mina arbetskläder för nästa år. Är lite sur för jag beställde fint linne i "naturfärgat", inte som jag trodde i "naturvitt" (vet ärligt inte hur jag tänkte). Men, jag får tvätta och hänga ut det i solen, kanske bleka lite själv med något naturlig blekmedel...

I alla fall har jag fått hjälp med att göra första toillen och skall idag, istället för att repa Commedia, göra färdigt mönstret. Kanske till och med få klippt provtyget...

Det känns ändå som att jag står och stampar på samma ställe. Fan det är lite frustrerande skall jag säga.

Häpp! Håll farten, slå en volt och sy som fan...

Förresten, det verkar som att jag inte kan skriva i mitt kommentar fönster, tack för era kommentarer, och jag skall kolla hur jag skall kunna lösa det så småningom.

Kram!

Att besinna sig

2009-05-12T07:02:00.004+01:00

och inte klappa till.

Fan vad jag är nöjd!

Igår var jag på ett möte med en av grupperna jag är producent för.
Allt gick bra och det verkade som att alla fattade vad jobbet, jag och en tjej till gör, innebär.
Vi började med att prata om betalning, en av anledningarna till att vi skulle träffas, var den att vi inte vet hur mycket vi får för vårt jobb. Tio procent snackades det om från början, men vi var inte säkra på om de menade tio för oss att dela på eller tio procent för oss var. Vi räknade på det och kom på att vi inte vill göra jobbet för mindre än tio procent var. Föreställningarna kostar nästan inget och vi skulle fått typ två hundra spänn efter skatt och sociala avgifter för varje föreställning.
Lägger man mellan fem och tio timmar (Den andra tjejen lägger nog ner en aning mer tid än mig) så tycker man kanske inte att det är så roligt att man bara får tvåhundra spänn för det. Inte för att gruppen i sig är rik, eller att de får jättebra betalt, för det får de inte (till och med så att vi har infört att de skall ha avtalsenliga löner...), men just för att vi är inte med i gruppen på det sättet som de är, blir frågan mer känslig. Det brukar funka med att antingen så säljer man sig själva som frigrupp eller så betalar man någon att göra det.

Det verkade sjunka in ett tag. Efter ett tag sa en av dem:

Ja,ni verkar ju inte lägga så mycket tid som det faktiskt behövs för att sälja ordentligt så jag tycker att först får ni faktiskt lägga mer tid, sen så får ni kanske 20 procent tillsammans sen men nu får ni bara fem procent!

Jag fick verkligen anstränga mig för att inte be henne dra åt helvete. Åh, vad jag e glad att jag mår bra och kan hantera sånt här...

Jag sträckte på mig lite och förklarade att vi får mer gjort när vi är två, än om jag eller E skulle vara själv, och att jag kommer aldrig att lägga mer tid än mellan fem och tio timmar för bara procent pengar, inte ens för tjugo procent ensam. Att man i en frigrupp måste satsa för att få någon annan att jobba för en och att om hon ville ha mer gjort får hon göra det själv för jag gör det inte för mindre än tio procent,

Som tur var, var det två i alla fall som inte höll med och faktiskt tyckte att hon hade fel. Både jag och E andades ut, vi hade eventuellt tänkt att vi kanske kan lägga oss på typ åtta procent eller så för att vara justa, men i detta läget var det inget alternativ att föreslå.

Nu är det fram till hösten så får vi se hur det blir. Kanske de inte har råd att ha två producenter, och då får de lycka till med jobbet att hitta någon som lägger mer tid för tio procent.
Men det blir isf inte mitt problem för det tänker inte jag göra! E verkar också tveksam till fortsatt arbete för tio procent. Hon har inte lika mycket erfarenhet som mig och ser detta som en lärotid efter producentutbildning som hon precis gått, och har dessutom ett till jobb som hon kombinerar det hela med, så för henne är tid extra dyrbar på alla sätt...

Med gott humör kommer tålamod, med stress kommer dåligt humör... Jag vill inte vara där igen, inte för alla procent i Småland hehe!

Ett med naturen

2009-05-06T09:12:00.003+01:00

och idag regnar det!

Det är en sådan där dag. Som e lite jobbigare än andra. Kanske för att det regnar, kanske för att det är kallt när man öppnar dörren.

Det är en sån där dag som enklast kan beskrivas som en "regndag". Det hänger i luften, det där fuktiga. En mörk sky i bakgrunden hotar med mer regn, men just nu kommer det bara skvättar. Blir det varmare kommer det att åska. Men just nu är det bara kallt, och jobbigt.

Det är då man får pröva sina nya humörvingar och ge sig ut i den positiva vinden...

Det har varit torrt så länge nu så det behövs lite regn ute. Och, om man inte tillåter sig att ventilera lite melankoli i bland, så exploderar man nog helt och hållet tillslut av sånt som förträngs.
Man måste tro på att det blir bättre och att det som är, inte är jordens undergång, även om det är kallt och regnigt och blåsigt och fan så jobbigt. Då blir det som är jobbigt faktiskt mindre jobbigt.

Lätt att säga, nu, när jag är uppåt! Jag är uppåt och får inte se neråt när jag flyger,för det är lätt att tappa höjd. Så, jag är ett med naturen och passar på att regna när det regnar och hoppas på solsken efter regn så jag får värma mig och torka, innan nästa regn...

Nu börjar jag

2009-05-04T09:32:00.002+01:00

lite mer på riktigt!

Nu har jag beställt ylletyg.

Jag skall sy mig en helt egen "riktig" medeltidsstass. Eller ja, jag skall fuska lite genom att ha en herrock ("portpoise" tror jag det heter)under en klänning istället för två klänningar som brukligt är (en lin helt underst och två ylle sedan).
Detta för att jag skall kunna spela maskteater på medeltidsmarknader. Teaterföreställningarna kommer inte att hända före nästa år, men det känns som att det är lite mer på riktigt nu liksom, när min med spelare angående att vi skall på lajv i sommar säger lite finkänsligt att "det kanske är lika bra att du gör det ordentligt med en gång och syr i ylle", appropå att jag hade tänkt börja sy en klänning i linne.

Först gör jag yttre ylleklänningen för den skall jag ha redan i juni i Lund. Det betyder ändå att jag måste sy en riktig underklänning i linne, tror jag, för jag hittar inte min andra som jag sydde första gången till 1700 tals stassen,som går att sy om.
Sedan måste jag sy ett par ordentliga lite längre typens brokor (underbyxor) och jag kommer inte undan hosor. De inte behöver vara lika långa som herrhosor om jag gör rocken lite längre, som en halvlång klänning strax över knät tror jag det får bli eller lite längre.
Får fråga experterna om råd hehe, min medspelare och hans sambo, som redan har allt sånt här och lite till och som har koll på modet från 1200 - 1500. Det är viktigt att vi håller samma århundrade i tanke när vi gör kläder för att spela tillsammans så vi inte ser ut som att vi kommer från olika tidsepoker.

Till lajvet i augusti kommer jag att ha herrocken, som en väst och sy en riktigt fin pösärmsskjorta, för där skall vi faktiskt ha kläder mer i renässansstuk egentligen. Inser att hosorna nog får bli ganska långa ändå och kanske jag får sy ett par extra slitsade brallor till det.
Ja ja, det blir nog bra. Kan tillägga att detta kommer att sys i "midpoi" eller hur det nu skall sägas, med ena halvan grön och andra halvan gul som är samma färg som min kollega har tillsammans med röd. Vi kommer att bli så snygga ihop!

Jag skall dessutom försöka att, så mycket som möjligt, sy för hand. Alla synliga sömmar är givna handsömmar, men nu skall jag även ge lite mer tid till det andra som inte syns så mycket... haha drömma går ju...

Så jag börjar när tyget kommer och mönstret är lånat hej och hå...

1a maj

2009-04-30T08:14:00.003+01:00

Välkommen!

Jag vill ut och demonstrera i morgon. Många av mina vänner skall demonstrera i morgon. Jag vet bara inte riktigt vilket tåg jag skall ta.

Det finns några som jag skulle kunna tänka mig och några jag inte kan tänka mig. Men egentligen är det just själva demonstrerandet som sådant jag vill manifestera. Kan man ordna ett eget demonstrationståg kanske?

Kanske jag skulle gå med dem som på sin affisch har citat från Dr Cosmos "kapitalist nu skall du dö"... Jag gillar ju Dr Cosmos, men jag gillar inte att ta just ett sånt citat ur sin helhet. Jag är ju fan (i stort sätt) pacifist och då kan jag inte gå bakom folk som snackar om att döda, oavsätt om det är metaforer och inga uttalanden man skall ta på bokstavligt allvar.
Dessutom hade de med en massa vegansnack om kött är mord typ, (ja, paradoxerna är fint uppradade) så det verkar som att de är lite för kategoriska för mig.

Hade jag vetat mer om Syndikalisterna, så hade jag nog gått med dem kanske. Röd Front kan jag gå med, åtminstone brukade jag kunna det utan att skämmas.
När jag var liten gick jag och min kompis med och skrek "Röd piggelin, glass mot glass!", i stället för "Röd front, klass mot klass" DÅ var det kul, sedan kom ett tag när jag inte tyckte att det var kul och då slapp jag.

När jag blev äldre igen demonstrerade jag flera år med Röd Front. Även om jag aldrig varit medlem i något politiskt parti så har jag tyckt att det varit viktigt att demonstrera. Det är arbetarnas internationella dag!
Firad pgra en händelse i USA för typ hundra år sedan där flera demonstranter blev dödade av polisen (ungefär som i Ådalen har jag för mig, men skall inte svära på't).

Jag bestämmer i morgon vilka eller om jag går med något tåg. Kanske jag faktiskt gör mitt eget tåg meden liten banderoll där det står, lagom mesigt, floskligt:

Bekämpa Fattigdomen, Stoppa kapitalismens krig mot mänskligheten, Leve Den Sanna Demokratin!

Framför allt måste jag isf ha en banderoll på vilken det skall stå:

Älska mer!

sålångkalsång!

Somliga lär sig

2009-04-24T07:12:00.002+01:00

Somliga inte...

Jag har nu lugnat ner mig och inser att detta är en strid jag varken kan eller skall ge mig in i. Det skulle vara som att stånga huvudet i en vägg. Och den enda som får ont är jag, inte väggen.
Jag kan förvånas över vissa människors oförställda råelaka dumhet och andras flathet. Det är en sak jag kommer att ta med mig ut ur detta och lära något av faktiskt.
Lära mig att folk reagerar med reptilhjärnan i vissa lägen och då är det ingen idé att försöka gjuta olja, för de bara tänder på den, istället för att låta den lugna vattnet som stormar.

Släppa och gå vidare, hålla huvudet högt, och faktiskt inte ta åt mig!

Såklart jag kommer att sörja, men jag kan faktiskt inget ångra! Framför allt så måste jag påpeka att det finns inget att ångra. Jag har fanimej ett rent samvete och vägrar att bära hundhuvd.

Kram och hej!!!

Förlora en vän!

2009-04-22T09:40:00.002+01:00

När konventionerna styr!

Jag är skitledsen! Men oxå, ju mer jag tänker på det, arg!

Får man läsa andras mail? Nej!
Får man läsa andras Chattar? Nej!
Blir det någonsin något vettigt sagt på en Chatt? ... Nej!... Åtminstone blir det lätt flamsigt.
Är det lätt att missförstå saker på chatten? Ja! Det är ännu lättare att missförstå om man läser en chatt efteråt utan att ha varit med och "pratat".
Jargong, är det vanligt bland vänner? Ja!
Märker man av jargong i en chatt om man aldrig hört personerna som chattar med varandra i ett "vanligt" samtal med varandra? Nej!
Om man läser i ett upprört tillstånd, tenderar man att bara fokusera på "bekräftande meningar" i stället för att se helheten? JA, JA!!!
Drar man förhastade och felaktiga slutsatser om man är i affekt?... Ja, oftast!!!
Skall vänskap behöva ta slut pgr av sådana här missförstånd? Nej!

Straffet för att man varit tramsig och omogen, förlora en vän! Konventionellt skittänk!!! Fy fan!
Får inte ens göra ett ordentligt avslut! Allt blir hängade i luften! Som ett stort utropstecken. FAAAAAN!

Fan en sån tur att jag mår bra (!) så jag kan ta mig ur detta genom en "normal sorgeperiod" och inte genom grottande och bekräftande av min egen ofullständighet och värdelöshet i vänskapsförhållande.

Jag har andra vänner och jag älskar dem, liksom jag kommer att älska den vän jag mist, och den kärleken är att jämföra med, men inte densamma som, den till min älskade sambo (oj jag blev helt plötsligt privat)!

Så jag är i sorg, men jag kommer tillbaka, för jag är fan arg oxå!!!

kramen!

Vad myror vill ha?

2009-04-14T09:24:00.002+01:00

Eller, den enkla vägen till energi...

I helgen var jag bl.a. med familj i Vitlycke (Tanums kommun) för att kolla på hällristningarna. Jag har, trots 24 års åkande fram och tillbaks på vägen från Gbg till Strömstad, aldrig lyckats att stanna till vid denna sevärdhet förut. Lathet månhända?

På själva området finns (minst) en myrstack. Den lyckade vi givetvis placera oss bredvid när vi satte oss för att fika och det gillade myrorna. Barnen ville vara justa mot myrorna och matade dem friskt med brödbitar och diverse pålägg från sina mackor. Snällt och uppskattat förmodligen.
Det höll de små liven(stack-myror e inte små förresten)sysselsatta ett tag, bortifrån vår matsäck faktiskt. De liksom plockade bitar av sina gåvor och bar tålmodigt in dem i stacken utan att verka stressade. Snabbt men ändå i ett lugnt tempo skulle man kunna säga. Inga anhopningar runt bytena utan var och en hade sin plats liksom.
Precis innan vi skulle vidare, kom morbrodern på att hälla en liten, liten hög med socker i utkanten av stacken. Från början såg vi hur några få myror kollade in den vita högen skeptiskt och till synes med samma inställning som till de andra godbitarna de blivit erbjudna. Något förundrade över detta loja mottagande av livets goda i form av ren energi, gick hela sällskapet vidare för att kolla in alla fina ristningarna i de Bohuslänska klipporna.

När vi sedan kom tillbaka till nämnda myrstack en dryg halvtimme senare, var det en helt annan aktivitet som syntes runt den lilla vita hög med socker som vi så obetänksamt lämnat efter oss. Myrorna fullständigt stod på varandra med huvudena girigt nedkörda mellan sina släktingars (systrars!!!) ben. Sockret syntes inte. Det som varit en vit fläck var en svart fläck och en strid ström av myror kom strömmande ner till högen. Ingen var, vad vi såg i alla fall, på väg därifrån...

Vad kan man då lära av detta?

Utan att dra för stora växlar på människans likhet med djuren (!) känns det ändå som att genvägar alltid är välkomna på något sätt.
Varför käka saker som tar tid att äta och som kräver enorma (ja om man jämför) mängder, för att få i sig energi, när man kan svulla i sig ren energi i form av godis och annat gott? Vid Påsk och Jul- tider är detta en ren självklarhet liksom.
Det finns ställen i världen där männen som får sin lön, inte går och köper sprit, utan går till affären och köper socker och smör som de drar i sig istället för att gå hem med pengarna till familjen (jo det är sant kommer bara inte ihåg vart jag läst det, skit!)
Är det då dags att omvärdera socker som en smakförstärkare och konservator till att klassa som drog?
Med tanke på I-världens problem med människors hälsa etc, kanske det kan vara dags...

Nu hoppas jag att majoriteten av stackens myror, de som inte fick i sig något socker, lyckas få de stackars socker-torskarna in på rätt bana igen så att de får tillbaka sin aptit på vanligt skogskäk och inte dör av abstinensen orsakad av den obetänksamma morbrodern.
Och jag hoppas att jag själv aldrig blir sockerberoende för det måste ju vara ett av de jobbigaste beroendena, utan att förta heroin, canabis, mediciner, och alkohol beroendes pina, just för att det ju nästan inte ens är att betrakta som ett beroende av vissa. Man är helt enkelt bara lat och dum om man äter för mycket enligt många...

Nästa gång jag kommer till Vitlycke, skall jag inte mata myror utan jag skall koncentrera mig på att lyssna till historiens vingslag och knata minst två varv runt området, upp på berget och ner igen, för att förstå hur mycket energi det behövs för att släpa upp x -ton sten till gravhögarna på toppen, på bronsåldern, då energin man fick i sig bestod av fet fisk, annat fett kött, diverse nötter och liite honung samt frukt om det var säsong!

Soligt som fan och najs!

Sarisen

Rastlöshet i regn

2009-04-08T12:23:00.002+01:00

inte konstigt egentligen, men...

Den som känner mig, på riktigt, vet att jag älskar att vara ute i naturen och att gå i skogen och plocka svamp och att jag älskar att gå vid havet och lyssna på vågorna och att jag tycker det är underbart med naturlig tystnad och naturligt mörker osv osv.

De som inte riktigt kan få ihop den biten med mig, har oxå rätt. Jag är lite svår att få ut. Skummt. När jag väl sitter inne är det oxå så najs så jag glömmer liksom av att gå ut...

Nu, till exempel, när det regnar kan jag sitta och önska att jag var ute i skogen och promenerade och att det skulle vara fiint vääder, men i helgen, sysselsatte jag mig inne, nästan hela dagen, fastän det var varmt och härligt ute.

Knepigt det där... I alla fall, när det slutar regna går jag nog ut i alla fall. För att jag kan och har lust och för att det är nyttigt...

hejhopp!!!

Bara några korta rader

2009-04-03T07:24:00.005+01:00

för att jag orkar och e glad!

Det är märkligt att inse att vissa saker gör att man mår så förbannat mycket bättre! Och att en av anledningarna till att man inte tillåtit sig (ja för det är precis vad det är frågan om) att känna sig glad och upprymd och uppskattad, faktiskt är en fråga om konventioner.

Jag har helt plötsligt börjat vara sån jag egentligen är igen. Och jag får så mycket av det så det är helt sjukt. Och jag fattar inte att jag låtit folks kommentarer (inte bara om mig utan framför allt om hur saker "är" och "skall vara" i vissa lägen) få trycka mig tillbaka som jag gjort.

Jag är glad och jag kan älska dem jag vill älska på mitt sätt och det kan fan ingen lägga sig i.

Yeha!

Så där ja...

2009-04-02T12:44:00.002+01:00

Då var jag hemma igen i huvudet. Tjena!

Det tar ett tag att landa efter ett lajv. Detta var ett av de lajven som krävde mycket energi men jag fick faktiskt ett helt gäng tillbaka oxå. Som ni kanske förstod av de "hoppfulla slutraderna"

Nu har jag nästan lyckats att påbörja fortsättandet med det jag skulle gjort för länge sedan... Det kommer att ta ett tag till innan jag är ikapp, men jag tror att jag kan kontrollera mig lite och faktiskt släppa värdelöshetskänslorna såpass att det inte skall vara några problem att få in flytet igen. Eller ja, igen, är väl synd att säga kanske hehe...

I vilket fall kommer jag fortfarande ha som mål att skriva ofta och mycket och förmodligen fortfarande vara "ursel" på't. Men tuff skit, det får jag ta.

Kanske kommer jag att skriva mer om Klara någon annan gång, för hon har lite saker hon behöver ventilera tror jag. Men det får bli sen nu är hon vilande ett bra tag framöver.
sålångkalson i det sköna aprilvädret!

En annans liv

2009-03-23T12:38:00.003Z

En annan plats.
--- ---

Dagar, fan, veckor, helvete, månader, djävlar, år!
Vill det aldrig sluta? Vill det aldrig sluta det där djävla bultandet. Det är rimfrost ute. En gång in tiden tyckte jag det var vackert. Det krasade så härligt under fötterna. Det var innan jag vandrat över nedbrända ruiner och till aska brända kroppar. Det är samma kras.

Vill det aldrig sluta det där bultandet, nej inte denna gången heller. Släpp ut mig för fan släpp ut mig! Linda snyftar i skåpet bredvid, jag sjunger en sång – De e så det skall vara! De e så vi vill ha det nu… Perfekt o oförstörbar…
Om man ber om det får man det inte! -Snälla få det där förbannade bultandet att sluta, snälla. Linda ville att det skulle fortsätta. Nu är hon tyst och jag sjunger en sång – De e så det skall vara…

Allt går ihop. Tiden drar ihop sig. Liksom ett rep runt halsen i en strypsnara. Drar du för fort och hårt bultar det snabbare ett tag. Det rinner ut ur ögonen och skymmer sikten. Saktar du ner hör du det inte lika högt längre och kan leva med det. Kylan biter i näsan. Röken ur munnen påminner om när jag tjuvrökte bakom skolan. Det går inte att göra rökringar. Fan vad det är kallt. Solen har gått upp men den värmer inte. Lika lite som klinkergolv. Lika lite som klinkergolv i en gammal bastu. Det bultar som fan nu.
– Snälla, släpp ut mig få det där bultandet att sluta! Snälla. Jag vill inte vara ensam. – Jo varför inte nu? Vad vill du då. Linda ville för mycket, nu är hon en pöl på golvet. – De e så vi vill ha det nu…

Det ryker när rimfrosten tinar i morgonsol. Precis som blod. Precis som varmt blod på ett kallt klinkergolv. Åtminstone lät det som att det rykte. Det bultar mer nu. Jag vill inte vara här. Jag vill vara hemma. Jag vill vara på sjön i min båt. Snälla hjälp mig dit. Få det att sluta bulta. Jag har redan gjort allt du sagt åt mig att göra. Vad vill du?

Dörren öppnas sakta, är väntan slut? Tårarna känns som istappar första frostmorgonen på hösten. Det är hög tid nu att få slut på bultandet. Att slippa vara ensam.-Snälla, släpp in mig - Jag har precis vad ni behöver. Ingen smak är mig främmande. Smaken av död blev mig inte förunnad dock. Den togs ifrån mig, jag ville ha den, men den togs ifrån mig. – Att döda en som vill dö är barmhärtigt. Jag är inte barmhärtig. Jag är din gud.
Men gud dog och jag lever. Jag blev vän med ödet. –Perfekt och oförstörbar.
... ... ...
Vill det aldrig sluta? Vill det aldrig sluta det där djävla bultandet…
------

Det finns ljus och det finns ljus och ute är det ljust! Fri lejd ut. Och de levde lyckliga i alla dagar... Fan vad kallt det är. Jag trodde inte det var vinter fortfarande. Jag har tur i alla fall en stund. Att sitta bakom en av denna världens bästa människor på en varm hästrygg känns lite som när man var liten och förtjust fick en tia för att rida en satt ponny runt ett varv i Slottskogen.

Det blir ljusare och ibland ljusare och ute blir det behagligt mörkt. Det är kallt som fan på natten på den sidan som inte är vänd åt en av denna världens bästa människor. Vaknar och tror att hela resten av gänget är gamla Karlstads frimän, men det är den brokiga skara som fick fri lejd ut. Och de levde lyckliga i alla sina dagar...

Det är väldigt ljust och det är skit ljust och ljuset värmer lite ute. I alla fall nu. Undrar hur länge vi måste vänta innan de skjuter oss i ryggen... Det är ju helt sjukt kallt om fötterna. Det skulle förresten inte spela någon roll om de sköt oss i ryggen. För om jag dör nu, dör jag faktiskt ganska lycklig.

/ Klara

En vana otrogen

2009-03-16T11:33:00.005Z

Genom att inte vänta en vecka till nästa text utan skriva två inlägg på två dagar.

Att skriva blir ett gift, men blir aldrig en vana tyvärr, därför är otrohet så bra...

Har ägnat lite för mycket tid åt att skriva om meningslösheter som en bra bakgrundshistoria åt min Klara på Desperatia. Vill inte göra som så många andra, grotta mig i groteskerier, men hamnar lätt där ändå och inser hur lätt jag skulle kunna gröta ner mig i en våldsam sadistisk beskrivning av någons verklighet, utan att blinka. Vad kan det bero på?

På ett depraverat sinnelag kanske? På allt skit man får uppkört i fejset via löp för kvällspressen? Alla böcker som tävlar i gräsliga brott att beskriva? Eller på filmer som jobbar sig för att få oscar för bästa splattereffekten?

Jag känner mig själv som en som brukar hålla för ögonen och öronen när det värsta beskrivs, vanligen i alla fall. Så hur kan jag hitta på något som Klaras historia?

Jag vet inte och jag tänker inte ta reda på det heller, för jag tror att det är ganska normalt att kunna det. Åtminstone tror jag att de allra flesta någon gång grottat sig. Är man PA lajvare är det kanske vanligare hehe!

Sedan är det så att verkligheten ofta överträffa dikten. Fallet Frizl, huvva!!! Och har man en gång sett "Guds stad" så finns det saker som inte går att leka med utan att må dåligt på riktigt.

Det värsta (?) är att man aldrig kan jämföra lidande heller. Det är lite det som, är jag rädd för, kan bli galet på ett sånt här lajv som Desperatia.
Alla tar i så de spyr med sin bakgrund, men får man någonsin ett intressant samspel om man bara inte släpper in folk för "man vill inte tala om det" och så blir man hård och stelbent aggressiv, eller, där har vi en liten paradox, hur väl funkar det med ett gäng superstörda folk på en liten yta går runt och överagerar i PTS symptom, mot varandra? Hm!

.monster, för ett par år sedan var en smältdegel av perverterade, depraverade deprimerade och trasiga själar som samsades i en bunker. Det funkade ganska bra, men där var lajvet styrt efter en viss dramaturgisk kurva (ja faktiskt, och det var inte så långt heller, bara ett dygn).
Detta, Desperatia, kommer att löpa under flera dagar och blir svårare att "styra upp". Det är inte alla arrangörer som anser att man skall styra lajv överhuvud taget, men de flesta brukar ha någon form av vision och önskan om hur det skall fortlöpa.
Å andra sidan tror jag att de flesta som hakar på ett sånt här lajv, är hyfsat vana lajvare som fattar att det som man skrivit innan kan ändra form under tiden.

Har lite kommit från både ämne och rubrik men jobbar på att ta mig runt ett varv genom att återkoppla till skrivandet. För när man skriver om något som inte är behagligt kan det ibland "få skiten ur systemet" som man säger och det gäller många saker. Det gör ju också att skrivandet blir viktigt för vissa människor.

Så även om jag inte kan jämföra mina depressions tankar med någon annans så får jag dem ut ur systemet och med dem, en del mardrömmar iom Klaras historia. Som jag förövrigt inte vill göra offentlig mer än för mina medspelare, jag vill vara en transparant spelare så mycket som möjligt.
Varje gång jag skriver blir jag triggad att skriva mer och jag borde verkligen göra det till en vana att skriva istället för att ha det som ovana, dvs göra det lite i smyg då och då.

Om någon fattade vad jag vill ha sagt med detta inlägg, varsågod kommentera(och om jag inte bannlyst smajlis från själva bloggen hade jag blinkat till er haha)!!!

Ha det gott, så gott!

Nu är det nästa resa

2009-03-14T18:10:00.002Z

Som är lite mer en inre resa...

Det är lajvdags igen. Till helgen drar jag iväg, inte så långt bort men långt fram skulle man kunna säga. Ett postapokalyptiskt lajv i Göteborg som heter Desperatia.

Det kommer att vara en hel del missär kan jag tro. Det är nog meningen att det skall vara verklighetstroget, men det blir nog lite skruvat i alla fall. Vissa saker är lite för mycket egentligen men jag tror att i det stora hela kommer det att bli bra. Det är tillräckligt många av folk jag känner och har lajvat mot förr så att jag i "värsta fall" kan luta mig tillbaka och bara hänga med dem.

Denna gången har jag nämnligen letat mig utanför bekantskapskretsen och faktiskt känns det som att jag har hittat folk som man kan ha ett bra spel med utan att först ha träffats irl.

Jag skall fixa en blodpåse, den måste fixas och testas och så skall jag kolla om det går att sminka ärr utan att de ser fåniga ut efter en eftermiddag. I köket kommer man förmodligen att svettas en del och man skall ju kunna sova utan att det smetar för mycket. Kanske går det att lösa kanske inte och hellre utan än b-typen. På detta lajv kommer det att finnas ganska många vapen. Men min roll har inget vapen, det passar inte mig och jag skulle inte orka resercha tillräckligt för att få det att se naturligt ut att ens ha ett i bälte, och då kan man lika gärna skita i det. Det finns tillräckligt med MÖP:ar hehe... (militäriskt övernitiska personer tror jag det står för).

Det blir nog riktigt kul i alla fall, eller kul kanske inte är rätt ord. Inressant. Det är inte som ett mysigt skogsäventyr direkt utan mörkt och ruffigt. Ha, det kan vara kul att må dåligt eller?

Bye så lång
/S

Londonresan

2009-03-10T16:53:00.004Z

Eller "hur man lyckas att inte se några sevärdheter mer än i nattljus genom ett immigt bussfönster"

Reste i fredags klockan sju från hemmet med buss. Det är så himla bra med incheckning på nätet då slipper man vara på flyget så tidigt. Flyget var inte sent och vi kom till Standsted flygplats ganska tidigt.

En och en halvtimme med buss till city. När man tror man är i city åker man lite till och efter att ha åkt igenom en mycket nedgången stadsdel i förorten (?) som skulle rivas för att ge plats åt någon motorled (ett känt tema), kom vi fram till en stooor enorm blå byggnad... IKEA! Oj! Ja det finns tydligen tre IKEA i London och deras Oystercards (magnetkort till lokaltrafiken) ligger i små gula eller blå plast mappar som det står IKEA på.

Jaha. I alla fall fick vi checkat in och så åkte vi till Camden. MYYYYS (kan man tycka om man inte bor där kan jag tro) Och hysteriskt mycket skit och skräp affärer, blandade med bättre butiker och rolig kuriosa. Vi tog inte hela gatan utan gick till en helt ok pub som var mer som en mcdonaldspub. Dvs Stor Opersonlig och Ganska Billig. Det var helt ok för vi kunde dricka lite mer då... Fattiga som vi är(ja i alla fall jag den äldste och den yngste av oss fyra)var det en bra inledning på kvällen!
Sedan gick vi på Camden Eye där brorsans bandkompis Scott jobbar. En mysig mer "riktig" pub. Och sedan gick vi på en annan pub där sångaren Daemon jobbar. Vad fan den nu hette, men det var mer som en klubb på övervåningen. De spelade nästan bara juste 50 tals rock och annan bra musik som jag inte vet vad det var för något. Många tjejer såg ut som femtiotals pinuppor. Söta och tatuerade. Kul, eftersom några i min umgänges krets har samma smak och stil.

Där hängde vi i alla fall ganska länge och snubblade hem via diverse bussar och taxis. Och vi åkte förbi Buckingham Palace, bakgården alltså, vi såg en hög mur och en massa taggtråd.

På morgonen gick vi Portobello road, men det blev lite knivigt med mötesplatser (det fanns två "starbucks" innom en radie av fyrahundra meter)och urladdade telefoner så allt vi skulle gjort blev inte gjort. Sedan var vi en snabbsväng på Oxfordstreet och skymtade Piccadilly Circus och lille Amor på väg till en restaurang/cafe som heter Sketchers (tror jag). Där serverade de afternoon tea i en galleriliknande miljö för "för mycket" pund så vi kollade in inredning och vände. Väldigt nice ställe om man har stålar.
Resten av Camden market gjordes lite för snabbt, för marknaden stängde när vi kom dit igen. Det är ett underbart område!

I alla fall så avslutade vi kvällen, efter att ha ätit god Indisk mat på Bricklane, på en mysig bar på sagda gata. 1001 tror jag den hette. Bra musik, kul som sjutton! Nära där låg för övrigt ett svenskt ställe också, som heter Fika, med dalahäst och adventsstjärna i fönstret haha! Dit gick vi inte utan sedan åkte vi buss hem genom nästan hela London och såg: Millenium-hjulet, Big Ben, Westminster Abbey, Trafalgar square (med jättelejonen) på vägen.

Dagen efter så var vi på Brittish Museum hela dagen. Vi hittade till slut, läste lite fel på kartan och hamnade någon km åt fel håll hehe. Pust! Brittish Museum är verkligen stoooort. Gratis oxå om man inte vill se de annonserade utställningarna. Intressant, ja, men man kanske skall ha en vecka på sig för att kunna se allt och ha någon behållning av det. Nu missade vi hela Afrika och Nordamerika för vi ville se utställningen om Babylon. Men den var utsåld så vi gick och käkade fisch and chips, på Oxfordstreets bästa fisch and chips ställe, i stället. Vi vilade fötterna i högläge alla tre kan jag säga.

Sedan såg vi improteater på the "Hen and chicken Theatre" som låg precis vid den puben som yngste brorsan jobbar på. Den heter på riktigt "The famous Cock" (det kanske var markanaden för fåglar på det torget förr)! Den ligger vid stationen Highbury & Islington, blå Victoria line och är stamställe för Arsenal fans av värsta sorten tydligen. Ganska omysig bar, men ok att jobba på enligt brorsan. Han och en till svensk kille från bandet jobbar där.

Improteatern var himla rolig. Det var duktiga improvisatörer och ett kul koncept som man kan låna av kanske. Inget nydanande dock...

Det måste jag ju säga att först sista dagen fattade jag tubesystemet. Det såg ut som att alla kartor visade olika stationer i början. Jag fattade inte nåt! Men överlag kom man fram fort. Det är ju så himla stoooort i London.
På morgonen lyckades vi se Madam Tussaudes från taxin på väg till Liverpool station kl 04.00

Tillslut vill jag säga att det var en väldigt skön resa. Avslappnad och prestigelös. Jag hade hur trevligt som helst!

Chers!

Nu e det dags

2009-03-05T10:09:00.003Z

att cascha in present...

Mot London i morgon. Det är nästan så att jag inte vågar säga det högt för vem vet, kanske något kommer att hända som gör att jag inte kommer iväg som det gjorde för min kompis Ozzy. När hon skulle till London för ett par veckor sedan, började det snöa och snöa och snöa.

Jag skall till London. Så får jag la rapportera på tisdag hur det gick. Nu är jag lite för stissig för att skriva något vettigt så jag låter bli hehe!

ha en go helg det skall jag ha!

Men vaffan!

2009-02-19T12:56:00.003Z

och fiiint sörru!

Irritation 1:
min slutlön blev inte utbetalad för "han skulle räkna på det" ... Vad "bra" då att det bara är jag som har koll på hur mycket jag har jobbat och på vart han kan hitta all den infon och han inte hör av sig alls med frågor. Det hela ligger delvis i min gamla dator och jag hade tänkt att åka dit och hämta det men det har inte passat. Nu i förgår fick jag fatt på filen dock och jag kunde kolla själv vad som kunde vara fel. Och jag hittade ett fel, fan oxå, ett stort fel till hans fördel...
Men det är inte bara jag som felat;
Hade han hört av sig från början så hade vi kunnat räknat på det tillsammans och då hade vi;
1, hittat det felet jag hade gjort, innan utbetalning gjordes och jag hade fått alla pengarna på en gång, utan konstiga och felräknade lönespesar, och,
2, han hade fått klart för sig hur mycket han skall ha betalt mig förra året och inte missat en hel månadslön på kontrolluppgiften. Som han nu hävdar baserar sig på utbetalda belopp från banken...
Jag måste ju gå igenom alla inbetalningar på banken och om han inte betalt mig mer än det han hävdar, kräva en hel månadslön till. Grrrrrr jag orkar inte sånt här... Jag blir tokig, skall jag inte slippa att ha och göra med denna människa snart!

Irritation 2:
Jag håller på att bli sjuk. Halsen river och jag fryser.

Glädjeämne 1:
Jag pratade med en ny teatergrupp om att hjälpa dem med lite producent arbete... Och jag mönstrade på... Jag väntar mig inga stora summor, men jag gillar dem och de håller på med just det jag vill göra så, om jag har tur(hoppas hoppas hoppas) kanske jag kan glida in på scen med dem tillslut! Det är inget jag väntar mig skall hända på länge, men bättre göra jobb för dem än för en grupp jag inte tycker gör bra grejer eller hur!!

Lite kass jämnvikt, men jag övar ju mig i att se det positiva i tillvaron hehe!!!

keep up the good mood (öh stavar jag det rätt eller)!!!

Andlös förvirring

2009-02-16T13:25:00.002Z

och spirande hopp.

Efter att fyllt år och fått en hoper underbara presenter, haft ett sportlov (!) så är man då tillbaka i nevereverland.

Fast, denna gång med, en "arbetsintervju" på g och ett uppdrag spikat. Känns bra att komma tillbaka till sånt. Även om jag fortfarande är kass chef och inte kan fixa mitt schema ordentligt. Psykologen A sa att jag måste ta tid på mig att se vilka rutiner jag mäktar med. Inte vara för sträng mot mig själv för det är kontraproduktivt Ha ha ha, jojatackar ja, så sant som det är sagt. Så nu sitter jag med belöningen efter att ha donat med bokföring i ett par timmar. Det behövs. Känns bra.

Så skall jag bara lägga till lite i min arbetsportfölj och dra på jobbsnack... nej vänta nu det är ju först imorgon, idag skulle jag ju hinna med att kolla in det där oxå. Öh vad fan är det för dag idag egentligen. Ooops! 17 februari redan. Vänta lite nu, min före detta djävla chef har fan inte hört av sig om min slutlön än. Aaaaaarggg, när skall jag äntligen få ett avslut på denna djävla soppa då?
Äsch, skit i det, nu, kolla lokal istället. För det var det du skulle göra eller hur!

Kram och hej leverpastej!

Så fint väder

2009-02-02T10:25:00.002Z

och här sitter jag...

Fantastiskt, hur man kan börja spinna på att man borde gå ut men jag har inte tid för jag har så mycket att göra och ändå inte få något gjort alls och så må kass för det sen.

Usch och fy. Jag har helt plötsligt insett att jag har "slösat" bort viktig tid och får helt logiskt dåligt samvete och startar hela processen med nedvärderingskommentarer till mig själv. Skit också. Destruktiva beteenden som jag inte vill ha tillbaka.

Så om jag nu kunde bli färdig med detta skrivande och klagande så jag kunde få gjort något av allt det viktiga jag måste göra i stället.

Fan vilken dålig chef jag är just nu, lyckas inte förmedla och strukturera schema alls. För mig själv i alla fall. Jag hade nog varit en ganska bra chef för andra, tror jag, jag vet ju hur man inte skall vara och det måste ju vara något värt eller hur.

Så nu har jag lunch snart i alla fall, sedan får vi se vart det bär hän...

ps, jag har haft en härlig helg för övrigt, nice som fan! ds.

Historien upprepar sig?

2009-01-27T16:03:00.003Z

och rädsla styr...

Inget långt inlägg, bara en liten reflektion...

Det är en sån här minnesdag för förintelsens offer, alla Judar, Romer, kommunister, utvecklingsstörda, handikappade, homosexuella. Jag blir så ledsen och illa till mods varje gång jag fattar att människor faktiskt betett sig som de faktiskt gjorde under nazismens tid och förintelsen. Det är absolut vidrigt. Hela tanken med att vissa människor är mer värda än andra och att man därför kan bete sig hur som helst emot dem är ju så in i själen motbjudande. Vi får aldrig glömma detta, aldrig! Hur vidrigt det än är att minnas!

Utan att orda mer;

Jag tror att de flesta av de judar som dog under förintelsen och de som var med i Gettona under den tiden skulle skämmas för det som staten Israel gör nu. Det är inget annat än skit att vissa inte lär sig av historien! Jag tycker uppriktigt synd om alla de israeliska, judiska och arabiska, medborgare som är emot kriget, för att de har såna puckon som styr. Hoppas att de kan komma till majoritet i denna som en del säger, demokratin, så att vi slipper sånt här i framtiden.

Säger inget om Hamas skurkfasoner, de får tala för sig själva, men jag fattar varför folk blir hatiska när de ser sina barn eller föräldrar smälta inför sina ögon och när de varje dag får veta att deras liv är inte värt ens en femtedel av en israels med tanke på den vapenmakt de får emot sig...

Vem skrattar sist i denna konflikt kan man fråga sig?

Fyfan!

Uppe med tuppen

2009-01-20T07:12:00.002Z

och är yr som en höna...

Jag har inte riktigt kommit igång med mina riktiga rutiner än efter det snöpliga jobbavslutet.

Har mycket grejer som, som sagt, måste göras. Har gjort en tredjedel av det viktigaste, och är så in i helvete trött igen.

Koncentrationen sviktar och i takt med att ögonlocken faller kommer inget vettigt ut ur vare sig hjärna eller kropp. Varför är jag trött igen?

När jag "jobbade", var jag oxå trött, men den tröttheten gick att hantera på ett helt annat sätt. När jag försöker att göra samma nu, dvs, andas lite, tänka i en annan bana, eller helt enkelt bara ösa på och liksom börja i slowmotion, så kommer jag ändå inte igång. Bara i bland.

Nåväl jag är i alla fall inte lika deppig som förut vilket ju måste ses som en fördel och verka som en upplyftande tanke i alla fall.

Så i dagens slowmotionstart börjar jag med att göra min avslutningslön som jag skall ha ifrån min förra arbetsgivare. Den är redan förberedd, men jag har lyckats att räkna lite fel har jag insett, och man vill ju inte avsluta med ett hafsjobb elller hur hehe!

För övrigt anser jag att kaffe är väldigt överskattat som uppiggande medel

klart slut

Lajvabstinens

2009-01-18T19:30:00.004Z

för långt mellan silarna...

Det tar för lång tid mellan de roliga lajven.
Vi har nästan bestämt oss för ett i augusti.

ÅÅÅÅÅ det kommer att ta hur lång tid som helst och vi vet inte ens vad det kommer att gå ut på än. I alla fall inte vad för roller som söks och hur intrigen kommer att gå.
Vi vet bara att det är ett fantasylajv, ett ordentligt, med allt vad det innebär, vilket blir spännande för jag har aldrig varit i ett sånt hardcore fantasy lajv förr. Hade aldrig chansat om jag inte hade varit trygg med dem som jag skall lajva med. Det kan ju lätt bli larvigt med alver i latexöron och orcher som härjar hahaha.

Ja ja, det kommer att ta ett tag att få ihop vad som skall bli gruppen och inbördes relationer kläder och utrustning, så att det är lång tid är egentligen inget problem på det sättet. Det finns ju tillochmed ordspråk som talar om detta tillstånd. I alla fall så blir man nästan aldrig färdig förrän precis innan i alla fall.

Två saker är säkra dock: Jag vägrar ha latex - smink eller annat externt i fejset till min roll och ... åh vad jag längtar...

Vardag

2009-01-12T09:59:00.003Z

och en önskan att inte hamna i gamla spår.

Det är tur att jag har en sån lång lista över grejer som måste göras annars hade jag säkerligen lagt mig ner och sovit nu. Jag är trött idag, som fan.

Nu tror jag att det mer beror på att jag kom i säng lite sent igår och inte på något annat. Så jag är inte jättenojig. Dessutom är jag ju mer medveten nu. Det känns lite tungt att vara tröttare än på länge dock!

Jag har faktiskt hunnit med en del idag redan, men som alltid har jag svårt att svälja att saker tar tid. Jag är otålig och vill gärna ha allt fixat direkt.

Nu har jag tänkt mig att kolla lite på olika möjligheter att bygga masker under vardagar och kolla hur mycket jag kan lägga i pengar på detta. Det är ju isf J och jag av oss fyra i Commedia gruppen, som har tid att göra sånt där. Tills han får jobb förstås. Och jag tror att han får jobb snart...

Nåväl. Får nöja mig med det lilla. Och faktiskt göra det oxå. Det är snart dags för lunch och jag har jättegoa rester som jag ser fram emot att sätta i mig.

I morgon skall jag till arbetsförmedlingen och prata med dem. Funderar på att söka jobb hos de som ordnar Medeltidsdagarna i Kungälv igen. De nötterna svarade inte på mina samtal förra året, säger jag lite surt, för sånt kan tyda på taskig attityd. Men jag vill ge dem en chans till för det vore kul att jobba lite mer med medeltidsprylar typ. Hehe.

Annars blir det samma som innan, men, annorlunda. Det skall vara annorlunda, nytt och bättre. Planerna måste bli verklighet och jag får inte ge upp. Jag är ju bra på mycket och jag måste väl för fan någon gång hitta rätt eller!

Kram solång...

Jaha hur gick detta till

2009-01-06T20:02:00.003Z

Jag har ju inte ens gjort listan för 2008 färdig ju...

I alla fall sitter jag här och skriver årets första inlägg. Inte årets sista om jag själv får bestämma såklart. Kanske kan det bli lite oftare än det blivit nu det sista, men kan inte lova mig själv det ens. Jag lovar så lite jag kan för jag vill inte göra mig själv besviken. Det jag kan lova att göra, är att försöka att skriva lite oftare. Fan jag gillar ju att skriva ju. Jag glider iväg och bara kluddar ner en massa när jag väl börjar.

Nu har jag inte så mycket som vill ut som behöver ventileras heller och det är ju då man kan börja med sitt vanliga filosoferande eller vad man nu skall kalla det där när man tänker på en massa intresseanta navelskåderier.
Egentligen kan jag ju skriva en massa om annat också. Som intresserar mig, vill säga. Eller saker som irriterar oxå, vilket brukar bli lite vanligare ju.

I alla fall kan jag bara säga att det är ett djävla sätt att bomba gasa på det där sättet som israel gör. Kommer inte säga mer om det, än att det gör mig förbannad.

Läste lite om "köpstopp". Råbra idé. Jo, jag har bara lite för mycket saker som jag vill köpa. Suck! Hur gör man, för att komma undan kommersialismens lock och klor...

Så Klart slut för nu.

Dumpad

2008-12-22T16:48:00.008Z

Men inte uträknad

Ironi i Julljuset...

Precis som jag sagt att jag börjar får grepp om brödjobbet och faktiskt börjar att se en struktur och ett mål med det hela så behövs jag inte längre. Tydligen.

Jag fick ett erbjudande först om att bli projektledare plus skådis i en grej uppåt landet. Att det hela skulle ingå i de 20 timmarna jag redan hade var klart uträknat. Så jag räknade lite tid som jag ansåg vara det som man behöver lägga på ett dyligt projekt och insåg att jag hade inte roddat det på den tiden och tackade nej till själva projektledar grejen men tackade ja till skådisgrejen. Hörde inte meer om det...

Sedan inför nästa år och omordning av företaget fick jag en ny arbetsbeskrivning inför en tjänst nästa år fram till juni (Yippie tänkte jag äntligen lite framförhållning på tillvaron...) det hela gick ut på att jag skulle vara en spindel i nätet, hålla koll på alla, och, allt annat, plus på ekonomin, och, se till att ingenting missas. Väldigt ansvarsfullt och väldigt luddigt. Tid skulle vara 60 % dvs 24 timmar i veckan med arbetstid varje dag minst fyra timmar.

Till saken hör:
Jag jobbade redan mellan 20-25 timmar i veckan för att få ordning på de arbetsuppgifter jag har haft och tog ingen "övertid" utan sköt upp tiden och nu har jag jobbat så mycket att jag kan få full lön i december plus runt 15- 20 timmar till.
Jag bor så att vi snackar 11 mil tor varje dag med bil för att få i hop det med barnhämtning etc.
Jag har ett uppdrag som kassör som fått stå tillbaka mycket för att tiden inte räcker till.
Jag vill utvecklas som skådespelare och har ju börjat med Commedia del Arte som för närvarande har tid på fredagförmiddagarna för att det är då lokalen är ledig just för tillfället.

Det senaste i raden av faktum, gjorde att jag sade till chefen glatt och hurtigt:
Jag är glad att jag fått förtroendet och frågan om detta och jag gör det gärna för jag vet att jag skulle fixa det, det enda är att jag inte kan på fredagar för jag har ett annat projekt på gång som för närvarande bara funkar på fredagar.

-Jaha men då kanske du måste tacka nej då, säger han, för vi måste ha någon på kontoret som svarar i telefon på fredagarna när vi har föreställningar och som kan boka biljetter och sånt.
Va, säger jag, det måste väl gå att ordna så att någon av er andra kan svara och boka i telefon. Dessutom går det ju att styra så folk ringer andra dagar. Sen vet jag ju inte om jag kanske kan ta en annan dag "ledig" så småningom till mitt projekt, men just nu finns ingen lokal mer än på fredag och det projektet är ganska viktigt för mig. Men det måste ju gå att ordna på något sätt, någon av er andra kan ju lära sig bokningssystemet.

Då säger han orden som känns som en spark i ansiktet (och som får hans mask inför mig att falla)
"jamän det förstår du väll att vi inte kan anpassa hela företaget efter dig..."

Öh, men det fattar la jag med, det var ju inte det som var grejen, stammar jag, jag menar bara att det måste finnas något annat sätt att fixa det utan mig på fredagar.

Nej, det går inte. Du får väl tänka på det ett tag till då¨. Sa Han, och jag mådde skit.

Som tur är har jag (ironiskt nog hon som hjälpte mig att löneförhandla och faktiskt få jobbet hehe) den underbara JF som inte bara peppar mig utan faktiskt säger vad som är rimligt och inte rimligt, rent objektivt. Dessutom har jag en del andra som också jobbat för nämnda chef som tyckte att hans agerande verkar mysko.

I alla fall valde jag att dagen efter stå på mig och förtydliga att det borde gå att lösa på något annat sätt än att jag jobbar fredagar, men kalla handen från chefen.

Men eftersom jag beslutat att jag inte behöver honom lika mycket som han faktiskt med tanke på allt jag jobbat upp, behöver mig, så gick jag omkring och var i det närmsta fnissig hela dagen, för jag ser på;
allt som jag kan och som det kommer att ta någon annan nästan lika mycket tid att få rutin på som jag tagit. Inte riktigt för jag har förenklat och strukturerat en hel del.
Han fattar inte att det är nu jag kan börja åstadkomma något för det där företaget, nu, när jag ser vad som behövs och när jag ser hur det rör på sig på alla håll. eller så fattar han och vill inte ha just mig. Haha och då skall han slippa.

Jag inbillar mig inte på något sätt att jag är oersättlig, men jag tror att gör ett djävla misstag företagsmässigt i att göra sig av med mig.

Hahaha, det är numera inte mitt problem, vilket känns grymmt skönt.

Turerna i detta har varit många fler än vad jag orkar lägga ut här och inte en enda, nej inte en enda, till hans fördel gällande behandling av det hela. Dessutom vet jag inte om skådisjobbet e aktuellt heller... Synd, jovisst, men ingen större förlust heller faktiskt.

Jag måste säga att det kändes lite skönt när jag i fredags efter att han mummlat om att vi kan väl se om du vill jobba kvar till premiären i januari, och hur vi skall fasa ut det här, meddelar honom att han kan väl ringa mig den 8e så får vi väl se hur vi gör.

Jag funderar på att faktiskt fakturera honom femhundra spänn i timmen ex moms och resa... För jag känner inte egentligen för att gå tillbaka till någon som faktiskt inte fattar att man inte begär något orimligt som halvtidsarbetande i obygden om man vill ha en dag ledigt. Får se hur jag gör.

I alla fall tänker jag inte låta detta debackle ge mig en bitter eftersmak på julfirandet. Utan jag säger som min psykolog; att jag inte skall ta det hela personligt och att huvudsaken är att jag känner att jag kan hantera det hela utan att göra hans problem till mina, och må bra på samma gång.

Så, än en gång: God Jul Gott Nytt år

kramar sarisen

ps. jag vann en pepparkaksgissartävling på Vardagens mysterier-en deckargåta Det blev jag råglad för, Yippie! ds.

Nu bara måste jag

2008-12-07T21:06:00.002Z

skärpa mig och lägga in en högre växel igen.

Annars kommer jag att få tokmycket att göra till våren innan alla bokslut och deklarationer skall vara inne, noja ångest illamående hjärnan på väg ut genom öronen igen...

Samtidigt som jag precis börjat att få koll på mitt brödjobb börjar mitt andra jobb skälla på mig ifrån sin hylla där det ligger. Jag har skött lite så där lagom om det, så vi inte får några påminnelseavgifter etc. Men det är inte
mycket mer.
Skit att man skall börja noja sig. I alla fall har jag till slut vaknat och skrivit en lista (ja en listahehe) på allt som måste göras innan 28 februari, sista mars och i april..

Så jag får börja vakna upp nu!!!

Men först är det jul som man ser framemot, och om jag inte hinner innan dess (jag vill verkligen hinna man man vet ju inte )så önskar jag

God Jul och gott nytt år på ett litet fiint sätt

kramisar/
Sarisan jag menar Sarisen

På västkusten intet nytt

2008-11-28T09:43:00.003Z

Förutom att:

Jag har gått på Stand Up kurs. Det var kul. Men jag känner att jag måste, om jag skall ställa mig på scen och göra något sådant, vara mer förberedd. Annars glömmer jag hälften av det jag skall säga och då kan hela poängen gå förlorad. Ha ha, det är inte bra ju... eller hur...

Mitt mål var inte heller att göra ett nummer utan att kolla om mitt material kan hålla. Och det verkar så. Fiint.
Jag kom oxå på att jag kan använda mig av att jag har haft en politiskt inkorrekt uppväxt. Jag kan använda min paranoia och cyniskhet. vilket är kul och för mig nyttigt för då får jag ur mig lite slagg och sånt jag blir irriterad över, som i en blogg...

I alla fall var det kul och jag kommer att bli ivägsläpad på ett gigg någon gång i vår förmodligen av en kollega som oxå gick på kursen och är mer inne på att använda sig av detta i scensammanhang än jag.

Just nu har jag ont i halsen och förövrigt e jag liiite sne på cheeefen, men jag har fått ett erbjudande* som jag måste tänka på ordentligt... För det är egentligen min Commedia dag, men vår mentor har för mycket jobb så vi fick ställa in idag, suck, och då kan jag lika gärna räkna på det...
*Vilket kan bli kul om jag lägger upp arbetsschemat och lyckas skaka av mig känslan av att bli utnyttjad...

Jo förrästen jag skall till mina föräldrar i helgen och baka ravioli eller Aniolotti som vi kallar det (i Piemonte) och det skall bli myyysigt...

gudd bajj!

Minns i november

2008-11-07T09:44:00.003Z

den ljuva september...

I alla fall går tiden som vanligt. I alla fall mår jag nog bättre än vanligt. I alla fall är mycket som vanligt ändå.

Konflikter, skitsnack, stress, skitmage. Det stampar lite på samma ställe kan man säga. Har stannat upp. Det är bättre men blir inte tillräckligt bra. Saker hindrar på vägen liksom. Man kan se potensialen men det "räcker inte ända fram" som man kan uttrycka det.

Det är då mina goa tankar att; finns det något som kan gå fel så gör det så, kommer fram. Så nu nojar jag mig lite över att det inte riktigt blir som jag vill att det skall bli med grejer jag planerar etc. Smågrejer blir till stora och svårövervinnerliga hinder för mitt välbefinnande.

I alla fall var clownkursen mycket bra och jag är så nöjd. Så nu har jag en liten clown som jag kan plocka fram om jag skulle vilja. Hon har trots sina få uppträdanden redan minst en beundrare hemma, vilket vore synd att inte utnyttja, tycker hon i alla fall.

Nästa projekt är att se om jag kan leverera annan humor. Jag är mer inne på textbiten och inte så mycket för att "stå och leverera" som det hela går ut på, men jag får helt enkelt bita i det sura äpplet ta på mig ögonbindeln och springa.
Garvar ingen beror det nog på att min humor är annorlunda än deras. Tajming är nog bra att ha också, en del föds med det, andra lär sig. Jag vet inte om jag har någon, kanske, ibland tror jag det i alla fall.

Dessutom kommer jag få jobba i alla fall december ut... ÖH! HE! Tur för ho...

Så nu orkar jag i alla fall inte minnas september utan jag fokuserar på november och ser hur långt jag kommer innan jag slår i väggen eller innan det går hål i magen eller vart det nu går hål, för som sagt kan det gå hål så gör det så...

kramen

ps. det lättare idiotsystemet kunde inte installeras på våra nya datorer utan att det krånglade så in i bänken(Vista e skit,såfickjagdetsagt). De fick skicka problemet till Danmark för utredning. Ha ha, ett problem mindre, just nu, men jobbigare i längden blir det...ds

Först så går det upp

2008-10-20T19:07:00.003+01:00

så går det ner, så går det runt...

så får man då "äntligen" reda på att det förmodligen e slut med jobb efter november. Detta när man precis hunnit inse att man ligger så in i helveta efter med allt och hunnit lära sig, ett idiotbokningssystem, lära sig ett, lite lättare, bokningssystem, som jag inte hunnit installera än för jag inte haft tid och nu förmodligen glömt av, och fått in ett bokföringsprogram som jag skall strukturera samtidigt som jag skall sälja för att kanske kunna få jobb i december oja jag måste andas ox...

...Så in i bänken runt även om det inte är mitt probleema.

Att veta hur man adresserar problem är inte lika med att hitta rätt adress hela tiden.
Oftast står jag där med klumpen i halsen och magen i olag. Ja den djävla magen har börjat att strejka igen, den vill inte vara med mig alls.

Även om jag faktiskt känner att det börjar bli lättare att kasta av sig skiten så gör det fan så ont när den träffar.

Det blir inte så mycket skriv som jag skulle vilja och jag ligger fortfarande på minus.

En bra sak dock är att att jag kommit igång med att träna lite Commedia del´arte. OOOOiiiii vad det är kul!

Det finns ljus i denna tunnlen nu. Det leder mig lättare frammåt, tempo 2, böjda ben, könet styr, alternativt; tempo 10, svanka, fram med bröstet bak med rumpan magen styr, gärna lite frivolter och glöm inte, i bägge fallen; titta med nääsan...

ciao belli

Att vara som en gås

2008-10-03T09:29:00.003+01:00

i regn...

Och låta vissa saker bara rinna av...

Inte lätt, när man känner sig som en oljeskadad sjöfågel som har svårt att hålla värmen och hålla sig flytande åssåvidare åssovidare.

Det är lite fint att man ändå börjar så smått få ordning på fjädedräkten och att det en bit mer än näbben som håller sig över ytan.

Därför skall jag inte mer än kommentera att jag just nu tycker att min chef beter sig som en stövel. För det är hans problem inte mitt. Antar att han är stressad över sitt företag, det hade jag oxå varit om jag hade varit så rörig som han är.

Får la förlåta honom för det då, får bara inte låta det påverka mig. För även om mitt jobb e beroende av att det skall flyta in flis, så kan jag inte göra mer än det jag gör med den tid jag har och framförallt inte med den lön jag har. Det är inte mitt företag och inte mitt liv.
Denna inställning är inte mitt sätt att smita ansvar, det är mitt sätt att behålla fokus på vad som är viktigt och få ork att driva och göra mitt bästa.

ohh det känns redan bättre hehe... Ja nu jobbar jag med detta och det blir nog bra till slut.

kram i rymden

En månads ingenting

2008-09-26T07:33:00.002+01:00

i hjärnan men en massa att göra.

Det funkar för jag vet att jag är på väg åt rätt håll. De dagar jag inte ens orkar klaga är något färre. Gråtklumpen i halsen är lite lättare att svälja.

Jag har till och med nästan varit pigg. Nu är det focus som gäller och att kämpa mot tröttheten och frustrationen och sluta tänka "automatiska tankar" eller i alla fall lära mig att känna igen när jag tänker dem. Ibland ser jag ljuset och då blir det bättre en stund.

Försöka att hitta mig själv som jag tycker att jag varit och som jag tycker att jag trivs med, få vara lite glad utan att behöva deppa ihop efteråt för att det känns så tomt. Få tillbaka lite av min sociala kompetens och värdera den högre än "ytlighet och meningslöst pladder".
Jag vill inte känna mig stressad över att folk inte tycker att jag är tillräckligt intressant, eller jobbig att lyssna på. Jag vill våga att brodera ut mina åsikter och uttrycka erfarenheter, skita i dem som bara vill ha snabba svar och dem som bara vill göra på sitt sätt. Låt dem göra på sitt sätt då, det kommer säkert att funka ändå och tids nog kommer de att behöva någon annans erfarenhet och då får de väl fråga någon då istället och det gör de ju ibland...

Jag vill kunna lyfta blicken och focusera den på folk jag möter utan att vara nojig över om andra uppfattar det som flirtigt och utmanande.

Kort sagt jag vill tillbaka till den jag har varit, men som jag på något sätt lyckats trycka ned i skorna något så i i helvete, de senaste åren med en sån fart att det inte är klokt.

Tja, sån e de

ciao tutti

Vad hände nu

2008-09-03T18:25:00.002+01:00

när hjärnan inte var kopplad?

Alla säger att anställa någon som producen skall ses som en investering utom jag. Alla tycker att det är en bra ide, utom jag.
Men jag orkar inte säga något för alla verkar vara överens och jag "får inte tänka så"; att pengarna försvinner från vårt konto.

De pengar som vi skall arrangera impromästerskap med, improvision song contest för, fixa scenografier och annat, kunna gå förlust med på våra after worker. "Man kan inte lägga på hur mycket som helst på jobben för att få in pengar" försöker jag. Men jag "får inte tänka så". Så vipps sitter jag där som den som skall räkna på om föreningen skall anställa en producent eller inte.

En sådan Chans, tänker ni, att en gång för alla visa att det inte kommer att funka HaHa!
Men jag tror inte det. Min chans blir iså fall att räkna och visa ordentligt hur pengarna rullar iväg, för jag tror inte det kommer att funka om vi inte offrar mycket av det vi har. Men vem fan vill lyssna när jag förklarar och ta det för det det är?
Ja, jag är en neggo och jag tror inte heller att någon kommer att ta jobbet... Fast där kan jag ha fel förstås, om producenten är driven så och ser det som en möjlighet att tjäna pengar (inte storkovan så naiv är ingen teaterproducent) så kanske de kan ta chansen att hoppa på improtåget... Den som blir tillfrågad är nog bra, om vi bara har råd, just det jag fick inte tänka så.

Jag vet inte inte alls. Bara att jag har ingen lust att räkna på det där, för jag är så in i helvete trött. Så djävla trött just nu och så in i helvete less. Och jag känner mig som ett djävla ålderdomligt bakåtstävande pucko och det gör mig arg och ledsen.

Men jag kommer att göra det, räkna på skiten menar jag. Fast fan vet när jag orkar det. Någon annan kan säkert räkna på det och få det till att funka, utan att ta upp allt negativa, för det är ju inte rätt att vara negativ, menar man ju. Så där kan jag sitta med mina invändningar om det ena eller det tredje.

Fan, min chef utryckte sin tvekan, så sent som i förmiddags faktiskt, över om skådisarna verkligen förstod hur mycket det faktiskt kostade att ha en anställd i företaget, jag fattade precis vad han menade, jag tror inte den fattar det som inte sköter ekonomin själv. Visst ge bort 25% till en producent som aktivt säljer. Men 25% på vad? Ahgraffah!

Jag kan inte göra mig själv förståd som försoffad gammal djävla morsa som inte har något annat än den djävla teatern att tillgå i mitt djävla liv.

Alla ni som läser och känner er träffade, jag tycker om er men jag är så in i helvete djävla trött och känner mig så in ihelvetes djävla ensam i gruppen. Och här är det så att jag väller över när jag behöver.
Jag håller för mycket tyst för ingen djävel orkar lyssna ens när jag, snällt och glatt, försöker att förklara något, för tydligen gör jag det på fel djävla sätt så det blir jobbigt att lyssna på. Fan vad ledsen jag blir för sånt. Skit i helvete!

Nu är jag som hon i radio som börjar lugnt och slutar hysteriskt. Hon e fin den damen, hon har hela min sympati. Ja, vad var det som hände?

Slut i rutan helt enkelt tills vidare från en less och ledsen Saris

Ännu en snabbdag,

2008-08-28T13:16:00.003+01:00

som en tvål i badkar, omöjlig att fånga.

Trodde inte klockan var så mycket, oj och jag som inte hann, och nu skall jag bara....

Även om jag precis tryckte på pausknappen och loggade in här för att skrik jag menar skriva av mig lite, så rinner helt plötsligt tiden iväg utan att jag har koll på vad som händer.

Såg för inte så länge sedan ett programm om huruvida folk blev borförda av aliens eller inte, och i det programmet nämnde alla som trodde sig ha blivitbortförda att det just är känslan av att ha "förlorat tid" som får dem att vara så säkra på att de blivit just bortförda. Precis som att någon liksom stulit den medvetna tiden. (Arkiv x varning)

Jag har isf i många år blivit bortförd då och då kan jag säga. Om man nu bara skall ta ovanstående som bevis. Varje morgon är det precis som att jag gick upp och helt plötsligt skall jag "redan gå". Varje dag är sådan...

(Sedan sa de något om att man liksom blir stel precis innan man skall somna och är vid medvetande utan att kunna röra sig medans någon iaktar eller ibland också utsätter en för en massa otrevliheter.

Det har jag också upplevt. Hm... Ja det var ju inte det jag skulle avhandla här och nu,men en annan gång kanske)

För att återgå till tråden och tiden. Frustrerande att veta att man måste fånga dagen för att kunna göra allt det där man liksom vill med sitt liv etc. Många gånger känns det som att den tiden inte riktigt finns att fånga. Skall man börja jaga före eller efter jobbet? Vart lägger man sedan tiden man fångat? Det mesta tar ju sån tid att göra så man skulle behöva en tidsbank därman kunde ta ut extra tid. Som man ju iofs är tvungen att betala tillbaka. Eller?

Jag har nog förut funderat på detta och jag är ju helt klart inte ensam, men svar går nog aldrig att få. Inga konkreta svar i alla fall. Mer filosofiska då. Filosofi kanske man skulle läsa lite mer.

I alla fall nu får jag trycka av pausen, hej...

Ofrivilligt bloggstopp

2008-08-18T19:20:00.002+01:00

när man behöver den som mest.

Jag har pratat med min psykolog (hahaha nu har jag en sån fin som jag pratar med, hon e jätte gullig) om hur lurad jag känner mig av allt hela tiden. Ja, inte lurad kanske men blåst, snuvad.
Lite som Alanis Morrisette uttryckte det i låten med refrengen "it´s like rain, on your wedding day, a free ride when you alredy paid"...etc

För det är så. Just nu skulle jag verkligen behöva sitta och skriva hur länge som helst men nu orkar jag inte eller har inte tid liksom.

Hon skall i alla fall hjälpa mig att sortera mitt liv. Mina mål och vägar. Det känns bra.
Jag är uppe i någon form av cynisk sjävlfas igen, som tar fram min svarta humor och får mig att ta mig själv på för lite allvar.
Jag kan lätt skämta bort mina egna problem och reducera dem, vilket egentligen inte är så himla givande i längden, eftersom att förminska sig själv aldrig leder till något bra.
Lika lite som att blåsa upp sig själv och slå sig för bröstet och hävda sin förmåga att klara allt själv gör...

Det var förövrigt en av anledningarna till varför jag började skriva här, för att få ner det jag verkligen kännde utan att cencurera mig själv genom min cyniska sida.

Jag ville ge mig själv ett forum i vilket jag kunde vara patetisk och klaga och grina och (inte tycka synd om, utan-)faktiskt (!)få tycka att jag är orättvist behandlad av livet ibland, utan att för det bli ställd till svars för det. Mer än i lite kommentarer etc som ju inte är många, men goda när de kommer...

Jag har en otrolig självinsikt gällande vissa saker, men inte annat. Mina problem, tex. Jag vet att det finns de som har det värre. Men här skiter jag i det för detta är min sida. folk som inte står ut med navelskåderi i viss mån får läsa en anna blogg.

Jag mår skit. Ibland mår jag bättre. Och ibland undrar jag om jag inte har gått in i en sån där löjlig spiral av självförebråelse; dåligmänniskabordeinte -jaggörnogsåatt jagsjälvmårdåligtsåslutameddet- dindåligamänniskanugördudetiallafall... liksom.

En del av er fattar den där grejen andra inte och tänker att "hon vill må dåligt för att vara märkvärdig". Jaha, tyck det då. Och, isåfall: Skit du i det och gå och stoppa huvudet i armhålan.

Och nu, som sagt har jag en tendens att förminska mina problem och så får jag tryck i huvudet och känner det som att jag håller på att svimma av. Sån tur att det bara är psykiskt så att jag inte behöver ringa ambulans eller sjukvårdsupplysningen för att få svar på varför min panna håller på att ramla ner mot marken hela tiden.

Nej nu svamlar jag och har aldeles för lite tid att förklara hur jag menar. Men jag är inte helt nöjd med jobbet. Jag känner mig lurad på det underbara i att ha ett brödjobb som jag kan, men inte vill ha, men som e nödvändigt för att vi har inte så mycket pengar så att det känns helt rätt att vara utan det lilla extra.

äsch fglä piss

och kram till dem som läser...

Ute och blogga

2008-07-28T20:39:00.003+01:00

men är man vanligtvis inne så kan det vara skönt.

När man har varit på ett irriterande jobb hela dagen och svettats, inte för att man jobbat fysiskt utan för att det är varm inne, så är det skönt att kunna sitta ute tills solen går ned.

Jag åker tåg till jobbet nu på sommaren, och det tar ca 1 och en halv timme. Jag har med mig bok att läsa. Underbart. Så länge man kan läsa är det kanon att åka kollektivt. Jag har lyckats att äntligen börja läsa "Vampyrböckerna" av Anne Rice. Ha ha, apropå att vara ute menar jag. Jag har alla utom bok nr tre och har aldrig förr läst dem.

De är ju typiska nittiotalsböcker skulle jag vilja säga. Fast samtidigt kanske de inte är det. De är otroligt underhållande att läsa. Bra? Jo jag skulle nog vilja säga att det jag hitills läst (första delen och knappt hälften av andra) är bra. Jag tillhör dem som gillade Dracula när den kom, med vad han nu heter som är så himla bra (skurk i femte elementet, god polis i nya batmanfilmerna) som Dracula och han, Keanu Reeves (ooh mister stoneface hö hö) och Winona Rhyder (?) som Mina och mr Van Helsing. Orginalboken är riktigt bra och filmversionsboken var okej, med alla kärlekshistorier. Har alltid facinerats av dessa varelser Vampyrer. Brr, läskighet och skräckblandad förtjusning...

Jag har dock missat ganska många vampyrfilmer och sånt och jag har inte vampyrlajvat. Kanske jag är lite för gammal för det nu. Kanske hehehe, jag har ju kompisar som vampyrlajvar, kanske skall fråga om man får hänga på.

I alla fall så händer det så in i vassen med grejer men jag hinner inte reflektera och det lider jag lite av. Idag var jag och badade i en av mina "barndomssjöar" efter jobbet. Trodde jag skulle få vara själv lite. Icke, man skall väl vara glad åt att fler är ute i skogen och har kul, men idag ville jag vara lite själv. Ja ja en annan dag kanske.
Det var himmelskt att ta sig ett dopp i all fall. Jag vill skriva om hur vackert det är i skogen, hur gott allt luktar, hur sjöns lena vatten befriar kroppen från dagens svett, men det blir bara flams och trams.

Insåg lite för sent att jag måste betala räkningar och nu är jag lite för trött. Det är fortfarande varmt ute och jag sitter på verandan och skriver. Det är så att jag har en massa lyxproblem, och just nu har jag inte lust att kommentera dem, fastän jag behöver gnälla lite.

I morgon skall jag bära rekvisita och kulisser hela förmiddagen. Ombord på en båt och sedan av en båt och upp på scen. Då har man åtminstonde svettats av "rätt anledning"

Nu har jag snurrat färdigt för denna gång och hoppas att jag kan få ihop något lite bättre en anna gång. Kanske om Vampyrer, eller om skogen och sjön. Förmodligen mest om diverse ilandsprobleeem.

kram i alla fall

När honungen är slut

2008-07-09T08:09:00.003+01:00

och vardagen blir definitiv...

Har i flera dagar sedan jag kom hem från Kastaria haft en kruka honung med diverse bös från skogen i. Den (honungen alltså) har jag haft i teet varje morgon och känt lite att den verkat som en avvänjningskur från lajvet liksom. Nu är den slut. Honungen alltså. Och avvänjningen är sålunda över!

Det har gått fortare att komma hem än jag trodde. Kan ha att göra med att jag kastats ut i diverse brådskande och knepiga jobbsituationer. Tröttheten har inte gettt med sig och det beror nog på samma sak.

Så vad kan man säga då? Om lajvet, ja, jag kan inte berätta alla historier, men jag kan berätta att jag har träffat vättar och jag har sett troll. Jag har varit rädd för inkvisitionen och för att åka in i byfinkan. Jag har skrattat så jag nästan kvävdes. Jag har sjungit hymner över land långt borta och andra roliga visor. Jag har upplevt stämningsmagi och trolleri, jag har gråtit och jag har varit arg, somnat i läckande vindskydd. Frusit lite, varit varm och torr om fötterna hela tiden, jag har varit full utan att ha druckit alkohol, jag har spått folk, serverat cider, diskat, gjort upp eld med både gott och mindre gott resultat, huggit mig lite i fingret, jag har lagat mat jag har varit med och gruppbiktat mig, fast i ärlighetens namn så höll jag mina synder för mig själv och gjorde egen bot genom bad i heligt vatten, iskallt men så underbart härligt, och så slutligen vill jag en en gång understryka att jag har skrattat så jag nästan kvävts.

Ja bättre saga kan man nog kanske hitta men för mig var den otroligt bra.

Denna saga är ju inte slut heller vilket är roligt. Man kan välja att fortsätta den en annan gång. Om rätt personer är med och berättar den vill jag absolut vara med igen!

Tillbaka till verkligheten

2008-07-01T20:06:00.003+01:00

och tröttheten som kom tillbaka så fort, men...

Det har varit så in i helvete roligt och så otroligt energigivande. Jag kan inte just nu skriva om det för jag har inte riktigt den tid jag behöver men jag skall återkomma om detta när jag får mer tid.

Välkommen till ett land där träd som xxxxx xxxxxxx himelen, och blygden e din bästa vän och behagen hänger fritt...
Den blir svår att få ur huvudet kan jag säga.

kram

Nu bär det iväg

2008-06-23T19:59:00.002+01:00

och ingen återvändo finnes...

Kastaria och lajv nu väntar friluftslivet i värmlandsskogarna.

jag återkommer med rapport när jag hämtat mig *pust*

Kram och ha det gött

Mitt sommarlov?

2008-06-10T20:31:00.002+01:00

så jätte skönt mitt sommarlov skall bli... hahaha!

Jag har för första gången på väldigt länge inte ledigt i längre sjok med familj någon gång under sommaren. Det känns inte bra. Men det är inget jobbigt "inte bra", utan bara tråk-tråk-inte-bra liksom.

Fem dagar har jag, och då skall jag åka till Kastaria, för det var ett vilkor för att jag skulle börja så snabbt som jag gjorde.

Nåväl, det kommer bara att vara astrist och sedan kanske jag någon annan gång kan vara lite mer ledig. Det finns fortfarande andra saker som är jobbigare. Men jag orkar inte, som jag sagt tidigare, ens bry mig.

Nu har jag i alla fall fått en tid hos psykologen. I början på augusti, så jag hinner nog bli etter mer trött och jobbig innan besöket där.

Dessutom har jag badat i havet, det är mer än vad jag gjorde förra året. Det var så himla gött! Visst finns det fiina saker som gör det hela lättare på sommaren i alla fall, det går inte att komma ifrån.

kramen

...och så är det ju underbart väder.

2008-06-02T13:13:00.002+01:00

Om man inte är bonde, för då vill man ju ha lite regn ju...

Är det så det skall vara. Är det så vi vill ha det nu. På det vill jag svara:

Det e en perfekt och underbar dag, perfekt och oförstörbar...

I alla fall, har det varit en skön helg. Lagom loj. Det e tur att det finns skugga så man slipper bli röd.

Men vad jag egentligen vill säga är att jag blir rädd av att förväntas kunna saker jag aldrig sagt att jag kan. Jag kan bokföring. I bok, med papper och penna, och jag är i princip helt självlärd. Någor annat har jag aldrig sagt att jag kan eller är...

Att lära sig ett bokföringsprogram när man egentligen bara kan debet och kredet är ingen höjdare. Speciellt som alla övningsexempel verkar gälla speditionsfirmor med en massa mark och maskiner och skit. Inget som är i närheten av att kunna översättas till rekvisita, pr, manus, etc.

Nu har jag lagt upp en, för oss adekvat, kontoplan, och samtidigt känns det som att det är en massa grejor som skall in som jag missar, ack det och det, förlupna saker hit och dit, eller var det upplupna, äsch va fan, jag fattar ingenting! Är rekvisita en tillgång eller en kostnad. Är moms inkomst eller tillgång?
Hur jag skall få in verifikationerna för att det skall gå jämnt upp med debet och kredet sen, det är en hel vetenskap som jag får börja med en annan dag. Mitt största problem är nu; hur skall jag göra för att få ut min lön?

Jag blir lessen och deppig när jag inte kan det jag förväntas kunna...

Då hjälper vädret föga!

meningenmedlivet

2008-05-26T17:21:00.002+01:00

ellerinte?

När man har tid tar man den inte tillvara, när man inte har den saknar man den. visst är det en klycha...

Min just nu största fråga är; vart tog den lilla lilla mentala orken vägen? Jag är inte fysikst lika trött hela tiden, men mitt huvud börjar dega till sig. Kan inte förmulera mig lika bra i argument om saker jag inte gillar. Det känns skumt att inte orka gnälla ens. Frågan är om man skall se det som något positivt.

Antar att många skulle göra det. Folk som anser att man skall g fan i att gnälla om jag inte ligger under en traktor i ett lerigt dike. Inte ens då hälst, för det kunde ha varit värre, jag kunde ha legat under en traktor i ett dike någon stans i Afrika där det inte finns läkare innom en radie på 150km eller varit tvungen att ampuera benet med tänderna. Eller så kunde jag varit barnsoldat, eller svältoffer eller vad fan som helst annat.

Jag vet att jag har en djävla massa ilands problem, just nu är jag bara tröttarg, inte kreativt arg, för att jag har dem och för att jag får dåligt samvete som gnäller fastän jag har "allt".

gläääh

Men jag kanske hinner att spela lite rollspel på söndag. Det skall bli kul förstås. Så då får jag bara hoppas att jag inte måste jobba hela söndagen...

Håhå jaja sånt trams och gnäll hehe overanout

Snyft!

2008-05-19T16:11:00.003+01:00

Hinner inte göra det jag är bra på.

gnäll gnäll gnäll.

hinner inte göra det jag vill och kan och är bra på. Jag jobbar, och saknar mitt andra jobb. Det jag inte fick betalt för.

hinner inte med mer

blä

En djävla skit vecka

2008-05-09T14:00:00.002+01:00

som inte var så farlig ändå...

Jag har fixat mycket av det jag skull fixa men, fan ockshå, vissa saker får jag börja om med. Bläääää.

I onsdags hade jag i särklass en av de kassaste dagarna på länge kan jag säga.

Men eftersom jag kommit så lång i min självpsykologbehandling (med hjälp av en del vänner och käresta) så ligger jag inte och vrider mig på golvet. Jag grämer mig heller inte lika mycket och jag känner mig inte lika stressad som jag skull gjort för ett år sedan.

Så braaaa

och nu är det helg och jag skall försöka att inte göra för mycket på den där hatten som jag blev tvungen att göra till på tisdag i alla fallllllll

Tjoho

Måndags fix

2008-05-05T07:18:00.002+01:00

utan chef...

När chefen är ute och jag inte har några nycklar, får jag se till att göra annat viktigt på måndagar. Hittils har jag varit en fixare av stora mått. Fortsätter att vara det ett tag till. Måndagar är bra till sånt. In till stan vid 10 när butikerna öppnar och sätt igång.
Idag skall jag fixa:

Två 1700 tals hattar, en peruk, spännen och stora skinplösar till två par 1700 tals skor, helst ett par gula långa strumpor (gärna två par), tyg till en Caroliner uniform, oj vad mycket det blev har jag pengar på kontot till allt detta? Öh nej, ja då får jag ta det viktigaste, vilket är det då, öh, dojorna måste fixas och hattarna och peruken, ja det får jag börja med...

Jag är bra på logistik, tur! Ibland är det dumt för man inte får tag i det man skall ha med en gång på rätt ställe, och då är schemat liksom paj. Då får man improvisera, oooh tur att jag är bra på det oxå hehe.

Det enda jag inte är bra på är att ta det lugnt. Eller rättare sagt, på att, efter att ha tagit det lugnt, inte få vrålnoja för att jag har så kort tid på mig att fixa allt med en gång, typ!

Det är så att jag känner mig lite stressad så att säga. Sen är det roligt också. Det är det och det kan man inte komma ifrån. Men att ha andan i halsen är inte bra för mig i längden. Det sliter.

Men just nu är det full fläng och fick just sms om att jag slipper fixa tyg för det har hon som skall sy själv fixat hurra!

Häpp!

Fantastiskt utan tv

2008-04-21T20:52:00.002+01:00

Fast jag saknar csi...

Ganska skönt att boxen inte funkar, ganska skönt. Man kan göra annat då, kanske man skulle kasta ut tvn. Fast imorgon funkar nog boxen som den skall och då sitter man där som klistrad. Nej förrästen jag skall repa, men efteråt.

Vi hade inte tv långa perioder i min barndom. Av olika anledningar, men kontentan då var även den att; vad skönt att inte burken står där och mal. Faktiskt. Kanske att mina brorsor som är lite yngre hade en lite mer negativ inställning även i längden, men jag knorrade bara i början.

Nog fan finns det saker man kan göra utan tv.
Nu tillexempel, går jag och lägger mig för jag är trött...

gnatt

Ansvarsbetraktelse fortsättning

2008-04-15T07:35:00.003+01:00

Del 2

-Ja, vi skaffar barn, vi har stora planer, vi fixar det, klart att vi gör!

Fem månader senare och en stor mage som sparkar och känns.

- Alltså helt ärligt, jag vet faktiskt inte om jag tycker att det är så himla roligt att hela tiden gå och se när du surar eller att åka och handla en massa skit som du skall svulla i dig. Alltså, kan du inte bara vara så där gullig som alla andra gravida är? Som sportar varje dag och fixar egna bäbis kläder och sånt. Jag är med en annan som håller på att skaffa barn nu och där är det inte så mycket tjafs liksom. Jag vill faktiskt ha en liten paus nu. För jag tror inte jag pallar. Vi får se sen, jag kommer tillbaka när jag mår bättre. Det här är min grej liksom, jag måste ta det lugnt!

"Jadu djävelberg! Det skulle se ut det, om man skulle lägga sig sjuk för varenda karldjävel som visar sig vara ett svin, skulle man inte få mycket annat gjort!" Replik från Nattbiträdet i "En uppstoppad hund" av Staffan Göte

Vad vill jag ha sagt med detta?

Självklart vill jag inte ha sagt att alla karlar e svin för det är inte den diskusionen jag är inne på utan på, huruvida man får ge upp sitt ansvar eller inte.

Den som tar fan i båten får ro den i land, sägs det. Som det ser ut nu vete fan om det inte är så att man istället låter båtdjäveln driva av sig själv och hoppar isjön och simmar iland. individuellt ansvar för ingen annan än dig själv. Inte ens chefer tar ju för fan individuellt ansvar nu förtiden, fastän en del får sjukt mycket betalt för att ta just ansvar.

Det Är Något Ruttet I Samhället idag.....

Svårt som fan, man får självklart skära ner på verksamhet, men varför ge upp? Jag e trött på att behöva välja mellan att antingen behöva ge upp allt, eller att fortsätta slita ut sig bara för att man inte får lov att kräva något av någon annan.

Jag blir arg och argare ju mer jag tänker på det. Måste lugna ner mig så jag inte skäller i onödan för det är symtomet och de så kallade botemedlen jag är arg på inte de/oss som gå på dem.

God dag! Och idag skall jag gå till mitt avlönade arbete och jobba som fan...

En ansvarsbetraktelse

2008-04-14T11:26:00.003+01:00

förmodligen del 1

Eftersom jag nu kommer att börja arbeta, en halvtid förvisso, men saker tar längre tid om man delar upp dem, så kommer jag att "släppa" en del av mina ansvar på teatern. För att jag inte skall slita ut mig helt enkelt. Jag har fått rådet (från flera håll) att bara behålla det roliga. Så uppkommer, helt osökt, frågan:

Men om alla bara gör det roliga i en förening, vem fan gör det tråkiga då?

Följdfrågorna är många och svaret "Någon annan" gills inte.

Erfarenheten säger att om man frågar: "Kan någon tänka sig att ta över det här ansvaret?" så rinner allt, om inte man själv tar tag i det - och det var ju det man ville slippa från början, ut i sanden liksom.

Ett svar är att; Jaha, men då kanske det är dags att lägga ner föreningen då, för om inte någon är beredd att ta ansvar så kan vi ju inte ha någon verksamhet. Det betyder att allt arbete vi hittills lagt ner är, typ, bort kastat! Men det är det bara att "släppa", man skall inte gråta över spilld mjölk!

Öh, men alla vill ju ha roligt och repa tillsammans och kunna göra bra föreställningar gå kurser och allt sånt, det måste vi väl klara?...Då är vi återigen inne på frågan:

Men om alla bara gör det roliga i en förening, vem fan gör det tråkiga då?

Kan jag verkligen säga "någon annan får göra det", även om det gäller att - för att må bra, måste jag ta mindre ansvar och bara göra det roliga? Kan jag verkligen kräva av andra att de i en förening som är frivillig att vara med i skall vara tvugna att ta ansvar?

Mitt svar är: nej, jag kan inte bara avsäga mig allt helt hur som helst. Och ja, jag tycker att jag kan kräva det av andra som jag jobbar med. Skall vi föreställa vara proffs, får vi fan agera profesionellt oxå, och ta mer individuellt ansvar för den föreningen vi alla uppenbarligen vill ha roligt i. Snacka går ju, men snacka så det går är en annan femma.

Hela detta djävla samhälle är så förbannat individ fixerat att man helt ärligt går på det med att "det är inte jag som skall ta det andra ansvaret, utan jag behöver bara ta ansvar för mig själv och se till att jag mår bra, så därför avsäger jag mig allt ansvar, så får någon annan göra det, och om inget händer så; - ja ja, shit happens..."

Vi lever i den förbannade liberalismens djävla tidevarv, vart tog "frihet under ansvar" vägen?

Nu är del 1 slut, jag har skiiiiit mycket att göra!

lunchblogg

2008-04-09T10:03:00.003+01:00

en luck lig betraktelse

Ibland, speciellt om man har för mycket att göra, kan det vara bra att liksom ställa sig upp och se saken från ett annat håll. Faktiskt! Det är en klyscha, jag veeeet. Hehe snodd lite från filmens värld också, kan någon gissa vilken? Men den e sann.

Om jag ställer mig upp nu, ser jag mig själv som sitter och vrider mig och inte fattar ett dyft av vad skattemyndigheten menar med det ena eller andra och hur blodet i mitt huvud håller på att koka över, samtidigt som jag måste hålla ordning på att jag skall ner till stan igen (fanoxchå) för jag glömde lämna en biljettkassa och att jag måste ringa ett par samtal smsa lite till de som bokat biljetterna.
Det enda resultatet som är synbart idag, är iordningplockandet av biljetter och bokningslista så ingen blir utan biljetter och det känns som att det är för lite...

Så jag ställde mig upp och just nu skriver jag lite blogg en stund istället. Man måste ju ha lunch oxå... oj jag skall äta på lunchen eller?

Sedan vill jag säga att man inte skall tro att man kan segla runt i livet på en räkmacka, men att man för den saken skull inte skall behöva överanstränga sig. Det är skillnad på folk och folk, en del klarar mycket andra mindre, en del tror att de gör lite men gör mycket och tvärt om... Själv gör jag nog både och.

Ibland måste man bara bita ihop och jag hatar det uttrycket så in i helvete men ibland måste man, för annars kanske man förlorar något för en själv värdefullt. Så får man bryta ihop sen, för det lär man göra igen och igen... Den som väntar på hjälp hoppas alltid för länge eller hur det nu blir med det.

Svammelstugan stänger för idag glamochhej

Hjärtat klappar

2008-03-31T08:48:00.003+01:00

lite för hårt för nu måste de snart vara klara!

Boksluten alltså, jag har två att göra och sedan, två deklarationer att skicka in. Innan femtonde, då jag börjar jobba. Det känns som att det skall kunna fixas. Lätt.

Det är lite annat som oxå måste göras under tiden bara...

Andas och tag det lugnt. Gör saker i ordning så löser det sig. Det är inte för mycket, inte för lite tid, det är ok.

Om man varit piggare hade det gått fortare, mycket fortare!

Nu e det bevisat!

2008-03-28T09:02:00.003Z

Jag e inte fysiskt sjuk! Alla möjliga tester vitamin, hormon, tom för reumatiska problem har testats. Inget finns att anmärka. Gääääsp! Det sitter i huvvet hahaha! Men jag skall få hjälp.

Fast det kommer att dröja ett tag innan det ringer någon käck psykolog, lååånga köer. Men det e lugnt, för vet jag att det kommer att ringa någon så får jag helt enkelt stå ut så länge.

Jag skall ju jobba nu och tjäna pengar hehe. Visa vad jag kan uten att slita ut mig. Det är det som kommer att vara svårast. Att hålla en halvtid på en halvtid och klara det som förr tog en heltid att göra på resten av tiden.

Tag det lugnt och andas så kanske det funkar. Får inte stissa upp mig. Det går nog bra.

håll i hatten och smält snön

tack för att ni läser...

Yessss!

2008-03-20T17:39:00.002Z

Fick jobbet!

Nu skall jag chilla hela påsk utan dåligt samvete för att jag tar helt ledigt från ett jobb jag inte börjat än... eller hur jag nu skall utrycka mig...

Glad Påsk

Värderings svårigheter

2008-03-18T09:48:00.003Z

eller, eget beröm luktar illa.

Varför skall det vara så svårt att inse att man e bra, att man faktiskt är värd en lön för det man gör. Va?

Nu har jag fått hjälp att begära lön och att svara på ett svar på lönebegäran och nu är jag rädd att jag inte skall få jobbet för att jag begär för mycket fastän jag kan allt det han behöver hjälp med och dessutom mer och faktiskt är värd det jag begär.

Nu gäller det bara att tro på det hela och visst kan jag sänka mig en gång till och vill han ha mig erbjuder han en till lön som jag borde kunna kan tacka ja till... Vet att det står mella mig och en till och får jag det inte har hon lagt sig lägre i lön.

Det är då, som min vän säger att jag i såna fall, skall se det som att jag inte la mig platt och att jag faktiskt är värd det jag begärde och definitivt inte skall börja undervärdera mig igen utan tänka att det var dumt att inte anställa mig, synd för dem...

åh nu är det bara att vänta...

Lön för möda

2008-03-17T08:05:00.002Z

men dubblet slit?

Skall lägga ett löneförslag till ett jobb som är snarlikt det jag gör mer eller mindre gratis nu. Inledningsvis kommer det vara mindre skådisjobb, vilket e surt, för det är det enda som ger energi över till det andra.
Jag måste ge ett bra förslag för jag tror att det kan bli ett bra jobb i slutändan. Men inte kräva för lite, för jag vet att jag är en tillgång. Upp mer självkänslan, upp och hoppa och vakna nu för djävulen. Smila mot dig själv i spegeln så får du åtminstånde ett leende idag hahaha.
På't bara.

Förästen inget stipendie till mig i år. Ingen motivation heller. Det surar jag för mest, att jag inte skulle få var väl egentligen givet (tänker pessimisten), men jag vill veta varför. Får se om jag orkar ringa och kolla.

Om jag inte hinner eller orkar innan så vill jag passapå att hälsa och krama och ge alla som varit så gulliga och kommenterat här ett JättePåskägg med allt gött man kan tänka sig och önska en Glad Påsk och mycket mys.

Man vet ju aldrig, kanske jag skriver i morgon oxå. FÖrst så går det upp så gå går det ner så går det uuuup......

Å så snöar det oxå hahaha... Ur led är tiden och vädret... Men ungarna e glada!

En vecka till

2008-03-11T07:38:00.002Z

undrar hur många det finns...

I alla fall är det snart påsk. Skall försöka att komma iväg till Strömstad. Skall nog försöka att komma iväg till någon form av doktor, för nu är jag så där trött igen.

Det går liksom i sjok. Trött deppig inget kul, ett tag. Vaknar helt plötsligt, hittar motivation, bättre ork att göra saker, ett tag och hepp, ned på noll igen. Igår var jag helt ok. Gjorde massor med viktiga grejer. Och var ganska glad faktiskt. Tänkte till och med att det var gött att vara piggare utan att vara rädd för att bli trött, för det har man ju fattat att man inte skall skriva fan på näsan (jag menar måla fan på väggen såklart...)
Men nu har jag inte pratat om några troll och de står där i fastun och lurar i alla fall. Djävla otyg.
Det hela är inte mensrelaterat, har jag kollat tysen gånger, varken Rosenrot eller chi san hjälper (inte när jag är nere iaf).
Fan vad jag blir arg och irriterad på sånt.

Kanske dagen blir bra tillslut ändå, skall ju repa och det är bra.

Winn wänner

2008-03-07T08:28:00.002Z

å de blir mewinn...

I alla fall blåste jag åt rätt håll vilket känns bra just nu.

Det är så konstigt, jag tänker på hur fräcka folk kan vara i bisniss, och hur otrevligt man kan känna inför vissa saker och sedan visar det sig att man har rätt i känslan att det inte är riktigt som det skall.

Nu är jag otydlig jag vet. Det är fan att jag inte, äsch, jag tar det, tror inte att jag är en välläst blogg och behöver kanske inte ha paranoia.

I alla fall, jag har fått ett erbjudande om att fixa ett sommarjobb till mig och två till. Det "enda" vi behöver "riska" är vår tid. Vi skall hålla oss ajour fem eller sex dagar för öppna föreställnigar som kanske inte blir tillräckligt välbesökta för att vi skall kunna få något betalt för dem, mot att vi får hjälp med marknadsföring och eventuellla extraspelningar som är betalade.
Det kändes när jag började att tänka på det som en bra idé. Lite smickrad över att bli tänkt på som resurs.
Nu när jag igår ägnade hela dagen (nästan) åt att faktiskt räkna på vad vi skulle behöva ta betalt för extraspelningarna för att få någon rimlig betalning för tid vi skulle behöva lägga ner på rep och att vara på plats, fick jag en känsla att jag måste vara väldigt noga med avtalet som binder oss i vår lilla ekonomiska förening till det andra företaget. Det kändes som att jag missat något och att jag var en förlorare av rang i detta upplägg.

Jag ringde facket. Förklarade hela grejen och frågade hur jag skulle göra. Svaret blev;
Glöm inte att om ni binder er att vara standby i ett antal dagar, oavsätt om ni inte har några grejer som egentligen binder er i mellan jobben, så kan ni inte stämpla upp de dagarn ni inget jobb har. Så får ni inte betalt för er "standby tid", är det läge att hitta ett säkert betalt jobb till för att säkra inkomst.

Kan de ge en minimiersättning för de dagar ni är standby, tänk på att om ni skall göra extraföreställningarna, utforma avtalet att ni, skall vara dem som blir tillfrågade först, måste vara minst en veckas varsel på spelning, och att ni skall ha rätt att tacka nej utan att förlora förtursrätten en annan gång och för att ni inte skall förlora ytterligare stämplingsdagar inte skriva på att ni måste göra ett minimum av extraföreställnigar.

Tänk på att du är deras målvakt, det är inte så bra, de försöker att smita sitt arbetsgivar ansvar genom att ge dig den uppgiften och ge dig den med liten möjlighet att göra det hela utan att vara en dålig arbetsgivare.

Jag är glad att jag ringde facket.

Fan jag vill inte vara deras djävla målvakt och jag vet precis hur de tänker... Jag får hålla god min och begära det de inte kan säga ja till.
Dessutom, det viktigaste av allt, mina vänner som jag tänkt fråga är frilans och några är beroende av att om inte jobben ligger tätt, kunna stämpla några dagar emellan. Det betyder att jag skulle inte kunna med att fråga dem om att bara riska tid, när det faktiskt är mer än så. Jag tvivlar på att någon vill ta ett sånt jobb.

Jag måste säga nej på ett sätt som visar att jag genomskådat dem men ändå visa att jag kan tänka mig att göra jobb för dem i andra samanhang, för att inte bränna mina skepp och broar (eller hur man nu säger) helt. Fan vad svårt! Man e ju så förbaskat beroende av ett gott rykte, men jag hatar att slicka röv.

Nå, vi får la se vad som sker och såvidare...

bye

Och tiden går

2008-02-27T11:08:00.003Z

och går.

Det finns inte så mycket att skriva om kan man tycka. Men det är nog mer så att det finns så mycket att skriva om så jag inte vet hur jag skall börja. Det är så också att jag inte riktigt vill skriva riktigt allt jag egentligen borde skriva för att lämpa av bagage i irritationsklassen. Det blir så dumt att göra ett allmänt problem av ett som är mitt eget och ingen annans.

Annars brukar jag ju göra det lätt. Mitt största problem nu, är att jag inte orkar gå ut. Jag behöver det så mycket. Få lite vind i ansiktet. Det känns mer som att jag försöker att komma ikapp mig själv. Allt ligger efter. Och behåller sin positon där så länge jag känner att jag inte orkar ta itu med skiten. Fast jag har börjat med bokslut och sånt... det är bara resten kvar. Både bokstavligt och bildlikt.

Klag klag och kaffet e slut...

Det är faktiskt sol och jag lyssnar på radio och det är ett irriterande program just nu. Klubben för inbördes beundran. Stänger av.
Det är lite svårt att peta på vad som är fel. Men något är det i alla fall. Ingen orsak alls att vara nere men ändå en känsla jag inte kan komm ifrån. Vill liksom bara rycka upp mig! Och blir i samma stund så djävla förbannad på folk som säger så till såna som ju faktiskt råkar vara deprimerade. Ja jag e deppig. Det är inte så att jag tycker synd om mig, jag bara mår skit då och då.

Så just när man mår som en idiot och känner sig helt värdelös, borde jag faktiskt ta mig samman och gå ut. Jag vet att det hjälper för stunden och gör gott i själen. Men själens förlamning har smittat både det autonoma nervsystemet och intelektet vilket gör att inget kan få mig till att gå den där promenaden som jag så väl skulle behöva.

Det finns vissa saker i mitt liv som får mig att gå och funka och leva utan dödslängtan, vilket jag är glad för (ja jag ääääär tacksammmm). Jag känner folk som mår (av mig helt subjektivt iaktaget) sämre än jag gör. Men trots det känner jag inte att det är någon som helst tröst. Snarare ännu ett skäl till varför jag borde skärpa mig och ett bevis för att jag är helt bäng som inte gör det, så var spiralen igång igen...

Lösningar finns det gott om, en del dyra, de har jag inte råd med. En del enkla, är inte bra i längden. Så länge man har näsan över ytan funkar det. Och så länge jag ändå skriver och tycker och får tycka och får hänga upp mig på småsaker och utan kommentarer får skälla ute en tillsynes oskyldig lite skruv eller planka eller idiotisk regel som jag vill, så är ventilen öppen nog för att släppa in lite frisk luft.
Jag orkar inte förklara varför vissa saker stör mig så in i helvete och varför jag kan skita i vissa tillsynes lika viktiga saker.
Jag vill alltid kunna ge en förklaring och det blir jag ibland kritiserad för, men faktum är att de gånger när jag inte brytt mig om att tänka ut en förklaring till något, så har jag blivit ifrågasatt utan att jag kunnat försvara mig. Det är inte kul. Paranoid... Eller va fan...

svammel svammel...

Det är i alla fall ljusare nu. När det inte regnar. Att det är vår är ju inget man som miljövän kan glädjas åt heller eller?

Äh vafan skit i det
gläh...

Premiär

2008-02-15T09:41:00.002Z

nerv?

Faktiskt inte, inte än. Jag e himla trött bara.

Nu försöker jag att göra annat för att hålla mig lugn och pigg på en gång. Kollar in lite mönstersidor för medeltidskläder kollar in lite på forumet för vår lajvgrupp etc. försöker "chilla" helt enkelt.

Lyssnar på radio och hör Carola och han Patrik prata om melodifesitvalen, som jag inte är så intresserad av alls. Tycker att det är för mycket skitlåtar. Tycker visst att man får glamma och att det behövs glitter och glamour men just nu försöker jag att inte bli irrriterad över detta otroligt ointressanta spektakel som ju tvingas in i våra huvuden. Det lyckas ganska bra än så länge, men Carola är påfrestande måste jag ju säga...

Sportlov skulle det ju vara sägs det...

Nå nu skall jag luncha och duscha och ta bussen till stan och vi skall rocka redbergsteatern...

stressat sinne...

2008-02-11T08:00:00.000Z

lika med sinat sinne...

Just som man tror man sitter på toppen av "saker som måster göras" berget, visar det sig att man har minst en tredjedel kvar av klättringen uppför. Pust!

Vi är för få som kan, på de tiderna vi har till förfogande för att bygga scenografin. Teatern är uppbokad hela tiden.
Jag tror ändå inte att det gagnar någon egentligen att vara pessimist i överkant, men när man är trött och känner sig "smått" irriterad för man misslyckats att göra en enkel sak pgrav dåligt förarbete, från en själv, då är det aslätt att se nattsvart på saker o ting.

Det är då man behöver en bra arbetsledare som kan peppa och se att - Detta fixar vi! Ta det lugnt, gör allt mycket långsammare och tänk efter före, så slipper du slarvfel och framför allt, det här blir så himla snyggt när det är färdigt!
Vi försökte tappert, vi tre som var kvar igår att vara positiva, men vi var som tre utskitna plommon när vi gick. Jag var och hämtade en grej efteråt, hos min "svägerska" som lite försiktigt undrade hur det var med mig, för jag såg helt färdig ut.

Vi är inte så bra på att peppa när det gäller annat arbete än det på scen. Där är vi bra mycket bättre på positivt tänkade och energikickstarter. Hur gör man för att få mer energi för "tråkjobb"? Nu är ju egentligten scenografibygge inte tråkjobb vanligen, men när man inte känner att man hinner blir det jobbigare liksom.

Nå, idag blir det på´et igen. Då är det min tur att inte kunna jobba så länge. Kanske vi ändå hinner så vi inte har mer än en femtedel kvar till nästa gång vi är på teatern *håller tummarna hårt*. I alla fall tänkte jag försöka att ta på mig arbetsledar rollen lite och peppa järnet när jag kommer dit. En av gruppens största optimister kommer dit först, så jag tankar lite energi av honnom, haha.

jag tar sats nu och landar vid två som en helt ny människa...

Karate

2008-01-31T08:21:00.000Z

för själ och kropp.

Jag måste bara understryka att jag älskar att träna karate.

Det är så himla konstigt, för egentligen har jag inte de egenskaper man skall ha för att gilla det.

Jag avskyr onödig diciplin, dvs diciplin för diciplinens skull där ingen "order" får ifrågasättas.

Jag kan bli tokig av att hålla på och traggla saker. När jag inte får testa att göra en sak på flera olika sätt för att få bästa resultat, utan måste göra som någon annan har sagt, fastän jag kan hitta på ett "bättre" sätt att göra det på.

Jag tycker det är fjantigt med ceremonier och har väldigt svårt för att hålla mig för skratt vid högtidliga tillfällen vid utdelningar av priser etc.

Änndå älskar jag karate och kan lätt säga att hade alla tränat karate hade det varit mycket lugnare i världen.

Nu har jag väl kanske inte världens mest "kadaverdiciplinkrävande" sensei, men nog sjutton har vi ordning på träningen. Det har blivit väldigt mycket bättre för även de yngre eleverna har börjat förstå vikten av att, inte ifrågasätta och stoja, utan att istället lyssna under träningstid.

Den största vinsten med att hålla käft och lyssna under träning är att det hinns med så mycket mer tragglande, vilket ju är det som gör dig duktig. Javisst gör som du vill och du får en egen stil i karate, men då har du ju missat att just den stilen din sensei lär ut är utvecklad av olika gubbar (ja män då då) i århundraden och de är således väl beprövade tekniker. Om du vill fixa en ny stil i karate kan du börja med att lära dig grunden i din egen stil (det finns några olika stilar)så kan vi snacka sedan.
Att söka efter känslan när man gjort en rörelse på rätt sätt är det som gör det hela intressant trots tragglandet. Att hitta rätt känsla känns sedan så häftigt, det blir en ahaupplevelse.

Det här med bugandet osv, det får man ta, det är lite yoga. Man slappnar av och visar respekt. Enkelt.

Karate är ordning i kaoset. För mig. Det är relativt enkel träning, alltså du behöver inte ha världens bästa flås i början, för träningen gör att du får flås på ett helt underbart sätt. Du blir smidig av träningen, blir av med aggressioner, lär dig din kropp. Kordination och balans blir bättre, koncentrations förmågan likaså.

Jag ser fram emot att uppgradera mitt blå bälte om ett år för att kunna gå vidare igen till först brunt och sedan ett svart bälte. Förhoppningsvis får jag det innan jag fyller 45, inte så himla länge till haha.

Så dagens lovord går till budosporter överlag och Karate i synnerhet, vår klubb och vår tränare i specifikation.

Arigato

Lite tid

2008-01-28T10:32:00.000Z

Mycket meck.

Jag har inte tiiid, jag bara tittar in. Jag har massor att gööööra jag hinner inte skriva mer.

Finner ingen ro, i att bara gno.

Jag har i alla fall fattat att det mest är i mitt huvud som allt ligger. Jag skall kolla listan jag gjorde förra veckan och se efter hur det egentligen ligger till med alla "måsten".

Fast det gör jag sedan för nu är jag hungrig och stressad och behöver lugna ner mig.

fiiiint sörru.

Gala

2008-01-23T13:18:00.000Z

nt...

Det var gala i Göteborg igåår. Al Gore (!) fick ett fint miljöpris från en organisation startad av diverse göteborgsföretag.

Kronprinsessan Vickan delade ut priset. Mark Levengod och Alice (inte Bah längre), var världar.

Det hela var fiint (nasalt i) upplaggt, med artister och gulliga barn som läste dikter och musik och sånt. Jag var minsann där. För jag fick biljetter.

Di leva är jättebra som alltid. Andreas Jonsson (oj, eller?) e väl ok och Real Group (tänker alltid på Hipp Hipps roliga sketch när bara en av real group sjunger astrid lindgrenpotpuri hihi) är ju fenomenala, riktigt vassa. Sedan var det någon Opera tjej som hade ett, enligt min bänkgranne, juste dekoltage. Hon sjöng jättefint oxå. Det e fint me opera! Jag tyckte dock att Åsa Fång skulle fått sjunga mer än slutlåten som förövrigt är så sorglig men bra (saltwater welves in my eyes). För övrigt är Gore en skicklig retoriker och att han e engagerad i miljöfrågor, är tydligt, oavsätt om han flög hit eller inte...

På förmiddagen spelade jag och två kollegor, en 15 min pjäs 8 ggr för en massa gymnasietvåor, sen på emiddagen var jag "rumsvärd" åt två politiker som skulle svara på samma elevers frågor om miljöarbete. Så friplåten var en del i min lön kan man säga.
Tanken på att jag senare skulle få se Di Leva fick mig att stilla mina vassa kommentarer åt politikerna och fokusera på att vara trevlig Ha Ha. Bägge politikerna var trevliga, såklart, och ungdomarna frågvisa och även om de tyckte att politiker har så svårt att svara "på riktigt", så var alla parter nöjda verkade det som. Dessutom fick jag positiv respons på pjäsen och min rollprestation, vilket gjorde mig extra glad, ju.

Detta var förövrigt min andra gala i livet. Jag var minsann på ANC galan på åttiotalet någon gång oxå. Palme höll tal så då måste det varit 84 (?). En av mina arbetsdagskolegor konstaterade att "då var inte jag född". Haha tack för den... Den galan var lite mer musik, och längre. Jag menar, vem minns inte "Berg e till för att flyttas". Den tidens musikelit var med. I alla fall de som jag gillade. Och Tåström förstås.

Nu lär det nog dröja innan man får chansen att gå på gala igen 20 år kanske? Man får nöja sig med att ha sett Al Gore hålla tack tal och Palme ett brandtal, det är inte illa att berätta för sina barnbarn hehe...

hadegott

Nonsensnys

2008-01-17T07:52:00.000Z

och lite poesi...

Jag e så trött på allt jag hör på radio. All Djävla Skit som tutas i oss. Jag blir så upprörd så jag kan inte lyssna på nyheterna. Allt ljug, allt falskt står mig upp i halsen och gör mig spyfärdig.

Jag behöver semester från världen.

Börjar med helgledigt i Strömstad...

Där kan man andas.

kram(p)

Stig Dagerman:

Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer

Bekräftar härmed en gång till:

2008-01-11T09:39:00.000Z

Jag hatar regeringen!

Vad är mitt liv värt?

Intresseklubben noterar

2008-01-10T08:51:00.000Z

eller iq fiskmås.

Det dyker alltid upp en massa roliga uttryck och sånt. De försvinner med tiden och när andra tar vid.

I alla fall har jag nu när jag har brist på annat ihuvudet kommit att tänka på ett ganska seglivat ord: Typ.

Det absolut sjukaste är att jag kommer ihåg precis när jag började att använda detta ord. Inte året men tillfälllet (året kan ha varit 83 eller 84 typ, hehe).

Jag satt i mitt rum och det knackade på dörren som det brukade vid den tiden på kvällen på den tiden (jag bodde i en lite byssja i trädgården och hade möjlighet att ta emot besök utan mina föräldrars vetskap minsann). In klev två av mina bästa vänner på den tiden och hade väldigt roligt åt en tjej som de hade hört på spårvagnen.

Jag kan inte i detalj redogöra för hur hennes konversation med sin kompis hade låtit, men på mina vänner förstod jag att hon hade använt ordet TYP i både början mitt och slut på alla meningar hon sagt. Vännerna förklarade ätt det verkade som att TYP, kommit att bli ett universalord som kunde betyda vad som helst "typ" liksom.

Vi skrattade hysteriskt och härmade såklart och sa att vi minsann skulle införa detta roliga sätt att prata "så får vi se hur fort alla pratar likadant som oss i våra skolor" (den ena killen gick i en annan skola än oss två andra).

Ja, på den vägen är det. Imbillar mig inte att det bara berodde på oss, men TYP, blev och har varit ett frekvent använt ord sedan dess...

Undrar typ, hur länge hon typ, hade typ, pratat så typ. Jag menar typ, det är ju inte typ, svårt att typ, bli typ, helt typ fast, i typ, ett sånt sätt att prata typ.

Typ, sånt här typ, kan jag typ, komma på typ, när jag typ, inte har, typ något annat typ för mig, typ.

Ja, hejsvejs sålänge typ...