Man är lite efter

och har lite svårt att komma ikapp...

Det var ändå bara ett par dagar i London men på något sätt har jag inte riktigt kommit hem ordentligt.

En del har att göra med att mina inkorgar fylldes med grejs som jag vanligtvis brukar slänga ett öga på och radelra direkt, från fb och annat, som liksom hopat sig. Nu har dessa grejjor liksom klibbat sig fast och jag är lite för ängslig för att slänga oläst för att det skall vara sunt, samtidigt som tiden att läsa igenom sakerna inte finns att prioritera... Ilandsproblem here we come!!!
Frågan är om det bottnar i min oro för att inte hänga med och bli utan och liksom hamna utanför och bli glömd... Eller oron att missa min chans för livet?

 En annan del har att göra med att jag nu också har börjat att planera lajv jag skall på i sommar och inser att dessa tre lajv som jag skall vara med på kommer att äga rum inom en månad från och med nästa vecka då jag åker på det första.
Det i sin tur betyder att tre olika världar, som betyder olika mycket men ändå kräver utmätt tid, pockar på uppmärksamhet, samtidigt som mitt jobb med att planera andra, arbetsrelaterade lajv, inklusive logistik etc, också kräver full "attensione!" Så, hemmafix har liksom hamnat på andrahandsmarknaden... Ilandsproblem 2 yea!
 Frågan är om det här mest bottnar i en svårighet att definiera vad som är vardag och vad som är jobb och problem att hitta en verksam prioriteringsordning... Eller om jag helt enkelt har tagit mig vatten över huvudet och nu är på väg att ränna in i väggen?

Oavsett, så just nu, behöver jag en stor whiteboardtavla att skriva upp vad jag skall göra och när det skall vara gjort, vem som skall göra't och hur man skall gå tillväga. Vem skall göra det dårå, va? Jag? Meh!
Jag har redan slarvat bort hela denna dagen på att inte hitta grejer och inte kunna plita ned en enda grej jag skall göra, hjäälp!!!

 Nåja, det löser sig sa han som sket i Vallhallabadet... Att börja med att definiera att det finns Ilandsproblem att ta i tu med, brukar starta reaktorn i mitt huvud lite. Bloggen som ventil för "ack-oh-vé" och klagan är oöverträfflig! Så, ryck upp sig och börja med att:
1 Lista,
2 Se över prioriteringarna,
3 Var snäll mot dig själv och kräv inte att allt skall bli klart idag,
4 Gör saker bra nog, om du inte hinner göra dem bäst, är det perfekt!

 Soliga hälsningar Sarisen
P.S.
5 Tvinga dig att följa listan även när det är motigt!
6 Var snäll mot dig själv en gång till!
D.S.

P.ps
Londonresan var helt fantastiskt najs!
Vi strosade i Regents park och i Camden, åkte buss, tube, taxi. Var på: Brittish Museum, National History Museum, Towern, gick över bron, besökte Mme Tussauds, London Aquarium, tittade på Big Ben, Buckingham Palace.
Vi käkade "Londons most famous fish and chips i Wesminister" och absolut (!) bästa pizzan i London (kanske i världen enligt vissa i vårt sällskap...) på Camden eye, mitt emot utgången  på Camden station. Träffade brorsa och kollade in hans band "Tricks of the Gods" på Purple Turtle (mitt emot koko-club vid Mornington Crescent stationen). Ja det var en fantastiskt najs resa!
D.s

---

Hur skall man kunna hålla käften?

 Jag har en ovana att inte kunna hålla käften om jag tycker att något är galet. Jag ställer ibland obekväma frågor. Det funkar, så länge man kan resonera med personerna som man frågar. Det funkar, så länge personen man frågar inte börjar tycka att man är jobbig för att man ställer frågorna. Det funkar inte, när personerna man frågar har något att dölja. Vilket inte är fallet nu. Det funkar inte när personen ifråga tar allt personligt och går i försvarsställning och agerar snarstucket och otrevligt.

 Jag vet att jag själv ibland (när jag mår kass, oftare) tar saker personligt, därför försöker jag att vara extra lyhörd och formulera mig så att det inte skall gå att sätta upp skölden i fejjan på mig när jag frågar, eller ifrågasätter. Detta är nu inte det vanliga grejset som händer utan i ett helt nytt forum det har börjat att fnurra till sig.

 Jag sitter lite i ett skruvstäd och fattar varför jag sitter där, men kan inte förstå hur jag skulle kunna ha undvikit det utan att ha frångått alla mina principer för hur jag vill vara när jag engagerar mig i något. Tänker att devisen "om det krävs att du skall du skall engagera dig, gör det ordentligt..."
Dvs ställer man upp som tränare så måste man ju göra det i en klubb som man kan rekommendera många att träna i... Eller? jag kan inte göra det längre!

 Från början var jag tydlig med att jag tränar när jag hinner och att jag inte kan lova att ställa upp som tränare. Sedan blev det fler träningar för andra att hålla och jag fick fler, men sa fortfarande ifrån och fick då höra att "då måste jag lägga ner" Detta djävla ego... Om inte JAG får hjälp att hålla i träningarna, måste JAG lägga ner föreningen" han håller nu inte ens en träning i veckan, för han tränar själv varje dag i Göteborg.

 "Det är inte roligt att komma hit om det inte är så många som tränar", säger han... Men vad fan, han skrämmer iväg folk med konstiga utbrott och ett, ibland otrevligt, snarstucket sätt, som han kallar att vara ärlig. Han skuldbelägger folk, genom att säga att om det inte kommer folk och tränar, "så måste jag lägga ner".
När man försiktigt påpekar att man inte behöver säga så till de som kommer för första gången, för då blir de rädda för att betala in medlemsavgiften och slutar innan de hinner börja eftersom att det låter som att vi är på ruinens brant, så blir han sur och säger att -"ja men man måste ju vara ärlig"...

 Jag har tom blivit utslängd ur styrelsen för att jag tjötar för mycket. Han erkände det "på skoj". De andra i styrelsen är väldigt passiva, men jag kan inte hålla det emot dem, för de har inte samma tankesätt som jag. De kan ta hans klumpiga och ibland förolämpande sätt med ro. Fattar fan inte hur, men vill lära mig. Det är för att de andra ändå är ett gott gäng som jag vill vara kvar.

Jag får träning, men inte tillnärmelsevis den utvecklign jag vill ha. Inte utan att behöva lägga ner mer tid hemma på att "kolla kator på internet" eller "läsa om Kumite i kompendium och träna extra hemma", i vardgsrummet med min son, för att han skall få den utveckling han vill ha... Och då håller jag i ett träningspass i månaden. Hade varit tvungen att hålla i fler om jag inte hade sagt ifrån...

 Det börjar bli ohållbart för det är så många idiotsaker han kommenterar och som jag inte kan eller skall behöva ta. Det värsta är, att jag skulle kunna spela ut alla mina triumfkort, gällande hela min föreningslivserfarehet och han skulle vara tvungen att ge mig rätt i mycket, men jag vill inte dit! Min son tränar också...
 Orkar snart inte, och nu har vi en dispyt om träningsavgiften, som jag har betalat... Kommer därför absolut inte att sluta träna såklart.

 Jag argumenterar, för det mesta, inte för att vinna utan för att förstå, men snart känner jag att det rinner över. Sarisen e trött!!!

 Andra skriver om: humor, problem, pretto