eller bara "för mycket"...
Jag har ett problem som jag inte riktigt vet hur jag skall gå vidare med. Detta är inget "det är synd om mig" inlägg, eller "bittert konstaternde", utan ett ärligt frågande resonemang.
Det är inte så att jag inte har vänner, absolut inte. De vänner jag har är helt enkelt bäst och jag vet att de gillar mig som jag är och jag gillar dem som de är och även om vi inte direkt springer ner dörrarna hos varandra så är det ändå dem man kan lita på att de finns och jag finns för dem.
Nej, det jag inte har men som skulle vara kul att ha fler av är kompisar som bara är kompisar men som typ ringer då och då och kommer att tänka på mig om de skall göra något roligt eller om de skall starta något projekt som behöver någon som mig. Ett kontaktnät, socialt och jobbkontaktnät, olika eller samma spelar ingen roll.
Altså, jag har ju lajvat en del och jag har ett kreativt yrke och träffar mycket folk, jag är inte blyg och tillbakadragen, jag kan umgås med folk, men det känns ändå som att jag precis är en sån där som man inte "bryr sig om vart jag köpt min tröja någonstans"(för att utrycka det lite tragiskt hehe).
Det är väldigt sällan de människor jag pratat med i olika forum och på olika ställen, kommer att tänka på mig när de startar något nytt eller gör något roligt. Det händer ibland, men så sällan att jag börjar undra...
Jag undrar om jag är en sån som kräver mycket energi av folk och att de därför inte orkar umgås med mig. Det sjuka är att jag hela tiden försöker att vara en person jag själv skulle vilja umgås med. Visar mina ambitiösa sidor, försöker inte vara för privat, och jag är oftast genuint intresserad av det folk pratar om och jag vill inte vara "efterhängsen".
Som jag nämnt förr, någon (en vän) har uttryckt att det är som att "jag vill för mycket", och jag kan förstå det på ett sätt, men jag förstår inte riktigt hur jag skall kunna förmedla att jag inte "vill så mycket".
Hm. Jag vet liksom inte hur man umgås och ger ett betående intryck utan att då kanske vara "för mycket" om det nu är det jag är.
Eller är jag socialt handikappad? Jag har alltid tyckt att om man kan anpassa samtalet till umgänget och tilfället så har man social begåvning och det kan jag ju. Hm.
Men vad saknar jag då, som gör det så svårt att få in mig i cirkeln för (hihi)"inbördes beundran" som cynikern kallar den, eller kompisgemenskapen om man skall vara lite tragisk? Något är det ju. Självkänsla? - Inte särskillt. Självinsikt? - Kanske. Självförtroende?- hm, ja oftast tyvärr.
(för mig menas det att; självkänslan är att jag vet att jag duger som människa att jag är värd att älskas etc. Självförtroendet är huruvida jag tycker att det jag åstadkommer eller gör duger eller inte, kanske jag bytt plats eller så tycker inte alla att det går att skilja dem åt.)
Detta är lite frustrernde tankar som ni förstår. Tja, jag väntar mig som sagt inga svar så känn er inte pressade över det. Men om ni har funderingar rent allmänt om vad som gör att man kommer ihåg och vill umgås med vissa och inte med andra så varsågod kommentera gärna.
Nu har jag gått med i ett nätverk för tjejer som vill eller har startatat eget Peppar heter det och det är nog ett bra jobbsocialt nätverk. Hoppas bara att jag ge ett gott intryck på folk. En bra övningsplat om inte annat. Men för mitt kompissocala nätverkande har jag ännu inget käckt forum. Även om "Fejsbuck" är kul, så blir man inte mer uppringd av folk därifrån...
Jag får väl börja med att klippa mig och skaffa ett jobb att gå till varje dag, med fler än en arbetskompis haha.
Vifårlasevadsomsker
Ciao tutti belli!
söndag, november 21
fredag, november 12
Att inte tänka för mycket i förväg,
utan bara köra på...
Det är vad jag skall försöka att göra idag. Jag har en idé och ett mål, men just nu ingen plan. Jag har dessutom tappat bort sagan jag vill jobba med.
Denna gång tänker jag testa att bara köra på och se vad som händer. Kläder har jag, minst två masker har jag, kanske funkar en tredje och en mindre fjärde. Möjligen kommer jag att köra mer utan mask än med... får se vad som dyker upp.
Från början hade jag en plan,men jag märkte att den tyngde mig med allt som skulle vara tvunget till att fixas. Så jag gav liksom nästan upp innan jag börjat. Men så fan att jag ville ge upp utan fight, därför kör jag på istället. Det tror jag kommer att funka ett tag i alla fall.
Idén är att berätta en saga på ett sätt som funkar på medeltidsmarknader, att vara sagoberättare, med eller utan mask... Mål 1 är Pomperipossa, eller Hans och Greta.
Vi får la se vad det blir.
kram ohej...
Det är vad jag skall försöka att göra idag. Jag har en idé och ett mål, men just nu ingen plan. Jag har dessutom tappat bort sagan jag vill jobba med.
Denna gång tänker jag testa att bara köra på och se vad som händer. Kläder har jag, minst två masker har jag, kanske funkar en tredje och en mindre fjärde. Möjligen kommer jag att köra mer utan mask än med... får se vad som dyker upp.
Från början hade jag en plan,men jag märkte att den tyngde mig med allt som skulle vara tvunget till att fixas. Så jag gav liksom nästan upp innan jag börjat. Men så fan att jag ville ge upp utan fight, därför kör jag på istället. Det tror jag kommer att funka ett tag i alla fall.
Idén är att berätta en saga på ett sätt som funkar på medeltidsmarknader, att vara sagoberättare, med eller utan mask... Mål 1 är Pomperipossa, eller Hans och Greta.
Vi får la se vad det blir.
kram ohej...
tisdag, oktober 26
Tänka positivt...
Är det samma som att sopa under mattan?
Hm. Jag undrar på riktigt.
Vart gör man av alla negativa tankar när de dyker upp? Jag försöker verkligen göra som jag blir tillsagd för det mesta: "släpp det", "tänk inte på det", "det är inte ditt bord/problem". Jag försöker att fokusera på det positiva i alla situationer (foten i kläm? - Jajjamensan...). Jag har jag alltid ansett att ett skratt, må så vara ett cyniskt ett, är ändå ett skratt och det förlänger livet/förkortar lidandet ett tag.
Men
Det jag inte riktigt hänger med på är att ducka för problemen som kommer eller finns genom att släppa dem, lämna över dem åt någon annan eller helt enkelt inte tänka på dem bara för att det "inte finns någon lösning" på dem...
Att inte få ventilera problem när de dyker upp, för att det "sprider dålig stämning", känns så himla unket och fegt. Konflikter är som virus eller dåliga bakterier, de gör dig sjuk om du inte behandlar dem.
Det borde vara så att vi lär oss lösa konflikter istället, så slipper de bli varbölder eller svininfluensa.
Eller hur det funkar med ansvar etc...
Visst, man kan måla upp och utvärdera ett "värstascenario" och inse att det man tycker är det värsta inte är så farligt, men ibland är det inga roliga resultat man får.
Värstascenariot kan ju vara att förlora något man kämpat länge för att uppnå. Man har gett väldigt mycket utan att få igen och när det helt plötsligt börjar gå bra så blir man utan lön ändå... Sådant måste få ventileras, annars föds bitterhet.
Ibland är det ju dessutom så att man faktiskt har problem som ligger på ens bord som bara är ens egna. Saker som man måste ta itu med trots att de kanske inte förbättrar situationen mer än att just den saken är ur världen. Dvs att lösa problemet tar mer energi än lösningen ger. Man hamnar på minus oavsett... Vart gör man av de negativa energierna?
Jag får ut mig en del aggressioner när jag tränar, men det räcker inte. Jag känner fortfarande att jag mår bra, jag känner mig mer positiv än jag varit på länge, men det räcker inte heller.
Det som händer är, att jag försöker att göra saker och vara positiv och engagera mig så jag har att göra för att hålla mig positiv, och då blir jag trött. Fysiskt trött.
Och så fort jag är trött kommer de jobbigt negativa tankarna och slår mig i huvudet. Och jag blir ännu tröttare, trött så trött! Att bara sopa problem under mattan då gör mig inte gladare, tvärt om, de läggs som tyngder runt nacken och gör mig ännu tröttare.
Att jag faktiskt ännu inte har pengar (inte ens hos humanova!) till att gå i terapi för att ta itu med detta blir även det ett tröttsamt problem...
Någon har sagt att jag "vill för mycket". Det är svårt att inte vilja något, när man hela tiden får veta att det bara är "du som kan göra något åt dig själv".
Jag vill ju inget orimligt, bara vara en bra och juste människa, kunna försörja mig på det jag är bra på, och må bra. Jag vill kunna tänka positivt utan att sopa skiten under mattan!
/Sarisen
ps, ett sätt att ventilera negativa saker är att blogga, hurra för bloggar!!! ds
Hm. Jag undrar på riktigt.
Vart gör man av alla negativa tankar när de dyker upp? Jag försöker verkligen göra som jag blir tillsagd för det mesta: "släpp det", "tänk inte på det", "det är inte ditt bord/problem". Jag försöker att fokusera på det positiva i alla situationer (foten i kläm? - Jajjamensan...). Jag har jag alltid ansett att ett skratt, må så vara ett cyniskt ett, är ändå ett skratt och det förlänger livet/förkortar lidandet ett tag.
Men
Det jag inte riktigt hänger med på är att ducka för problemen som kommer eller finns genom att släppa dem, lämna över dem åt någon annan eller helt enkelt inte tänka på dem bara för att det "inte finns någon lösning" på dem...
Att inte få ventilera problem när de dyker upp, för att det "sprider dålig stämning", känns så himla unket och fegt. Konflikter är som virus eller dåliga bakterier, de gör dig sjuk om du inte behandlar dem.
Det borde vara så att vi lär oss lösa konflikter istället, så slipper de bli varbölder eller svininfluensa.
Eller hur det funkar med ansvar etc...
Visst, man kan måla upp och utvärdera ett "värstascenario" och inse att det man tycker är det värsta inte är så farligt, men ibland är det inga roliga resultat man får.
Värstascenariot kan ju vara att förlora något man kämpat länge för att uppnå. Man har gett väldigt mycket utan att få igen och när det helt plötsligt börjar gå bra så blir man utan lön ändå... Sådant måste få ventileras, annars föds bitterhet.
Ibland är det ju dessutom så att man faktiskt har problem som ligger på ens bord som bara är ens egna. Saker som man måste ta itu med trots att de kanske inte förbättrar situationen mer än att just den saken är ur världen. Dvs att lösa problemet tar mer energi än lösningen ger. Man hamnar på minus oavsett... Vart gör man av de negativa energierna?
Jag får ut mig en del aggressioner när jag tränar, men det räcker inte. Jag känner fortfarande att jag mår bra, jag känner mig mer positiv än jag varit på länge, men det räcker inte heller.
Det som händer är, att jag försöker att göra saker och vara positiv och engagera mig så jag har att göra för att hålla mig positiv, och då blir jag trött. Fysiskt trött.
Och så fort jag är trött kommer de jobbigt negativa tankarna och slår mig i huvudet. Och jag blir ännu tröttare, trött så trött! Att bara sopa problem under mattan då gör mig inte gladare, tvärt om, de läggs som tyngder runt nacken och gör mig ännu tröttare.
Att jag faktiskt ännu inte har pengar (inte ens hos humanova!) till att gå i terapi för att ta itu med detta blir även det ett tröttsamt problem...
Någon har sagt att jag "vill för mycket". Det är svårt att inte vilja något, när man hela tiden får veta att det bara är "du som kan göra något åt dig själv".
Jag vill ju inget orimligt, bara vara en bra och juste människa, kunna försörja mig på det jag är bra på, och må bra. Jag vill kunna tänka positivt utan att sopa skiten under mattan!
/Sarisen
ps, ett sätt att ventilera negativa saker är att blogga, hurra för bloggar!!! ds
torsdag, oktober 21
Utveckling, inveckling, avveckling ?
I all hast och helst nu!
Jag håller ju på att "lämna över"... Det hade känts bättre om det initierats genom ett årsmöte tycker jag, men man får inte klaga, för då är man negativ och det vill ju ingen vara. Om ni anar en bitterhet, så kan ni ana, men det är inte rätt, även om jag är inte helt bekväm med arrangemanget.
Jag tycker att utveckling inte är ett alternativ, det är ett måste. Visst kan man resonera "varför ändra på ett vinnande koncept" och faktiskt ha rätt på ett sätt, men man kan inte tro på allvar att det håller i längden utan uppdatering.
(Inte alla uppdateringar för utvecklingen framåt dock! En del tenderar att leda bakåt istället. Kolla bara på tv-utbudet, med alla idiotdokusåpor, som exempel. Nu sänder man Robinson igen, "den första" dokusåpan! Helt nytt koncept? Eller, bara back to basic shit!)
Med en överlämning kommer en massa frågor om saker som man själv gjort som man egentligen inte reflekterat över varför man gör. Det är nyttigt, med insikter om ett annat förfarande som kan vara bättre.
Det kan tyckas komiskt, när den som skall ta över påpekar det dumma i att göra på ett sätt, och den enda förklaringen till att det är på det viset är att jag inte kunnat förmå någon annan att göra på det enkla sättet.
För när jag, faktiskt, föreslagit en sådan förändring har det klagats och jobbats på att inte förändra... Resultatet har, ibland, blivit att saker krånglats till ännu mer istället. Som med kassaapparaten! Det hade varit mycket enklare att ha två kassor bara (Nu är ju kassaapparaten bra att ha för statistiken och det kommer att bli enklare igen, vänta bara).
Eller förslaget att alla skulle skicka in ett mail en gång i månaden om vilka gig de haft och hur mycket de skulle få för de gigen för att löner skulle betalas ut. Nu har det införts!
Det konstiga är att om jag någon gång föreslagit en förändring, som blivit dissad, så känner jag mig inte glad när den införs senare. Jag känner mer irritation över att jag inte blev lyssnad på innan. Dumt, men så funkar jag. Jag vill inte säga, "vad var det jag sa", men det blir lätt så.
Däremot är jag glad över att hon som tar över, gör sin ordning och inte min, för det behövs något nytt.
Jag är bara lite sur att jag inte kunde få fler förändringar i hamn än jag fick. Det kändes inte riktigt som att jag blev tagen på allvar, speciellt inte med de orden jag fick talat om för mig; att jag bara skulle lämna över:"- det kan väll inte ta så lång tid som till månadsskiftet..."
Nej, det var ju inte så mycket som jag skulle förklara eller hur!
Ja, här går det också att läsa in lite bitterhet och skall jag vara ärlig så, visst, men bästa medlet mot det var att hon som skall ta över faktiskt förstår att det är mycket grejer och inte vill stressa "det får faktiskt ta den tid det tar", som sagt.
Mitt självförtroende är så konstigt och i vissa lägen ställer jag till det för mig själv för mycket genom att "tänka för mycket" och även om jag har blivit tyysen gånger bättre så ältar jag lite för mycket.
Men en sak måste jag säga även om jag är (he he vissa protesterar nu vilt!!!)vän av snabbhet i många lägen: Det är inte alltid rätt att inte vara ifrågasättande, negativ och skeptisk när saker och ting går lite för fort.
Hälsningar i höstsol och snöblask
Sarisen
Jag håller ju på att "lämna över"... Det hade känts bättre om det initierats genom ett årsmöte tycker jag, men man får inte klaga, för då är man negativ och det vill ju ingen vara. Om ni anar en bitterhet, så kan ni ana, men det är inte rätt, även om jag är inte helt bekväm med arrangemanget.
Jag tycker att utveckling inte är ett alternativ, det är ett måste. Visst kan man resonera "varför ändra på ett vinnande koncept" och faktiskt ha rätt på ett sätt, men man kan inte tro på allvar att det håller i längden utan uppdatering.
(Inte alla uppdateringar för utvecklingen framåt dock! En del tenderar att leda bakåt istället. Kolla bara på tv-utbudet, med alla idiotdokusåpor, som exempel. Nu sänder man Robinson igen, "den första" dokusåpan! Helt nytt koncept? Eller, bara back to basic shit!)
Med en överlämning kommer en massa frågor om saker som man själv gjort som man egentligen inte reflekterat över varför man gör. Det är nyttigt, med insikter om ett annat förfarande som kan vara bättre.
Det kan tyckas komiskt, när den som skall ta över påpekar det dumma i att göra på ett sätt, och den enda förklaringen till att det är på det viset är att jag inte kunnat förmå någon annan att göra på det enkla sättet.
För när jag, faktiskt, föreslagit en sådan förändring har det klagats och jobbats på att inte förändra... Resultatet har, ibland, blivit att saker krånglats till ännu mer istället. Som med kassaapparaten! Det hade varit mycket enklare att ha två kassor bara (Nu är ju kassaapparaten bra att ha för statistiken och det kommer att bli enklare igen, vänta bara).
Eller förslaget att alla skulle skicka in ett mail en gång i månaden om vilka gig de haft och hur mycket de skulle få för de gigen för att löner skulle betalas ut. Nu har det införts!
Det konstiga är att om jag någon gång föreslagit en förändring, som blivit dissad, så känner jag mig inte glad när den införs senare. Jag känner mer irritation över att jag inte blev lyssnad på innan. Dumt, men så funkar jag. Jag vill inte säga, "vad var det jag sa", men det blir lätt så.
Däremot är jag glad över att hon som tar över, gör sin ordning och inte min, för det behövs något nytt.
Jag är bara lite sur att jag inte kunde få fler förändringar i hamn än jag fick. Det kändes inte riktigt som att jag blev tagen på allvar, speciellt inte med de orden jag fick talat om för mig; att jag bara skulle lämna över:"- det kan väll inte ta så lång tid som till månadsskiftet..."
Nej, det var ju inte så mycket som jag skulle förklara eller hur!
Ja, här går det också att läsa in lite bitterhet och skall jag vara ärlig så, visst, men bästa medlet mot det var att hon som skall ta över faktiskt förstår att det är mycket grejer och inte vill stressa "det får faktiskt ta den tid det tar", som sagt.
Mitt självförtroende är så konstigt och i vissa lägen ställer jag till det för mig själv för mycket genom att "tänka för mycket" och även om jag har blivit tyysen gånger bättre så ältar jag lite för mycket.
Men en sak måste jag säga även om jag är (he he vissa protesterar nu vilt!!!)vän av snabbhet i många lägen: Det är inte alltid rätt att inte vara ifrågasättande, negativ och skeptisk när saker och ting går lite för fort.
Hälsningar i höstsol och snöblask
Sarisen
måndag, oktober 4
Vad man kan glädjas över att sakna,
en fot tex...
Min morsa, upptäcktes det vid ett annat akuttillfälle nyss, hade ett bråck på aortan!
Meningen var att hon skulle röntga en misstänkt knöl den 30e, men pgr av andra otrevliga omständigheter (blödningar efter en gastroskopi)22e så kom hon in till Näl en vecka innan. Ett riktigt mega stort och tunt bråck upptäcktes och operation inleddes direkt. 5 timmars operation typ...
Allt bra sedan? Nej små partiklar från bråcket, som lösgjorts under operation, vandrar iväg och sätter sig i foten och stryper blodcirkulationen. Efter ca 8 dagar med massa kärlvidgande medicin beslutas att foten ändå måste bort.
Jag är väldigt glad att min mamma inte följde med på planerad skogsutflykt i början av september. Jag är väldigt glad att hon har en doktor i Strömstad som tog alla hennes symptom i sommras på allvar och inledde en massa provtagningar som ledde till att hon tog gastroskopi som ledde till att man hittade bråcket innan det sprack för då hade inte mamma levt.
Jag är glad att hon och vi andra bara måste sakna en fot.
Så är det...
Min morsa, upptäcktes det vid ett annat akuttillfälle nyss, hade ett bråck på aortan!
Meningen var att hon skulle röntga en misstänkt knöl den 30e, men pgr av andra otrevliga omständigheter (blödningar efter en gastroskopi)22e så kom hon in till Näl en vecka innan. Ett riktigt mega stort och tunt bråck upptäcktes och operation inleddes direkt. 5 timmars operation typ...
Allt bra sedan? Nej små partiklar från bråcket, som lösgjorts under operation, vandrar iväg och sätter sig i foten och stryper blodcirkulationen. Efter ca 8 dagar med massa kärlvidgande medicin beslutas att foten ändå måste bort.
Jag är väldigt glad att min mamma inte följde med på planerad skogsutflykt i början av september. Jag är väldigt glad att hon har en doktor i Strömstad som tog alla hennes symptom i sommras på allvar och inledde en massa provtagningar som ledde till att hon tog gastroskopi som ledde till att man hittade bråcket innan det sprack för då hade inte mamma levt.
Jag är glad att hon och vi andra bara måste sakna en fot.
Så är det...
måndag, september 20
Helvetes djävla skitfanstyg!
Min tro på mänsklighetens inre förnuftskänsla har åkt på en rejäl törn och nu djävlar är jag ledsen och arg!
Nu var det länge sedan jag bloggade. Så länge sedan så... Mycket har hunnit hända och lajvprojektet jag meckade med har utförts med beröm godkänt trots en del strul...
Detta kommer jag nog säkert att återkomma till. Men just nu!
Jag är så djävla ledsen och jag blir så frustrerad.
Kan inte komma med något annat att säga än att nu är det bevisat att en förbannat stor del av svenska folket är blåsta i huvudet.
Jag ger mig inte på dem som av ideologiska skäl röstar på det de gör. Jag vill bara gratta dem, även om jag avskyr deras åsikter och det de står för. Jag går inte så långt att jag vill lyckönska dem i deras välbetalda, friska, och helt individanpassade liv, för så snäll är jag inte. Men Grattis för fan! Grattis!
Jag vill be dem som röstat blått utan att tänka att fara helt åt helvete. Skit på er! Klagar ni en gång på något av det som Alliansen sätter igång med så hoppas jag att ni sätter det klagomålet i halsen och kvävs långsamt!
Och dem som röstat på Sverigedemokraterna som säger att de inte är rasister, kan bara gå någonstans och gömma sig, för så djävla dum får man fan inte vara att man inte förstår vad SDs manifest står för i förlängningen. Bara idéerna om att man inte skall blanda kulturer och det faktum att de vill förbjuda "dekadenta kulturyttringar" (ja det är sant att de uttryckt precis detta i p4 radio Göteborg jag hörde det själv) ligger ju som en smäck i en nazistmun... Fatta själv och skäms för fan!!!
För övrigt vill jag tacka alla som förtvivlat röstat rött och framförallt grönt för vi gjorde vad vi kunde. Vi måste visa dem att vi fan inte ger upp, fast de skadeglatt ler och smider planer på att sälja ut resten av Sverige till kapitalet...
Arbetarpartiet moderaterna, hur i helvete kan man gå på det? HUR i helvete kan man det? Det är ju fan mer än imbecillt. Det är nästan lika korkat som ovanstående exemel med en "Ickerasist" i SD...
Jag kommer att ta bort kommentarer á la "ja men sossarna är ju inte så..." För i samarbete med Vänstern och Miljöpartiet hade de tamigfan varit åtminstone +tusen gånger bättre än en nyliberal bajsregering 4 år till. Och det säger jag, fastän jag definitivt inte är sosse. Och håller du inte med så läs för helvete en annan blogg i stället för att förpesta min med idiotkommentarer!
Det är skönt att ventilera av sig lite av ilskan och tårarna kan jag säga. Det trista är att jag även fortfarande kommer att säga att jag hatar regeringen, hett och innerligt. Och att få tillbaka tron på mänsklighetens inneboende förnuft, tja, vi var ju ändå ganska många, om vi bara ser till att visa vad som är rätt så kanske, kanske...
För jag vill inte sluta tro på människan, jag vill inte, jag vägrar! Det är bara lite tufft just nu.
Sarisen
Nu var det länge sedan jag bloggade. Så länge sedan så... Mycket har hunnit hända och lajvprojektet jag meckade med har utförts med beröm godkänt trots en del strul...
Detta kommer jag nog säkert att återkomma till. Men just nu!
Jag är så djävla ledsen och jag blir så frustrerad.
Kan inte komma med något annat att säga än att nu är det bevisat att en förbannat stor del av svenska folket är blåsta i huvudet.
Jag ger mig inte på dem som av ideologiska skäl röstar på det de gör. Jag vill bara gratta dem, även om jag avskyr deras åsikter och det de står för. Jag går inte så långt att jag vill lyckönska dem i deras välbetalda, friska, och helt individanpassade liv, för så snäll är jag inte. Men Grattis för fan! Grattis!
Jag vill be dem som röstat blått utan att tänka att fara helt åt helvete. Skit på er! Klagar ni en gång på något av det som Alliansen sätter igång med så hoppas jag att ni sätter det klagomålet i halsen och kvävs långsamt!
Och dem som röstat på Sverigedemokraterna som säger att de inte är rasister, kan bara gå någonstans och gömma sig, för så djävla dum får man fan inte vara att man inte förstår vad SDs manifest står för i förlängningen. Bara idéerna om att man inte skall blanda kulturer och det faktum att de vill förbjuda "dekadenta kulturyttringar" (ja det är sant att de uttryckt precis detta i p4 radio Göteborg jag hörde det själv) ligger ju som en smäck i en nazistmun... Fatta själv och skäms för fan!!!
För övrigt vill jag tacka alla som förtvivlat röstat rött och framförallt grönt för vi gjorde vad vi kunde. Vi måste visa dem att vi fan inte ger upp, fast de skadeglatt ler och smider planer på att sälja ut resten av Sverige till kapitalet...
Arbetarpartiet moderaterna, hur i helvete kan man gå på det? HUR i helvete kan man det? Det är ju fan mer än imbecillt. Det är nästan lika korkat som ovanstående exemel med en "Ickerasist" i SD...
Jag kommer att ta bort kommentarer á la "ja men sossarna är ju inte så..." För i samarbete med Vänstern och Miljöpartiet hade de tamigfan varit åtminstone +tusen gånger bättre än en nyliberal bajsregering 4 år till. Och det säger jag, fastän jag definitivt inte är sosse. Och håller du inte med så läs för helvete en annan blogg i stället för att förpesta min med idiotkommentarer!
Det är skönt att ventilera av sig lite av ilskan och tårarna kan jag säga. Det trista är att jag även fortfarande kommer att säga att jag hatar regeringen, hett och innerligt. Och att få tillbaka tron på mänsklighetens inneboende förnuft, tja, vi var ju ändå ganska många, om vi bara ser till att visa vad som är rätt så kanske, kanske...
För jag vill inte sluta tro på människan, jag vill inte, jag vägrar! Det är bara lite tufft just nu.
Sarisen
torsdag, juni 3
Att vänta på något gott?
kan definitivt bli en för lång väntan...
Jag väntar besked på en bidragsansökan för ett lajvprojekt som jag skall genomföra i höst.
Jag skickade in ansökan och mailade lite mer info och gick igenom budgeten med dem lätt och svarade på frågor. Detta var runt 4e-6 april. 11 april skulle de gå igenom det hela. För tre veckor sedan mailade jag, förra veckan ringde jag, och idag ringde jag och nu har de har fler frågor och jag får inte svar förrän sedan. Det har sjuttsingen gått två månader. Grrrr!
Visserligen ursäktar de sig och ber tusen gånger om förlåtelse etc, men faktum kvarstår, jag har inget svar på om jag får tillräckligt med pengar eller något för lite.
Om jag inte får tillräckligt med pengar blir saker svårare att fixa och då skulle jag behövt mer tid på mig att ordna alternativa grejer och ju längre tiden går desto svårare är det att boka grejer billigt och då kommer jag att behöva mer pengar än det jag sökt, för att kunna genomföra det hela på det sätt vi vill.
Jag vet att vi får pengar, men inte hur mycket. Suck! Så jag väntar på något gott och har gjort det alldeles för länge...
Det kommer att bli ett bra projekt ändå, det vet jag som tur är. Men just nu är jag en frustrerad projektledare med trådar i luften.
Jag väntar besked på en bidragsansökan för ett lajvprojekt som jag skall genomföra i höst.
Jag skickade in ansökan och mailade lite mer info och gick igenom budgeten med dem lätt och svarade på frågor. Detta var runt 4e-6 april. 11 april skulle de gå igenom det hela. För tre veckor sedan mailade jag, förra veckan ringde jag, och idag ringde jag och nu har de har fler frågor och jag får inte svar förrän sedan. Det har sjuttsingen gått två månader. Grrrr!
Visserligen ursäktar de sig och ber tusen gånger om förlåtelse etc, men faktum kvarstår, jag har inget svar på om jag får tillräckligt med pengar eller något för lite.
Om jag inte får tillräckligt med pengar blir saker svårare att fixa och då skulle jag behövt mer tid på mig att ordna alternativa grejer och ju längre tiden går desto svårare är det att boka grejer billigt och då kommer jag att behöva mer pengar än det jag sökt, för att kunna genomföra det hela på det sätt vi vill.
Jag vet att vi får pengar, men inte hur mycket. Suck! Så jag väntar på något gott och har gjort det alldeles för länge...
Det kommer att bli ett bra projekt ändå, det vet jag som tur är. Men just nu är jag en frustrerad projektledare med trådar i luften.
fredag, maj 28
Möte att fasa för?
eller hjärtats avlastning?
I alla fall har jag bestämt mig för att jag vill inte vara kassör längre.
Tanken kom över mig och har blivit hjälpt fram av diverse samtal, både positiva och negativa. Det var inte, och är inte, ett lätt beslut att handskas med. Men det är först nu jag känner att jag vågar släppa taget. Framför allt är det nu föreningen klarar det bäst. Förut hade det säkert funkat, också, men jag hade haft för jobbigt med mig själv om det inte hade löst sig. För då hade ju "allt varit mitt fel". Men det är inte det nu och har ju egentligen aldrig varit det heller antar jag.
Det jag inte riktigt är vän med än är att jag det sista har känt en sån fruktansvärd känsla av orättvisa hälld över mig i form av att;
jag i vissa lägen får skit för hur jag gör, när jag gör som jag gör för att jag inte-
1. fått den hjälp jag skulle behövt när jag bett om den och har varit tvungen att agera utifrån det bästa för situationerna helt ovetenskapligt.
2 är utbildad ekonom och inte har haft en aning om vad en korrekt balansräkning varit utan blandat ihop den med resultaträkningen. Skulder och tillgångar har jag haft koll på på ett annat sätt. Det är mycket lättare när man kan se siffror i en bok för mig.
Jag har sagt att jag är långsam och noggrann, men har tyvärr inte alltid fått vara det utan att bli ifrågasatt. Det tär på en när man blir "mästrad", speciellt om man vet vad som är fel och varför, men inte får förklara sig, för man skall ju bevars kunna ta kritiik utan att ta den persooonligt (suck! Jag veeeeeeeet)!
Förklaringen till varför jag (och minst en till med mig) reagerar så starkt på den "Myndiga stämman" är visst att jag förväntas leverera och när jag inte kan det så försvarar jag mig personligt istället för sakligt. Fine, men jag gillar inte helt förklaringen för den, snudd på, inkompetensförklarar mig, känns det som oavsett...
Trots min begränsade utbildning så har jag ändå fantamig lyckats att få föreningen att hålla i pengar och hjälpt till att dra in massor av flis till föreningen. Jag har lyckats att stå på mig när vissa har tyckt att "vi är för dyra" (!) och i vissa fall tom tyckt att vi får för mycket betalt (ja faktiskt har det fnysts och frågats med "Myndig stämma" att hur ser avtalen ut med facket,- det är ju orimligt att vi tar så mycket betalt för bara en föreställning som inte är mer än en halvtimme lång... Jag lovar).
När jag tog över som kassör var det i ordning så jag behövde inte "städa" eller så, absolut inte! Men, jag såg till att integrera "den svarta lådan", räknade på hur vi skulle kunna få betalt för gig, fixa avtal med facket, fixade Fora försäkringar OCH det var kul. Kanske inte översvallande, men jag såg i början en viss tillfredsställelse i att få saker att flyta och funka i mer friteaterform än i idéell föreningsform.
Sedan går allt upp och ner och jag har i perioder svurit mer än i andra. Det som under tiden inte riktigt gav mig ro var det att få i föreningen fattade allt som faktiskt gjordes (inte bara av mig måste tilläggas OBS) utan att de riktigt brydde sig, men när jag väl kommit över det, så flöt det på bättre.
Tills jag skaffade det nya systemet, för att vi skulle kunna bli större och ha mer "formell" ordning, och jag helt plötsligt - inser hur lite jag kan om ekonomi... Det blev tyfft!
Och sedan kom den "Myndiga stämman".
Resten e historia och jag är på väg att lämna över till någon annan och jag är på väg till mötet där jag skall försöka att inte ta något personligt och inte bry mig om att jag kommer att få kritik o försöka att inte känna det som att allt e mitt fel. För det är ju inte det och jag tror inte att "-de" tycker att det är det, jag är ju inte så himla paranoid egentligen (jo lite, när jag e less!)...
Så jag fasar, men kommer ändå att gå därifrån med en börda om hjärtat mindre hoppas jag i alla fall.
Förresten kommer jag nog att ha svårt att hålla tyst ändå så; jag har bestämt att jag skall skaffa mig en egen "Myndig stämma" som för min talan, så "fri" från personlighet som det bara går, hehehe
Kramis
I alla fall har jag bestämt mig för att jag vill inte vara kassör längre.
Tanken kom över mig och har blivit hjälpt fram av diverse samtal, både positiva och negativa. Det var inte, och är inte, ett lätt beslut att handskas med. Men det är först nu jag känner att jag vågar släppa taget. Framför allt är det nu föreningen klarar det bäst. Förut hade det säkert funkat, också, men jag hade haft för jobbigt med mig själv om det inte hade löst sig. För då hade ju "allt varit mitt fel". Men det är inte det nu och har ju egentligen aldrig varit det heller antar jag.
Det jag inte riktigt är vän med än är att jag det sista har känt en sån fruktansvärd känsla av orättvisa hälld över mig i form av att;
jag i vissa lägen får skit för hur jag gör, när jag gör som jag gör för att jag inte-
1. fått den hjälp jag skulle behövt när jag bett om den och har varit tvungen att agera utifrån det bästa för situationerna helt ovetenskapligt.
2 är utbildad ekonom och inte har haft en aning om vad en korrekt balansräkning varit utan blandat ihop den med resultaträkningen. Skulder och tillgångar har jag haft koll på på ett annat sätt. Det är mycket lättare när man kan se siffror i en bok för mig.
Jag har sagt att jag är långsam och noggrann, men har tyvärr inte alltid fått vara det utan att bli ifrågasatt. Det tär på en när man blir "mästrad", speciellt om man vet vad som är fel och varför, men inte får förklara sig, för man skall ju bevars kunna ta kritiik utan att ta den persooonligt (suck! Jag veeeeeeeet)!
Förklaringen till varför jag (och minst en till med mig) reagerar så starkt på den "Myndiga stämman" är visst att jag förväntas leverera och när jag inte kan det så försvarar jag mig personligt istället för sakligt. Fine, men jag gillar inte helt förklaringen för den, snudd på, inkompetensförklarar mig, känns det som oavsett...
Trots min begränsade utbildning så har jag ändå fantamig lyckats att få föreningen att hålla i pengar och hjälpt till att dra in massor av flis till föreningen. Jag har lyckats att stå på mig när vissa har tyckt att "vi är för dyra" (!) och i vissa fall tom tyckt att vi får för mycket betalt (ja faktiskt har det fnysts och frågats med "Myndig stämma" att hur ser avtalen ut med facket,- det är ju orimligt att vi tar så mycket betalt för bara en föreställning som inte är mer än en halvtimme lång... Jag lovar).
När jag tog över som kassör var det i ordning så jag behövde inte "städa" eller så, absolut inte! Men, jag såg till att integrera "den svarta lådan", räknade på hur vi skulle kunna få betalt för gig, fixa avtal med facket, fixade Fora försäkringar OCH det var kul. Kanske inte översvallande, men jag såg i början en viss tillfredsställelse i att få saker att flyta och funka i mer friteaterform än i idéell föreningsform.
Sedan går allt upp och ner och jag har i perioder svurit mer än i andra. Det som under tiden inte riktigt gav mig ro var det att få i föreningen fattade allt som faktiskt gjordes (inte bara av mig måste tilläggas OBS) utan att de riktigt brydde sig, men när jag väl kommit över det, så flöt det på bättre.
Tills jag skaffade det nya systemet, för att vi skulle kunna bli större och ha mer "formell" ordning, och jag helt plötsligt - inser hur lite jag kan om ekonomi... Det blev tyfft!
Och sedan kom den "Myndiga stämman".
Resten e historia och jag är på väg att lämna över till någon annan och jag är på väg till mötet där jag skall försöka att inte ta något personligt och inte bry mig om att jag kommer att få kritik o försöka att inte känna det som att allt e mitt fel. För det är ju inte det och jag tror inte att "-de" tycker att det är det, jag är ju inte så himla paranoid egentligen (jo lite, när jag e less!)...
Så jag fasar, men kommer ändå att gå därifrån med en börda om hjärtat mindre hoppas jag i alla fall.
Förresten kommer jag nog att ha svårt att hålla tyst ändå så; jag har bestämt att jag skall skaffa mig en egen "Myndig stämma" som för min talan, så "fri" från personlighet som det bara går, hehehe
Kramis
torsdag, maj 6
Återigen gör jag annat
än det som borde bli gjort!
Det är så himla fint väder och jag har så mycket annat att göra som är roligare. Jag bryr mig inte om att göra det som jag borde.
Kanske är det bra att bara göra det som faller in lite då och då. Kanske inte. Just nu har jag ingen lust att få dåligt samvete för att jag fixar med familjemedlemmars skolresor eller för att jag försöker att formulera mig i text på ett kreativt sätt (hehe det mesta går i papperskorgen men det gör inget just nu) som i bloggform tex.
Jag har inte lust att noja mig och tar dagen lite som den kommer. Jag kommer snart att få ork och kraft att göra det som måste göras. Snart. Tror jag i alla fall.
Men just nu chillar jag ett tag till med grejer jag vill göra. Bara saker jag vill göra. Och jag övar mig i att inte skämmas för det.
kramen
Det är så himla fint väder och jag har så mycket annat att göra som är roligare. Jag bryr mig inte om att göra det som jag borde.
Kanske är det bra att bara göra det som faller in lite då och då. Kanske inte. Just nu har jag ingen lust att få dåligt samvete för att jag fixar med familjemedlemmars skolresor eller för att jag försöker att formulera mig i text på ett kreativt sätt (hehe det mesta går i papperskorgen men det gör inget just nu) som i bloggform tex.
Jag har inte lust att noja mig och tar dagen lite som den kommer. Jag kommer snart att få ork och kraft att göra det som måste göras. Snart. Tror jag i alla fall.
Men just nu chillar jag ett tag till med grejer jag vill göra. Bara saker jag vill göra. Och jag övar mig i att inte skämmas för det.
kramen
tisdag, april 20
Återträffar i helfigur
är inte mycket personligare än facebook, men roligare!
Jag var på klassåterträff i helgen. Kanske jag skall tillägga att jag faktiskt var ensam från min klass. Det gör hela grejen till ett ännu knasigare evenemang för min del. En del sorg uppkom också som jag återkommer till.
Givetvis hade jag redan kollat upp så att det fanns någon eller några från de andra klasserna det läsåret som jag skulle kunna prata med om ingen annan dök upp. Att det då visade sig att det vara fler skolor, från nära vår, på samma krog och det därför kom folk jag umgåtts med på gymnasiet och faktiskt min gamla klasskompis från 1-3an var där, gjorde det hela till en, i stort sett, helt lyckad kväll.
För det var lyckat. Jag pratade med precis dem jag ville, kanske inte tillräckligt med några, och blev positivt överraskad av några, samt fick total avsmak för vissa och tillslut; jag tycker inte det kostade mig någonting, denna gång.
Förra gången kändes det mer som att jag var tvungen att visa att jag vara annorlunda än förr och att visa sig stark, inför dem man vara van vid att vara lite mesigare inför, krävde energi kommer jag ihåg. Jag skötte mig bra då också och hade det inte gått bra då hade jag inte gått i lördags.
Dubbelheten i att bli, i det närmaste, Ikon förklarad av två personer, varav den ena aldrig någonsin har visat mig något som helst intresse förr och den andre använde det som ett sätt att ragga upp mig för kvällen och som ett "förtäckt" (otäckt var ordet) sätt att säga förlåt för hur jag var mot dig i högstadiet, var helt obetalbart rolig. Jag har bestämt mig för att ta det som någon form av komplimang, även om det helt klart skulle kunna kvala in i kategorin oförskämdheter.
Andra komplimanger av mer sansad och ärligare karaktär (ha ha den roligaste är den om det stackars tidningsbudet, du är för fin J om du nu skulle råka läsa detta!) blev jag givetvis mycket gladare åt och dem fick jag också en del av. Jösses en sån egoboost det ändå var och jag kan inte tacka dessa goa personer nog, fastän jag nog försökte lite vagt och rodnande...
I början av kvällen fick jag reda på att en av mina bästa vänner i från den tiden är död. Olyckliga omständigheter och hårt leverne gjorde honom inte gammal nog. Det gjorde så ont att höra!
Dessutom hade det hänt för ett bra tag sedan och eftersom jag inte har den Stora Dags Tidningen för Göteborg så har jag ju inte sett annonsen och därför missade jag ju begravningen, vilket hade förbryllat ett par gemensamma vänner. Så kan det bli när man inte umgås längre och ingen känner sig manad att höra av sig. Sorgligt men oundvikligt kanske.
Jag höjde mer än en skål under kvällen åt min vän Mettin och de skålarna tog ordentligt vill jag lova! Det var tonårsvarning...
Summa summarum är som sagt; att det roligare att se och prata med folk personligen på återträff än att ses via facebook, inte personligare, men roligare.
Om man gjort upp med sitt förflutna och ser den eventuella likheten med sin dåvarande person som en chimär, en ridå för "gamla fiender", så kommer man väldigt mycket längre och mår mycket bättre.
En sen bön om förlåtelse Mettin. Jag älskade dig aldrig tillräckligt mycket och hann inte förklara hur mycket du betytt för mig, men du kommer alltid att vara en del av mig på något sätt.
Ciao tutti belli!
Jag var på klassåterträff i helgen. Kanske jag skall tillägga att jag faktiskt var ensam från min klass. Det gör hela grejen till ett ännu knasigare evenemang för min del. En del sorg uppkom också som jag återkommer till.
Givetvis hade jag redan kollat upp så att det fanns någon eller några från de andra klasserna det läsåret som jag skulle kunna prata med om ingen annan dök upp. Att det då visade sig att det vara fler skolor, från nära vår, på samma krog och det därför kom folk jag umgåtts med på gymnasiet och faktiskt min gamla klasskompis från 1-3an var där, gjorde det hela till en, i stort sett, helt lyckad kväll.
För det var lyckat. Jag pratade med precis dem jag ville, kanske inte tillräckligt med några, och blev positivt överraskad av några, samt fick total avsmak för vissa och tillslut; jag tycker inte det kostade mig någonting, denna gång.
Förra gången kändes det mer som att jag var tvungen att visa att jag vara annorlunda än förr och att visa sig stark, inför dem man vara van vid att vara lite mesigare inför, krävde energi kommer jag ihåg. Jag skötte mig bra då också och hade det inte gått bra då hade jag inte gått i lördags.
Dubbelheten i att bli, i det närmaste, Ikon förklarad av två personer, varav den ena aldrig någonsin har visat mig något som helst intresse förr och den andre använde det som ett sätt att ragga upp mig för kvällen och som ett "förtäckt" (otäckt var ordet) sätt att säga förlåt för hur jag var mot dig i högstadiet, var helt obetalbart rolig. Jag har bestämt mig för att ta det som någon form av komplimang, även om det helt klart skulle kunna kvala in i kategorin oförskämdheter.
Andra komplimanger av mer sansad och ärligare karaktär (ha ha den roligaste är den om det stackars tidningsbudet, du är för fin J om du nu skulle råka läsa detta!) blev jag givetvis mycket gladare åt och dem fick jag också en del av. Jösses en sån egoboost det ändå var och jag kan inte tacka dessa goa personer nog, fastän jag nog försökte lite vagt och rodnande...
I början av kvällen fick jag reda på att en av mina bästa vänner i från den tiden är död. Olyckliga omständigheter och hårt leverne gjorde honom inte gammal nog. Det gjorde så ont att höra!
Dessutom hade det hänt för ett bra tag sedan och eftersom jag inte har den Stora Dags Tidningen för Göteborg så har jag ju inte sett annonsen och därför missade jag ju begravningen, vilket hade förbryllat ett par gemensamma vänner. Så kan det bli när man inte umgås längre och ingen känner sig manad att höra av sig. Sorgligt men oundvikligt kanske.
Jag höjde mer än en skål under kvällen åt min vän Mettin och de skålarna tog ordentligt vill jag lova! Det var tonårsvarning...
Summa summarum är som sagt; att det roligare att se och prata med folk personligen på återträff än att ses via facebook, inte personligare, men roligare.
Om man gjort upp med sitt förflutna och ser den eventuella likheten med sin dåvarande person som en chimär, en ridå för "gamla fiender", så kommer man väldigt mycket längre och mår mycket bättre.
En sen bön om förlåtelse Mettin. Jag älskade dig aldrig tillräckligt mycket och hann inte förklara hur mycket du betytt för mig, men du kommer alltid att vara en del av mig på något sätt.
Ciao tutti belli!
tisdag, april 13
Något mer meningsfullt
än att spela gratisspel på nätet
Kan ju vara att blogga om ingenting alls.
Det känns som att jag helt och hållet (i perioder skall sägas) kan förstå det där med spelberoende.
I början av datorns intåg/trång i vardagen, gick jag en datorkurs där jag lärde mig Mac-ens förträfflighet. Detta var i Windows lindebarndom, kan tilläggas och mac hade den bästa grafiken och den bästa prestandan de bästa programmen osv osv (vissa hävdar att så fortfarande e fallet, men det är en annan historia)
Då spelade jag ett spel som helt tog andan ur mig och fick mig bli manisk vid alla raster och tillfällen jag fick möjlighet att låna min mammas lilla LC-IIa (eller vad den lilla 14 tummarn med inbyggd hårddisk hette). Tetris... Say no more.
Jag drömde Tetris och det var stressande kan jag säga. Ett par veckor praktiserade jag på ett mac-center och där hade de en dator med Tetris i 3D, inte bara stapla på höjd utan i kub också, åh, det var så svårt, men härligt,.. och tidsödande.
Det närmsta Tetris jag kommer nu för tiden är när jag packar mina matvarukassar. Jag är stenhård och blir stressad över matvaror som inte passar i "hålen" men helnöjd om en påse är full på "rätt sätt"(kom ihåg vart ni läste det först...)
Nästa sorts spelmani var ms-röj. Även detta smått vanebildande vill jag lova. När vi skaffade vår första dator var jag så glad över att det fanns ms-röj och det var frekvent brukat när tillfällen fanns. Ms-röj har jag inte hel kunnat applicera på vardagen även om det där att det dyker upp obehagliga överraskningar när man trott sig vara säker, känns igen!
Nu finns det ju tyysen och åter tyysen spel på nätet som säkert är mer än vanebildande och framför allt ekonomiskt katastrofala för folk så mina små "hangups" är väl inte att jämföra egentligen, MEN, att spränga juveler på gratisspelshemsida ÄR jobbigt att sluta med om man börjat...
En sån tur att jag har karaktär och en hel del annat för mig eller hur. Hahahahaha höhö Öh!
Kram och solong
Kan ju vara att blogga om ingenting alls.
Det känns som att jag helt och hållet (i perioder skall sägas) kan förstå det där med spelberoende.
I början av datorns intåg/trång i vardagen, gick jag en datorkurs där jag lärde mig Mac-ens förträfflighet. Detta var i Windows lindebarndom, kan tilläggas och mac hade den bästa grafiken och den bästa prestandan de bästa programmen osv osv (vissa hävdar att så fortfarande e fallet, men det är en annan historia)
Då spelade jag ett spel som helt tog andan ur mig och fick mig bli manisk vid alla raster och tillfällen jag fick möjlighet att låna min mammas lilla LC-IIa (eller vad den lilla 14 tummarn med inbyggd hårddisk hette). Tetris... Say no more.
Jag drömde Tetris och det var stressande kan jag säga. Ett par veckor praktiserade jag på ett mac-center och där hade de en dator med Tetris i 3D, inte bara stapla på höjd utan i kub också, åh, det var så svårt, men härligt,.. och tidsödande.
Det närmsta Tetris jag kommer nu för tiden är när jag packar mina matvarukassar. Jag är stenhård och blir stressad över matvaror som inte passar i "hålen" men helnöjd om en påse är full på "rätt sätt"(kom ihåg vart ni läste det först...)
Nästa sorts spelmani var ms-röj. Även detta smått vanebildande vill jag lova. När vi skaffade vår första dator var jag så glad över att det fanns ms-röj och det var frekvent brukat när tillfällen fanns. Ms-röj har jag inte hel kunnat applicera på vardagen även om det där att det dyker upp obehagliga överraskningar när man trott sig vara säker, känns igen!
Nu finns det ju tyysen och åter tyysen spel på nätet som säkert är mer än vanebildande och framför allt ekonomiskt katastrofala för folk så mina små "hangups" är väl inte att jämföra egentligen, MEN, att spränga juveler på gratisspelshemsida ÄR jobbigt att sluta med om man börjat...
En sån tur att jag har karaktär och en hel del annat för mig eller hur. Hahahahaha höhö Öh!
Kram och solong
fredag, april 9
En bra rubrik till
som kanske oxå den lockar oseriösa kommentatorer
Jag har inte jättemånga läsare. Det är ok. Ibland är det skönt att vara nästan inkognito hehe.
Det lustiga är att ett inlägg 2007 med rubriken "en bra rubrik" har lockat så himla många konstiga kommentarer från allehanda programmerade (för jag antar att det inte är människor som skickar alla inläggen, eller har jag fel) inläggsprogram ála dating, porr och afrodisiakaförsäljare. Fick ett senast i dag. Och nu kännde jag att jag ville radera den skit som dykt upp.
Bara genom att råka skriva dessa ord i min blogg kommer jag att locka till mig ytterligare oseriösa (öh, de är väldigt seriösa i sin oseriositet iofs) läsare och annonsörer.
Men skit i det, jag får la rensa då. Så då vet ni som faktiskt läser bloggen på riktigt att de inläggen jag tar bort är såna där skitinlägg som ingen blir glad av och inget annat. Och jag vill inte lägga in en massa hinder och sånt för det blir "krång´elt för iåndre".
Till sist vill jag säga ha en go helg och, så får vi se vad som lockar i bloggen denna gång...
Jag har inte jättemånga läsare. Det är ok. Ibland är det skönt att vara nästan inkognito hehe.
Det lustiga är att ett inlägg 2007 med rubriken "en bra rubrik" har lockat så himla många konstiga kommentarer från allehanda programmerade (för jag antar att det inte är människor som skickar alla inläggen, eller har jag fel) inläggsprogram ála dating, porr och afrodisiakaförsäljare. Fick ett senast i dag. Och nu kännde jag att jag ville radera den skit som dykt upp.
Bara genom att råka skriva dessa ord i min blogg kommer jag att locka till mig ytterligare oseriösa (öh, de är väldigt seriösa i sin oseriositet iofs) läsare och annonsörer.
Men skit i det, jag får la rensa då. Så då vet ni som faktiskt läser bloggen på riktigt att de inläggen jag tar bort är såna där skitinlägg som ingen blir glad av och inget annat. Och jag vill inte lägga in en massa hinder och sånt för det blir "krång´elt för iåndre".
Till sist vill jag säga ha en go helg och, så får vi se vad som lockar i bloggen denna gång...
torsdag, april 8
Nu är det ju vår igen i alla fall
och det var nästan precis ett år sedan som depptäcket drogs från mitt medvetande.
Skall jag fira? Nej, man får fortsätta att jobba för att inte hamna under den där jobbiga filten igen. Fylla tiden med nyttigheter. Det är egentligen inte svårt för det finns alltid saker att göra. Problemet är väl att inte börja om tjur-rusningen, utan att denna gång hålla huvudet lite högre och undvika alla fällor och den berömda väggen när den dyker upp liksom.
Har inte riktigt än kommit igång med det jag vill göra, men, jag försöker att stanna upp lite och se det jag gör istället. Det är väldigt lätt att bara ignorera det man gör och tycka man e värdelös för att "ingenting blir gjort". Att acceptera att även om det ibland är skittråkiga saker jag måste göra, så räknas de också, det är svårt.
Kanske skall jag börja räkna fler positivpoäng för alla tråkiga saker jag gör så att jag slipper göra så många... (det där kommer jag aldrig att kunna förklara utan att ha ett inlägg långt som Sverige, så bara fundera på vad det kan betyda hehe...)
I vilket fall som helst skall jag försöka att skriva lite kortare, men oftare, så tankarna i huvudet får lite omsättning. Man måste ju försöka med att börja om i alla fall. Och så länge det kommer en vår finns det hopp!
hej hopp galopp...
Skall jag fira? Nej, man får fortsätta att jobba för att inte hamna under den där jobbiga filten igen. Fylla tiden med nyttigheter. Det är egentligen inte svårt för det finns alltid saker att göra. Problemet är väl att inte börja om tjur-rusningen, utan att denna gång hålla huvudet lite högre och undvika alla fällor och den berömda väggen när den dyker upp liksom.
Har inte riktigt än kommit igång med det jag vill göra, men, jag försöker att stanna upp lite och se det jag gör istället. Det är väldigt lätt att bara ignorera det man gör och tycka man e värdelös för att "ingenting blir gjort". Att acceptera att även om det ibland är skittråkiga saker jag måste göra, så räknas de också, det är svårt.
Kanske skall jag börja räkna fler positivpoäng för alla tråkiga saker jag gör så att jag slipper göra så många... (det där kommer jag aldrig att kunna förklara utan att ha ett inlägg långt som Sverige, så bara fundera på vad det kan betyda hehe...)
I vilket fall som helst skall jag försöka att skriva lite kortare, men oftare, så tankarna i huvudet får lite omsättning. Man måste ju försöka med att börja om i alla fall. Och så länge det kommer en vår finns det hopp!
hej hopp galopp...
måndag, januari 18
En enfaldig tanke
Jag trodde att jag hade alla svaren, hela bilden klar för mig, att jag var färdig i tanken, att jag visste vad jag ville, att jag hade koll på vad jag orkade göra. Ha ha ha ha!
Tröttsamma vardagsskitbesvär sätter käppar i hjulet igen. Trötthet blablabla.
Nej, nu måste det hända något!
Jag skall gå in och kolla det där med : konflikthantering och så skall jag börja med min lilla grej och så skall jag bestämma mig för att gå en kurs i bokföring och så skall jag uppdatera mitt cv och fixa någon som tar kort och så skall jag lägga in bilder i datorn och så skall jag tömma min jättegamla dator för där ligger dokument som jag behöver jag måste börja göra maskerna och sy kläder och så skall jag bara lägga mig ner och sova en stund.
Ha ha ha!
Ja, det är ett år sedan snart, som min "lilla vändpunkt" infann sig. Jag ligger fortfarande på plus yippie!
Jag har, inte jätte nyss, insett dock, att jag är så in i helvete svårstartad om jag måste starta något själv. I egen regi så att säga. Energisk som fan om jag har mål och deadline för andra/ av andra satta /tillsammans med andra.
Men för mig själv e jag en sopa. Ha ha. Enfaldiga tanke! Att tro att man kan ändra sig så mycket på ett år bara för att man mår bra hahaha!
Det är bara att bryta ihop och komma igen som jag sagt förut och garva sig ur detta.
hejhej o hej!!!
Tröttsamma vardagsskitbesvär sätter käppar i hjulet igen. Trötthet blablabla.
Nej, nu måste det hända något!
Jag skall gå in och kolla det där med : konflikthantering och så skall jag börja med min lilla grej och så skall jag bestämma mig för att gå en kurs i bokföring och så skall jag uppdatera mitt cv och fixa någon som tar kort och så skall jag lägga in bilder i datorn och så skall jag tömma min jättegamla dator för där ligger dokument som jag behöver jag måste börja göra maskerna och sy kläder och så skall jag bara lägga mig ner och sova en stund.
Ha ha ha!
Ja, det är ett år sedan snart, som min "lilla vändpunkt" infann sig. Jag ligger fortfarande på plus yippie!
Jag har, inte jätte nyss, insett dock, att jag är så in i helvete svårstartad om jag måste starta något själv. I egen regi så att säga. Energisk som fan om jag har mål och deadline för andra/ av andra satta /tillsammans med andra.
Men för mig själv e jag en sopa. Ha ha. Enfaldiga tanke! Att tro att man kan ändra sig så mycket på ett år bara för att man mår bra hahaha!
Det är bara att bryta ihop och komma igen som jag sagt förut och garva sig ur detta.
hejhej o hej!!!
onsdag, januari 13
Allt man ville göra
som inget blev av...
Det är ganska mycket som inte blev som man ville. Av en djävla massa anledningar. En del av anledningarna är att mitt eget driv inte varit tillräckligt. En del av anledningarna är att jag drivit för mycket och bränt ut mig innan eller precis när saker börjar hända. När sånt händer blir man lätt bitter kan jag säga.
Jag brukar inte hänge mig åt bitterhet. Jag brukar bli arg istället. Inte fan hjälper det men det är bättre än att bli bitter. Jag blir uppriktigt förbannad när folk lägger av och inte ger lika mycket för saken som jag gjort. Jag har alltid krävt mycket av mig själv och gör således det av andra oxå.
Det är först på senare tid (läs det senaste året) som jag på riktigt börjat att fatta att man inte kan jämföra sig med vad andra gör om man man inte brinner lika mycket. Och, att det är viktigt att innan man börjar, gör klart för varandra hur mycket man är beredd att ge för saken.
Samtidigt kan jag inte släppa tanken att; skall man starta något måste man göra det ordentligt från början, annars kan det fan vara.
Min gulliga psykolog sa att jag skulle pröva att hitta projekt som jag inte skall vara med och styra, utan bara hänga med. Problemet då blir att man blir hängande i en lina utan styrning. Jag försöker att hålla på med commedian, jag har sagt att jag inte kan dra i det så mycket, men att jag gärna är med, och de andra säger samma sak. Vem skall då göra så att det händer något. Inget går utav sig själv!
När vi inte hade jobb efter Wendelsberg, startade vi Teater Extrem. Det funkade jättebra ett tag, sedan jobbade vi slut på oss och orkade inte, alternativt, kunde inte rent ekonomiskt fortsätta längre. Sedan startade jag en annan teater och vi höll på länge, men sedan funkade inte det heller längre, ekonomiskt och tidsmässigt.
Teater Extrem som blev Teaterhjulet som blev gbgimpro, finns kvar, men jag vågar inte och får inte (för mig själv) engagera mig för mycket för jag blir bara arg när vi inte är tillräckligt många som gör det. Nu börjar saker hända dock. Kan väll hoppas att jag för en gång skull har valt att satsa på något som ger långvarig avkastning. Men det kan ju oxå bli så att det inte funkar alls tillslut.
Nej jag är inte bitter, hehe! Nu har jag bestämt att jag skall ha något helt för mig själv, som bara jag är med i, som ingen kan stoppa mer än jag själv och det kanske ger lite självförtroende om jag får det färdigt, om, när, det blir färdigt. Något i reserv. Så kan jag svälja min klump i halsen som kommer när jag tänker på alla grejer jag ville göra som inte blev något av och fortsätta vara arg istället för bitter.
Ciao!
Det är ganska mycket som inte blev som man ville. Av en djävla massa anledningar. En del av anledningarna är att mitt eget driv inte varit tillräckligt. En del av anledningarna är att jag drivit för mycket och bränt ut mig innan eller precis när saker börjar hända. När sånt händer blir man lätt bitter kan jag säga.
Jag brukar inte hänge mig åt bitterhet. Jag brukar bli arg istället. Inte fan hjälper det men det är bättre än att bli bitter. Jag blir uppriktigt förbannad när folk lägger av och inte ger lika mycket för saken som jag gjort. Jag har alltid krävt mycket av mig själv och gör således det av andra oxå.
Det är först på senare tid (läs det senaste året) som jag på riktigt börjat att fatta att man inte kan jämföra sig med vad andra gör om man man inte brinner lika mycket. Och, att det är viktigt att innan man börjar, gör klart för varandra hur mycket man är beredd att ge för saken.
Samtidigt kan jag inte släppa tanken att; skall man starta något måste man göra det ordentligt från början, annars kan det fan vara.
Min gulliga psykolog sa att jag skulle pröva att hitta projekt som jag inte skall vara med och styra, utan bara hänga med. Problemet då blir att man blir hängande i en lina utan styrning. Jag försöker att hålla på med commedian, jag har sagt att jag inte kan dra i det så mycket, men att jag gärna är med, och de andra säger samma sak. Vem skall då göra så att det händer något. Inget går utav sig själv!
När vi inte hade jobb efter Wendelsberg, startade vi Teater Extrem. Det funkade jättebra ett tag, sedan jobbade vi slut på oss och orkade inte, alternativt, kunde inte rent ekonomiskt fortsätta längre. Sedan startade jag en annan teater och vi höll på länge, men sedan funkade inte det heller längre, ekonomiskt och tidsmässigt.
Teater Extrem som blev Teaterhjulet som blev gbgimpro, finns kvar, men jag vågar inte och får inte (för mig själv) engagera mig för mycket för jag blir bara arg när vi inte är tillräckligt många som gör det. Nu börjar saker hända dock. Kan väll hoppas att jag för en gång skull har valt att satsa på något som ger långvarig avkastning. Men det kan ju oxå bli så att det inte funkar alls tillslut.
Nej jag är inte bitter, hehe! Nu har jag bestämt att jag skall ha något helt för mig själv, som bara jag är med i, som ingen kan stoppa mer än jag själv och det kanske ger lite självförtroende om jag får det färdigt, om, när, det blir färdigt. Något i reserv. Så kan jag svälja min klump i halsen som kommer när jag tänker på alla grejer jag ville göra som inte blev något av och fortsätta vara arg istället för bitter.
Ciao!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)