Eller ärligt menat smicker...
Jag älskar smicker!
Jag tror att jag skrivit det förr.Jag gillar att bli uppvaktad, bli smickrad! Jag tycker om att ge komplimanger! Jag tycker att jag kan ge komplimanger utan att ha en baktanke.Jag gillar att få folka att tänka på att just de är bra! Kanske jag gör det för sällan, kanske inte.
Detta skall inte bli ett bittert konstaterande att "jag får aldrig smicker nuförtiden", fastän jag mer och mer sällan (knepig komparation där...) får smicker. För det stör mig inte faktiskt! Det beror dessutom mer på att jag inte är ute och rör mig så ofta i "smickermiljöer" längre, så jag kan inte klaga... Nej, detta skall bli en lite fundering om vilket smicker som anses vara värt något, vilket smicker man står ut med och vilket man helst vill svara spydigt på, och, att man förväntas reagera på visst smicker på ett visst sätt och annorlunda på en annan sort.
Så, get on with it:
När jag är på jobbet är det väldigt trevligt om folk man arbetar med tycker att man gör ett bra jobb. Det är väldigt viktigt att man får höra det! Alla är nog överens om detta.
Vad man inte förväntas få höra på jobbet är uppenbart raggnings-smicker.Det brukar resultera i någon form av -dålig stämning- oavsett om det var ett plumpt övertramp av gränser eller om det var ett ärligt försök att skapa en mer personlig relation, som man råkat bli kär i, lämpligt eller ej.
Min fråga är: Hur skall man reagera på att någon "överskattar" ens arbete en aning för mycket? Dvs, d en krypande känslan av att när man får höra glada tummen upp grejer liknande dem man ger en tvååring som nyss hoppat nästan jämnfota.
Vad man inte förväntas få höra på jobbet är uppenbart raggnings-smicker.Det brukar resultera i någon form av -dålig stämning- oavsett om det var ett plumpt övertramp av gränser eller om det var ett ärligt försök att skapa en mer personlig relation, som man råkat bli kär i, lämpligt eller ej.
Min fråga är: Hur skall man reagera på att någon "överskattar" ens arbete en aning för mycket? Dvs, d en krypande känslan av att när man får höra glada tummen upp grejer liknande dem man ger en tvååring som nyss hoppat nästan jämnfota.
Jag vet hur jag förväntas (ock ibland tyvärr oxå gör) reagera. Med en stor dos misstänksamhet!!! -Hm, vad vill hen nu? Är det något jag förväntas säga nu om hen eller kommer det om en vecka? Är det omvänd härskarteknik?
Knepigt, skulle jag vilja säga. För det kan ju lika gärna vara ett ärligt försök att ändra ett beteende, som a tt det kan vara att fortsätta det beteendet på ett mindre uppenbart sätt...(Härskarteknik...)
Nu kommer jag att medvetet sluta vara misstänksam, som test,och i fortsättningen tänka: -Jaja, det var fint uppmuntrat! vi skall peppa varandra, det är bra!
När jag är på fest förväntar (hoppas är det bättre ordet) jag mig att någon uppskattar min utstyrsel och kanske komplimerar mitt sätt att dansa. Det tror jag att alla vill höra på något sätt.
Vad man inte förväntar sig på krogen, är att bli berömd för sin ihärdighet i att flirta med "min pojkvän typ" eller sin "slampighet" i dans. Det skulle ofelbart leda till -dålig stämning och en förminskad glädje i stunden, oavsett o m detta är ett uttryck för övertramp på ett fult sätt eller ett faktiskt personlighetsdag som är att vara öppen för alla människor och att man tycker att; dans är dans och även om det är släkt med sex så ääär det inte sex.
Min fråga är här: Hur skall man då reagera på en kommentar som: -Jag "hatar dig. Du kom in genom dörren och ägde rummet. Du har förstört mitt liv för att du är så trevlig" ? Även om det är menat som en jättekomplimang såtillvida att hen tycker att man överskuggar hens partner i allt, men hen är full och känner bara den som komi i rummet med hög hatt och 1800-talsklännig på en spökfest.
Med sådana överord, blir det lätt surrealistiskt och en -dålig stämning- för man tvingas att le lite överseende mot hens råtrevlige partner och lite granna undvika att vara tillgänglig för dans fastän man älskar att dansa, för att allt kan så lätt missförstås.
Med sådana överord, blir det lätt surrealistiskt och en -dålig stämning- för man tvingas att le lite överseende mot hens råtrevlige partner och lite granna undvika att vara tillgänglig för dans fastän man älskar att dansa, för att allt kan så lätt missförstås.
Jag tänker fortsättningsvis, fortsätta att ta det som en komplimang. Kolla mig runt omkring så att inte så många hör och fortsätta dansa... Jag håller givetvis ett öga så att det inte kan missförstås att jag baaaara ääär intresserad av att dansa och ha roooooligt...
Man förväntas ta en full persons smicker som mindre värt, man förväntas ta en, vanligtvis härskande persons smicker för falskt.
Varför kan man inte bara ta det för vad det är? Smicker och Komplimanger. Mitt jag älskar dig till min käresta bliiiir inte mindre värt för att jag säger det tyysen gånger, för jag menar det! Men måste jag kanske lära mig att det går inflation i orden?
Jag vill inte det. Jag vill ha alla komplimanger och strunta i vad de egentligen betyder.
Som konstig avslutning på det hela kanske det är det som är poängen; Att om man bara ger beröm när man verkligen menar det och utan att vilja ha något tillbaka, så förväntar man sig att andra skall göra det samma. Så, vem är det då fel på?
Sarasan
sorry för abrupt slut, men tiden for iväg! o ch sorry för layouten den blev knepig...
