ett andningshål i isen!
Fantastiskt!
Ungefär en timme efter att jag publicerade blogginlägget igår, ringde en av mina nya medarbetare i eufori. Det har dykt upp en massa mail och intressenter till vår lilla nystartade "verksamhet", eller vad man nu skall kalla det, med positiva svar.
Vrålpepp!!!
Så nu trotsar jag den eviga tröttheten och sitter klockan halv nio och skall formulera ett mail till de skolor och de kommuner som var mest positiva för att vi skall kunna ringa upp dem och sälja det vi vill sälja till dem. Tjoho!
Eftersom det är ett etablerat namn vi representerar vill jag inte skriva ut namnet här. För detta är bara min blogg och ingen skall behöva lida för mina attitydproblem hehe!
Hejja!!!
onsdag, november 30
tisdag, november 29
Vad är det nu då?
en premenstruell betraktelse eller ett konstaterande av fakta?
Det är skit! Det finns en hel del bra, men i det stora hela är det just nu skit! Patetisk självuppblåselse eller paranoia, idioti eller lathet, eller kanske helt enkelt otur-oflyt-taskigtajming.
Att tycka synd om sig själv är inte bra att göra och det vill jag inte heller. Problemet är väl egentligen -varför- jag känner mig som skit och nästan inte orkar nåååågot alls! Trots att jag som vanligt har en massa grejer som borde bli gjorda. Man kan alltid skylla på en massa saker. Det går att rycka upp sig! Men jag orkar faktiskt inte. Bara det där att veta att man borde rycka upp sig letar sig in i hjärnan och talar om att man är värdelös.
Att bli bekräftad som värdelös gång på gång. Att inte kunna se de gånger man blir bekräftad som bäst eller som duglig eller bra. Att inte kunna hitta gulkornen bland allt djävla grus och skit man kliver runt i. Det är skit.
Ni som känner mig vet att jag inte är premenstruell, men idag mår jag inte bara kass, jag är gråtmild oxå och det är jag ofta strax innan mens det blir lite värre då, lite...
Just nu sitter jag och letar och letar, i mitt huvud, bland saker som hänt för att få lite positiv energi men kan fan inte hitta något som räcker för att jag skall bli lite glad. Så den stora frågan blir väl då vad skulle behövas? Och, hur djävla uppmärksamhets egoboosts berömstörstande får man lov att vara? När blir man ansedd som bortskämd?
Jag är en människa som aldrig tar saker för givet gällande det mesta. Ingen kommer att ge mig ett jobb bara för att jag vill ha det. Om jag vill ha ett jobb måste jag anstränga mig. Jag har startat så många projekt som jag vill göra tillsammans med folk som i stort sett alla har blivit, INGENTING tillslut. Det har varit jag som har drivit, ingen annan har känt engagemang.
Min psykolog sa att jag skulle försöka hitta något att "hänga på" istället. Inga startade teaterprojekt som redan startat har plats för mig i efterhand. Jag äääär ingen man kommer att tänka på när man startar projekt (jag har gnällt om det förr, jag veeet), så fat chance att jag kan hänga på något kul i teaterväg...
Jag är dessutom jobbig att ha att göra med. Det har jag fått bekräftat! På ett fult sätt dessutom som gjorde att jag trodde att jag klappa ihop helt. Det är väl istort utrett, men, likväl. Det är inte kul att veta att folk är rädda för att jag skall bli arg för att de säger till mig.
Det som stör mig mest är att de som känner mig på riktigt, vet att jag inte är "farlig". Jag är hetsig, men jag är inte långsint på det sättet. Dessutom är folk så djävla konflikträdda så de skiter ner sig om man skulle råka säga ifrån lite för "snäsigt" en gång...
Det ironiska är att jag har undvikit att säga till om en massa saker för att inte verka gnällig, o c h, jag undviker att sväva ut i mina gamla "klagoharanger" som är menade att vara underhållande inte klagande, för att jag inte vill "sprida dålig stämning" (som jag fått höra att jag gör).
De har inte samma humor som jag alls utan börjar ifrågasätta mina argument som om det var en diskussion och jag orkar inte gå i svaromål för en "ståupp-uppläggs argumentation" för det vore löjligt. Antingen tycker man det är kul eller inte. Man argumenterar inte med Magnus Betnérs Alkohollism idéer när han drar dem på scen, fastän man inte håller med om dem för de är rätt underhållande och har en liten poäng...
Det är rätt bra att skriva, för nu är jag inte lika ledsen längre utan mer arg. Men det är i detta läge inte bra heller. För jag vill vara glad och må bra och så blev jag ledsen igen, fan!
Just nu är jag i startgroparna gällande ett projekt som jag varit med och startat, fast mest hängt på själva starten liksom. Att lägga alla ägg i den korgen känns mer än osäkert även om jag inte tvivlar ett ögonblick på mina två medarbetares kompetens och vilja i detta.
Jag bara går på rutinen att inte vänta sig för mycket för det kan, märk väl, det KAN, gå åt helvete detta med. Ja, det kan det ju, men, som den positiva pessimist jag är, säger jag att; det kan inte mer än gå åt helvete! Och om det gör det måste du veta att du gjort det du kunnat för att få det att funka.
Man får ju alltid tutat i sig att man måste ge hundra procent och tro helhjärtat på det man ger sig in i eller hur. Jag gör det, men är ändå osäker och trots min pessimism blir jag lika djävla besviken om det skiter sig, så vem fan lurar man egentligen.
Så vad fan behöver jag då?
Jag behöver ett projekt, där jag behövs! Där jag kan använda mina kompetenser som skådis, organisatör, ekonomiskt sinnad. Jag behöver umgås med folk som fattar min humor. Jag behöver frisk luft. Jag behöver bli skrattad åt/med. Jag behöver sova 9-10 timmar/dygn. Jag behöver pengar. Jag behöver vara behövd för den person jag är i fler sammanhang än för familjen. Jag behöver andas! ... och jag behöver rycka upp mig...
Det är lite svårrott just nu bara, antar att det går över... fy fan!
Det är skit! Det finns en hel del bra, men i det stora hela är det just nu skit! Patetisk självuppblåselse eller paranoia, idioti eller lathet, eller kanske helt enkelt otur-oflyt-taskigtajming.
Att tycka synd om sig själv är inte bra att göra och det vill jag inte heller. Problemet är väl egentligen -varför- jag känner mig som skit och nästan inte orkar nåååågot alls! Trots att jag som vanligt har en massa grejer som borde bli gjorda. Man kan alltid skylla på en massa saker. Det går att rycka upp sig! Men jag orkar faktiskt inte. Bara det där att veta att man borde rycka upp sig letar sig in i hjärnan och talar om att man är värdelös.
Att bli bekräftad som värdelös gång på gång. Att inte kunna se de gånger man blir bekräftad som bäst eller som duglig eller bra. Att inte kunna hitta gulkornen bland allt djävla grus och skit man kliver runt i. Det är skit.
Ni som känner mig vet att jag inte är premenstruell, men idag mår jag inte bara kass, jag är gråtmild oxå och det är jag ofta strax innan mens det blir lite värre då, lite...
Just nu sitter jag och letar och letar, i mitt huvud, bland saker som hänt för att få lite positiv energi men kan fan inte hitta något som räcker för att jag skall bli lite glad. Så den stora frågan blir väl då vad skulle behövas? Och, hur djävla uppmärksamhets egoboosts berömstörstande får man lov att vara? När blir man ansedd som bortskämd?
Jag är en människa som aldrig tar saker för givet gällande det mesta. Ingen kommer att ge mig ett jobb bara för att jag vill ha det. Om jag vill ha ett jobb måste jag anstränga mig. Jag har startat så många projekt som jag vill göra tillsammans med folk som i stort sett alla har blivit, INGENTING tillslut. Det har varit jag som har drivit, ingen annan har känt engagemang.
Min psykolog sa att jag skulle försöka hitta något att "hänga på" istället. Inga startade teaterprojekt som redan startat har plats för mig i efterhand. Jag äääär ingen man kommer att tänka på när man startar projekt (jag har gnällt om det förr, jag veeet), så fat chance att jag kan hänga på något kul i teaterväg...
Jag är dessutom jobbig att ha att göra med. Det har jag fått bekräftat! På ett fult sätt dessutom som gjorde att jag trodde att jag klappa ihop helt. Det är väl istort utrett, men, likväl. Det är inte kul att veta att folk är rädda för att jag skall bli arg för att de säger till mig.
Det som stör mig mest är att de som känner mig på riktigt, vet att jag inte är "farlig". Jag är hetsig, men jag är inte långsint på det sättet. Dessutom är folk så djävla konflikträdda så de skiter ner sig om man skulle råka säga ifrån lite för "snäsigt" en gång...
Det ironiska är att jag har undvikit att säga till om en massa saker för att inte verka gnällig, o c h, jag undviker att sväva ut i mina gamla "klagoharanger" som är menade att vara underhållande inte klagande, för att jag inte vill "sprida dålig stämning" (som jag fått höra att jag gör).
De har inte samma humor som jag alls utan börjar ifrågasätta mina argument som om det var en diskussion och jag orkar inte gå i svaromål för en "ståupp-uppläggs argumentation" för det vore löjligt. Antingen tycker man det är kul eller inte. Man argumenterar inte med Magnus Betnérs Alkohollism idéer när han drar dem på scen, fastän man inte håller med om dem för de är rätt underhållande och har en liten poäng...
Det är rätt bra att skriva, för nu är jag inte lika ledsen längre utan mer arg. Men det är i detta läge inte bra heller. För jag vill vara glad och må bra och så blev jag ledsen igen, fan!
Just nu är jag i startgroparna gällande ett projekt som jag varit med och startat, fast mest hängt på själva starten liksom. Att lägga alla ägg i den korgen känns mer än osäkert även om jag inte tvivlar ett ögonblick på mina två medarbetares kompetens och vilja i detta.
Jag bara går på rutinen att inte vänta sig för mycket för det kan, märk väl, det KAN, gå åt helvete detta med. Ja, det kan det ju, men, som den positiva pessimist jag är, säger jag att; det kan inte mer än gå åt helvete! Och om det gör det måste du veta att du gjort det du kunnat för att få det att funka.
Man får ju alltid tutat i sig att man måste ge hundra procent och tro helhjärtat på det man ger sig in i eller hur. Jag gör det, men är ändå osäker och trots min pessimism blir jag lika djävla besviken om det skiter sig, så vem fan lurar man egentligen.
Så vad fan behöver jag då?
Jag behöver ett projekt, där jag behövs! Där jag kan använda mina kompetenser som skådis, organisatör, ekonomiskt sinnad. Jag behöver umgås med folk som fattar min humor. Jag behöver frisk luft. Jag behöver bli skrattad åt/med. Jag behöver sova 9-10 timmar/dygn. Jag behöver pengar. Jag behöver vara behövd för den person jag är i fler sammanhang än för familjen. Jag behöver andas! ... och jag behöver rycka upp mig...
Det är lite svårrott just nu bara, antar att det går över... fy fan!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)