som en tvål i badkar, omöjlig att fånga.
Trodde inte klockan var så mycket, oj och jag som inte hann, och nu skall jag bara....
Även om jag precis tryckte på pausknappen och loggade in här för att skrik jag menar skriva av mig lite, så rinner helt plötsligt tiden iväg utan att jag har koll på vad som händer.
Såg för inte så länge sedan ett programm om huruvida folk blev borförda av aliens eller inte, och i det programmet nämnde alla som trodde sig ha blivitbortförda att det just är känslan av att ha "förlorat tid" som får dem att vara så säkra på att de blivit just bortförda. Precis som att någon liksom stulit den medvetna tiden. (Arkiv x varning)
Jag har isf i många år blivit bortförd då och då kan jag säga. Om man nu bara skall ta ovanstående som bevis. Varje morgon är det precis som att jag gick upp och helt plötsligt skall jag "redan gå". Varje dag är sådan...
(Sedan sa de något om att man liksom blir stel precis innan man skall somna och är vid medvetande utan att kunna röra sig medans någon iaktar eller ibland också utsätter en för en massa otrevliheter.
Det har jag också upplevt. Hm... Ja det var ju inte det jag skulle avhandla här och nu,men en annan gång kanske)
För att återgå till tråden och tiden. Frustrerande att veta att man måste fånga dagen för att kunna göra allt det där man liksom vill med sitt liv etc. Många gånger känns det som att den tiden inte riktigt finns att fånga. Skall man börja jaga före eller efter jobbet? Vart lägger man sedan tiden man fångat? Det mesta tar ju sån tid att göra så man skulle behöva en tidsbank därman kunde ta ut extra tid. Som man ju iofs är tvungen att betala tillbaka. Eller?
Jag har nog förut funderat på detta och jag är ju helt klart inte ensam, men svar går nog aldrig att få. Inga konkreta svar i alla fall. Mer filosofiska då. Filosofi kanske man skulle läsa lite mer.
I alla fall nu får jag trycka av pausen, hej...
torsdag, augusti 28
måndag, augusti 18
Ofrivilligt bloggstopp
när man behöver den som mest.
Jag har pratat med min psykolog (hahaha nu har jag en sån fin som jag pratar med, hon e jätte gullig) om hur lurad jag känner mig av allt hela tiden. Ja, inte lurad kanske men blåst, snuvad.
Lite som Alanis Morrisette uttryckte det i låten med refrengen "it´s like rain, on your wedding day, a free ride when you alredy paid"...etc
För det är så. Just nu skulle jag verkligen behöva sitta och skriva hur länge som helst men nu orkar jag inte eller har inte tid liksom.
Hon skall i alla fall hjälpa mig att sortera mitt liv. Mina mål och vägar. Det känns bra.
Jag är uppe i någon form av cynisk sjävlfas igen, som tar fram min svarta humor och får mig att ta mig själv på för lite allvar.
Jag kan lätt skämta bort mina egna problem och reducera dem, vilket egentligen inte är så himla givande i längden, eftersom att förminska sig själv aldrig leder till något bra.
Lika lite som att blåsa upp sig själv och slå sig för bröstet och hävda sin förmåga att klara allt själv gör...
Det var förövrigt en av anledningarna till varför jag började skriva här, för att få ner det jag verkligen kännde utan att cencurera mig själv genom min cyniska sida.
Jag ville ge mig själv ett forum i vilket jag kunde vara patetisk och klaga och grina och (inte tycka synd om, utan-)faktiskt (!)få tycka att jag är orättvist behandlad av livet ibland, utan att för det bli ställd till svars för det. Mer än i lite kommentarer etc som ju inte är många, men goda när de kommer...
Jag har en otrolig självinsikt gällande vissa saker, men inte annat. Mina problem, tex. Jag vet att det finns de som har det värre. Men här skiter jag i det för detta är min sida. folk som inte står ut med navelskåderi i viss mån får läsa en anna blogg.
Jag mår skit. Ibland mår jag bättre. Och ibland undrar jag om jag inte har gått in i en sån där löjlig spiral av självförebråelse; dåligmänniskabordeinte -jaggörnogsåatt jagsjälvmårdåligtsåslutameddet- dindåligamänniskanugördudetiallafall... liksom.
En del av er fattar den där grejen andra inte och tänker att "hon vill må dåligt för att vara märkvärdig". Jaha, tyck det då. Och, isåfall: Skit du i det och gå och stoppa huvudet i armhålan.
Och nu, som sagt har jag en tendens att förminska mina problem och så får jag tryck i huvudet och känner det som att jag håller på att svimma av. Sån tur att det bara är psykiskt så att jag inte behöver ringa ambulans eller sjukvårdsupplysningen för att få svar på varför min panna håller på att ramla ner mot marken hela tiden.
Nej nu svamlar jag och har aldeles för lite tid att förklara hur jag menar. Men jag är inte helt nöjd med jobbet. Jag känner mig lurad på det underbara i att ha ett brödjobb som jag kan, men inte vill ha, men som e nödvändigt för att vi har inte så mycket pengar så att det känns helt rätt att vara utan det lilla extra.
äsch fglä piss
och kram till dem som läser...
Jag har pratat med min psykolog (hahaha nu har jag en sån fin som jag pratar med, hon e jätte gullig) om hur lurad jag känner mig av allt hela tiden. Ja, inte lurad kanske men blåst, snuvad.
Lite som Alanis Morrisette uttryckte det i låten med refrengen "it´s like rain, on your wedding day, a free ride when you alredy paid"...etc
För det är så. Just nu skulle jag verkligen behöva sitta och skriva hur länge som helst men nu orkar jag inte eller har inte tid liksom.
Hon skall i alla fall hjälpa mig att sortera mitt liv. Mina mål och vägar. Det känns bra.
Jag är uppe i någon form av cynisk sjävlfas igen, som tar fram min svarta humor och får mig att ta mig själv på för lite allvar.
Jag kan lätt skämta bort mina egna problem och reducera dem, vilket egentligen inte är så himla givande i längden, eftersom att förminska sig själv aldrig leder till något bra.
Lika lite som att blåsa upp sig själv och slå sig för bröstet och hävda sin förmåga att klara allt själv gör...
Det var förövrigt en av anledningarna till varför jag började skriva här, för att få ner det jag verkligen kännde utan att cencurera mig själv genom min cyniska sida.
Jag ville ge mig själv ett forum i vilket jag kunde vara patetisk och klaga och grina och (inte tycka synd om, utan-)faktiskt (!)få tycka att jag är orättvist behandlad av livet ibland, utan att för det bli ställd till svars för det. Mer än i lite kommentarer etc som ju inte är många, men goda när de kommer...
Jag har en otrolig självinsikt gällande vissa saker, men inte annat. Mina problem, tex. Jag vet att det finns de som har det värre. Men här skiter jag i det för detta är min sida. folk som inte står ut med navelskåderi i viss mån får läsa en anna blogg.
Jag mår skit. Ibland mår jag bättre. Och ibland undrar jag om jag inte har gått in i en sån där löjlig spiral av självförebråelse; dåligmänniskabordeinte -jaggörnogsåatt jagsjälvmårdåligtsåslutameddet- dindåligamänniskanugördudetiallafall... liksom.
En del av er fattar den där grejen andra inte och tänker att "hon vill må dåligt för att vara märkvärdig". Jaha, tyck det då. Och, isåfall: Skit du i det och gå och stoppa huvudet i armhålan.
Och nu, som sagt har jag en tendens att förminska mina problem och så får jag tryck i huvudet och känner det som att jag håller på att svimma av. Sån tur att det bara är psykiskt så att jag inte behöver ringa ambulans eller sjukvårdsupplysningen för att få svar på varför min panna håller på att ramla ner mot marken hela tiden.
Nej nu svamlar jag och har aldeles för lite tid att förklara hur jag menar. Men jag är inte helt nöjd med jobbet. Jag känner mig lurad på det underbara i att ha ett brödjobb som jag kan, men inte vill ha, men som e nödvändigt för att vi har inte så mycket pengar så att det känns helt rätt att vara utan det lilla extra.
äsch fglä piss
och kram till dem som läser...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)