Var i strömstad i helgen ju!
Gick ett varv helt ensam för en gång skull. Tänkte lite på allt som den staden står för hos mig. Det är inte lite. Man kan säga att, utan Strömstad, så hade jag inte varit den jag är. För det är ju mellan femton och tjugofem som ens liv formas eller?
Jomen visst formar den första arbetsplatsen ens liv. Nu råkar jag ha jobbat i korvkiosk i tio sommrar mellan 85 och 96 i Strömstad, så då fattar ni vad jag menar. Det var inte bara stans bästa korvkiosk, det var stans bästa arbetskamrater, stans bästa chefer, stans bästa läge att vara om man nu var tvungen att jobba (vilket man ju är/var). Undrar om det inte alltid var sol oxå. Så brukar det ju vara i de gamla minnena.
Första gången jag var på bio ensam. Amadeus... i högstadieskolans aula på hemska hårda säten. Satt bakom killen som körde ut glass för gb det året (och några år efter det) Å han va snygg... Även bakifrån.
Första gången M kom på besök...
Alla möten med mer eller mindre osanolika människor, med alla mer eller mindre kända människor... Jag började att jobba i kioskluckan 85. Totta Näslunds pappa kom varje dag och handlade ett litet paket prince och så viskade han, -Säg inget till Torsten, han vill inte att jag röker... Totta själv som väl säkert fattade vad pappa höll på med handlade om jag inte minns fel john silver. Kan ha helt fel, hm var det Py Bäckman eller Dan Hylander som alltid köpte Comerse utan filter? Sommaren efter fixade jag falskleg och kom in som 20 åring överallt hehe, bara vända på 6an i personnumret och saken var klar. Hur vågade man egentligen? Sedan, när jag fyllt 18 fick jag börja i korvluckan. Åh! Vilket uppsving! Hur kul som helst.
Det är något med nostalgi. Något bittersött. Vissa val jag gjort, vissa jag undvek att göra. Vissa människor som betytt mer än man räknat med, andra som glömts direkt. Det är oftast det man inte gjort som man ångrar som det ju så fiiit heter.
Strömstad är mycket nostalgi men även så mycket framtid för mig. Det har blivit så, så har det blivit. Och det är jag icke ledsen för... Åk till Strömstad käka på Torskholmens kiosk (det är fortfarande den bästa i stan!) älska, hata, segla, snesegla, tag det lugnt och dra in den friska havsbrisen.
På en perrong
vinden leker med
solens strålar
liksom den spelar
tar tag förför
seglen, de solvarma röda seglen
På en perrong
är det lätt att minnas
att glömma
att vinden som leker
med solens strålar
också narras sliter och förgör
Solens strålar som värmer
blir ofta kalla
på en perrong
i en stad med vind.
tisdag, augusti 28
söndag, augusti 26
Apropå det där med jobb!
Fy fan jag blir så djävla arg!
artikel,
De kan hur lätt som hälst säga till henne att hon skall veckopendla för att få i hop det, men jag undrar vad för jobb som kan ge henne pengar att veckopendla för.
Nej fy fan vad jag hatar regeringen. Hett och innerligt varje djävla dag.
så är det och just nu har jag inget konstruktivt att säga alls...
artikel,
De kan hur lätt som hälst säga till henne att hon skall veckopendla för att få i hop det, men jag undrar vad för jobb som kan ge henne pengar att veckopendla för.
Nej fy fan vad jag hatar regeringen. Hett och innerligt varje djävla dag.
så är det och just nu har jag inget konstruktivt att säga alls...
fredag, augusti 24
Verkligehtsflykt?
"om det är någonting som inte stämmer, så är det verkligen något som inte stämmer. Och om det verkligen inte stämmer, så är det alltid verkligheten som inte stämmer."
Att försöka leva i verkligheten är så otroligt jobbigt att man, som jag nämnt förut måste ha ett litet mått av strutsbeteende. Man kan oxå låtsas att man lever någon annan stans. Escapism kallas det väl?
Egentligen vet jag inte när det övergår till att bli ett osunt beteende. Men jag kan ju säga att en hel del av alla lajvare, i Sverige i alla fall, är psykologer. Jag vet för ungefär en tredjedel av dem jag känner som lajvar är psykologer eller studerar liknande ämne.
Jag är ju en vän av att hålla sig "i verkligheten" och reagera på den. Jag tycker, också, att man kan blanda verklighetsflykt med verklighetsförankring.
I rollspel och lajv kan man pröva sina idéer om hur man skall vara. Man kan se hur folk reagerar i vissa situationer och faktiskt lära något av det hela. Allt är givtvis beroende hur lajvet är arrat och själva grundhistorien, men mycket kan man ändå dra paralellt med verkligheten. För vi är inte mer än människor och vi har regler och mallar för hur vi gör och beter oss (vilka i sig är värda att undersöka, ang. konventioner etc.).
Det är i lajv eller rollspel som man kan ställa sig en bit ifrån sig själv och se; Vad fan håller jag på med och hur fan kom jag hit, och hur i helvete tar jag mig härifrån. Framför allt kan man ställa sig frågan - Varför gör jag som jag gör i denna situationen. Vem skulle göra annorlunda och, återigen, varför.
Att leva är att lajva. Hur många klyschor finns det inte om alla våra masker vi lever med egentligen. Skall inte formulera en till för det är helt onödigt.
Jag undrar hur jag gör för att hitta en verklighet som jag kan göra till min egen.
Jag undrar när jag skall sluta analysera mig själv och bara vara.
När skall jag klippa mig och skaffa jobb?
I bland undrar jag vems verklighet jag är rädd för och vilken av dem jag vill fly. Egentligen.
Att försöka leva i verkligheten är så otroligt jobbigt att man, som jag nämnt förut måste ha ett litet mått av strutsbeteende. Man kan oxå låtsas att man lever någon annan stans. Escapism kallas det väl?
Egentligen vet jag inte när det övergår till att bli ett osunt beteende. Men jag kan ju säga att en hel del av alla lajvare, i Sverige i alla fall, är psykologer. Jag vet för ungefär en tredjedel av dem jag känner som lajvar är psykologer eller studerar liknande ämne.
Jag är ju en vän av att hålla sig "i verkligheten" och reagera på den. Jag tycker, också, att man kan blanda verklighetsflykt med verklighetsförankring.
I rollspel och lajv kan man pröva sina idéer om hur man skall vara. Man kan se hur folk reagerar i vissa situationer och faktiskt lära något av det hela. Allt är givtvis beroende hur lajvet är arrat och själva grundhistorien, men mycket kan man ändå dra paralellt med verkligheten. För vi är inte mer än människor och vi har regler och mallar för hur vi gör och beter oss (vilka i sig är värda att undersöka, ang. konventioner etc.).
Det är i lajv eller rollspel som man kan ställa sig en bit ifrån sig själv och se; Vad fan håller jag på med och hur fan kom jag hit, och hur i helvete tar jag mig härifrån. Framför allt kan man ställa sig frågan - Varför gör jag som jag gör i denna situationen. Vem skulle göra annorlunda och, återigen, varför.
Att leva är att lajva. Hur många klyschor finns det inte om alla våra masker vi lever med egentligen. Skall inte formulera en till för det är helt onödigt.
Jag undrar hur jag gör för att hitta en verklighet som jag kan göra till min egen.
Jag undrar när jag skall sluta analysera mig själv och bara vara.
När skall jag klippa mig och skaffa jobb?
I bland undrar jag vems verklighet jag är rädd för och vilken av dem jag vill fly. Egentligen.
tisdag, augusti 21
Ett livslevande rollspel
Att vara med på lajv är alltid speciellt. Jag har både arrat lajv och varit med som deltagare, och även om jag inte är frekvent deltagare (jag har mycket annat att göra) har det nu blivit ett gäng upplevelser!
Detta var (är oxå nästa helg) ett speciellt sorts lajv, för vi skulle lajva ett gäng olika pjäser, vilket betyder en helt annan styrning av lajvet än vad man är van vid. Jag menar vad vore pjäsen Ett dockhem om inte Nora gav sig iväg i slutet, eller fröken Julie utan sex mellan Julie och Jean? Man kan ju säga att det vore intressant men det var inte det som var meningen i detta lajvet liksom, utan vi skulle så gott vi kunde försöka hålla oss till pjäsernas rytm o handling (dramaturgin altså)!
Så, ankom en underbar plats på fredag förkväll, Follökna, som ligger nära Malmköping(mellan Eskilstuna och Stockholm fast söderut liksom). Fick god mat och var snabbt igång med vårt arbete...
Varje pjäs hade en regissör som hade hand om förberedelserna och genomgång av manus och dramaturgin, hur vi skulle få saker att hända vid rätt tillfälle på kvällen etc. samt en genomgång av våra rollers vilja och karaktär. Som jag tror jag nämnt spelade jag Kristin i Fröken Julie.
Var rädd i början att hon skulle vara för lätt att göra präktig iom att hon skulle vara kyrkvärd (ja, jag har några fördomar kvar om "svårt" kristna människor, även om jag känner "svårt" kristna människor som är väldigt ärliga och precis så goda som dom skall vara, puss på er, ni är underbara).
Jag bestämde mig för att hon är inte så komplicerad utan mer naiv och öppenhjärtig om saker. Inte så mycket fasad utan hon bara är som hon är, framförallt väldigt känslig för oärlighet. Litar och tror gott om de flesta men ser två sorters människor, de som försöker göra rätt, och de som låtsas göra rätt men skiter i om det blir rätt. Ingen är ofelbar, men om man inte försöker så är man inte en bra människa. Kristin blev en bra kvinna/tjej.
Det klickade mellan Jean (goe Patrik!) och Kristin, och han blev, något flamsig, men ändock, en skitstövel. En kille som Kristin älskade att garva med men som aldrig gav henne nåogot egentligt erkännande. Detta var en grej jag spelade mycket på, att jag ville pressa Jean på vad han egentligen ville med vårt förhållande, och det funkade jättebra.
Eftersom Kristin egentligen ju inte är med i pjäsen mer än vid några få tillfällen fick jag speltilfälle med de andra i köket också. Det var jättekul. Att bolla om det var fel på mig eller Jean för att han inte kunde bestämma sig eller inte, att förmå Christian i Festen att ta emot Pias hjälp, att peppa Regina i Gengångare att se att man nog kan ta emot hjälp av pastor Manders utan att förlora sin egen identitet. Att bevittna överlåtelsen av Julie Barks arv till Bertha (Sanna Kvinnor), ordnade picknickkorg till muminfamiljen mm. Framför allt var Kristin en bra servitris, som flängde runt och tog ansvar (utan att känna att jag på riktigt-personligen behövde det, underbart)!
Dessutom var jag med när Jean och Julie hade sex. Ha ha det låter bra va! Helt ärligt var det en av de häftigaste lajvarögonblick jag varit med om. Går inte i detalj in på hur det gick till men, jag lovar, det var ruggit bra. Tango är sexigt kan jag lägga till för att hinta lite.
Vi hade något som regissörerna (Daniel, underbara du) kallade för metatimmen oxå. Då fick vi i vår grupp möjlighet att uppleva lite olika sker i drömtillstånd, möjliga eller omöjliga. Svårt att förklara men väldigt känslomässigt uttömmande/påfyllande för rollen. Det fanns mycket man kunde plocka av efteråt i sitt spel.
Det mesta jag har om detta lajvet är positiva saker. Nu var det nyss jag var med om det hela och då har man inte ett utanförseende så man är kanske lite överpositiv iland.
Just nu kan jag inte komma på något kasst. Smådetaljer som arrangörerna tänker på till spel 2 är ju inget som stört mig, i det hela liksom.
Självklart kan jag tänka mig att det kan ha varit svårare för de som var med i pjäser med mer viktiga steg och händelser. Timingen var ju viktig för hela lajvet, men jag tror att de flesta såg det som en utmaning att faktiskt bli styrda som vi blev.
Det var så många bra lajvare där, en hel del jag lajvat mot förut och riktigt njuter av att vara med och lajva med igen. Några nya som jag aldrig lajvat med förut som nu är en del av dem jag anser vara bra och gärna lajvar med igen. Egentligen ingen nämnd ingen glömd.
Köket är värda en eloge för sin feelgood stämning som gjorde det lättare för oss lajvande servitriser att hålla roll och jobba på.
Grymt härlig helg! Intressant, känslomässig, uttröttande och uppiggande.
Från en lajvar nörd!
Detta var (är oxå nästa helg) ett speciellt sorts lajv, för vi skulle lajva ett gäng olika pjäser, vilket betyder en helt annan styrning av lajvet än vad man är van vid. Jag menar vad vore pjäsen Ett dockhem om inte Nora gav sig iväg i slutet, eller fröken Julie utan sex mellan Julie och Jean? Man kan ju säga att det vore intressant men det var inte det som var meningen i detta lajvet liksom, utan vi skulle så gott vi kunde försöka hålla oss till pjäsernas rytm o handling (dramaturgin altså)!
Så, ankom en underbar plats på fredag förkväll, Follökna, som ligger nära Malmköping(mellan Eskilstuna och Stockholm fast söderut liksom). Fick god mat och var snabbt igång med vårt arbete...
Varje pjäs hade en regissör som hade hand om förberedelserna och genomgång av manus och dramaturgin, hur vi skulle få saker att hända vid rätt tillfälle på kvällen etc. samt en genomgång av våra rollers vilja och karaktär. Som jag tror jag nämnt spelade jag Kristin i Fröken Julie.
Var rädd i början att hon skulle vara för lätt att göra präktig iom att hon skulle vara kyrkvärd (ja, jag har några fördomar kvar om "svårt" kristna människor, även om jag känner "svårt" kristna människor som är väldigt ärliga och precis så goda som dom skall vara, puss på er, ni är underbara).
Jag bestämde mig för att hon är inte så komplicerad utan mer naiv och öppenhjärtig om saker. Inte så mycket fasad utan hon bara är som hon är, framförallt väldigt känslig för oärlighet. Litar och tror gott om de flesta men ser två sorters människor, de som försöker göra rätt, och de som låtsas göra rätt men skiter i om det blir rätt. Ingen är ofelbar, men om man inte försöker så är man inte en bra människa. Kristin blev en bra kvinna/tjej.
Det klickade mellan Jean (goe Patrik!) och Kristin, och han blev, något flamsig, men ändock, en skitstövel. En kille som Kristin älskade att garva med men som aldrig gav henne nåogot egentligt erkännande. Detta var en grej jag spelade mycket på, att jag ville pressa Jean på vad han egentligen ville med vårt förhållande, och det funkade jättebra.
Eftersom Kristin egentligen ju inte är med i pjäsen mer än vid några få tillfällen fick jag speltilfälle med de andra i köket också. Det var jättekul. Att bolla om det var fel på mig eller Jean för att han inte kunde bestämma sig eller inte, att förmå Christian i Festen att ta emot Pias hjälp, att peppa Regina i Gengångare att se att man nog kan ta emot hjälp av pastor Manders utan att förlora sin egen identitet. Att bevittna överlåtelsen av Julie Barks arv till Bertha (Sanna Kvinnor), ordnade picknickkorg till muminfamiljen mm. Framför allt var Kristin en bra servitris, som flängde runt och tog ansvar (utan att känna att jag på riktigt-personligen behövde det, underbart)!
Dessutom var jag med när Jean och Julie hade sex. Ha ha det låter bra va! Helt ärligt var det en av de häftigaste lajvarögonblick jag varit med om. Går inte i detalj in på hur det gick till men, jag lovar, det var ruggit bra. Tango är sexigt kan jag lägga till för att hinta lite.
Vi hade något som regissörerna (Daniel, underbara du) kallade för metatimmen oxå. Då fick vi i vår grupp möjlighet att uppleva lite olika sker i drömtillstånd, möjliga eller omöjliga. Svårt att förklara men väldigt känslomässigt uttömmande/påfyllande för rollen. Det fanns mycket man kunde plocka av efteråt i sitt spel.
Det mesta jag har om detta lajvet är positiva saker. Nu var det nyss jag var med om det hela och då har man inte ett utanförseende så man är kanske lite överpositiv iland.
Just nu kan jag inte komma på något kasst. Smådetaljer som arrangörerna tänker på till spel 2 är ju inget som stört mig, i det hela liksom.
Självklart kan jag tänka mig att det kan ha varit svårare för de som var med i pjäser med mer viktiga steg och händelser. Timingen var ju viktig för hela lajvet, men jag tror att de flesta såg det som en utmaning att faktiskt bli styrda som vi blev.
Det var så många bra lajvare där, en hel del jag lajvat mot förut och riktigt njuter av att vara med och lajva med igen. Några nya som jag aldrig lajvat med förut som nu är en del av dem jag anser vara bra och gärna lajvar med igen. Egentligen ingen nämnd ingen glömd.
Köket är värda en eloge för sin feelgood stämning som gjorde det lättare för oss lajvande servitriser att hålla roll och jobba på.
Grymt härlig helg! Intressant, känslomässig, uttröttande och uppiggande.
Från en lajvar nörd!
tisdag, augusti 14
Filosofi?
Nu när jag kämpar med att återgå till vardagen måste jag bara ge ett lite citat:
"Vi har återtagit normalitet. ---- Allt ni hädanefter inte klarar av är era egna problem. Koppla bara av."
Boken som innehåller detta citat är en av de böcker jag gärna väljer att läsa igen och igen. Den lämpar sig definitivt som högläsningsbok. Vissa tycker den är råkass och jobbig, andra ser den som lite av en bibel.
Jag ser den som ett bevis för att jag inte är galen, eller, inte ensam i alla fall.
Om livet skall funka i ett universum av denna storleken är det en sak man inte kan kosta på sig, och det är sinne för proportioner, som Trin Tragula formulerat det.
Det är liksom ganska skönt ibland att veta att liv i universum finns i princip inte. Eftersom ytan är oändlig och även antalet existerande världar är oändligt så blir summan i en sådan uträkning oändligt liten, dvs försummbar, så allt liv man kan tänkas stöta på är helt enkelt imbillning.
Det är himla synd att Herr Douglas Adams för tidigt lämnade detta jordeliv.
Jag försöker att "ta det lugnt" i väntan på nästa petitess som drabbar mig...
"Vi har återtagit normalitet. ---- Allt ni hädanefter inte klarar av är era egna problem. Koppla bara av."
Boken som innehåller detta citat är en av de böcker jag gärna väljer att läsa igen och igen. Den lämpar sig definitivt som högläsningsbok. Vissa tycker den är råkass och jobbig, andra ser den som lite av en bibel.
Jag ser den som ett bevis för att jag inte är galen, eller, inte ensam i alla fall.
Om livet skall funka i ett universum av denna storleken är det en sak man inte kan kosta på sig, och det är sinne för proportioner, som Trin Tragula formulerat det.
Det är liksom ganska skönt ibland att veta att liv i universum finns i princip inte. Eftersom ytan är oändlig och även antalet existerande världar är oändligt så blir summan i en sådan uträkning oändligt liten, dvs försummbar, så allt liv man kan tänkas stöta på är helt enkelt imbillning.
Det är himla synd att Herr Douglas Adams för tidigt lämnade detta jordeliv.
Jag försöker att "ta det lugnt" i väntan på nästa petitess som drabbar mig...
torsdag, augusti 9
Tack för hjälpen!
Om det nu funkar så är det ju gör bra, och det verkar som att det var det jag provade först men sedan vet jag inte vad som gick fel.
Tack för hjälpen!!!
Tack för hjälpen!!!
tisdag, augusti 7
Tröttsamt ...
Fortfarande irriterad men nu tror jag att jag vet vilken djävla grej jag klickade bort igår som jag skulle haft intryckt. Men vad fan är "ordverifikation"? och vart i helvete hittar jag det så jag kan ta bort det, för det var det jag trodde jag gjort? Aaargh!
Bah. Jag har annat att göra.
Bah. Jag har annat att göra.
Irritterad!
Vart fan tog den lilla indikatorn på kommentarer vägen nu då?
Jag blir uppriktigt förbannad på sånt djävla skit som jag inte fattar. Skit och helvetes djävla bajs!
Astrött! Sånt får mig att känna mig som en idiot och hur kul är det när man redan mår illa. Djävla asdjävla skitsystem!
Jag blir uppriktigt förbannad på sånt djävla skit som jag inte fattar. Skit och helvetes djävla bajs!
Astrött! Sånt får mig att känna mig som en idiot och hur kul är det när man redan mår illa. Djävla asdjävla skitsystem!
måndag, augusti 6
Återgång till det normala?
Hepp!
"Semester", kan man ha semester utan att man "jobbar? Om man som jag är frilans (jobbar som fan m dåligt betalt ) så blir det där med semester en trixig sak. Jag har som förut sagts upptäckt att ju mer tid jag har att göra saker på desto mindre blir det gjort. Fortfarande kan jag inte begripa vart tiden tar vägen.
Men det är inte det jag skall avhandla här, utan normalitet. För det är fan inte lätt att återgå till något normalt som man inte har.
Jag försökte att strukturera min vardag genom att skriva ett schema till mig själv. Det tyckte min kurator var en jätte bra idé när jag kläckte den.
Jag lyckades hålla mitt schema i två dagar. För något som jag var tvungen att göra gjorde det omöjligt att strukturera upp den veckan enligt schemat. Så för mig var det kört sedan. Det är något med rutiner som jag inte klarar. Jag liksom aktivt motarbetar dem. Så in i helvete (det är ett djupt psykologiskt fenomen som jag inte orkar avhandla här för det tar för lng tid, hehe!). Änndå är det just struktur och rutin som jag behöver. Jag blir tokig om det inte är ordning och reda på saker!
En del av mitt arbete kräver att jag skall improvisera. Det går, det går jättebra och, det är nyttigt och oerhört roligt. Det är den andra delen av jobbet, den där producerande biten, som inte får, eller skall vara improviserad, som bara skiter sig. För jag inte kan få struktur på den. Inte mitt hemma liv heller för den delen. Alltså, att umgås ha trevligt och leka funkar bra, men vad fan man måste ju för helvete äta varje dag, helst näringsrikt och inte samma skit vaje dag. Man måste städa man måste tvätta, både sig och kläderna, det är möten hit, akiviteter dit. Det kör ihop sig. Den ena biten kan inte leva utan den andra, men hur fan får man ihop det hela? Stress! Ångest!Kaos! AAARGHH!
Gläh!
AH!! Jag kom på det, det är det som är det normala för mig. Faan oxchå!
Jag måste nog sätta mig och analysera vad jag gjort i sommar som har tagit sån tid och varit så trevligt och så icke stressande (kanske inte allt varit det iofs men det mesta...) Oj jag måste korra inlägget och gå och lägga mig för imorgon börjar det som är normalt och då måste jag vara utvilad. UFFA Che barba! Dessutom måste jag komma igång med träningen igen. Det behöver jag och min kropp!
Gödnött!
"Semester", kan man ha semester utan att man "jobbar? Om man som jag är frilans (jobbar som fan m dåligt betalt ) så blir det där med semester en trixig sak. Jag har som förut sagts upptäckt att ju mer tid jag har att göra saker på desto mindre blir det gjort. Fortfarande kan jag inte begripa vart tiden tar vägen.
Men det är inte det jag skall avhandla här, utan normalitet. För det är fan inte lätt att återgå till något normalt som man inte har.
Jag försökte att strukturera min vardag genom att skriva ett schema till mig själv. Det tyckte min kurator var en jätte bra idé när jag kläckte den.
Jag lyckades hålla mitt schema i två dagar. För något som jag var tvungen att göra gjorde det omöjligt att strukturera upp den veckan enligt schemat. Så för mig var det kört sedan. Det är något med rutiner som jag inte klarar. Jag liksom aktivt motarbetar dem. Så in i helvete (det är ett djupt psykologiskt fenomen som jag inte orkar avhandla här för det tar för lng tid, hehe!). Änndå är det just struktur och rutin som jag behöver. Jag blir tokig om det inte är ordning och reda på saker!
En del av mitt arbete kräver att jag skall improvisera. Det går, det går jättebra och, det är nyttigt och oerhört roligt. Det är den andra delen av jobbet, den där producerande biten, som inte får, eller skall vara improviserad, som bara skiter sig. För jag inte kan få struktur på den. Inte mitt hemma liv heller för den delen. Alltså, att umgås ha trevligt och leka funkar bra, men vad fan man måste ju för helvete äta varje dag, helst näringsrikt och inte samma skit vaje dag. Man måste städa man måste tvätta, både sig och kläderna, det är möten hit, akiviteter dit. Det kör ihop sig. Den ena biten kan inte leva utan den andra, men hur fan får man ihop det hela? Stress! Ångest!Kaos! AAARGHH!
Gläh!
AH!! Jag kom på det, det är det som är det normala för mig. Faan oxchå!
Jag måste nog sätta mig och analysera vad jag gjort i sommar som har tagit sån tid och varit så trevligt och så icke stressande (kanske inte allt varit det iofs men det mesta...) Oj jag måste korra inlägget och gå och lägga mig för imorgon börjar det som är normalt och då måste jag vara utvilad. UFFA Che barba! Dessutom måste jag komma igång med träningen igen. Det behöver jag och min kropp!
Gödnött!
söndag, augusti 5
torsdag, augusti 2
Hopplöst inaktuell!
Jag vet inte hur det hela går till, men plötsligt har jag glömt vad jag skall skriva.
Någon av de bloggare jag läst uttryckte något om att man borde ha tillgång till datorn i duschen (tror jag det var)för det är där hon kommer på allt bra hon skall skriva. För mig förhåller det sig att jag skriver som fan innan jag skall lägga mig. I huvvet alltså, inte där det skall vara, i datorn. Det betyder att jag blir, oavsätt hur jag gör, på något sätt alltid hopplöst inaktuell, för mig själv främst.
Jag vet en sak jag skulle ha skrivit för två veckor sedan när jag precis varit på Kungäls medeltids marknad. Nämnligen att det är något visst med killar i medelstidskläder. De är oftast sexiga. Jag hade en bra förklaring i huvet ett tag men den kom bort så jag får försöka att hitta den igen eller komma på en annan käck anledning.
Eller skita i det och fortsätta tänka på detta som jag oxå undlät mig att skriva om när det fanns tid; att umgås med föräldrar i vuxen ålder är faktiskt nyttigt för man ser (hur djävla jobbigt det än må vara) sig själv från en annan sida.
Tiden finns det ingen aktualitets gräns för att skriva om men den är så djävla uppenbart undflyende så det finns inte en tanke om den som inte är tänkt av någon, om ni hajar vad jag menar. Intet är nytt under solen. Likväl när man kommer på sin tes och inte skriver den, tar den mer plats i huvvet än om man lämnar den för åskådan...
Något litet blev det nu, något litet och fortfarande inget viktigt. Alla de viktiga och arga tankarna som surrar runt i skallen på mig tar för lång tid att plita ner så de blir inaktuella så fort de kommer på pränt. Vad vet jag det kanske är så att alla tankar redan är hopplöst inaktuella.
Jag har i vilket fall som helst lite ledigt nu och min tid går åt att gör en massa saker. Mestadels trevliga saker. I morgon skall jag på Liseberg!!! Kanske jag skriver något om det om typ två veckor eller något, hehe.
Någon av de bloggare jag läst uttryckte något om att man borde ha tillgång till datorn i duschen (tror jag det var)för det är där hon kommer på allt bra hon skall skriva. För mig förhåller det sig att jag skriver som fan innan jag skall lägga mig. I huvvet alltså, inte där det skall vara, i datorn. Det betyder att jag blir, oavsätt hur jag gör, på något sätt alltid hopplöst inaktuell, för mig själv främst.
Jag vet en sak jag skulle ha skrivit för två veckor sedan när jag precis varit på Kungäls medeltids marknad. Nämnligen att det är något visst med killar i medelstidskläder. De är oftast sexiga. Jag hade en bra förklaring i huvet ett tag men den kom bort så jag får försöka att hitta den igen eller komma på en annan käck anledning.
Eller skita i det och fortsätta tänka på detta som jag oxå undlät mig att skriva om när det fanns tid; att umgås med föräldrar i vuxen ålder är faktiskt nyttigt för man ser (hur djävla jobbigt det än må vara) sig själv från en annan sida.
Tiden finns det ingen aktualitets gräns för att skriva om men den är så djävla uppenbart undflyende så det finns inte en tanke om den som inte är tänkt av någon, om ni hajar vad jag menar. Intet är nytt under solen. Likväl när man kommer på sin tes och inte skriver den, tar den mer plats i huvvet än om man lämnar den för åskådan...
Något litet blev det nu, något litet och fortfarande inget viktigt. Alla de viktiga och arga tankarna som surrar runt i skallen på mig tar för lång tid att plita ner så de blir inaktuella så fort de kommer på pränt. Vad vet jag det kanske är så att alla tankar redan är hopplöst inaktuella.
Jag har i vilket fall som helst lite ledigt nu och min tid går åt att gör en massa saker. Mestadels trevliga saker. I morgon skall jag på Liseberg!!! Kanske jag skriver något om det om typ två veckor eller något, hehe.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)