Socialt handikappad

eller bara "för mycket"...

Jag har ett problem som jag inte riktigt vet hur jag skall gå vidare med. Detta är inget "det är synd om mig" inlägg, eller "bittert konstaternde", utan ett ärligt frågande resonemang.

Det är inte så att jag inte har vänner, absolut inte. De vänner jag har är helt enkelt bäst och jag vet att de gillar mig som jag är och jag gillar dem som de är och även om vi inte direkt springer ner dörrarna hos varandra så är det ändå dem man kan lita på att de finns och jag finns för dem.

Nej, det jag inte har men som skulle vara kul att ha fler av är kompisar som bara är kompisar men som typ ringer då och då och kommer att tänka på mig om de skall göra något roligt eller om de skall starta något projekt som behöver någon som mig. Ett kontaktnät, socialt och jobbkontaktnät, olika eller samma spelar ingen roll.

Altså, jag har ju lajvat en del och jag har ett kreativt yrke och träffar mycket folk, jag är inte blyg och tillbakadragen, jag kan umgås med folk, men det känns ändå som att jag precis är en sån där som man inte "bryr sig om vart jag köpt min tröja någonstans"(för att utrycka det lite tragiskt hehe).
Det är väldigt sällan de människor jag pratat med i olika forum och på olika ställen, kommer att tänka på mig när de startar något nytt eller gör något roligt. Det händer ibland, men så sällan att jag börjar undra...

Jag undrar om jag är en sån som kräver mycket energi av folk och att de därför inte orkar umgås med mig. Det sjuka är att jag hela tiden försöker att vara en person jag själv skulle vilja umgås med. Visar mina ambitiösa sidor, försöker inte vara för privat, och jag är oftast genuint intresserad av det folk pratar om och jag vill inte vara "efterhängsen".

Som jag nämnt förr, någon (en vän) har uttryckt att det är som att "jag vill för mycket", och jag kan förstå det på ett sätt, men jag förstår inte riktigt hur jag skall kunna förmedla att jag inte "vill så mycket".
Hm. Jag vet liksom inte hur man umgås och ger ett betående intryck utan att då kanske vara "för mycket" om det nu är det jag är.

Eller är jag socialt handikappad? Jag har alltid tyckt att om man kan anpassa samtalet till umgänget och tilfället så har man social begåvning och det kan jag ju. Hm.
Men vad saknar jag då, som gör det så svårt att få in mig i cirkeln för (hihi)"inbördes beundran" som cynikern kallar den, eller kompisgemenskapen om man skall vara lite tragisk? Något är det ju. Självkänsla? - Inte särskillt. Självinsikt? - Kanske. Självförtroende?- hm, ja oftast tyvärr.
(för mig menas det att; självkänslan är att jag vet att jag duger som människa att jag är värd att älskas etc. Självförtroendet är huruvida jag tycker att det jag åstadkommer eller gör duger eller inte, kanske jag bytt plats eller så tycker inte alla att det går att skilja dem åt.)

Detta är lite frustrernde tankar som ni förstår. Tja, jag väntar mig som sagt inga svar så känn er inte pressade över det. Men om ni har funderingar rent allmänt om vad som gör att man kommer ihåg och vill umgås med vissa och inte med andra så varsågod kommentera gärna.

Nu har jag gått med i ett nätverk för tjejer som vill eller har startatat eget Peppar heter det och det är nog ett bra jobbsocialt nätverk. Hoppas bara att jag ge ett gott intryck på folk. En bra övningsplat om inte annat. Men för mitt kompissocala nätverkande har jag ännu inget käckt forum. Även om "Fejsbuck" är kul, så blir man inte mer uppringd av folk därifrån...

Jag får väl börja med att klippa mig och skaffa ett jobb att gå till varje dag, med fler än en arbetskompis haha.

Vifårlasevadsomsker
Ciao tutti belli!

---

Att inte tänka för mycket i förväg,

utan bara köra på...

Det är vad jag skall försöka att göra idag. Jag har en idé och ett mål, men just nu ingen plan. Jag har dessutom tappat bort sagan jag vill jobba med.

Denna gång tänker jag testa att bara köra på och se vad som händer. Kläder har jag, minst två masker har jag, kanske funkar en tredje och en mindre fjärde. Möjligen kommer jag att köra mer utan mask än med... får se vad som dyker upp.

Från början hade jag en plan,men jag märkte att den tyngde mig med allt som skulle vara tvunget till att fixas. Så jag gav liksom nästan upp innan jag börjat. Men så fan att jag ville ge upp utan fight, därför kör jag på istället. Det tror jag kommer att funka ett tag i alla fall.

Idén är att berätta en saga på ett sätt som funkar på medeltidsmarknader, att vara sagoberättare, med eller utan mask... Mål 1 är Pomperipossa, eller Hans och Greta.

Vi får la se vad det blir.

kram ohej...

---