Men inte uträknad
Ironi i Julljuset...
Precis som jag sagt att jag börjar får grepp om brödjobbet och faktiskt börjar att se en struktur och ett mål med det hela så behövs jag inte längre. Tydligen.
Jag fick ett erbjudande först om att bli projektledare plus skådis i en grej uppåt landet. Att det hela skulle ingå i de 20 timmarna jag redan hade var klart uträknat. Så jag räknade lite tid som jag ansåg vara det som man behöver lägga på ett dyligt projekt och insåg att jag hade inte roddat det på den tiden och tackade nej till själva projektledar grejen men tackade ja till skådisgrejen. Hörde inte meer om det...
Sedan inför nästa år och omordning av företaget fick jag en ny arbetsbeskrivning inför en tjänst nästa år fram till juni (Yippie tänkte jag äntligen lite framförhållning på tillvaron...) det hela gick ut på att jag skulle vara en spindel i nätet, hålla koll på alla, och, allt annat, plus på ekonomin, och, se till att ingenting missas. Väldigt ansvarsfullt och väldigt luddigt. Tid skulle vara 60 % dvs 24 timmar i veckan med arbetstid varje dag minst fyra timmar.
Till saken hör:
Jag jobbade redan mellan 20-25 timmar i veckan för att få ordning på de arbetsuppgifter jag har haft och tog ingen "övertid" utan sköt upp tiden och nu har jag jobbat så mycket att jag kan få full lön i december plus runt 15- 20 timmar till.
Jag bor så att vi snackar 11 mil tor varje dag med bil för att få i hop det med barnhämtning etc.
Jag har ett uppdrag som kassör som fått stå tillbaka mycket för att tiden inte räcker till.
Jag vill utvecklas som skådespelare och har ju börjat med Commedia del Arte som för närvarande har tid på fredagförmiddagarna för att det är då lokalen är ledig just för tillfället.
Det senaste i raden av faktum, gjorde att jag sade till chefen glatt och hurtigt:
Jag är glad att jag fått förtroendet och frågan om detta och jag gör det gärna för jag vet att jag skulle fixa det, det enda är att jag inte kan på fredagar för jag har ett annat projekt på gång som för närvarande bara funkar på fredagar.
-Jaha men då kanske du måste tacka nej då, säger han, för vi måste ha någon på kontoret som svarar i telefon på fredagarna när vi har föreställningar och som kan boka biljetter och sånt.
Va, säger jag, det måste väl gå att ordna så att någon av er andra kan svara och boka i telefon. Dessutom går det ju att styra så folk ringer andra dagar. Sen vet jag ju inte om jag kanske kan ta en annan dag "ledig" så småningom till mitt projekt, men just nu finns ingen lokal mer än på fredag och det projektet är ganska viktigt för mig. Men det måste ju gå att ordna på något sätt, någon av er andra kan ju lära sig bokningssystemet.
Då säger han orden som känns som en spark i ansiktet (och som får hans mask inför mig att falla)
"jamän det förstår du väll att vi inte kan anpassa hela företaget efter dig..."
Öh, men det fattar la jag med, det var ju inte det som var grejen, stammar jag, jag menar bara att det måste finnas något annat sätt att fixa det utan mig på fredagar.
Nej, det går inte. Du får väl tänka på det ett tag till då¨. Sa Han, och jag mådde skit.
Som tur är har jag (ironiskt nog hon som hjälpte mig att löneförhandla och faktiskt få jobbet hehe) den underbara JF som inte bara peppar mig utan faktiskt säger vad som är rimligt och inte rimligt, rent objektivt. Dessutom har jag en del andra som också jobbat för nämnda chef som tyckte att hans agerande verkar mysko.
I alla fall valde jag att dagen efter stå på mig och förtydliga att det borde gå att lösa på något annat sätt än att jag jobbar fredagar, men kalla handen från chefen.
Men eftersom jag beslutat att jag inte behöver honom lika mycket som han faktiskt med tanke på allt jag jobbat upp, behöver mig, så gick jag omkring och var i det närmsta fnissig hela dagen, för jag ser på;
allt som jag kan och som det kommer att ta någon annan nästan lika mycket tid att få rutin på som jag tagit. Inte riktigt för jag har förenklat och strukturerat en hel del.
Han fattar inte att det är nu jag kan börja åstadkomma något för det där företaget, nu, när jag ser vad som behövs och när jag ser hur det rör på sig på alla håll. eller så fattar han och vill inte ha just mig. Haha och då skall han slippa.
Jag inbillar mig inte på något sätt att jag är oersättlig, men jag tror att gör ett djävla misstag företagsmässigt i att göra sig av med mig.
Hahaha, det är numera inte mitt problem, vilket känns grymmt skönt.
Turerna i detta har varit många fler än vad jag orkar lägga ut här och inte en enda, nej inte en enda, till hans fördel gällande behandling av det hela. Dessutom vet jag inte om skådisjobbet e aktuellt heller... Synd, jovisst, men ingen större förlust heller faktiskt.
Jag måste säga att det kändes lite skönt när jag i fredags efter att han mummlat om att vi kan väl se om du vill jobba kvar till premiären i januari, och hur vi skall fasa ut det här, meddelar honom att han kan väl ringa mig den 8e så får vi väl se hur vi gör.
Jag funderar på att faktiskt fakturera honom femhundra spänn i timmen ex moms och resa... För jag känner inte egentligen för att gå tillbaka till någon som faktiskt inte fattar att man inte begär något orimligt som halvtidsarbetande i obygden om man vill ha en dag ledigt. Får se hur jag gör.
I alla fall tänker jag inte låta detta debackle ge mig en bitter eftersmak på julfirandet. Utan jag säger som min psykolog; att jag inte skall ta det hela personligt och att huvudsaken är att jag känner att jag kan hantera det hela utan att göra hans problem till mina, och må bra på samma gång.
Så, än en gång: God Jul Gott Nytt år
kramar sarisen
ps. jag vann en pepparkaksgissartävling på Vardagens mysterier-en deckargåta Det blev jag råglad för, Yippie! ds.
måndag, december 22
söndag, december 7
Nu bara måste jag
skärpa mig och lägga in en högre växel igen.
Annars kommer jag att få tokmycket att göra till våren innan alla bokslut och deklarationer skall vara inne, noja ångest illamående hjärnan på väg ut genom öronen igen...
Samtidigt som jag precis börjat att få koll på mitt brödjobb börjar mitt andra jobb skälla på mig ifrån sin hylla där det ligger. Jag har skött lite så där lagom om det, så vi inte får några påminnelseavgifter etc. Men det är inte
mycket mer.
Skit att man skall börja noja sig. I alla fall har jag till slut vaknat och skrivit en lista (ja en listahehe) på allt som måste göras innan 28 februari, sista mars och i april..
Så jag får börja vakna upp nu!!!
Men först är det jul som man ser framemot, och om jag inte hinner innan dess (jag vill verkligen hinna man man vet ju inte )så önskar jag
God Jul och gott nytt år på ett litet fiint sätt
kramisar/
Sarisan jag menar Sarisen
Annars kommer jag att få tokmycket att göra till våren innan alla bokslut och deklarationer skall vara inne, noja ångest illamående hjärnan på väg ut genom öronen igen...
Samtidigt som jag precis börjat att få koll på mitt brödjobb börjar mitt andra jobb skälla på mig ifrån sin hylla där det ligger. Jag har skött lite så där lagom om det, så vi inte får några påminnelseavgifter etc. Men det är inte
mycket mer.
Skit att man skall börja noja sig. I alla fall har jag till slut vaknat och skrivit en lista (ja en listahehe) på allt som måste göras innan 28 februari, sista mars och i april..
Så jag får börja vakna upp nu!!!
Men först är det jul som man ser framemot, och om jag inte hinner innan dess (jag vill verkligen hinna man man vet ju inte )så önskar jag
God Jul och gott nytt år på ett litet fiint sätt
kramisar/
Sarisan jag menar Sarisen
fredag, november 28
På västkusten intet nytt
Förutom att:
Jag har gått på Stand Up kurs. Det var kul. Men jag känner att jag måste, om jag skall ställa mig på scen och göra något sådant, vara mer förberedd. Annars glömmer jag hälften av det jag skall säga och då kan hela poängen gå förlorad. Ha ha, det är inte bra ju... eller hur...
Mitt mål var inte heller att göra ett nummer utan att kolla om mitt material kan hålla. Och det verkar så. Fiint.
Jag kom oxå på att jag kan använda mig av att jag har haft en politiskt inkorrekt uppväxt. Jag kan använda min paranoia och cyniskhet. vilket är kul och för mig nyttigt för då får jag ur mig lite slagg och sånt jag blir irriterad över, som i en blogg...
I alla fall var det kul och jag kommer att bli ivägsläpad på ett gigg någon gång i vår förmodligen av en kollega som oxå gick på kursen och är mer inne på att använda sig av detta i scensammanhang än jag.
Just nu har jag ont i halsen och förövrigt e jag liiite sne på cheeefen, men jag har fått ett erbjudande* som jag måste tänka på ordentligt... För det är egentligen min Commedia dag, men vår mentor har för mycket jobb så vi fick ställa in idag, suck, och då kan jag lika gärna räkna på det...
*Vilket kan bli kul om jag lägger upp arbetsschemat och lyckas skaka av mig känslan av att bli utnyttjad...
Jo förrästen jag skall till mina föräldrar i helgen och baka ravioli eller Aniolotti som vi kallar det (i Piemonte) och det skall bli myyysigt...
gudd bajj!
Jag har gått på Stand Up kurs. Det var kul. Men jag känner att jag måste, om jag skall ställa mig på scen och göra något sådant, vara mer förberedd. Annars glömmer jag hälften av det jag skall säga och då kan hela poängen gå förlorad. Ha ha, det är inte bra ju... eller hur...
Mitt mål var inte heller att göra ett nummer utan att kolla om mitt material kan hålla. Och det verkar så. Fiint.
Jag kom oxå på att jag kan använda mig av att jag har haft en politiskt inkorrekt uppväxt. Jag kan använda min paranoia och cyniskhet. vilket är kul och för mig nyttigt för då får jag ur mig lite slagg och sånt jag blir irriterad över, som i en blogg...
I alla fall var det kul och jag kommer att bli ivägsläpad på ett gigg någon gång i vår förmodligen av en kollega som oxå gick på kursen och är mer inne på att använda sig av detta i scensammanhang än jag.
Just nu har jag ont i halsen och förövrigt e jag liiite sne på cheeefen, men jag har fått ett erbjudande* som jag måste tänka på ordentligt... För det är egentligen min Commedia dag, men vår mentor har för mycket jobb så vi fick ställa in idag, suck, och då kan jag lika gärna räkna på det...
*Vilket kan bli kul om jag lägger upp arbetsschemat och lyckas skaka av mig känslan av att bli utnyttjad...
Jo förrästen jag skall till mina föräldrar i helgen och baka ravioli eller Aniolotti som vi kallar det (i Piemonte) och det skall bli myyysigt...
gudd bajj!
fredag, november 7
Minns i november
den ljuva september...
I alla fall går tiden som vanligt. I alla fall mår jag nog bättre än vanligt. I alla fall är mycket som vanligt ändå.
Konflikter, skitsnack, stress, skitmage. Det stampar lite på samma ställe kan man säga. Har stannat upp. Det är bättre men blir inte tillräckligt bra. Saker hindrar på vägen liksom. Man kan se potensialen men det "räcker inte ända fram" som man kan uttrycka det.
Det är då mina goa tankar att; finns det något som kan gå fel så gör det så, kommer fram. Så nu nojar jag mig lite över att det inte riktigt blir som jag vill att det skall bli med grejer jag planerar etc. Smågrejer blir till stora och svårövervinnerliga hinder för mitt välbefinnande.
I alla fall var clownkursen mycket bra och jag är så nöjd. Så nu har jag en liten clown som jag kan plocka fram om jag skulle vilja. Hon har trots sina få uppträdanden redan minst en beundrare hemma, vilket vore synd att inte utnyttja, tycker hon i alla fall.
Nästa projekt är att se om jag kan leverera annan humor. Jag är mer inne på textbiten och inte så mycket för att "stå och leverera" som det hela går ut på, men jag får helt enkelt bita i det sura äpplet ta på mig ögonbindeln och springa.
Garvar ingen beror det nog på att min humor är annorlunda än deras. Tajming är nog bra att ha också, en del föds med det, andra lär sig. Jag vet inte om jag har någon, kanske, ibland tror jag det i alla fall.
Dessutom kommer jag få jobba i alla fall december ut... ÖH! HE! Tur för ho...
Så nu orkar jag i alla fall inte minnas september utan jag fokuserar på november och ser hur långt jag kommer innan jag slår i väggen eller innan det går hål i magen eller vart det nu går hål, för som sagt kan det gå hål så gör det så...
kramen
ps. det lättare idiotsystemet kunde inte installeras på våra nya datorer utan att det krånglade så in i bänken(Vista e skit,såfickjagdetsagt). De fick skicka problemet till Danmark för utredning. Ha ha, ett problem mindre, just nu, men jobbigare i längden blir det...ds
I alla fall går tiden som vanligt. I alla fall mår jag nog bättre än vanligt. I alla fall är mycket som vanligt ändå.
Konflikter, skitsnack, stress, skitmage. Det stampar lite på samma ställe kan man säga. Har stannat upp. Det är bättre men blir inte tillräckligt bra. Saker hindrar på vägen liksom. Man kan se potensialen men det "räcker inte ända fram" som man kan uttrycka det.
Det är då mina goa tankar att; finns det något som kan gå fel så gör det så, kommer fram. Så nu nojar jag mig lite över att det inte riktigt blir som jag vill att det skall bli med grejer jag planerar etc. Smågrejer blir till stora och svårövervinnerliga hinder för mitt välbefinnande.
I alla fall var clownkursen mycket bra och jag är så nöjd. Så nu har jag en liten clown som jag kan plocka fram om jag skulle vilja. Hon har trots sina få uppträdanden redan minst en beundrare hemma, vilket vore synd att inte utnyttja, tycker hon i alla fall.
Nästa projekt är att se om jag kan leverera annan humor. Jag är mer inne på textbiten och inte så mycket för att "stå och leverera" som det hela går ut på, men jag får helt enkelt bita i det sura äpplet ta på mig ögonbindeln och springa.
Garvar ingen beror det nog på att min humor är annorlunda än deras. Tajming är nog bra att ha också, en del föds med det, andra lär sig. Jag vet inte om jag har någon, kanske, ibland tror jag det i alla fall.
Dessutom kommer jag få jobba i alla fall december ut... ÖH! HE! Tur för ho...
Så nu orkar jag i alla fall inte minnas september utan jag fokuserar på november och ser hur långt jag kommer innan jag slår i väggen eller innan det går hål i magen eller vart det nu går hål, för som sagt kan det gå hål så gör det så...
kramen
ps. det lättare idiotsystemet kunde inte installeras på våra nya datorer utan att det krånglade så in i bänken(Vista e skit,såfickjagdetsagt). De fick skicka problemet till Danmark för utredning. Ha ha, ett problem mindre, just nu, men jobbigare i längden blir det...ds
måndag, oktober 20
Först så går det upp
så går det ner, så går det runt...
så får man då "äntligen" reda på att det förmodligen e slut med jobb efter november. Detta när man precis hunnit inse att man ligger så in i helveta efter med allt och hunnit lära sig, ett idiotbokningssystem, lära sig ett, lite lättare, bokningssystem, som jag inte hunnit installera än för jag inte haft tid och nu förmodligen glömt av, och fått in ett bokföringsprogram som jag skall strukturera samtidigt som jag skall sälja för att kanske kunna få jobb i december oja jag måste andas ox...
...Så in i bänken runt även om det inte är mitt probleema.
Att veta hur man adresserar problem är inte lika med att hitta rätt adress hela tiden.
Oftast står jag där med klumpen i halsen och magen i olag. Ja den djävla magen har börjat att strejka igen, den vill inte vara med mig alls.
Även om jag faktiskt känner att det börjar bli lättare att kasta av sig skiten så gör det fan så ont när den träffar.
Det blir inte så mycket skriv som jag skulle vilja och jag ligger fortfarande på minus.
En bra sak dock är att att jag kommit igång med att träna lite Commedia del´arte. OOOOiiiii vad det är kul!
Det finns ljus i denna tunnlen nu. Det leder mig lättare frammåt, tempo 2, böjda ben, könet styr, alternativt; tempo 10, svanka, fram med bröstet bak med rumpan magen styr, gärna lite frivolter och glöm inte, i bägge fallen; titta med nääsan...
ciao belli
så får man då "äntligen" reda på att det förmodligen e slut med jobb efter november. Detta när man precis hunnit inse att man ligger så in i helveta efter med allt och hunnit lära sig, ett idiotbokningssystem, lära sig ett, lite lättare, bokningssystem, som jag inte hunnit installera än för jag inte haft tid och nu förmodligen glömt av, och fått in ett bokföringsprogram som jag skall strukturera samtidigt som jag skall sälja för att kanske kunna få jobb i december oja jag måste andas ox...
...Så in i bänken runt även om det inte är mitt probleema.
Att veta hur man adresserar problem är inte lika med att hitta rätt adress hela tiden.
Oftast står jag där med klumpen i halsen och magen i olag. Ja den djävla magen har börjat att strejka igen, den vill inte vara med mig alls.
Även om jag faktiskt känner att det börjar bli lättare att kasta av sig skiten så gör det fan så ont när den träffar.
Det blir inte så mycket skriv som jag skulle vilja och jag ligger fortfarande på minus.
En bra sak dock är att att jag kommit igång med att träna lite Commedia del´arte. OOOOiiiii vad det är kul!
Det finns ljus i denna tunnlen nu. Det leder mig lättare frammåt, tempo 2, böjda ben, könet styr, alternativt; tempo 10, svanka, fram med bröstet bak med rumpan magen styr, gärna lite frivolter och glöm inte, i bägge fallen; titta med nääsan...
ciao belli
fredag, oktober 3
Att vara som en gås
i regn...
Och låta vissa saker bara rinna av...
Inte lätt, när man känner sig som en oljeskadad sjöfågel som har svårt att hålla värmen och hålla sig flytande åssåvidare åssovidare.
Det är lite fint att man ändå börjar så smått få ordning på fjädedräkten och att det en bit mer än näbben som håller sig över ytan.
Därför skall jag inte mer än kommentera att jag just nu tycker att min chef beter sig som en stövel. För det är hans problem inte mitt. Antar att han är stressad över sitt företag, det hade jag oxå varit om jag hade varit så rörig som han är.
Får la förlåta honom för det då, får bara inte låta det påverka mig. För även om mitt jobb e beroende av att det skall flyta in flis, så kan jag inte göra mer än det jag gör med den tid jag har och framförallt inte med den lön jag har. Det är inte mitt företag och inte mitt liv.
Denna inställning är inte mitt sätt att smita ansvar, det är mitt sätt att behålla fokus på vad som är viktigt och få ork att driva och göra mitt bästa.
ohh det känns redan bättre hehe... Ja nu jobbar jag med detta och det blir nog bra till slut.
kram i rymden
Och låta vissa saker bara rinna av...
Inte lätt, när man känner sig som en oljeskadad sjöfågel som har svårt att hålla värmen och hålla sig flytande åssåvidare åssovidare.
Det är lite fint att man ändå börjar så smått få ordning på fjädedräkten och att det en bit mer än näbben som håller sig över ytan.
Därför skall jag inte mer än kommentera att jag just nu tycker att min chef beter sig som en stövel. För det är hans problem inte mitt. Antar att han är stressad över sitt företag, det hade jag oxå varit om jag hade varit så rörig som han är.
Får la förlåta honom för det då, får bara inte låta det påverka mig. För även om mitt jobb e beroende av att det skall flyta in flis, så kan jag inte göra mer än det jag gör med den tid jag har och framförallt inte med den lön jag har. Det är inte mitt företag och inte mitt liv.
Denna inställning är inte mitt sätt att smita ansvar, det är mitt sätt att behålla fokus på vad som är viktigt och få ork att driva och göra mitt bästa.
ohh det känns redan bättre hehe... Ja nu jobbar jag med detta och det blir nog bra till slut.
kram i rymden
fredag, september 26
En månads ingenting
i hjärnan men en massa att göra.
Det funkar för jag vet att jag är på väg åt rätt håll. De dagar jag inte ens orkar klaga är något färre. Gråtklumpen i halsen är lite lättare att svälja.
Jag har till och med nästan varit pigg. Nu är det focus som gäller och att kämpa mot tröttheten och frustrationen och sluta tänka "automatiska tankar" eller i alla fall lära mig att känna igen när jag tänker dem. Ibland ser jag ljuset och då blir det bättre en stund.
Försöka att hitta mig själv som jag tycker att jag varit och som jag tycker att jag trivs med, få vara lite glad utan att behöva deppa ihop efteråt för att det känns så tomt. Få tillbaka lite av min sociala kompetens och värdera den högre än "ytlighet och meningslöst pladder".
Jag vill inte känna mig stressad över att folk inte tycker att jag är tillräckligt intressant, eller jobbig att lyssna på. Jag vill våga att brodera ut mina åsikter och uttrycka erfarenheter, skita i dem som bara vill ha snabba svar och dem som bara vill göra på sitt sätt. Låt dem göra på sitt sätt då, det kommer säkert att funka ändå och tids nog kommer de att behöva någon annans erfarenhet och då får de väl fråga någon då istället och det gör de ju ibland...
Jag vill kunna lyfta blicken och focusera den på folk jag möter utan att vara nojig över om andra uppfattar det som flirtigt och utmanande.
Kort sagt jag vill tillbaka till den jag har varit, men som jag på något sätt lyckats trycka ned i skorna något så i i helvete, de senaste åren med en sån fart att det inte är klokt.
Tja, sån e de
ciao tutti
Det funkar för jag vet att jag är på väg åt rätt håll. De dagar jag inte ens orkar klaga är något färre. Gråtklumpen i halsen är lite lättare att svälja.
Jag har till och med nästan varit pigg. Nu är det focus som gäller och att kämpa mot tröttheten och frustrationen och sluta tänka "automatiska tankar" eller i alla fall lära mig att känna igen när jag tänker dem. Ibland ser jag ljuset och då blir det bättre en stund.
Försöka att hitta mig själv som jag tycker att jag varit och som jag tycker att jag trivs med, få vara lite glad utan att behöva deppa ihop efteråt för att det känns så tomt. Få tillbaka lite av min sociala kompetens och värdera den högre än "ytlighet och meningslöst pladder".
Jag vill inte känna mig stressad över att folk inte tycker att jag är tillräckligt intressant, eller jobbig att lyssna på. Jag vill våga att brodera ut mina åsikter och uttrycka erfarenheter, skita i dem som bara vill ha snabba svar och dem som bara vill göra på sitt sätt. Låt dem göra på sitt sätt då, det kommer säkert att funka ändå och tids nog kommer de att behöva någon annans erfarenhet och då får de väl fråga någon då istället och det gör de ju ibland...
Jag vill kunna lyfta blicken och focusera den på folk jag möter utan att vara nojig över om andra uppfattar det som flirtigt och utmanande.
Kort sagt jag vill tillbaka till den jag har varit, men som jag på något sätt lyckats trycka ned i skorna något så i i helvete, de senaste åren med en sån fart att det inte är klokt.
Tja, sån e de
ciao tutti
onsdag, september 3
Vad hände nu
när hjärnan inte var kopplad?
Alla säger att anställa någon som producen skall ses som en investering utom jag. Alla tycker att det är en bra ide, utom jag.
Men jag orkar inte säga något för alla verkar vara överens och jag "får inte tänka så"; att pengarna försvinner från vårt konto.
De pengar som vi skall arrangera impromästerskap med, improvision song contest för, fixa scenografier och annat, kunna gå förlust med på våra after worker. "Man kan inte lägga på hur mycket som helst på jobben för att få in pengar" försöker jag. Men jag "får inte tänka så". Så vipps sitter jag där som den som skall räkna på om föreningen skall anställa en producent eller inte.
En sådan Chans, tänker ni, att en gång för alla visa att det inte kommer att funka HaHa!
Men jag tror inte det. Min chans blir iså fall att räkna och visa ordentligt hur pengarna rullar iväg, för jag tror inte det kommer att funka om vi inte offrar mycket av det vi har. Men vem fan vill lyssna när jag förklarar och ta det för det det är?
Ja, jag är en neggo och jag tror inte heller att någon kommer att ta jobbet... Fast där kan jag ha fel förstås, om producenten är driven så och ser det som en möjlighet att tjäna pengar (inte storkovan så naiv är ingen teaterproducent) så kanske de kan ta chansen att hoppa på improtåget... Den som blir tillfrågad är nog bra, om vi bara har råd, just det jag fick inte tänka så.
Jag vet inte inte alls. Bara att jag har ingen lust att räkna på det där, för jag är så in i helvete trött. Så djävla trött just nu och så in i helvete less. Och jag känner mig som ett djävla ålderdomligt bakåtstävande pucko och det gör mig arg och ledsen.
Men jag kommer att göra det, räkna på skiten menar jag. Fast fan vet när jag orkar det. Någon annan kan säkert räkna på det och få det till att funka, utan att ta upp allt negativa, för det är ju inte rätt att vara negativ, menar man ju. Så där kan jag sitta med mina invändningar om det ena eller det tredje.
Fan, min chef utryckte sin tvekan, så sent som i förmiddags faktiskt, över om skådisarna verkligen förstod hur mycket det faktiskt kostade att ha en anställd i företaget, jag fattade precis vad han menade, jag tror inte den fattar det som inte sköter ekonomin själv. Visst ge bort 25% till en producent som aktivt säljer. Men 25% på vad? Ahgraffah!
Jag kan inte göra mig själv förståd som försoffad gammal djävla morsa som inte har något annat än den djävla teatern att tillgå i mitt djävla liv.
Alla ni som läser och känner er träffade, jag tycker om er men jag är så in i helvete djävla trött och känner mig så in ihelvetes djävla ensam i gruppen. Och här är det så att jag väller över när jag behöver.
Jag håller för mycket tyst för ingen djävel orkar lyssna ens när jag, snällt och glatt, försöker att förklara något, för tydligen gör jag det på fel djävla sätt så det blir jobbigt att lyssna på. Fan vad ledsen jag blir för sånt. Skit i helvete!
Nu är jag som hon i radio som börjar lugnt och slutar hysteriskt. Hon e fin den damen, hon har hela min sympati. Ja, vad var det som hände?
Slut i rutan helt enkelt tills vidare från en less och ledsen Saris
Alla säger att anställa någon som producen skall ses som en investering utom jag. Alla tycker att det är en bra ide, utom jag.
Men jag orkar inte säga något för alla verkar vara överens och jag "får inte tänka så"; att pengarna försvinner från vårt konto.
De pengar som vi skall arrangera impromästerskap med, improvision song contest för, fixa scenografier och annat, kunna gå förlust med på våra after worker. "Man kan inte lägga på hur mycket som helst på jobben för att få in pengar" försöker jag. Men jag "får inte tänka så". Så vipps sitter jag där som den som skall räkna på om föreningen skall anställa en producent eller inte.
En sådan Chans, tänker ni, att en gång för alla visa att det inte kommer att funka HaHa!
Men jag tror inte det. Min chans blir iså fall att räkna och visa ordentligt hur pengarna rullar iväg, för jag tror inte det kommer att funka om vi inte offrar mycket av det vi har. Men vem fan vill lyssna när jag förklarar och ta det för det det är?
Ja, jag är en neggo och jag tror inte heller att någon kommer att ta jobbet... Fast där kan jag ha fel förstås, om producenten är driven så och ser det som en möjlighet att tjäna pengar (inte storkovan så naiv är ingen teaterproducent) så kanske de kan ta chansen att hoppa på improtåget... Den som blir tillfrågad är nog bra, om vi bara har råd, just det jag fick inte tänka så.
Jag vet inte inte alls. Bara att jag har ingen lust att räkna på det där, för jag är så in i helvete trött. Så djävla trött just nu och så in i helvete less. Och jag känner mig som ett djävla ålderdomligt bakåtstävande pucko och det gör mig arg och ledsen.
Men jag kommer att göra det, räkna på skiten menar jag. Fast fan vet när jag orkar det. Någon annan kan säkert räkna på det och få det till att funka, utan att ta upp allt negativa, för det är ju inte rätt att vara negativ, menar man ju. Så där kan jag sitta med mina invändningar om det ena eller det tredje.
Fan, min chef utryckte sin tvekan, så sent som i förmiddags faktiskt, över om skådisarna verkligen förstod hur mycket det faktiskt kostade att ha en anställd i företaget, jag fattade precis vad han menade, jag tror inte den fattar det som inte sköter ekonomin själv. Visst ge bort 25% till en producent som aktivt säljer. Men 25% på vad? Ahgraffah!
Jag kan inte göra mig själv förståd som försoffad gammal djävla morsa som inte har något annat än den djävla teatern att tillgå i mitt djävla liv.
Alla ni som läser och känner er träffade, jag tycker om er men jag är så in i helvete djävla trött och känner mig så in ihelvetes djävla ensam i gruppen. Och här är det så att jag väller över när jag behöver.
Jag håller för mycket tyst för ingen djävel orkar lyssna ens när jag, snällt och glatt, försöker att förklara något, för tydligen gör jag det på fel djävla sätt så det blir jobbigt att lyssna på. Fan vad ledsen jag blir för sånt. Skit i helvete!
Nu är jag som hon i radio som börjar lugnt och slutar hysteriskt. Hon e fin den damen, hon har hela min sympati. Ja, vad var det som hände?
Slut i rutan helt enkelt tills vidare från en less och ledsen Saris
torsdag, augusti 28
Ännu en snabbdag,
som en tvål i badkar, omöjlig att fånga.
Trodde inte klockan var så mycket, oj och jag som inte hann, och nu skall jag bara....
Även om jag precis tryckte på pausknappen och loggade in här för att skrik jag menar skriva av mig lite, så rinner helt plötsligt tiden iväg utan att jag har koll på vad som händer.
Såg för inte så länge sedan ett programm om huruvida folk blev borförda av aliens eller inte, och i det programmet nämnde alla som trodde sig ha blivitbortförda att det just är känslan av att ha "förlorat tid" som får dem att vara så säkra på att de blivit just bortförda. Precis som att någon liksom stulit den medvetna tiden. (Arkiv x varning)
Jag har isf i många år blivit bortförd då och då kan jag säga. Om man nu bara skall ta ovanstående som bevis. Varje morgon är det precis som att jag gick upp och helt plötsligt skall jag "redan gå". Varje dag är sådan...
(Sedan sa de något om att man liksom blir stel precis innan man skall somna och är vid medvetande utan att kunna röra sig medans någon iaktar eller ibland också utsätter en för en massa otrevliheter.
Det har jag också upplevt. Hm... Ja det var ju inte det jag skulle avhandla här och nu,men en annan gång kanske)
För att återgå till tråden och tiden. Frustrerande att veta att man måste fånga dagen för att kunna göra allt det där man liksom vill med sitt liv etc. Många gånger känns det som att den tiden inte riktigt finns att fånga. Skall man börja jaga före eller efter jobbet? Vart lägger man sedan tiden man fångat? Det mesta tar ju sån tid att göra så man skulle behöva en tidsbank därman kunde ta ut extra tid. Som man ju iofs är tvungen att betala tillbaka. Eller?
Jag har nog förut funderat på detta och jag är ju helt klart inte ensam, men svar går nog aldrig att få. Inga konkreta svar i alla fall. Mer filosofiska då. Filosofi kanske man skulle läsa lite mer.
I alla fall nu får jag trycka av pausen, hej...
Trodde inte klockan var så mycket, oj och jag som inte hann, och nu skall jag bara....
Även om jag precis tryckte på pausknappen och loggade in här för att skrik jag menar skriva av mig lite, så rinner helt plötsligt tiden iväg utan att jag har koll på vad som händer.
Såg för inte så länge sedan ett programm om huruvida folk blev borförda av aliens eller inte, och i det programmet nämnde alla som trodde sig ha blivitbortförda att det just är känslan av att ha "förlorat tid" som får dem att vara så säkra på att de blivit just bortförda. Precis som att någon liksom stulit den medvetna tiden. (Arkiv x varning)
Jag har isf i många år blivit bortförd då och då kan jag säga. Om man nu bara skall ta ovanstående som bevis. Varje morgon är det precis som att jag gick upp och helt plötsligt skall jag "redan gå". Varje dag är sådan...
(Sedan sa de något om att man liksom blir stel precis innan man skall somna och är vid medvetande utan att kunna röra sig medans någon iaktar eller ibland också utsätter en för en massa otrevliheter.
Det har jag också upplevt. Hm... Ja det var ju inte det jag skulle avhandla här och nu,men en annan gång kanske)
För att återgå till tråden och tiden. Frustrerande att veta att man måste fånga dagen för att kunna göra allt det där man liksom vill med sitt liv etc. Många gånger känns det som att den tiden inte riktigt finns att fånga. Skall man börja jaga före eller efter jobbet? Vart lägger man sedan tiden man fångat? Det mesta tar ju sån tid att göra så man skulle behöva en tidsbank därman kunde ta ut extra tid. Som man ju iofs är tvungen att betala tillbaka. Eller?
Jag har nog förut funderat på detta och jag är ju helt klart inte ensam, men svar går nog aldrig att få. Inga konkreta svar i alla fall. Mer filosofiska då. Filosofi kanske man skulle läsa lite mer.
I alla fall nu får jag trycka av pausen, hej...
måndag, augusti 18
Ofrivilligt bloggstopp
när man behöver den som mest.
Jag har pratat med min psykolog (hahaha nu har jag en sån fin som jag pratar med, hon e jätte gullig) om hur lurad jag känner mig av allt hela tiden. Ja, inte lurad kanske men blåst, snuvad.
Lite som Alanis Morrisette uttryckte det i låten med refrengen "it´s like rain, on your wedding day, a free ride when you alredy paid"...etc
För det är så. Just nu skulle jag verkligen behöva sitta och skriva hur länge som helst men nu orkar jag inte eller har inte tid liksom.
Hon skall i alla fall hjälpa mig att sortera mitt liv. Mina mål och vägar. Det känns bra.
Jag är uppe i någon form av cynisk sjävlfas igen, som tar fram min svarta humor och får mig att ta mig själv på för lite allvar.
Jag kan lätt skämta bort mina egna problem och reducera dem, vilket egentligen inte är så himla givande i längden, eftersom att förminska sig själv aldrig leder till något bra.
Lika lite som att blåsa upp sig själv och slå sig för bröstet och hävda sin förmåga att klara allt själv gör...
Det var förövrigt en av anledningarna till varför jag började skriva här, för att få ner det jag verkligen kännde utan att cencurera mig själv genom min cyniska sida.
Jag ville ge mig själv ett forum i vilket jag kunde vara patetisk och klaga och grina och (inte tycka synd om, utan-)faktiskt (!)få tycka att jag är orättvist behandlad av livet ibland, utan att för det bli ställd till svars för det. Mer än i lite kommentarer etc som ju inte är många, men goda när de kommer...
Jag har en otrolig självinsikt gällande vissa saker, men inte annat. Mina problem, tex. Jag vet att det finns de som har det värre. Men här skiter jag i det för detta är min sida. folk som inte står ut med navelskåderi i viss mån får läsa en anna blogg.
Jag mår skit. Ibland mår jag bättre. Och ibland undrar jag om jag inte har gått in i en sån där löjlig spiral av självförebråelse; dåligmänniskabordeinte -jaggörnogsåatt jagsjälvmårdåligtsåslutameddet- dindåligamänniskanugördudetiallafall... liksom.
En del av er fattar den där grejen andra inte och tänker att "hon vill må dåligt för att vara märkvärdig". Jaha, tyck det då. Och, isåfall: Skit du i det och gå och stoppa huvudet i armhålan.
Och nu, som sagt har jag en tendens att förminska mina problem och så får jag tryck i huvudet och känner det som att jag håller på att svimma av. Sån tur att det bara är psykiskt så att jag inte behöver ringa ambulans eller sjukvårdsupplysningen för att få svar på varför min panna håller på att ramla ner mot marken hela tiden.
Nej nu svamlar jag och har aldeles för lite tid att förklara hur jag menar. Men jag är inte helt nöjd med jobbet. Jag känner mig lurad på det underbara i att ha ett brödjobb som jag kan, men inte vill ha, men som e nödvändigt för att vi har inte så mycket pengar så att det känns helt rätt att vara utan det lilla extra.
äsch fglä piss
och kram till dem som läser...
Jag har pratat med min psykolog (hahaha nu har jag en sån fin som jag pratar med, hon e jätte gullig) om hur lurad jag känner mig av allt hela tiden. Ja, inte lurad kanske men blåst, snuvad.
Lite som Alanis Morrisette uttryckte det i låten med refrengen "it´s like rain, on your wedding day, a free ride when you alredy paid"...etc
För det är så. Just nu skulle jag verkligen behöva sitta och skriva hur länge som helst men nu orkar jag inte eller har inte tid liksom.
Hon skall i alla fall hjälpa mig att sortera mitt liv. Mina mål och vägar. Det känns bra.
Jag är uppe i någon form av cynisk sjävlfas igen, som tar fram min svarta humor och får mig att ta mig själv på för lite allvar.
Jag kan lätt skämta bort mina egna problem och reducera dem, vilket egentligen inte är så himla givande i längden, eftersom att förminska sig själv aldrig leder till något bra.
Lika lite som att blåsa upp sig själv och slå sig för bröstet och hävda sin förmåga att klara allt själv gör...
Det var förövrigt en av anledningarna till varför jag började skriva här, för att få ner det jag verkligen kännde utan att cencurera mig själv genom min cyniska sida.
Jag ville ge mig själv ett forum i vilket jag kunde vara patetisk och klaga och grina och (inte tycka synd om, utan-)faktiskt (!)få tycka att jag är orättvist behandlad av livet ibland, utan att för det bli ställd till svars för det. Mer än i lite kommentarer etc som ju inte är många, men goda när de kommer...
Jag har en otrolig självinsikt gällande vissa saker, men inte annat. Mina problem, tex. Jag vet att det finns de som har det värre. Men här skiter jag i det för detta är min sida. folk som inte står ut med navelskåderi i viss mån får läsa en anna blogg.
Jag mår skit. Ibland mår jag bättre. Och ibland undrar jag om jag inte har gått in i en sån där löjlig spiral av självförebråelse; dåligmänniskabordeinte -jaggörnogsåatt jagsjälvmårdåligtsåslutameddet- dindåligamänniskanugördudetiallafall... liksom.
En del av er fattar den där grejen andra inte och tänker att "hon vill må dåligt för att vara märkvärdig". Jaha, tyck det då. Och, isåfall: Skit du i det och gå och stoppa huvudet i armhålan.
Och nu, som sagt har jag en tendens att förminska mina problem och så får jag tryck i huvudet och känner det som att jag håller på att svimma av. Sån tur att det bara är psykiskt så att jag inte behöver ringa ambulans eller sjukvårdsupplysningen för att få svar på varför min panna håller på att ramla ner mot marken hela tiden.
Nej nu svamlar jag och har aldeles för lite tid att förklara hur jag menar. Men jag är inte helt nöjd med jobbet. Jag känner mig lurad på det underbara i att ha ett brödjobb som jag kan, men inte vill ha, men som e nödvändigt för att vi har inte så mycket pengar så att det känns helt rätt att vara utan det lilla extra.
äsch fglä piss
och kram till dem som läser...
måndag, juli 28
Ute och blogga
men är man vanligtvis inne så kan det vara skönt.
När man har varit på ett irriterande jobb hela dagen och svettats, inte för att man jobbat fysiskt utan för att det är varm inne, så är det skönt att kunna sitta ute tills solen går ned.
Jag åker tåg till jobbet nu på sommaren, och det tar ca 1 och en halv timme. Jag har med mig bok att läsa. Underbart. Så länge man kan läsa är det kanon att åka kollektivt. Jag har lyckats att äntligen börja läsa "Vampyrböckerna" av Anne Rice. Ha ha, apropå att vara ute menar jag. Jag har alla utom bok nr tre och har aldrig förr läst dem.
De är ju typiska nittiotalsböcker skulle jag vilja säga. Fast samtidigt kanske de inte är det. De är otroligt underhållande att läsa. Bra? Jo jag skulle nog vilja säga att det jag hitills läst (första delen och knappt hälften av andra) är bra. Jag tillhör dem som gillade Dracula när den kom, med vad han nu heter som är så himla bra (skurk i femte elementet, god polis i nya batmanfilmerna) som Dracula och han, Keanu Reeves (ooh mister stoneface hö hö) och Winona Rhyder (?) som Mina och mr Van Helsing. Orginalboken är riktigt bra och filmversionsboken var okej, med alla kärlekshistorier. Har alltid facinerats av dessa varelser Vampyrer. Brr, läskighet och skräckblandad förtjusning...
Jag har dock missat ganska många vampyrfilmer och sånt och jag har inte vampyrlajvat. Kanske jag är lite för gammal för det nu. Kanske hehehe, jag har ju kompisar som vampyrlajvar, kanske skall fråga om man får hänga på.
I alla fall så händer det så in i vassen med grejer men jag hinner inte reflektera och det lider jag lite av. Idag var jag och badade i en av mina "barndomssjöar" efter jobbet. Trodde jag skulle få vara själv lite. Icke, man skall väl vara glad åt att fler är ute i skogen och har kul, men idag ville jag vara lite själv. Ja ja en annan dag kanske.
Det var himmelskt att ta sig ett dopp i all fall. Jag vill skriva om hur vackert det är i skogen, hur gott allt luktar, hur sjöns lena vatten befriar kroppen från dagens svett, men det blir bara flams och trams.
Insåg lite för sent att jag måste betala räkningar och nu är jag lite för trött. Det är fortfarande varmt ute och jag sitter på verandan och skriver. Det är så att jag har en massa lyxproblem, och just nu har jag inte lust att kommentera dem, fastän jag behöver gnälla lite.
I morgon skall jag bära rekvisita och kulisser hela förmiddagen. Ombord på en båt och sedan av en båt och upp på scen. Då har man åtminstonde svettats av "rätt anledning"
Nu har jag snurrat färdigt för denna gång och hoppas att jag kan få ihop något lite bättre en anna gång. Kanske om Vampyrer, eller om skogen och sjön. Förmodligen mest om diverse ilandsprobleeem.
kram i alla fall
När man har varit på ett irriterande jobb hela dagen och svettats, inte för att man jobbat fysiskt utan för att det är varm inne, så är det skönt att kunna sitta ute tills solen går ned.
Jag åker tåg till jobbet nu på sommaren, och det tar ca 1 och en halv timme. Jag har med mig bok att läsa. Underbart. Så länge man kan läsa är det kanon att åka kollektivt. Jag har lyckats att äntligen börja läsa "Vampyrböckerna" av Anne Rice. Ha ha, apropå att vara ute menar jag. Jag har alla utom bok nr tre och har aldrig förr läst dem.
De är ju typiska nittiotalsböcker skulle jag vilja säga. Fast samtidigt kanske de inte är det. De är otroligt underhållande att läsa. Bra? Jo jag skulle nog vilja säga att det jag hitills läst (första delen och knappt hälften av andra) är bra. Jag tillhör dem som gillade Dracula när den kom, med vad han nu heter som är så himla bra (skurk i femte elementet, god polis i nya batmanfilmerna) som Dracula och han, Keanu Reeves (ooh mister stoneface hö hö) och Winona Rhyder (?) som Mina och mr Van Helsing. Orginalboken är riktigt bra och filmversionsboken var okej, med alla kärlekshistorier. Har alltid facinerats av dessa varelser Vampyrer. Brr, läskighet och skräckblandad förtjusning...
Jag har dock missat ganska många vampyrfilmer och sånt och jag har inte vampyrlajvat. Kanske jag är lite för gammal för det nu. Kanske hehehe, jag har ju kompisar som vampyrlajvar, kanske skall fråga om man får hänga på.
I alla fall så händer det så in i vassen med grejer men jag hinner inte reflektera och det lider jag lite av. Idag var jag och badade i en av mina "barndomssjöar" efter jobbet. Trodde jag skulle få vara själv lite. Icke, man skall väl vara glad åt att fler är ute i skogen och har kul, men idag ville jag vara lite själv. Ja ja en annan dag kanske.
Det var himmelskt att ta sig ett dopp i all fall. Jag vill skriva om hur vackert det är i skogen, hur gott allt luktar, hur sjöns lena vatten befriar kroppen från dagens svett, men det blir bara flams och trams.
Insåg lite för sent att jag måste betala räkningar och nu är jag lite för trött. Det är fortfarande varmt ute och jag sitter på verandan och skriver. Det är så att jag har en massa lyxproblem, och just nu har jag inte lust att kommentera dem, fastän jag behöver gnälla lite.
I morgon skall jag bära rekvisita och kulisser hela förmiddagen. Ombord på en båt och sedan av en båt och upp på scen. Då har man åtminstonde svettats av "rätt anledning"
Nu har jag snurrat färdigt för denna gång och hoppas att jag kan få ihop något lite bättre en anna gång. Kanske om Vampyrer, eller om skogen och sjön. Förmodligen mest om diverse ilandsprobleeem.
kram i alla fall
onsdag, juli 9
När honungen är slut
och vardagen blir definitiv...
Har i flera dagar sedan jag kom hem från Kastaria haft en kruka honung med diverse bös från skogen i. Den (honungen alltså) har jag haft i teet varje morgon och känt lite att den verkat som en avvänjningskur från lajvet liksom. Nu är den slut. Honungen alltså. Och avvänjningen är sålunda över!
Det har gått fortare att komma hem än jag trodde. Kan ha att göra med att jag kastats ut i diverse brådskande och knepiga jobbsituationer. Tröttheten har inte gettt med sig och det beror nog på samma sak.
Så vad kan man säga då? Om lajvet, ja, jag kan inte berätta alla historier, men jag kan berätta att jag har träffat vättar och jag har sett troll. Jag har varit rädd för inkvisitionen och för att åka in i byfinkan. Jag har skrattat så jag nästan kvävdes. Jag har sjungit hymner över land långt borta och andra roliga visor. Jag har upplevt stämningsmagi och trolleri, jag har gråtit och jag har varit arg, somnat i läckande vindskydd. Frusit lite, varit varm och torr om fötterna hela tiden, jag har varit full utan att ha druckit alkohol, jag har spått folk, serverat cider, diskat, gjort upp eld med både gott och mindre gott resultat, huggit mig lite i fingret, jag har lagat mat jag har varit med och gruppbiktat mig, fast i ärlighetens namn så höll jag mina synder för mig själv och gjorde egen bot genom bad i heligt vatten, iskallt men så underbart härligt, och så slutligen vill jag en en gång understryka att jag har skrattat så jag nästan kvävts.
Ja bättre saga kan man nog kanske hitta men för mig var den otroligt bra.
Denna saga är ju inte slut heller vilket är roligt. Man kan välja att fortsätta den en annan gång. Om rätt personer är med och berättar den vill jag absolut vara med igen!
Har i flera dagar sedan jag kom hem från Kastaria haft en kruka honung med diverse bös från skogen i. Den (honungen alltså) har jag haft i teet varje morgon och känt lite att den verkat som en avvänjningskur från lajvet liksom. Nu är den slut. Honungen alltså. Och avvänjningen är sålunda över!
Det har gått fortare att komma hem än jag trodde. Kan ha att göra med att jag kastats ut i diverse brådskande och knepiga jobbsituationer. Tröttheten har inte gettt med sig och det beror nog på samma sak.
Så vad kan man säga då? Om lajvet, ja, jag kan inte berätta alla historier, men jag kan berätta att jag har träffat vättar och jag har sett troll. Jag har varit rädd för inkvisitionen och för att åka in i byfinkan. Jag har skrattat så jag nästan kvävdes. Jag har sjungit hymner över land långt borta och andra roliga visor. Jag har upplevt stämningsmagi och trolleri, jag har gråtit och jag har varit arg, somnat i läckande vindskydd. Frusit lite, varit varm och torr om fötterna hela tiden, jag har varit full utan att ha druckit alkohol, jag har spått folk, serverat cider, diskat, gjort upp eld med både gott och mindre gott resultat, huggit mig lite i fingret, jag har lagat mat jag har varit med och gruppbiktat mig, fast i ärlighetens namn så höll jag mina synder för mig själv och gjorde egen bot genom bad i heligt vatten, iskallt men så underbart härligt, och så slutligen vill jag en en gång understryka att jag har skrattat så jag nästan kvävts.
Ja bättre saga kan man nog kanske hitta men för mig var den otroligt bra.
Denna saga är ju inte slut heller vilket är roligt. Man kan välja att fortsätta den en annan gång. Om rätt personer är med och berättar den vill jag absolut vara med igen!
tisdag, juli 1
Tillbaka till verkligheten
och tröttheten som kom tillbaka så fort, men...
Det har varit så in i helvete roligt och så otroligt energigivande. Jag kan inte just nu skriva om det för jag har inte riktigt den tid jag behöver men jag skall återkomma om detta när jag får mer tid.
Välkommen till ett land där träd som xxxxx xxxxxxx himelen, och blygden e din bästa vän och behagen hänger fritt...
Den blir svår att få ur huvudet kan jag säga.
kram
Det har varit så in i helvete roligt och så otroligt energigivande. Jag kan inte just nu skriva om det för jag har inte riktigt den tid jag behöver men jag skall återkomma om detta när jag får mer tid.
Välkommen till ett land där träd som xxxxx xxxxxxx himelen, och blygden e din bästa vän och behagen hänger fritt...
Den blir svår att få ur huvudet kan jag säga.
kram
måndag, juni 23
Nu bär det iväg
och ingen återvändo finnes...
Kastaria och lajv nu väntar friluftslivet i värmlandsskogarna.
jag återkommer med rapport när jag hämtat mig *pust*
Kram och ha det gött
Kastaria och lajv nu väntar friluftslivet i värmlandsskogarna.
jag återkommer med rapport när jag hämtat mig *pust*
Kram och ha det gött
tisdag, juni 10
Mitt sommarlov?
så jätte skönt mitt sommarlov skall bli... hahaha!
Jag har för första gången på väldigt länge inte ledigt i längre sjok med familj någon gång under sommaren. Det känns inte bra. Men det är inget jobbigt "inte bra", utan bara tråk-tråk-inte-bra liksom.
Fem dagar har jag, och då skall jag åka till Kastaria, för det var ett vilkor för att jag skulle börja så snabbt som jag gjorde.
Nåväl, det kommer bara att vara astrist och sedan kanske jag någon annan gång kan vara lite mer ledig. Det finns fortfarande andra saker som är jobbigare. Men jag orkar inte, som jag sagt tidigare, ens bry mig.
Nu har jag i alla fall fått en tid hos psykologen. I början på augusti, så jag hinner nog bli etter mer trött och jobbig innan besöket där.
Dessutom har jag badat i havet, det är mer än vad jag gjorde förra året. Det var så himla gött! Visst finns det fiina saker som gör det hela lättare på sommaren i alla fall, det går inte att komma ifrån.
kramen
Jag har för första gången på väldigt länge inte ledigt i längre sjok med familj någon gång under sommaren. Det känns inte bra. Men det är inget jobbigt "inte bra", utan bara tråk-tråk-inte-bra liksom.
Fem dagar har jag, och då skall jag åka till Kastaria, för det var ett vilkor för att jag skulle börja så snabbt som jag gjorde.
Nåväl, det kommer bara att vara astrist och sedan kanske jag någon annan gång kan vara lite mer ledig. Det finns fortfarande andra saker som är jobbigare. Men jag orkar inte, som jag sagt tidigare, ens bry mig.
Nu har jag i alla fall fått en tid hos psykologen. I början på augusti, så jag hinner nog bli etter mer trött och jobbig innan besöket där.
Dessutom har jag badat i havet, det är mer än vad jag gjorde förra året. Det var så himla gött! Visst finns det fiina saker som gör det hela lättare på sommaren i alla fall, det går inte att komma ifrån.
kramen
måndag, juni 2
...och så är det ju underbart väder.
Om man inte är bonde, för då vill man ju ha lite regn ju...
Är det så det skall vara. Är det så vi vill ha det nu. På det vill jag svara:
Det e en perfekt och underbar dag, perfekt och oförstörbar...
I alla fall, har det varit en skön helg. Lagom loj. Det e tur att det finns skugga så man slipper bli röd.
Men vad jag egentligen vill säga är att jag blir rädd av att förväntas kunna saker jag aldrig sagt att jag kan. Jag kan bokföring. I bok, med papper och penna, och jag är i princip helt självlärd. Någor annat har jag aldrig sagt att jag kan eller är...
Att lära sig ett bokföringsprogram när man egentligen bara kan debet och kredet är ingen höjdare. Speciellt som alla övningsexempel verkar gälla speditionsfirmor med en massa mark och maskiner och skit. Inget som är i närheten av att kunna översättas till rekvisita, pr, manus, etc.
Nu har jag lagt upp en, för oss adekvat, kontoplan, och samtidigt känns det som att det är en massa grejor som skall in som jag missar, ack det och det, förlupna saker hit och dit, eller var det upplupna, äsch va fan, jag fattar ingenting! Är rekvisita en tillgång eller en kostnad. Är moms inkomst eller tillgång?
Hur jag skall få in verifikationerna för att det skall gå jämnt upp med debet och kredet sen, det är en hel vetenskap som jag får börja med en annan dag. Mitt största problem är nu; hur skall jag göra för att få ut min lön?
Jag blir lessen och deppig när jag inte kan det jag förväntas kunna...
Då hjälper vädret föga!
Är det så det skall vara. Är det så vi vill ha det nu. På det vill jag svara:
Det e en perfekt och underbar dag, perfekt och oförstörbar...
I alla fall, har det varit en skön helg. Lagom loj. Det e tur att det finns skugga så man slipper bli röd.
Men vad jag egentligen vill säga är att jag blir rädd av att förväntas kunna saker jag aldrig sagt att jag kan. Jag kan bokföring. I bok, med papper och penna, och jag är i princip helt självlärd. Någor annat har jag aldrig sagt att jag kan eller är...
Att lära sig ett bokföringsprogram när man egentligen bara kan debet och kredet är ingen höjdare. Speciellt som alla övningsexempel verkar gälla speditionsfirmor med en massa mark och maskiner och skit. Inget som är i närheten av att kunna översättas till rekvisita, pr, manus, etc.
Nu har jag lagt upp en, för oss adekvat, kontoplan, och samtidigt känns det som att det är en massa grejor som skall in som jag missar, ack det och det, förlupna saker hit och dit, eller var det upplupna, äsch va fan, jag fattar ingenting! Är rekvisita en tillgång eller en kostnad. Är moms inkomst eller tillgång?
Hur jag skall få in verifikationerna för att det skall gå jämnt upp med debet och kredet sen, det är en hel vetenskap som jag får börja med en annan dag. Mitt största problem är nu; hur skall jag göra för att få ut min lön?
Jag blir lessen och deppig när jag inte kan det jag förväntas kunna...
Då hjälper vädret föga!
måndag, maj 26
meningenmedlivet
ellerinte?
När man har tid tar man den inte tillvara, när man inte har den saknar man den. visst är det en klycha...
Min just nu största fråga är; vart tog den lilla lilla mentala orken vägen? Jag är inte fysikst lika trött hela tiden, men mitt huvud börjar dega till sig. Kan inte förmulera mig lika bra i argument om saker jag inte gillar. Det känns skumt att inte orka gnälla ens. Frågan är om man skall se det som något positivt.
Antar att många skulle göra det. Folk som anser att man skall g fan i att gnälla om jag inte ligger under en traktor i ett lerigt dike. Inte ens då hälst, för det kunde ha varit värre, jag kunde ha legat under en traktor i ett dike någon stans i Afrika där det inte finns läkare innom en radie på 150km eller varit tvungen att ampuera benet med tänderna. Eller så kunde jag varit barnsoldat, eller svältoffer eller vad fan som helst annat.
Jag vet att jag har en djävla massa ilands problem, just nu är jag bara tröttarg, inte kreativt arg, för att jag har dem och för att jag får dåligt samvete som gnäller fastän jag har "allt".
gläääh
Men jag kanske hinner att spela lite rollspel på söndag. Det skall bli kul förstås. Så då får jag bara hoppas att jag inte måste jobba hela söndagen...
Håhå jaja sånt trams och gnäll hehe overanout
När man har tid tar man den inte tillvara, när man inte har den saknar man den. visst är det en klycha...
Min just nu största fråga är; vart tog den lilla lilla mentala orken vägen? Jag är inte fysikst lika trött hela tiden, men mitt huvud börjar dega till sig. Kan inte förmulera mig lika bra i argument om saker jag inte gillar. Det känns skumt att inte orka gnälla ens. Frågan är om man skall se det som något positivt.
Antar att många skulle göra det. Folk som anser att man skall g fan i att gnälla om jag inte ligger under en traktor i ett lerigt dike. Inte ens då hälst, för det kunde ha varit värre, jag kunde ha legat under en traktor i ett dike någon stans i Afrika där det inte finns läkare innom en radie på 150km eller varit tvungen att ampuera benet med tänderna. Eller så kunde jag varit barnsoldat, eller svältoffer eller vad fan som helst annat.
Jag vet att jag har en djävla massa ilands problem, just nu är jag bara tröttarg, inte kreativt arg, för att jag har dem och för att jag får dåligt samvete som gnäller fastän jag har "allt".
gläääh
Men jag kanske hinner att spela lite rollspel på söndag. Det skall bli kul förstås. Så då får jag bara hoppas att jag inte måste jobba hela söndagen...
Håhå jaja sånt trams och gnäll hehe overanout
måndag, maj 19
Snyft!
Hinner inte göra det jag är bra på.
gnäll gnäll gnäll.
hinner inte göra det jag vill och kan och är bra på. Jag jobbar, och saknar mitt andra jobb. Det jag inte fick betalt för.
hinner inte med mer
blä
gnäll gnäll gnäll.
hinner inte göra det jag vill och kan och är bra på. Jag jobbar, och saknar mitt andra jobb. Det jag inte fick betalt för.
hinner inte med mer
blä
fredag, maj 9
En djävla skit vecka
som inte var så farlig ändå...
Jag har fixat mycket av det jag skull fixa men, fan ockshå, vissa saker får jag börja om med. Bläääää.
I onsdags hade jag i särklass en av de kassaste dagarna på länge kan jag säga.
Men eftersom jag kommit så lång i min självpsykologbehandling (med hjälp av en del vänner och käresta) så ligger jag inte och vrider mig på golvet. Jag grämer mig heller inte lika mycket och jag känner mig inte lika stressad som jag skull gjort för ett år sedan.
Så braaaa
och nu är det helg och jag skall försöka att inte göra för mycket på den där hatten som jag blev tvungen att göra till på tisdag i alla fallllllll
Tjoho
Jag har fixat mycket av det jag skull fixa men, fan ockshå, vissa saker får jag börja om med. Bläääää.
I onsdags hade jag i särklass en av de kassaste dagarna på länge kan jag säga.
Men eftersom jag kommit så lång i min självpsykologbehandling (med hjälp av en del vänner och käresta) så ligger jag inte och vrider mig på golvet. Jag grämer mig heller inte lika mycket och jag känner mig inte lika stressad som jag skull gjort för ett år sedan.
Så braaaa
och nu är det helg och jag skall försöka att inte göra för mycket på den där hatten som jag blev tvungen att göra till på tisdag i alla fallllllll
Tjoho
måndag, maj 5
Måndags fix
utan chef...
När chefen är ute och jag inte har några nycklar, får jag se till att göra annat viktigt på måndagar. Hittils har jag varit en fixare av stora mått. Fortsätter att vara det ett tag till. Måndagar är bra till sånt. In till stan vid 10 när butikerna öppnar och sätt igång.
Idag skall jag fixa:
Två 1700 tals hattar, en peruk, spännen och stora skinplösar till två par 1700 tals skor, helst ett par gula långa strumpor (gärna två par), tyg till en Caroliner uniform, oj vad mycket det blev har jag pengar på kontot till allt detta? Öh nej, ja då får jag ta det viktigaste, vilket är det då, öh, dojorna måste fixas och hattarna och peruken, ja det får jag börja med...
Jag är bra på logistik, tur! Ibland är det dumt för man inte får tag i det man skall ha med en gång på rätt ställe, och då är schemat liksom paj. Då får man improvisera, oooh tur att jag är bra på det oxå hehe.
Det enda jag inte är bra på är att ta det lugnt. Eller rättare sagt, på att, efter att ha tagit det lugnt, inte få vrålnoja för att jag har så kort tid på mig att fixa allt med en gång, typ!
Det är så att jag känner mig lite stressad så att säga. Sen är det roligt också. Det är det och det kan man inte komma ifrån. Men att ha andan i halsen är inte bra för mig i längden. Det sliter.
Men just nu är det full fläng och fick just sms om att jag slipper fixa tyg för det har hon som skall sy själv fixat hurra!
Häpp!
När chefen är ute och jag inte har några nycklar, får jag se till att göra annat viktigt på måndagar. Hittils har jag varit en fixare av stora mått. Fortsätter att vara det ett tag till. Måndagar är bra till sånt. In till stan vid 10 när butikerna öppnar och sätt igång.
Idag skall jag fixa:
Två 1700 tals hattar, en peruk, spännen och stora skinplösar till två par 1700 tals skor, helst ett par gula långa strumpor (gärna två par), tyg till en Caroliner uniform, oj vad mycket det blev har jag pengar på kontot till allt detta? Öh nej, ja då får jag ta det viktigaste, vilket är det då, öh, dojorna måste fixas och hattarna och peruken, ja det får jag börja med...
Jag är bra på logistik, tur! Ibland är det dumt för man inte får tag i det man skall ha med en gång på rätt ställe, och då är schemat liksom paj. Då får man improvisera, oooh tur att jag är bra på det oxå hehe.
Det enda jag inte är bra på är att ta det lugnt. Eller rättare sagt, på att, efter att ha tagit det lugnt, inte få vrålnoja för att jag har så kort tid på mig att fixa allt med en gång, typ!
Det är så att jag känner mig lite stressad så att säga. Sen är det roligt också. Det är det och det kan man inte komma ifrån. Men att ha andan i halsen är inte bra för mig i längden. Det sliter.
Men just nu är det full fläng och fick just sms om att jag slipper fixa tyg för det har hon som skall sy själv fixat hurra!
Häpp!
måndag, april 21
Fantastiskt utan tv
Fast jag saknar csi...
Ganska skönt att boxen inte funkar, ganska skönt. Man kan göra annat då, kanske man skulle kasta ut tvn. Fast imorgon funkar nog boxen som den skall och då sitter man där som klistrad. Nej förrästen jag skall repa, men efteråt.
Vi hade inte tv långa perioder i min barndom. Av olika anledningar, men kontentan då var även den att; vad skönt att inte burken står där och mal. Faktiskt. Kanske att mina brorsor som är lite yngre hade en lite mer negativ inställning även i längden, men jag knorrade bara i början.
Nog fan finns det saker man kan göra utan tv.
Nu tillexempel, går jag och lägger mig för jag är trött...
gnatt
Ganska skönt att boxen inte funkar, ganska skönt. Man kan göra annat då, kanske man skulle kasta ut tvn. Fast imorgon funkar nog boxen som den skall och då sitter man där som klistrad. Nej förrästen jag skall repa, men efteråt.
Vi hade inte tv långa perioder i min barndom. Av olika anledningar, men kontentan då var även den att; vad skönt att inte burken står där och mal. Faktiskt. Kanske att mina brorsor som är lite yngre hade en lite mer negativ inställning även i längden, men jag knorrade bara i början.
Nog fan finns det saker man kan göra utan tv.
Nu tillexempel, går jag och lägger mig för jag är trött...
gnatt
tisdag, april 15
Ansvarsbetraktelse fortsättning
Del 2
-Ja, vi skaffar barn, vi har stora planer, vi fixar det, klart att vi gör!
Fem månader senare och en stor mage som sparkar och känns.
- Alltså helt ärligt, jag vet faktiskt inte om jag tycker att det är så himla roligt att hela tiden gå och se när du surar eller att åka och handla en massa skit som du skall svulla i dig. Alltså, kan du inte bara vara så där gullig som alla andra gravida är? Som sportar varje dag och fixar egna bäbis kläder och sånt. Jag är med en annan som håller på att skaffa barn nu och där är det inte så mycket tjafs liksom. Jag vill faktiskt ha en liten paus nu. För jag tror inte jag pallar. Vi får se sen, jag kommer tillbaka när jag mår bättre. Det här är min grej liksom, jag måste ta det lugnt!
"Jadu djävelberg! Det skulle se ut det, om man skulle lägga sig sjuk för varenda karldjävel som visar sig vara ett svin, skulle man inte få mycket annat gjort!" Replik från Nattbiträdet i "En uppstoppad hund" av Staffan Göte
Vad vill jag ha sagt med detta?
Självklart vill jag inte ha sagt att alla karlar e svin för det är inte den diskusionen jag är inne på utan på, huruvida man får ge upp sitt ansvar eller inte.
Den som tar fan i båten får ro den i land, sägs det. Som det ser ut nu vete fan om det inte är så att man istället låter båtdjäveln driva av sig själv och hoppar isjön och simmar iland. individuellt ansvar för ingen annan än dig själv. Inte ens chefer tar ju för fan individuellt ansvar nu förtiden, fastän en del får sjukt mycket betalt för att ta just ansvar.
Det Är Något Ruttet I Samhället idag.....
Svårt som fan, man får självklart skära ner på verksamhet, men varför ge upp? Jag e trött på att behöva välja mellan att antingen behöva ge upp allt, eller att fortsätta slita ut sig bara för att man inte får lov att kräva något av någon annan.
Jag blir arg och argare ju mer jag tänker på det. Måste lugna ner mig så jag inte skäller i onödan för det är symtomet och de så kallade botemedlen jag är arg på inte de/oss som gå på dem.
God dag! Och idag skall jag gå till mitt avlönade arbete och jobba som fan...
-Ja, vi skaffar barn, vi har stora planer, vi fixar det, klart att vi gör!
Fem månader senare och en stor mage som sparkar och känns.
- Alltså helt ärligt, jag vet faktiskt inte om jag tycker att det är så himla roligt att hela tiden gå och se när du surar eller att åka och handla en massa skit som du skall svulla i dig. Alltså, kan du inte bara vara så där gullig som alla andra gravida är? Som sportar varje dag och fixar egna bäbis kläder och sånt. Jag är med en annan som håller på att skaffa barn nu och där är det inte så mycket tjafs liksom. Jag vill faktiskt ha en liten paus nu. För jag tror inte jag pallar. Vi får se sen, jag kommer tillbaka när jag mår bättre. Det här är min grej liksom, jag måste ta det lugnt!
"Jadu djävelberg! Det skulle se ut det, om man skulle lägga sig sjuk för varenda karldjävel som visar sig vara ett svin, skulle man inte få mycket annat gjort!" Replik från Nattbiträdet i "En uppstoppad hund" av Staffan Göte
Vad vill jag ha sagt med detta?
Självklart vill jag inte ha sagt att alla karlar e svin för det är inte den diskusionen jag är inne på utan på, huruvida man får ge upp sitt ansvar eller inte.
Den som tar fan i båten får ro den i land, sägs det. Som det ser ut nu vete fan om det inte är så att man istället låter båtdjäveln driva av sig själv och hoppar isjön och simmar iland. individuellt ansvar för ingen annan än dig själv. Inte ens chefer tar ju för fan individuellt ansvar nu förtiden, fastän en del får sjukt mycket betalt för att ta just ansvar.
Det Är Något Ruttet I Samhället idag.....
Svårt som fan, man får självklart skära ner på verksamhet, men varför ge upp? Jag e trött på att behöva välja mellan att antingen behöva ge upp allt, eller att fortsätta slita ut sig bara för att man inte får lov att kräva något av någon annan.
Jag blir arg och argare ju mer jag tänker på det. Måste lugna ner mig så jag inte skäller i onödan för det är symtomet och de så kallade botemedlen jag är arg på inte de/oss som gå på dem.
God dag! Och idag skall jag gå till mitt avlönade arbete och jobba som fan...
måndag, april 14
En ansvarsbetraktelse
förmodligen del 1
Eftersom jag nu kommer att börja arbeta, en halvtid förvisso, men saker tar längre tid om man delar upp dem, så kommer jag att "släppa" en del av mina ansvar på teatern. För att jag inte skall slita ut mig helt enkelt. Jag har fått rådet (från flera håll) att bara behålla det roliga. Så uppkommer, helt osökt, frågan:
Men om alla bara gör det roliga i en förening, vem fan gör det tråkiga då?
Följdfrågorna är många och svaret "Någon annan" gills inte.
Erfarenheten säger att om man frågar: "Kan någon tänka sig att ta över det här ansvaret?" så rinner allt, om inte man själv tar tag i det - och det var ju det man ville slippa från början, ut i sanden liksom.
Ett svar är att; Jaha, men då kanske det är dags att lägga ner föreningen då, för om inte någon är beredd att ta ansvar så kan vi ju inte ha någon verksamhet. Det betyder att allt arbete vi hittills lagt ner är, typ, bort kastat! Men det är det bara att "släppa", man skall inte gråta över spilld mjölk!
Öh, men alla vill ju ha roligt och repa tillsammans och kunna göra bra föreställningar gå kurser och allt sånt, det måste vi väl klara?...Då är vi återigen inne på frågan:
Men om alla bara gör det roliga i en förening, vem fan gör det tråkiga då?
Kan jag verkligen säga "någon annan får göra det", även om det gäller att - för att må bra, måste jag ta mindre ansvar och bara göra det roliga? Kan jag verkligen kräva av andra att de i en förening som är frivillig att vara med i skall vara tvugna att ta ansvar?
Mitt svar är: nej, jag kan inte bara avsäga mig allt helt hur som helst. Och ja, jag tycker att jag kan kräva det av andra som jag jobbar med. Skall vi föreställa vara proffs, får vi fan agera profesionellt oxå, och ta mer individuellt ansvar för den föreningen vi alla uppenbarligen vill ha roligt i. Snacka går ju, men snacka så det går är en annan femma.
Hela detta djävla samhälle är så förbannat individ fixerat att man helt ärligt går på det med att "det är inte jag som skall ta det andra ansvaret, utan jag behöver bara ta ansvar för mig själv och se till att jag mår bra, så därför avsäger jag mig allt ansvar, så får någon annan göra det, och om inget händer så; - ja ja, shit happens..."
Vi lever i den förbannade liberalismens djävla tidevarv, vart tog "frihet under ansvar" vägen?
Nu är del 1 slut, jag har skiiiiit mycket att göra!
Eftersom jag nu kommer att börja arbeta, en halvtid förvisso, men saker tar längre tid om man delar upp dem, så kommer jag att "släppa" en del av mina ansvar på teatern. För att jag inte skall slita ut mig helt enkelt. Jag har fått rådet (från flera håll) att bara behålla det roliga. Så uppkommer, helt osökt, frågan:
Men om alla bara gör det roliga i en förening, vem fan gör det tråkiga då?
Följdfrågorna är många och svaret "Någon annan" gills inte.
Erfarenheten säger att om man frågar: "Kan någon tänka sig att ta över det här ansvaret?" så rinner allt, om inte man själv tar tag i det - och det var ju det man ville slippa från början, ut i sanden liksom.
Ett svar är att; Jaha, men då kanske det är dags att lägga ner föreningen då, för om inte någon är beredd att ta ansvar så kan vi ju inte ha någon verksamhet. Det betyder att allt arbete vi hittills lagt ner är, typ, bort kastat! Men det är det bara att "släppa", man skall inte gråta över spilld mjölk!
Öh, men alla vill ju ha roligt och repa tillsammans och kunna göra bra föreställningar gå kurser och allt sånt, det måste vi väl klara?...Då är vi återigen inne på frågan:
Men om alla bara gör det roliga i en förening, vem fan gör det tråkiga då?
Kan jag verkligen säga "någon annan får göra det", även om det gäller att - för att må bra, måste jag ta mindre ansvar och bara göra det roliga? Kan jag verkligen kräva av andra att de i en förening som är frivillig att vara med i skall vara tvugna att ta ansvar?
Mitt svar är: nej, jag kan inte bara avsäga mig allt helt hur som helst. Och ja, jag tycker att jag kan kräva det av andra som jag jobbar med. Skall vi föreställa vara proffs, får vi fan agera profesionellt oxå, och ta mer individuellt ansvar för den föreningen vi alla uppenbarligen vill ha roligt i. Snacka går ju, men snacka så det går är en annan femma.
Hela detta djävla samhälle är så förbannat individ fixerat att man helt ärligt går på det med att "det är inte jag som skall ta det andra ansvaret, utan jag behöver bara ta ansvar för mig själv och se till att jag mår bra, så därför avsäger jag mig allt ansvar, så får någon annan göra det, och om inget händer så; - ja ja, shit happens..."
Vi lever i den förbannade liberalismens djävla tidevarv, vart tog "frihet under ansvar" vägen?
Nu är del 1 slut, jag har skiiiiit mycket att göra!
onsdag, april 9
lunchblogg
en luck lig betraktelse
Ibland, speciellt om man har för mycket att göra, kan det vara bra att liksom ställa sig upp och se saken från ett annat håll. Faktiskt! Det är en klyscha, jag veeeet. Hehe snodd lite från filmens värld också, kan någon gissa vilken? Men den e sann.
Om jag ställer mig upp nu, ser jag mig själv som sitter och vrider mig och inte fattar ett dyft av vad skattemyndigheten menar med det ena eller andra och hur blodet i mitt huvud håller på att koka över, samtidigt som jag måste hålla ordning på att jag skall ner till stan igen (fanoxchå) för jag glömde lämna en biljettkassa och att jag måste ringa ett par samtal smsa lite till de som bokat biljetterna.
Det enda resultatet som är synbart idag, är iordningplockandet av biljetter och bokningslista så ingen blir utan biljetter och det känns som att det är för lite...
Så jag ställde mig upp och just nu skriver jag lite blogg en stund istället. Man måste ju ha lunch oxå... oj jag skall äta på lunchen eller?
Sedan vill jag säga att man inte skall tro att man kan segla runt i livet på en räkmacka, men att man för den saken skull inte skall behöva överanstränga sig. Det är skillnad på folk och folk, en del klarar mycket andra mindre, en del tror att de gör lite men gör mycket och tvärt om... Själv gör jag nog både och.
Ibland måste man bara bita ihop och jag hatar det uttrycket så in i helvete men ibland måste man, för annars kanske man förlorar något för en själv värdefullt. Så får man bryta ihop sen, för det lär man göra igen och igen... Den som väntar på hjälp hoppas alltid för länge eller hur det nu blir med det.
Svammelstugan stänger för idag glamochhej
Ibland, speciellt om man har för mycket att göra, kan det vara bra att liksom ställa sig upp och se saken från ett annat håll. Faktiskt! Det är en klyscha, jag veeeet. Hehe snodd lite från filmens värld också, kan någon gissa vilken? Men den e sann.
Om jag ställer mig upp nu, ser jag mig själv som sitter och vrider mig och inte fattar ett dyft av vad skattemyndigheten menar med det ena eller andra och hur blodet i mitt huvud håller på att koka över, samtidigt som jag måste hålla ordning på att jag skall ner till stan igen (fanoxchå) för jag glömde lämna en biljettkassa och att jag måste ringa ett par samtal smsa lite till de som bokat biljetterna.
Det enda resultatet som är synbart idag, är iordningplockandet av biljetter och bokningslista så ingen blir utan biljetter och det känns som att det är för lite...
Så jag ställde mig upp och just nu skriver jag lite blogg en stund istället. Man måste ju ha lunch oxå... oj jag skall äta på lunchen eller?
Sedan vill jag säga att man inte skall tro att man kan segla runt i livet på en räkmacka, men att man för den saken skull inte skall behöva överanstränga sig. Det är skillnad på folk och folk, en del klarar mycket andra mindre, en del tror att de gör lite men gör mycket och tvärt om... Själv gör jag nog både och.
Ibland måste man bara bita ihop och jag hatar det uttrycket så in i helvete men ibland måste man, för annars kanske man förlorar något för en själv värdefullt. Så får man bryta ihop sen, för det lär man göra igen och igen... Den som väntar på hjälp hoppas alltid för länge eller hur det nu blir med det.
Svammelstugan stänger för idag glamochhej
måndag, mars 31
Hjärtat klappar
lite för hårt för nu måste de snart vara klara!
Boksluten alltså, jag har två att göra och sedan, två deklarationer att skicka in. Innan femtonde, då jag börjar jobba. Det känns som att det skall kunna fixas. Lätt.
Det är lite annat som oxå måste göras under tiden bara...
Andas och tag det lugnt. Gör saker i ordning så löser det sig. Det är inte för mycket, inte för lite tid, det är ok.
Om man varit piggare hade det gått fortare, mycket fortare!
Boksluten alltså, jag har två att göra och sedan, två deklarationer att skicka in. Innan femtonde, då jag börjar jobba. Det känns som att det skall kunna fixas. Lätt.
Det är lite annat som oxå måste göras under tiden bara...
Andas och tag det lugnt. Gör saker i ordning så löser det sig. Det är inte för mycket, inte för lite tid, det är ok.
Om man varit piggare hade det gått fortare, mycket fortare!
fredag, mars 28
Nu e det bevisat!
Jag e inte fysiskt sjuk! Alla möjliga tester vitamin, hormon, tom för reumatiska problem har testats. Inget finns att anmärka. Gääääsp! Det sitter i huvvet hahaha! Men jag skall få hjälp.
Fast det kommer att dröja ett tag innan det ringer någon käck psykolog, lååånga köer. Men det e lugnt, för vet jag att det kommer att ringa någon så får jag helt enkelt stå ut så länge.
Jag skall ju jobba nu och tjäna pengar hehe. Visa vad jag kan uten att slita ut mig. Det är det som kommer att vara svårast. Att hålla en halvtid på en halvtid och klara det som förr tog en heltid att göra på resten av tiden.
Tag det lugnt och andas så kanske det funkar. Får inte stissa upp mig. Det går nog bra.
håll i hatten och smält snön
tack för att ni läser...
Fast det kommer att dröja ett tag innan det ringer någon käck psykolog, lååånga köer. Men det e lugnt, för vet jag att det kommer att ringa någon så får jag helt enkelt stå ut så länge.
Jag skall ju jobba nu och tjäna pengar hehe. Visa vad jag kan uten att slita ut mig. Det är det som kommer att vara svårast. Att hålla en halvtid på en halvtid och klara det som förr tog en heltid att göra på resten av tiden.
Tag det lugnt och andas så kanske det funkar. Får inte stissa upp mig. Det går nog bra.
håll i hatten och smält snön
tack för att ni läser...
torsdag, mars 20
Yessss!
Fick jobbet!
Nu skall jag chilla hela påsk utan dåligt samvete för att jag tar helt ledigt från ett jobb jag inte börjat än... eller hur jag nu skall utrycka mig...
Glad Påsk
Nu skall jag chilla hela påsk utan dåligt samvete för att jag tar helt ledigt från ett jobb jag inte börjat än... eller hur jag nu skall utrycka mig...
Glad Påsk
tisdag, mars 18
Värderings svårigheter
eller, eget beröm luktar illa.
Varför skall det vara så svårt att inse att man e bra, att man faktiskt är värd en lön för det man gör. Va?
Nu har jag fått hjälp att begära lön och att svara på ett svar på lönebegäran och nu är jag rädd att jag inte skall få jobbet för att jag begär för mycket fastän jag kan allt det han behöver hjälp med och dessutom mer och faktiskt är värd det jag begär.
Nu gäller det bara att tro på det hela och visst kan jag sänka mig en gång till och vill han ha mig erbjuder han en till lön som jag borde kunna kan tacka ja till... Vet att det står mella mig och en till och får jag det inte har hon lagt sig lägre i lön.
Det är då, som min vän säger att jag i såna fall, skall se det som att jag inte la mig platt och att jag faktiskt är värd det jag begärde och definitivt inte skall börja undervärdera mig igen utan tänka att det var dumt att inte anställa mig, synd för dem...
åh nu är det bara att vänta...
Varför skall det vara så svårt att inse att man e bra, att man faktiskt är värd en lön för det man gör. Va?
Nu har jag fått hjälp att begära lön och att svara på ett svar på lönebegäran och nu är jag rädd att jag inte skall få jobbet för att jag begär för mycket fastän jag kan allt det han behöver hjälp med och dessutom mer och faktiskt är värd det jag begär.
Nu gäller det bara att tro på det hela och visst kan jag sänka mig en gång till och vill han ha mig erbjuder han en till lön som jag borde kunna kan tacka ja till... Vet att det står mella mig och en till och får jag det inte har hon lagt sig lägre i lön.
Det är då, som min vän säger att jag i såna fall, skall se det som att jag inte la mig platt och att jag faktiskt är värd det jag begärde och definitivt inte skall börja undervärdera mig igen utan tänka att det var dumt att inte anställa mig, synd för dem...
åh nu är det bara att vänta...
måndag, mars 17
Lön för möda
men dubblet slit?
Skall lägga ett löneförslag till ett jobb som är snarlikt det jag gör mer eller mindre gratis nu. Inledningsvis kommer det vara mindre skådisjobb, vilket e surt, för det är det enda som ger energi över till det andra.
Jag måste ge ett bra förslag för jag tror att det kan bli ett bra jobb i slutändan. Men inte kräva för lite, för jag vet att jag är en tillgång. Upp mer självkänslan, upp och hoppa och vakna nu för djävulen. Smila mot dig själv i spegeln så får du åtminstånde ett leende idag hahaha.
På't bara.
Förästen inget stipendie till mig i år. Ingen motivation heller. Det surar jag för mest, att jag inte skulle få var väl egentligen givet (tänker pessimisten), men jag vill veta varför. Får se om jag orkar ringa och kolla.
Om jag inte hinner eller orkar innan så vill jag passapå att hälsa och krama och ge alla som varit så gulliga och kommenterat här ett JättePåskägg med allt gött man kan tänka sig och önska en Glad Påsk och mycket mys.
Man vet ju aldrig, kanske jag skriver i morgon oxå. FÖrst så går det upp så gå går det ner så går det uuuup......
Å så snöar det oxå hahaha... Ur led är tiden och vädret... Men ungarna e glada!
Skall lägga ett löneförslag till ett jobb som är snarlikt det jag gör mer eller mindre gratis nu. Inledningsvis kommer det vara mindre skådisjobb, vilket e surt, för det är det enda som ger energi över till det andra.
Jag måste ge ett bra förslag för jag tror att det kan bli ett bra jobb i slutändan. Men inte kräva för lite, för jag vet att jag är en tillgång. Upp mer självkänslan, upp och hoppa och vakna nu för djävulen. Smila mot dig själv i spegeln så får du åtminstånde ett leende idag hahaha.
På't bara.
Förästen inget stipendie till mig i år. Ingen motivation heller. Det surar jag för mest, att jag inte skulle få var väl egentligen givet (tänker pessimisten), men jag vill veta varför. Får se om jag orkar ringa och kolla.
Om jag inte hinner eller orkar innan så vill jag passapå att hälsa och krama och ge alla som varit så gulliga och kommenterat här ett JättePåskägg med allt gött man kan tänka sig och önska en Glad Påsk och mycket mys.
Man vet ju aldrig, kanske jag skriver i morgon oxå. FÖrst så går det upp så gå går det ner så går det uuuup......
Å så snöar det oxå hahaha... Ur led är tiden och vädret... Men ungarna e glada!
tisdag, mars 11
En vecka till
undrar hur många det finns...
I alla fall är det snart påsk. Skall försöka att komma iväg till Strömstad. Skall nog försöka att komma iväg till någon form av doktor, för nu är jag så där trött igen.
Det går liksom i sjok. Trött deppig inget kul, ett tag. Vaknar helt plötsligt, hittar motivation, bättre ork att göra saker, ett tag och hepp, ned på noll igen. Igår var jag helt ok. Gjorde massor med viktiga grejer. Och var ganska glad faktiskt. Tänkte till och med att det var gött att vara piggare utan att vara rädd för att bli trött, för det har man ju fattat att man inte skall skriva fan på näsan (jag menar måla fan på väggen såklart...)
Men nu har jag inte pratat om några troll och de står där i fastun och lurar i alla fall. Djävla otyg.
Det hela är inte mensrelaterat, har jag kollat tysen gånger, varken Rosenrot eller chi san hjälper (inte när jag är nere iaf).
Fan vad jag blir arg och irriterad på sånt.
Kanske dagen blir bra tillslut ändå, skall ju repa och det är bra.
I alla fall är det snart påsk. Skall försöka att komma iväg till Strömstad. Skall nog försöka att komma iväg till någon form av doktor, för nu är jag så där trött igen.
Det går liksom i sjok. Trött deppig inget kul, ett tag. Vaknar helt plötsligt, hittar motivation, bättre ork att göra saker, ett tag och hepp, ned på noll igen. Igår var jag helt ok. Gjorde massor med viktiga grejer. Och var ganska glad faktiskt. Tänkte till och med att det var gött att vara piggare utan att vara rädd för att bli trött, för det har man ju fattat att man inte skall skriva fan på näsan (jag menar måla fan på väggen såklart...)
Men nu har jag inte pratat om några troll och de står där i fastun och lurar i alla fall. Djävla otyg.
Det hela är inte mensrelaterat, har jag kollat tysen gånger, varken Rosenrot eller chi san hjälper (inte när jag är nere iaf).
Fan vad jag blir arg och irriterad på sånt.
Kanske dagen blir bra tillslut ändå, skall ju repa och det är bra.
fredag, mars 7
Winn wänner
å de blir mewinn...
I alla fall blåste jag åt rätt håll vilket känns bra just nu.
Det är så konstigt, jag tänker på hur fräcka folk kan vara i bisniss, och hur otrevligt man kan känna inför vissa saker och sedan visar det sig att man har rätt i känslan att det inte är riktigt som det skall.
Nu är jag otydlig jag vet. Det är fan att jag inte, äsch, jag tar det, tror inte att jag är en välläst blogg och behöver kanske inte ha paranoia.
I alla fall, jag har fått ett erbjudande om att fixa ett sommarjobb till mig och två till. Det "enda" vi behöver "riska" är vår tid. Vi skall hålla oss ajour fem eller sex dagar för öppna föreställnigar som kanske inte blir tillräckligt välbesökta för att vi skall kunna få något betalt för dem, mot att vi får hjälp med marknadsföring och eventuellla extraspelningar som är betalade.
Det kändes när jag började att tänka på det som en bra idé. Lite smickrad över att bli tänkt på som resurs.
Nu när jag igår ägnade hela dagen (nästan) åt att faktiskt räkna på vad vi skulle behöva ta betalt för extraspelningarna för att få någon rimlig betalning för tid vi skulle behöva lägga ner på rep och att vara på plats, fick jag en känsla att jag måste vara väldigt noga med avtalet som binder oss i vår lilla ekonomiska förening till det andra företaget. Det kändes som att jag missat något och att jag var en förlorare av rang i detta upplägg.
Jag ringde facket. Förklarade hela grejen och frågade hur jag skulle göra. Svaret blev;
Glöm inte att om ni binder er att vara standby i ett antal dagar, oavsätt om ni inte har några grejer som egentligen binder er i mellan jobben, så kan ni inte stämpla upp de dagarn ni inget jobb har. Så får ni inte betalt för er "standby tid", är det läge att hitta ett säkert betalt jobb till för att säkra inkomst.
Kan de ge en minimiersättning för de dagar ni är standby, tänk på att om ni skall göra extraföreställningarna, utforma avtalet att ni, skall vara dem som blir tillfrågade först, måste vara minst en veckas varsel på spelning, och att ni skall ha rätt att tacka nej utan att förlora förtursrätten en annan gång och för att ni inte skall förlora ytterligare stämplingsdagar inte skriva på att ni måste göra ett minimum av extraföreställnigar.
Tänk på att du är deras målvakt, det är inte så bra, de försöker att smita sitt arbetsgivar ansvar genom att ge dig den uppgiften och ge dig den med liten möjlighet att göra det hela utan att vara en dålig arbetsgivare.
Jag är glad att jag ringde facket.
Fan jag vill inte vara deras djävla målvakt och jag vet precis hur de tänker... Jag får hålla god min och begära det de inte kan säga ja till.
Dessutom, det viktigaste av allt, mina vänner som jag tänkt fråga är frilans och några är beroende av att om inte jobben ligger tätt, kunna stämpla några dagar emellan. Det betyder att jag skulle inte kunna med att fråga dem om att bara riska tid, när det faktiskt är mer än så. Jag tvivlar på att någon vill ta ett sånt jobb.
Jag måste säga nej på ett sätt som visar att jag genomskådat dem men ändå visa att jag kan tänka mig att göra jobb för dem i andra samanhang, för att inte bränna mina skepp och broar (eller hur man nu säger) helt. Fan vad svårt! Man e ju så förbaskat beroende av ett gott rykte, men jag hatar att slicka röv.
Nå, vi får la se vad som sker och såvidare...
bye
I alla fall blåste jag åt rätt håll vilket känns bra just nu.
Det är så konstigt, jag tänker på hur fräcka folk kan vara i bisniss, och hur otrevligt man kan känna inför vissa saker och sedan visar det sig att man har rätt i känslan att det inte är riktigt som det skall.
Nu är jag otydlig jag vet. Det är fan att jag inte, äsch, jag tar det, tror inte att jag är en välläst blogg och behöver kanske inte ha paranoia.
I alla fall, jag har fått ett erbjudande om att fixa ett sommarjobb till mig och två till. Det "enda" vi behöver "riska" är vår tid. Vi skall hålla oss ajour fem eller sex dagar för öppna föreställnigar som kanske inte blir tillräckligt välbesökta för att vi skall kunna få något betalt för dem, mot att vi får hjälp med marknadsföring och eventuellla extraspelningar som är betalade.
Det kändes när jag började att tänka på det som en bra idé. Lite smickrad över att bli tänkt på som resurs.
Nu när jag igår ägnade hela dagen (nästan) åt att faktiskt räkna på vad vi skulle behöva ta betalt för extraspelningarna för att få någon rimlig betalning för tid vi skulle behöva lägga ner på rep och att vara på plats, fick jag en känsla att jag måste vara väldigt noga med avtalet som binder oss i vår lilla ekonomiska förening till det andra företaget. Det kändes som att jag missat något och att jag var en förlorare av rang i detta upplägg.
Jag ringde facket. Förklarade hela grejen och frågade hur jag skulle göra. Svaret blev;
Glöm inte att om ni binder er att vara standby i ett antal dagar, oavsätt om ni inte har några grejer som egentligen binder er i mellan jobben, så kan ni inte stämpla upp de dagarn ni inget jobb har. Så får ni inte betalt för er "standby tid", är det läge att hitta ett säkert betalt jobb till för att säkra inkomst.
Kan de ge en minimiersättning för de dagar ni är standby, tänk på att om ni skall göra extraföreställningarna, utforma avtalet att ni, skall vara dem som blir tillfrågade först, måste vara minst en veckas varsel på spelning, och att ni skall ha rätt att tacka nej utan att förlora förtursrätten en annan gång och för att ni inte skall förlora ytterligare stämplingsdagar inte skriva på att ni måste göra ett minimum av extraföreställnigar.
Tänk på att du är deras målvakt, det är inte så bra, de försöker att smita sitt arbetsgivar ansvar genom att ge dig den uppgiften och ge dig den med liten möjlighet att göra det hela utan att vara en dålig arbetsgivare.
Jag är glad att jag ringde facket.
Fan jag vill inte vara deras djävla målvakt och jag vet precis hur de tänker... Jag får hålla god min och begära det de inte kan säga ja till.
Dessutom, det viktigaste av allt, mina vänner som jag tänkt fråga är frilans och några är beroende av att om inte jobben ligger tätt, kunna stämpla några dagar emellan. Det betyder att jag skulle inte kunna med att fråga dem om att bara riska tid, när det faktiskt är mer än så. Jag tvivlar på att någon vill ta ett sånt jobb.
Jag måste säga nej på ett sätt som visar att jag genomskådat dem men ändå visa att jag kan tänka mig att göra jobb för dem i andra samanhang, för att inte bränna mina skepp och broar (eller hur man nu säger) helt. Fan vad svårt! Man e ju så förbaskat beroende av ett gott rykte, men jag hatar att slicka röv.
Nå, vi får la se vad som sker och såvidare...
bye
onsdag, februari 27
Och tiden går
och går.
Det finns inte så mycket att skriva om kan man tycka. Men det är nog mer så att det finns så mycket att skriva om så jag inte vet hur jag skall börja. Det är så också att jag inte riktigt vill skriva riktigt allt jag egentligen borde skriva för att lämpa av bagage i irritationsklassen. Det blir så dumt att göra ett allmänt problem av ett som är mitt eget och ingen annans.
Annars brukar jag ju göra det lätt. Mitt största problem nu, är att jag inte orkar gå ut. Jag behöver det så mycket. Få lite vind i ansiktet. Det känns mer som att jag försöker att komma ikapp mig själv. Allt ligger efter. Och behåller sin positon där så länge jag känner att jag inte orkar ta itu med skiten. Fast jag har börjat med bokslut och sånt... det är bara resten kvar. Både bokstavligt och bildlikt.
Klag klag och kaffet e slut...
Det är faktiskt sol och jag lyssnar på radio och det är ett irriterande program just nu. Klubben för inbördes beundran. Stänger av.
Det är lite svårt att peta på vad som är fel. Men något är det i alla fall. Ingen orsak alls att vara nere men ändå en känsla jag inte kan komm ifrån. Vill liksom bara rycka upp mig! Och blir i samma stund så djävla förbannad på folk som säger så till såna som ju faktiskt råkar vara deprimerade. Ja jag e deppig. Det är inte så att jag tycker synd om mig, jag bara mår skit då och då.
Så just när man mår som en idiot och känner sig helt värdelös, borde jag faktiskt ta mig samman och gå ut. Jag vet att det hjälper för stunden och gör gott i själen. Men själens förlamning har smittat både det autonoma nervsystemet och intelektet vilket gör att inget kan få mig till att gå den där promenaden som jag så väl skulle behöva.
Det finns vissa saker i mitt liv som får mig att gå och funka och leva utan dödslängtan, vilket jag är glad för (ja jag ääääär tacksammmm). Jag känner folk som mår (av mig helt subjektivt iaktaget) sämre än jag gör. Men trots det känner jag inte att det är någon som helst tröst. Snarare ännu ett skäl till varför jag borde skärpa mig och ett bevis för att jag är helt bäng som inte gör det, så var spiralen igång igen...
Lösningar finns det gott om, en del dyra, de har jag inte råd med. En del enkla, är inte bra i längden. Så länge man har näsan över ytan funkar det. Och så länge jag ändå skriver och tycker och får tycka och får hänga upp mig på småsaker och utan kommentarer får skälla ute en tillsynes oskyldig lite skruv eller planka eller idiotisk regel som jag vill, så är ventilen öppen nog för att släppa in lite frisk luft.
Jag orkar inte förklara varför vissa saker stör mig så in i helvete och varför jag kan skita i vissa tillsynes lika viktiga saker.
Jag vill alltid kunna ge en förklaring och det blir jag ibland kritiserad för, men faktum är att de gånger när jag inte brytt mig om att tänka ut en förklaring till något, så har jag blivit ifrågasatt utan att jag kunnat försvara mig. Det är inte kul. Paranoid... Eller va fan...
svammel svammel...
Det är i alla fall ljusare nu. När det inte regnar. Att det är vår är ju inget man som miljövän kan glädjas åt heller eller?
Äh vafan skit i det
gläh...
Det finns inte så mycket att skriva om kan man tycka. Men det är nog mer så att det finns så mycket att skriva om så jag inte vet hur jag skall börja. Det är så också att jag inte riktigt vill skriva riktigt allt jag egentligen borde skriva för att lämpa av bagage i irritationsklassen. Det blir så dumt att göra ett allmänt problem av ett som är mitt eget och ingen annans.
Annars brukar jag ju göra det lätt. Mitt största problem nu, är att jag inte orkar gå ut. Jag behöver det så mycket. Få lite vind i ansiktet. Det känns mer som att jag försöker att komma ikapp mig själv. Allt ligger efter. Och behåller sin positon där så länge jag känner att jag inte orkar ta itu med skiten. Fast jag har börjat med bokslut och sånt... det är bara resten kvar. Både bokstavligt och bildlikt.
Klag klag och kaffet e slut...
Det är faktiskt sol och jag lyssnar på radio och det är ett irriterande program just nu. Klubben för inbördes beundran. Stänger av.
Det är lite svårt att peta på vad som är fel. Men något är det i alla fall. Ingen orsak alls att vara nere men ändå en känsla jag inte kan komm ifrån. Vill liksom bara rycka upp mig! Och blir i samma stund så djävla förbannad på folk som säger så till såna som ju faktiskt råkar vara deprimerade. Ja jag e deppig. Det är inte så att jag tycker synd om mig, jag bara mår skit då och då.
Så just när man mår som en idiot och känner sig helt värdelös, borde jag faktiskt ta mig samman och gå ut. Jag vet att det hjälper för stunden och gör gott i själen. Men själens förlamning har smittat både det autonoma nervsystemet och intelektet vilket gör att inget kan få mig till att gå den där promenaden som jag så väl skulle behöva.
Det finns vissa saker i mitt liv som får mig att gå och funka och leva utan dödslängtan, vilket jag är glad för (ja jag ääääär tacksammmm). Jag känner folk som mår (av mig helt subjektivt iaktaget) sämre än jag gör. Men trots det känner jag inte att det är någon som helst tröst. Snarare ännu ett skäl till varför jag borde skärpa mig och ett bevis för att jag är helt bäng som inte gör det, så var spiralen igång igen...
Lösningar finns det gott om, en del dyra, de har jag inte råd med. En del enkla, är inte bra i längden. Så länge man har näsan över ytan funkar det. Och så länge jag ändå skriver och tycker och får tycka och får hänga upp mig på småsaker och utan kommentarer får skälla ute en tillsynes oskyldig lite skruv eller planka eller idiotisk regel som jag vill, så är ventilen öppen nog för att släppa in lite frisk luft.
Jag orkar inte förklara varför vissa saker stör mig så in i helvete och varför jag kan skita i vissa tillsynes lika viktiga saker.
Jag vill alltid kunna ge en förklaring och det blir jag ibland kritiserad för, men faktum är att de gånger när jag inte brytt mig om att tänka ut en förklaring till något, så har jag blivit ifrågasatt utan att jag kunnat försvara mig. Det är inte kul. Paranoid... Eller va fan...
svammel svammel...
Det är i alla fall ljusare nu. När det inte regnar. Att det är vår är ju inget man som miljövän kan glädjas åt heller eller?
Äh vafan skit i det
gläh...
fredag, februari 15
Premiär
nerv?
Faktiskt inte, inte än. Jag e himla trött bara.
Nu försöker jag att göra annat för att hålla mig lugn och pigg på en gång. Kollar in lite mönstersidor för medeltidskläder kollar in lite på forumet för vår lajvgrupp etc. försöker "chilla" helt enkelt.
Lyssnar på radio och hör Carola och han Patrik prata om melodifesitvalen, som jag inte är så intresserad av alls. Tycker att det är för mycket skitlåtar. Tycker visst att man får glamma och att det behövs glitter och glamour men just nu försöker jag att inte bli irrriterad över detta otroligt ointressanta spektakel som ju tvingas in i våra huvuden. Det lyckas ganska bra än så länge, men Carola är påfrestande måste jag ju säga...
Sportlov skulle det ju vara sägs det...
Nå nu skall jag luncha och duscha och ta bussen till stan och vi skall rocka redbergsteatern...
Faktiskt inte, inte än. Jag e himla trött bara.
Nu försöker jag att göra annat för att hålla mig lugn och pigg på en gång. Kollar in lite mönstersidor för medeltidskläder kollar in lite på forumet för vår lajvgrupp etc. försöker "chilla" helt enkelt.
Lyssnar på radio och hör Carola och han Patrik prata om melodifesitvalen, som jag inte är så intresserad av alls. Tycker att det är för mycket skitlåtar. Tycker visst att man får glamma och att det behövs glitter och glamour men just nu försöker jag att inte bli irrriterad över detta otroligt ointressanta spektakel som ju tvingas in i våra huvuden. Det lyckas ganska bra än så länge, men Carola är påfrestande måste jag ju säga...
Sportlov skulle det ju vara sägs det...
Nå nu skall jag luncha och duscha och ta bussen till stan och vi skall rocka redbergsteatern...
måndag, februari 11
stressat sinne...
lika med sinat sinne...
Just som man tror man sitter på toppen av "saker som måster göras" berget, visar det sig att man har minst en tredjedel kvar av klättringen uppför. Pust!
Vi är för få som kan, på de tiderna vi har till förfogande för att bygga scenografin. Teatern är uppbokad hela tiden.
Jag tror ändå inte att det gagnar någon egentligen att vara pessimist i överkant, men när man är trött och känner sig "smått" irriterad för man misslyckats att göra en enkel sak pgrav dåligt förarbete, från en själv, då är det aslätt att se nattsvart på saker o ting.
Det är då man behöver en bra arbetsledare som kan peppa och se att - Detta fixar vi! Ta det lugnt, gör allt mycket långsammare och tänk efter före, så slipper du slarvfel och framför allt, det här blir så himla snyggt när det är färdigt!
Vi försökte tappert, vi tre som var kvar igår att vara positiva, men vi var som tre utskitna plommon när vi gick. Jag var och hämtade en grej efteråt, hos min "svägerska" som lite försiktigt undrade hur det var med mig, för jag såg helt färdig ut.
Vi är inte så bra på att peppa när det gäller annat arbete än det på scen. Där är vi bra mycket bättre på positivt tänkade och energikickstarter. Hur gör man för att få mer energi för "tråkjobb"? Nu är ju egentligten scenografibygge inte tråkjobb vanligen, men när man inte känner att man hinner blir det jobbigare liksom.
Nå, idag blir det på´et igen. Då är det min tur att inte kunna jobba så länge. Kanske vi ändå hinner så vi inte har mer än en femtedel kvar till nästa gång vi är på teatern *håller tummarna hårt*. I alla fall tänkte jag försöka att ta på mig arbetsledar rollen lite och peppa järnet när jag kommer dit. En av gruppens största optimister kommer dit först, så jag tankar lite energi av honnom, haha.
jag tar sats nu och landar vid två som en helt ny människa...
Just som man tror man sitter på toppen av "saker som måster göras" berget, visar det sig att man har minst en tredjedel kvar av klättringen uppför. Pust!
Vi är för få som kan, på de tiderna vi har till förfogande för att bygga scenografin. Teatern är uppbokad hela tiden.
Jag tror ändå inte att det gagnar någon egentligen att vara pessimist i överkant, men när man är trött och känner sig "smått" irriterad för man misslyckats att göra en enkel sak pgrav dåligt förarbete, från en själv, då är det aslätt att se nattsvart på saker o ting.
Det är då man behöver en bra arbetsledare som kan peppa och se att - Detta fixar vi! Ta det lugnt, gör allt mycket långsammare och tänk efter före, så slipper du slarvfel och framför allt, det här blir så himla snyggt när det är färdigt!
Vi försökte tappert, vi tre som var kvar igår att vara positiva, men vi var som tre utskitna plommon när vi gick. Jag var och hämtade en grej efteråt, hos min "svägerska" som lite försiktigt undrade hur det var med mig, för jag såg helt färdig ut.
Vi är inte så bra på att peppa när det gäller annat arbete än det på scen. Där är vi bra mycket bättre på positivt tänkade och energikickstarter. Hur gör man för att få mer energi för "tråkjobb"? Nu är ju egentligten scenografibygge inte tråkjobb vanligen, men när man inte känner att man hinner blir det jobbigare liksom.
Nå, idag blir det på´et igen. Då är det min tur att inte kunna jobba så länge. Kanske vi ändå hinner så vi inte har mer än en femtedel kvar till nästa gång vi är på teatern *håller tummarna hårt*. I alla fall tänkte jag försöka att ta på mig arbetsledar rollen lite och peppa järnet när jag kommer dit. En av gruppens största optimister kommer dit först, så jag tankar lite energi av honnom, haha.
jag tar sats nu och landar vid två som en helt ny människa...
torsdag, januari 31
Karate
för själ och kropp.
Jag måste bara understryka att jag älskar att träna karate.
Det är så himla konstigt, för egentligen har jag inte de egenskaper man skall ha för att gilla det.
Jag avskyr onödig diciplin, dvs diciplin för diciplinens skull där ingen "order" får ifrågasättas.
Jag kan bli tokig av att hålla på och traggla saker. När jag inte får testa att göra en sak på flera olika sätt för att få bästa resultat, utan måste göra som någon annan har sagt, fastän jag kan hitta på ett "bättre" sätt att göra det på.
Jag tycker det är fjantigt med ceremonier och har väldigt svårt för att hålla mig för skratt vid högtidliga tillfällen vid utdelningar av priser etc.
Änndå älskar jag karate och kan lätt säga att hade alla tränat karate hade det varit mycket lugnare i världen.
Nu har jag väl kanske inte världens mest "kadaverdiciplinkrävande" sensei, men nog sjutton har vi ordning på träningen. Det har blivit väldigt mycket bättre för även de yngre eleverna har börjat förstå vikten av att, inte ifrågasätta och stoja, utan att istället lyssna under träningstid.
Den största vinsten med att hålla käft och lyssna under träning är att det hinns med så mycket mer tragglande, vilket ju är det som gör dig duktig. Javisst gör som du vill och du får en egen stil i karate, men då har du ju missat att just den stilen din sensei lär ut är utvecklad av olika gubbar (ja män då då) i århundraden och de är således väl beprövade tekniker. Om du vill fixa en ny stil i karate kan du börja med att lära dig grunden i din egen stil (det finns några olika stilar)så kan vi snacka sedan.
Att söka efter känslan när man gjort en rörelse på rätt sätt är det som gör det hela intressant trots tragglandet. Att hitta rätt känsla känns sedan så häftigt, det blir en ahaupplevelse.
Det här med bugandet osv, det får man ta, det är lite yoga. Man slappnar av och visar respekt. Enkelt.
Karate är ordning i kaoset. För mig. Det är relativt enkel träning, alltså du behöver inte ha världens bästa flås i början, för träningen gör att du får flås på ett helt underbart sätt. Du blir smidig av träningen, blir av med aggressioner, lär dig din kropp. Kordination och balans blir bättre, koncentrations förmågan likaså.
Jag ser fram emot att uppgradera mitt blå bälte om ett år för att kunna gå vidare igen till först brunt och sedan ett svart bälte. Förhoppningsvis får jag det innan jag fyller 45, inte så himla länge till haha.
Så dagens lovord går till budosporter överlag och Karate i synnerhet, vår klubb och vår tränare i specifikation.
Arigato
Jag måste bara understryka att jag älskar att träna karate.
Det är så himla konstigt, för egentligen har jag inte de egenskaper man skall ha för att gilla det.
Jag avskyr onödig diciplin, dvs diciplin för diciplinens skull där ingen "order" får ifrågasättas.
Jag kan bli tokig av att hålla på och traggla saker. När jag inte får testa att göra en sak på flera olika sätt för att få bästa resultat, utan måste göra som någon annan har sagt, fastän jag kan hitta på ett "bättre" sätt att göra det på.
Jag tycker det är fjantigt med ceremonier och har väldigt svårt för att hålla mig för skratt vid högtidliga tillfällen vid utdelningar av priser etc.
Änndå älskar jag karate och kan lätt säga att hade alla tränat karate hade det varit mycket lugnare i världen.
Nu har jag väl kanske inte världens mest "kadaverdiciplinkrävande" sensei, men nog sjutton har vi ordning på träningen. Det har blivit väldigt mycket bättre för även de yngre eleverna har börjat förstå vikten av att, inte ifrågasätta och stoja, utan att istället lyssna under träningstid.
Den största vinsten med att hålla käft och lyssna under träning är att det hinns med så mycket mer tragglande, vilket ju är det som gör dig duktig. Javisst gör som du vill och du får en egen stil i karate, men då har du ju missat att just den stilen din sensei lär ut är utvecklad av olika gubbar (ja män då då) i århundraden och de är således väl beprövade tekniker. Om du vill fixa en ny stil i karate kan du börja med att lära dig grunden i din egen stil (det finns några olika stilar)så kan vi snacka sedan.
Att söka efter känslan när man gjort en rörelse på rätt sätt är det som gör det hela intressant trots tragglandet. Att hitta rätt känsla känns sedan så häftigt, det blir en ahaupplevelse.
Det här med bugandet osv, det får man ta, det är lite yoga. Man slappnar av och visar respekt. Enkelt.
Karate är ordning i kaoset. För mig. Det är relativt enkel träning, alltså du behöver inte ha världens bästa flås i början, för träningen gör att du får flås på ett helt underbart sätt. Du blir smidig av träningen, blir av med aggressioner, lär dig din kropp. Kordination och balans blir bättre, koncentrations förmågan likaså.
Jag ser fram emot att uppgradera mitt blå bälte om ett år för att kunna gå vidare igen till först brunt och sedan ett svart bälte. Förhoppningsvis får jag det innan jag fyller 45, inte så himla länge till haha.
Så dagens lovord går till budosporter överlag och Karate i synnerhet, vår klubb och vår tränare i specifikation.
Arigato
måndag, januari 28
Lite tid
Mycket meck.
Jag har inte tiiid, jag bara tittar in. Jag har massor att gööööra jag hinner inte skriva mer.
Finner ingen ro, i att bara gno.
Jag har i alla fall fattat att det mest är i mitt huvud som allt ligger. Jag skall kolla listan jag gjorde förra veckan och se efter hur det egentligen ligger till med alla "måsten".
Fast det gör jag sedan för nu är jag hungrig och stressad och behöver lugna ner mig.
fiiiint sörru.
Jag har inte tiiid, jag bara tittar in. Jag har massor att gööööra jag hinner inte skriva mer.
Finner ingen ro, i att bara gno.
Jag har i alla fall fattat att det mest är i mitt huvud som allt ligger. Jag skall kolla listan jag gjorde förra veckan och se efter hur det egentligen ligger till med alla "måsten".
Fast det gör jag sedan för nu är jag hungrig och stressad och behöver lugna ner mig.
fiiiint sörru.
onsdag, januari 23
Gala
nt...
Det var gala i Göteborg igåår. Al Gore (!) fick ett fint miljöpris från en organisation startad av diverse göteborgsföretag.
Kronprinsessan Vickan delade ut priset. Mark Levengod och Alice (inte Bah längre), var världar.
Det hela var fiint (nasalt i) upplaggt, med artister och gulliga barn som läste dikter och musik och sånt. Jag var minsann där. För jag fick biljetter.
Di leva är jättebra som alltid. Andreas Jonsson (oj, eller?) e väl ok och Real Group (tänker alltid på Hipp Hipps roliga sketch när bara en av real group sjunger astrid lindgrenpotpuri hihi) är ju fenomenala, riktigt vassa. Sedan var det någon Opera tjej som hade ett, enligt min bänkgranne, juste dekoltage. Hon sjöng jättefint oxå. Det e fint me opera! Jag tyckte dock att Åsa Fång skulle fått sjunga mer än slutlåten som förövrigt är så sorglig men bra (saltwater welves in my eyes). För övrigt är Gore en skicklig retoriker och att han e engagerad i miljöfrågor, är tydligt, oavsätt om han flög hit eller inte...
På förmiddagen spelade jag och två kollegor, en 15 min pjäs 8 ggr för en massa gymnasietvåor, sen på emiddagen var jag "rumsvärd" åt två politiker som skulle svara på samma elevers frågor om miljöarbete. Så friplåten var en del i min lön kan man säga.
Tanken på att jag senare skulle få se Di Leva fick mig att stilla mina vassa kommentarer åt politikerna och fokusera på att vara trevlig Ha Ha. Bägge politikerna var trevliga, såklart, och ungdomarna frågvisa och även om de tyckte att politiker har så svårt att svara "på riktigt", så var alla parter nöjda verkade det som. Dessutom fick jag positiv respons på pjäsen och min rollprestation, vilket gjorde mig extra glad, ju.
Detta var förövrigt min andra gala i livet. Jag var minsann på ANC galan på åttiotalet någon gång oxå. Palme höll tal så då måste det varit 84 (?). En av mina arbetsdagskolegor konstaterade att "då var inte jag född". Haha tack för den... Den galan var lite mer musik, och längre. Jag menar, vem minns inte "Berg e till för att flyttas". Den tidens musikelit var med. I alla fall de som jag gillade. Och Tåström förstås.
Nu lär det nog dröja innan man får chansen att gå på gala igen 20 år kanske? Man får nöja sig med att ha sett Al Gore hålla tack tal och Palme ett brandtal, det är inte illa att berätta för sina barnbarn hehe...
hadegott
Det var gala i Göteborg igåår. Al Gore (!) fick ett fint miljöpris från en organisation startad av diverse göteborgsföretag.
Kronprinsessan Vickan delade ut priset. Mark Levengod och Alice (inte Bah längre), var världar.
Det hela var fiint (nasalt i) upplaggt, med artister och gulliga barn som läste dikter och musik och sånt. Jag var minsann där. För jag fick biljetter.
Di leva är jättebra som alltid. Andreas Jonsson (oj, eller?) e väl ok och Real Group (tänker alltid på Hipp Hipps roliga sketch när bara en av real group sjunger astrid lindgrenpotpuri hihi) är ju fenomenala, riktigt vassa. Sedan var det någon Opera tjej som hade ett, enligt min bänkgranne, juste dekoltage. Hon sjöng jättefint oxå. Det e fint me opera! Jag tyckte dock att Åsa Fång skulle fått sjunga mer än slutlåten som förövrigt är så sorglig men bra (saltwater welves in my eyes). För övrigt är Gore en skicklig retoriker och att han e engagerad i miljöfrågor, är tydligt, oavsätt om han flög hit eller inte...
På förmiddagen spelade jag och två kollegor, en 15 min pjäs 8 ggr för en massa gymnasietvåor, sen på emiddagen var jag "rumsvärd" åt två politiker som skulle svara på samma elevers frågor om miljöarbete. Så friplåten var en del i min lön kan man säga.
Tanken på att jag senare skulle få se Di Leva fick mig att stilla mina vassa kommentarer åt politikerna och fokusera på att vara trevlig Ha Ha. Bägge politikerna var trevliga, såklart, och ungdomarna frågvisa och även om de tyckte att politiker har så svårt att svara "på riktigt", så var alla parter nöjda verkade det som. Dessutom fick jag positiv respons på pjäsen och min rollprestation, vilket gjorde mig extra glad, ju.
Detta var förövrigt min andra gala i livet. Jag var minsann på ANC galan på åttiotalet någon gång oxå. Palme höll tal så då måste det varit 84 (?). En av mina arbetsdagskolegor konstaterade att "då var inte jag född". Haha tack för den... Den galan var lite mer musik, och längre. Jag menar, vem minns inte "Berg e till för att flyttas". Den tidens musikelit var med. I alla fall de som jag gillade. Och Tåström förstås.
Nu lär det nog dröja innan man får chansen att gå på gala igen 20 år kanske? Man får nöja sig med att ha sett Al Gore hålla tack tal och Palme ett brandtal, det är inte illa att berätta för sina barnbarn hehe...
hadegott
torsdag, januari 17
Nonsensnys
och lite poesi...
Jag e så trött på allt jag hör på radio. All Djävla Skit som tutas i oss. Jag blir så upprörd så jag kan inte lyssna på nyheterna. Allt ljug, allt falskt står mig upp i halsen och gör mig spyfärdig.
Jag behöver semester från världen.
Börjar med helgledigt i Strömstad...
Där kan man andas.
kram(p)
Stig Dagerman:
Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer
Jag e så trött på allt jag hör på radio. All Djävla Skit som tutas i oss. Jag blir så upprörd så jag kan inte lyssna på nyheterna. Allt ljug, allt falskt står mig upp i halsen och gör mig spyfärdig.
Jag behöver semester från världen.
Börjar med helgledigt i Strömstad...
Där kan man andas.
kram(p)
Stig Dagerman:
Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer
fredag, januari 11
torsdag, januari 10
Intresseklubben noterar
eller iq fiskmås.
Det dyker alltid upp en massa roliga uttryck och sånt. De försvinner med tiden och när andra tar vid.
I alla fall har jag nu när jag har brist på annat ihuvudet kommit att tänka på ett ganska seglivat ord: Typ.
Det absolut sjukaste är att jag kommer ihåg precis när jag började att använda detta ord. Inte året men tillfälllet (året kan ha varit 83 eller 84 typ, hehe).
Jag satt i mitt rum och det knackade på dörren som det brukade vid den tiden på kvällen på den tiden (jag bodde i en lite byssja i trädgården och hade möjlighet att ta emot besök utan mina föräldrars vetskap minsann). In klev två av mina bästa vänner på den tiden och hade väldigt roligt åt en tjej som de hade hört på spårvagnen.
Jag kan inte i detalj redogöra för hur hennes konversation med sin kompis hade låtit, men på mina vänner förstod jag att hon hade använt ordet TYP i både början mitt och slut på alla meningar hon sagt. Vännerna förklarade ätt det verkade som att TYP, kommit att bli ett universalord som kunde betyda vad som helst "typ" liksom.
Vi skrattade hysteriskt och härmade såklart och sa att vi minsann skulle införa detta roliga sätt att prata "så får vi se hur fort alla pratar likadant som oss i våra skolor" (den ena killen gick i en annan skola än oss två andra).
Ja, på den vägen är det. Imbillar mig inte att det bara berodde på oss, men TYP, blev och har varit ett frekvent använt ord sedan dess...
Undrar typ, hur länge hon typ, hade typ, pratat så typ. Jag menar typ, det är ju inte typ, svårt att typ, bli typ, helt typ fast, i typ, ett sånt sätt att prata typ.
Typ, sånt här typ, kan jag typ, komma på typ, när jag typ, inte har, typ något annat typ för mig, typ.
Ja, hejsvejs sålänge typ...
Det dyker alltid upp en massa roliga uttryck och sånt. De försvinner med tiden och när andra tar vid.
I alla fall har jag nu när jag har brist på annat ihuvudet kommit att tänka på ett ganska seglivat ord: Typ.
Det absolut sjukaste är att jag kommer ihåg precis när jag började att använda detta ord. Inte året men tillfälllet (året kan ha varit 83 eller 84 typ, hehe).
Jag satt i mitt rum och det knackade på dörren som det brukade vid den tiden på kvällen på den tiden (jag bodde i en lite byssja i trädgården och hade möjlighet att ta emot besök utan mina föräldrars vetskap minsann). In klev två av mina bästa vänner på den tiden och hade väldigt roligt åt en tjej som de hade hört på spårvagnen.
Jag kan inte i detalj redogöra för hur hennes konversation med sin kompis hade låtit, men på mina vänner förstod jag att hon hade använt ordet TYP i både början mitt och slut på alla meningar hon sagt. Vännerna förklarade ätt det verkade som att TYP, kommit att bli ett universalord som kunde betyda vad som helst "typ" liksom.
Vi skrattade hysteriskt och härmade såklart och sa att vi minsann skulle införa detta roliga sätt att prata "så får vi se hur fort alla pratar likadant som oss i våra skolor" (den ena killen gick i en annan skola än oss två andra).
Ja, på den vägen är det. Imbillar mig inte att det bara berodde på oss, men TYP, blev och har varit ett frekvent använt ord sedan dess...
Undrar typ, hur länge hon typ, hade typ, pratat så typ. Jag menar typ, det är ju inte typ, svårt att typ, bli typ, helt typ fast, i typ, ett sånt sätt att prata typ.
Typ, sånt här typ, kan jag typ, komma på typ, när jag typ, inte har, typ något annat typ för mig, typ.
Ja, hejsvejs sålänge typ...
onsdag, januari 2
Gott Nytt år
och tack för förra året...
Jag har inte riktigt börjat mitt nya år ännu. Det är lite trevande, men det tar sig väl antar jag. Var på museum i dag och fick mig lite historia till livs, så här på framtidens tröskel.
Viktigt det där, historia alltså. Trots allt lyckas ju vi människor att alltid på något sätt att upprepa historian/en (?). skapa samma gamla krig, folkmord etc. Lite svindlande det där med historia, precis så här i början av ett år.
Hm, regeringen till exempel, kommer att upprepa sina sparkar nedåt och de börjar året med att låta en av sina ministrar hävda att det är de som är frälsarna som jobbar för ökad rättvisa...
... Finns det då inga gränser för den arrogans och cynism dessa människor som styr kan visa oss? Tydligen inte.
I alla fall hoppas jag att vi får ett bra år i år. Ett bra gott härligt år.
Huvva, jag får lite ont i magen när jag säger så där, inte för att jag inte menar det, utan för att jag just nu är något irriterad över det jag precis skrev om (det arroganta aset som skriver skit i tidningen om orättvisor) och inte riktigt kan släppa det (för just såna as gör saken svårare att uppnå). Men nu gör jag det och försöööööker att sända positiv energi till alla goa människor istället. Så! Det känns bättre.
Sov Gott
Kram och tack för fina hälsningar...
Jag har inte riktigt börjat mitt nya år ännu. Det är lite trevande, men det tar sig väl antar jag. Var på museum i dag och fick mig lite historia till livs, så här på framtidens tröskel.
Viktigt det där, historia alltså. Trots allt lyckas ju vi människor att alltid på något sätt att upprepa historian/en (?). skapa samma gamla krig, folkmord etc. Lite svindlande det där med historia, precis så här i början av ett år.
Hm, regeringen till exempel, kommer att upprepa sina sparkar nedåt och de börjar året med att låta en av sina ministrar hävda att det är de som är frälsarna som jobbar för ökad rättvisa...
... Finns det då inga gränser för den arrogans och cynism dessa människor som styr kan visa oss? Tydligen inte.
I alla fall hoppas jag att vi får ett bra år i år. Ett bra gott härligt år.
Huvva, jag får lite ont i magen när jag säger så där, inte för att jag inte menar det, utan för att jag just nu är något irriterad över det jag precis skrev om (det arroganta aset som skriver skit i tidningen om orättvisor) och inte riktigt kan släppa det (för just såna as gör saken svårare att uppnå). Men nu gör jag det och försöööööker att sända positiv energi till alla goa människor istället. Så! Det känns bättre.
Sov Gott
Kram och tack för fina hälsningar...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)