Möte att fasa för?

eller hjärtats avlastning?

I alla fall har jag bestämt mig för att jag vill inte vara kassör längre.
Tanken kom över mig och har blivit hjälpt fram av diverse samtal, både positiva och negativa. Det var inte, och är inte, ett lätt beslut att handskas med. Men det är först nu jag känner att jag vågar släppa taget. Framför allt är det nu föreningen klarar det bäst. Förut hade det säkert funkat, också, men jag hade haft för jobbigt med mig själv om det inte hade löst sig. För då hade ju "allt varit mitt fel". Men det är inte det nu och har ju egentligen aldrig varit det heller antar jag.

Det jag inte riktigt är vän med än är att jag det sista har känt en sån fruktansvärd känsla av orättvisa hälld över mig i form av att;

jag i vissa lägen får skit för hur jag gör, när jag gör som jag gör för att jag inte-
1. fått den hjälp jag skulle behövt när jag bett om den och har varit tvungen att agera utifrån det bästa för situationerna helt ovetenskapligt.
2 är utbildad ekonom och inte har haft en aning om vad en korrekt balansräkning varit utan blandat ihop den med resultaträkningen. Skulder och tillgångar har jag haft koll på på ett annat sätt. Det är mycket lättare när man kan se siffror i en bok för mig.

Jag har sagt att jag är långsam och noggrann, men har tyvärr inte alltid fått vara det utan att bli ifrågasatt. Det tär på en när man blir "mästrad", speciellt om man vet vad som är fel och varför, men inte får förklara sig, för man skall ju bevars kunna ta kritiik utan att ta den persooonligt (suck! Jag veeeeeeeet)!

Förklaringen till varför jag (och minst en till med mig) reagerar så starkt på den "Myndiga stämman" är visst att jag förväntas leverera och när jag inte kan det så försvarar jag mig personligt istället för sakligt. Fine, men jag gillar inte helt förklaringen för den, snudd på, inkompetensförklarar mig, känns det som oavsett...

Trots min begränsade utbildning så har jag ändå fantamig lyckats att få föreningen att hålla i pengar och hjälpt till att dra in massor av flis till föreningen. Jag har lyckats att stå på mig när vissa har tyckt att "vi är för dyra" (!) och i vissa fall tom tyckt att vi får för mycket betalt (ja faktiskt har det fnysts och frågats med "Myndig stämma" att hur ser avtalen ut med facket,- det är ju orimligt att vi tar så mycket betalt för bara en föreställning som inte är mer än en halvtimme lång... Jag lovar).

När jag tog över som kassör var det i ordning så jag behövde inte "städa" eller så, absolut inte! Men, jag såg till att integrera "den svarta lådan", räknade på hur vi skulle kunna få betalt för gig, fixa avtal med facket, fixade Fora försäkringar OCH det var kul. Kanske inte översvallande, men jag såg i början en viss tillfredsställelse i att få saker att flyta och funka i mer friteaterform än i idéell föreningsform.

Sedan går allt upp och ner och jag har i perioder svurit mer än i andra. Det som under tiden inte riktigt gav mig ro var det att få i föreningen fattade allt som faktiskt gjordes (inte bara av mig måste tilläggas OBS) utan att de riktigt brydde sig, men när jag väl kommit över det, så flöt det på bättre.

Tills jag skaffade det nya systemet, för att vi skulle kunna bli större och ha mer "formell" ordning, och jag helt plötsligt - inser hur lite jag kan om ekonomi... Det blev tyfft!
Och sedan kom den "Myndiga stämman".

Resten e historia och jag är på väg att lämna över till någon annan och jag är på väg till mötet där jag skall försöka att inte ta något personligt och inte bry mig om att jag kommer att få kritik o försöka att inte känna det som att allt e mitt fel. För det är ju inte det och jag tror inte att "-de" tycker att det är det, jag är ju inte så himla paranoid egentligen (jo lite, när jag e less!)...

Så jag fasar, men kommer ändå att gå därifrån med en börda om hjärtat mindre hoppas jag i alla fall.

Förresten kommer jag nog att ha svårt att hålla tyst ändå så; jag har bestämt att jag skall skaffa mig en egen "Myndig stämma" som för min talan, så "fri" från personlighet som det bara går, hehehe

Kramis

---

Återigen gör jag annat

än det som borde bli gjort!

Det är så himla fint väder och jag har så mycket annat att göra som är roligare. Jag bryr mig inte om att göra det som jag borde.

Kanske är det bra att bara göra det som faller in lite då och då. Kanske inte. Just nu har jag ingen lust att få dåligt samvete för att jag fixar med familjemedlemmars skolresor eller för att jag försöker att formulera mig i text på ett kreativt sätt (hehe det mesta går i papperskorgen men det gör inget just nu) som i bloggform tex.

Jag har inte lust att noja mig och tar dagen lite som den kommer. Jag kommer snart att få ork och kraft att göra det som måste göras. Snart. Tror jag i alla fall.

Men just nu chillar jag ett tag till med grejer jag vill göra. Bara saker jag vill göra. Och jag övar mig i att inte skämmas för det.

kramen

---