och anonymiteten återställs utan krångel...
Måste jag skriva lite till. Jag är så glad att det är ljust ute. Trött och trött och trött oftast som vanligt, men det är i alla fall ljust!
jag vill inte hålla på att bevisa att alla som tycker jag är negativ har rätt genom att visa mina tillkortakommande i vissa situationer. Så Ny Adress kommer till mina två trogna hehe följare så fort jag kommit på hur jag skall se ut och hur den skall lösas smidigast.
Här i denna bloggen som jag fortfarande gillar, kommer jag att skriva, när större saker än mitt ego kallar. Min personlighet är min personlighet och vissa företeelser vill jag att alla möjliga skall läsa om, och vissa inte.
I denna blogg kommer ni se min allvarliga, okonventionella, politiska, cyniska och arga sida och förhoppningsvis ser ni både humorn och allvaret i detta. Detta är inte en debattsida! vill jag påpeka dock. Jag tror inte att alla håller med mig, men jag går inte i polemik med folk i kommentarsfältet. Inte mer en för att förtydliga MIN ståndpunkt.
Det blir lite mer som det var tänkt från början. Med alltifrån vardagliga funderingar över skitsaker till hopplös känsla över skitregeringens skitbeslut och även över världens idiotiska patriarkala maktstrukturer tex... I alla fall saker som upprör mig stort och smått. Med samma inlevelse, för det är ju det som är roligt eller hur...
Så välkommen in i Sarasans lilla grotta och på återseende så snart nästa grej upprör mig...
Kram ohejsansa!
ps. armhåledebatten hoppas jag ingen missat! Upplyftande och avslöjande, om än något tragisk med mobbingidioter etc. Den visade verkligen det patriarkala samhällets ingrodda unkenhet i vilken även unga tjejer andas och trivs, huvva!!!
Ds...
måndag, mars 19
måndag, mars 5
Och så blev det lite stopp i röret
så jag skall kolla hur man löser den utan att skiten rinner över i fel bassäng...
Välkomna alla nyanlända!
Det kanske inte är så många som jag tror eller misstänker. En släng av paranoia gör sig påmind oops...
När jag började att blogga här tänkte jag att jag skulle vara helt anonym och inte känna dem som jag skrev för, mer än några utvalda. Det skulle bli bara några få som jag inte kände som läste och kanske några som jag känner som "vet hur jag mår och vad som får mig att ticka" Ha ha ha...
Nätet är inte större än ens egna ficka och givetvis, hittade först en hit för jag hade kopplat lite sidor etc, korkat hehe, men iaf. ingen skada skedd.
Jag har ändå känt att jag kan släppa ut det som stundom ätit mig utan att för den delen behöva tänka på att någon skulle bli uthängd. Även om jag är oense med hen, så skulle ingen som läste egentligen veta vem det är fråga om. Inga namn, knappt ens om det är offentliga personer.
Från början var det mer ett sätt att få ur mig mina, ibland okonventionella, idéer utan att få en massa invändningar innan de var färdigutslängda. Inte så mycket för att skapa debatt, utan just för att tömma hjärnan. Sedan har det mer och mer gått över till att vara en form av egenterapi för att få ur mig negativa händelser och tankar innan de skulle äta upp mig helt.
Det har hjälpt jättemycket. Och de som har kommenterat har varit få MEN såååå väldigt bra och de har betytt sjukt mycket. Underbara människor...
Visst kanske det hade hjälpt att skriva bara för sig själv också, men då hade jag inte fått nöjet att sitta och formulera mina meningar så att de skulle vara begripliga. Att formulera mig i text är så vansinnigt skönt och så himla roligt. Att få till en finurlig mening med en liten knorr är ett av det roligaste ögonblicken i bloggskrivandet. Och om ingen läser, så har man ju inget för att man skriver...
Nu är ingen skada skedd heller, jag står för att jag skriver som jag gör. Allt som skrivits här kanske jag inte står för längre, men jag har skrivit det och inget jag skrivit skäms jag för.
Det som skett nu är att jobbdelen i mitt liv hittat hit igen och, om jag skall kunna reflektera helt fritt om allt som sker i min personlighetsutveckling och i min o/konventionella värld, så behöver jag nu begränsa det fåtal som läser till en mindre summa. Attans fan.
I alla fall, om ni mot förmodan skulle vilja läsa denna bloggen så skicka mig en kommentar. Så kopplar jag, hur det nu görs, så att du får tillgång om jag stänger. Jag väntar mig inte någon anstormning hehe.
Dessutom kan jag börja med att försöka hitta en bra grej med detta (allt i Hr Fexeus anda) och det är ju att vi kanske äntligen få rensat luften. Och kanske jag får svar på om jag behöver vara paraniod eller inte ha ha ha. Ja, det var ett skämt.
Så ett tag till ligger detta öppet och så får jag se hur jag gör sedan. Kanske jag stänger, kanske inte.
Välkomna alla nyanlända!
Det kanske inte är så många som jag tror eller misstänker. En släng av paranoia gör sig påmind oops...
När jag började att blogga här tänkte jag att jag skulle vara helt anonym och inte känna dem som jag skrev för, mer än några utvalda. Det skulle bli bara några få som jag inte kände som läste och kanske några som jag känner som "vet hur jag mår och vad som får mig att ticka" Ha ha ha...
Nätet är inte större än ens egna ficka och givetvis, hittade först en hit för jag hade kopplat lite sidor etc, korkat hehe, men iaf. ingen skada skedd.
Jag har ändå känt att jag kan släppa ut det som stundom ätit mig utan att för den delen behöva tänka på att någon skulle bli uthängd. Även om jag är oense med hen, så skulle ingen som läste egentligen veta vem det är fråga om. Inga namn, knappt ens om det är offentliga personer.
Från början var det mer ett sätt att få ur mig mina, ibland okonventionella, idéer utan att få en massa invändningar innan de var färdigutslängda. Inte så mycket för att skapa debatt, utan just för att tömma hjärnan. Sedan har det mer och mer gått över till att vara en form av egenterapi för att få ur mig negativa händelser och tankar innan de skulle äta upp mig helt.
Det har hjälpt jättemycket. Och de som har kommenterat har varit få MEN såååå väldigt bra och de har betytt sjukt mycket. Underbara människor...
Visst kanske det hade hjälpt att skriva bara för sig själv också, men då hade jag inte fått nöjet att sitta och formulera mina meningar så att de skulle vara begripliga. Att formulera mig i text är så vansinnigt skönt och så himla roligt. Att få till en finurlig mening med en liten knorr är ett av det roligaste ögonblicken i bloggskrivandet. Och om ingen läser, så har man ju inget för att man skriver...
Nu är ingen skada skedd heller, jag står för att jag skriver som jag gör. Allt som skrivits här kanske jag inte står för längre, men jag har skrivit det och inget jag skrivit skäms jag för.
Det som skett nu är att jobbdelen i mitt liv hittat hit igen och, om jag skall kunna reflektera helt fritt om allt som sker i min personlighetsutveckling och i min o/konventionella värld, så behöver jag nu begränsa det fåtal som läser till en mindre summa. Attans fan.
I alla fall, om ni mot förmodan skulle vilja läsa denna bloggen så skicka mig en kommentar. Så kopplar jag, hur det nu görs, så att du får tillgång om jag stänger. Jag väntar mig inte någon anstormning hehe.
Dessutom kan jag börja med att försöka hitta en bra grej med detta (allt i Hr Fexeus anda) och det är ju att vi kanske äntligen få rensat luften. Och kanske jag får svar på om jag behöver vara paraniod eller inte ha ha ha. Ja, det var ett skämt.
Så ett tag till ligger detta öppet och så får jag se hur jag gör sedan. Kanske jag stänger, kanske inte.
fredag, mars 2
Bara för att
eller inte?
Att få feedback är väl bra? Men hur? Och varför av alla?
Att ge feedback är svårt!
Om man inte har något att säga, skall man säga något ändå? Jag menar, jag kan givetvis säga hur bra jag tycker någon är, och jag kan absolut lära mig att oftare spontanhylla folk då jag gillar det som precis hänt på scen (även om jag brukar berömma när jag blir berörd och tokroad). Men det känns djävligt krystat i ett feedbacksamtal att säga; jo du är jättebra på det och det och det . Jag skulle vilja se mer av det och det hos dig...
Även om det är positivt vinklat.
Och- om jag inte kan sätta ordet på eller för den delen har något som är viktigt att påpeka som behöver utvecklas hos någon. Måste jag tokleta efter bra vinklar då? Är det vettig och viktig info för den personen att få?
Kan inte feedbacken isf verka förvirrande och tom starta reaktioner som "oh nu vågar inte NN säga vad hen tycker om mig, oh, det kanske betyder att hen inte gillar mig..." hos en person som inte riktigt klar med sin självbild (öh, läs en sådan som mig hehe)
Jag kan inte riktigt bli klok på om jag vill ha feedback av alla mina medarbetare. Inte för att jag är rädd för vad de skall säga egentligen, utan mer för att jag så lätt blir förvirrad av för mycket råd och input i hur jag skall vara/göra/agera/utvecklas.
Jag vet ju vilka jag lyssnar på. Och de andra kan jag ju egentligen skita i (det låter hårt, men jag vet att man måste sålla) men vissa är svåra att förstå och andra lätta att misstolka. Frågan just nu för mig är hur jag skall hantera min självbild som är i svajning som den är.
Jag känner att det är allvarligt svårt, men det verkar inte som att det är någon mer än jag som reagerar så här på detta med feedback, utan ... "men det är ju inte som att det är samtal som man blir så djup på att man skär sig i handlederna av som skall göras...".
Jag vet det! Men jag känner inte att det känns bra just nu iaf... gläh...
Ja jaaa! Jag får vackert finna mig i att ge och ta feedback för det är ju tydligen så "onekligen" att vi "behöver" göra det. Men jag undrar varför vi behöver mer info än den direkta på scen. Varför ett omdöme? jag förstår inte och då blir jag osäker och så blir jag ledsen och så vidare och så vidare...
Jag vill inte vara stoppkloss, jag vill inte vara motvalls, jag tycker att det är bra att veta hur jag uppfattas på scen av andra. Men något som någon kanske har uppfattat och vill se en utveckling av/från kanske bara är den personens åsikt och ingen annans och varför skall jag då lägga tid på det?
Och Vem vet egentligen vad som är bra för just mig att jobba på för att jag skall få bättre självkänsla på scen...
Nåväl! Har iallfall styrt undan att jag skall behöva ringa runt till folk och ge och ta feedback för att spara tid... Fatta själv...
Utan tvekan är man inte riktigt klok.
Att få feedback är väl bra? Men hur? Och varför av alla?
Att ge feedback är svårt!
Om man inte har något att säga, skall man säga något ändå? Jag menar, jag kan givetvis säga hur bra jag tycker någon är, och jag kan absolut lära mig att oftare spontanhylla folk då jag gillar det som precis hänt på scen (även om jag brukar berömma när jag blir berörd och tokroad). Men det känns djävligt krystat i ett feedbacksamtal att säga; jo du är jättebra på det och det och det . Jag skulle vilja se mer av det och det hos dig...
Även om det är positivt vinklat.
Och- om jag inte kan sätta ordet på eller för den delen har något som är viktigt att påpeka som behöver utvecklas hos någon. Måste jag tokleta efter bra vinklar då? Är det vettig och viktig info för den personen att få?
Kan inte feedbacken isf verka förvirrande och tom starta reaktioner som "oh nu vågar inte NN säga vad hen tycker om mig, oh, det kanske betyder att hen inte gillar mig..." hos en person som inte riktigt klar med sin självbild (öh, läs en sådan som mig hehe)
Jag kan inte riktigt bli klok på om jag vill ha feedback av alla mina medarbetare. Inte för att jag är rädd för vad de skall säga egentligen, utan mer för att jag så lätt blir förvirrad av för mycket råd och input i hur jag skall vara/göra/agera/utvecklas.
Jag vet ju vilka jag lyssnar på. Och de andra kan jag ju egentligen skita i (det låter hårt, men jag vet att man måste sålla) men vissa är svåra att förstå och andra lätta att misstolka. Frågan just nu för mig är hur jag skall hantera min självbild som är i svajning som den är.
Jag känner att det är allvarligt svårt, men det verkar inte som att det är någon mer än jag som reagerar så här på detta med feedback, utan ... "men det är ju inte som att det är samtal som man blir så djup på att man skär sig i handlederna av som skall göras...".
Jag vet det! Men jag känner inte att det känns bra just nu iaf... gläh...
Ja jaaa! Jag får vackert finna mig i att ge och ta feedback för det är ju tydligen så "onekligen" att vi "behöver" göra det. Men jag undrar varför vi behöver mer info än den direkta på scen. Varför ett omdöme? jag förstår inte och då blir jag osäker och så blir jag ledsen och så vidare och så vidare...
Jag vill inte vara stoppkloss, jag vill inte vara motvalls, jag tycker att det är bra att veta hur jag uppfattas på scen av andra. Men något som någon kanske har uppfattat och vill se en utveckling av/från kanske bara är den personens åsikt och ingen annans och varför skall jag då lägga tid på det?
Och Vem vet egentligen vad som är bra för just mig att jobba på för att jag skall få bättre självkänsla på scen...
Nåväl! Har iallfall styrt undan att jag skall behöva ringa runt till folk och ge och ta feedback för att spara tid... Fatta själv...
Utan tvekan är man inte riktigt klok.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)