Är det samma som att sopa under mattan?
Hm. Jag undrar på riktigt.
Vart gör man av alla negativa tankar när de dyker upp? Jag försöker verkligen göra som jag blir tillsagd för det mesta: "släpp det", "tänk inte på det", "det är inte ditt bord/problem". Jag försöker att fokusera på det positiva i alla situationer (foten i kläm? - Jajjamensan...). Jag har jag alltid ansett att ett skratt, må så vara ett cyniskt ett, är ändå ett skratt och det förlänger livet/förkortar lidandet ett tag.
Men
Det jag inte riktigt hänger med på är att ducka för problemen som kommer eller finns genom att släppa dem, lämna över dem åt någon annan eller helt enkelt inte tänka på dem bara för att det "inte finns någon lösning" på dem...
Att inte få ventilera problem när de dyker upp, för att det "sprider dålig stämning", känns så himla unket och fegt. Konflikter är som virus eller dåliga bakterier, de gör dig sjuk om du inte behandlar dem.
Det borde vara så att vi lär oss lösa konflikter istället, så slipper de bli varbölder eller svininfluensa.
Eller hur det funkar med ansvar etc...
Visst, man kan måla upp och utvärdera ett "värstascenario" och inse att det man tycker är det värsta inte är så farligt, men ibland är det inga roliga resultat man får.
Värstascenariot kan ju vara att förlora något man kämpat länge för att uppnå. Man har gett väldigt mycket utan att få igen och när det helt plötsligt börjar gå bra så blir man utan lön ändå... Sådant måste få ventileras, annars föds bitterhet.
Ibland är det ju dessutom så att man faktiskt har problem som ligger på ens bord som bara är ens egna. Saker som man måste ta itu med trots att de kanske inte förbättrar situationen mer än att just den saken är ur världen. Dvs att lösa problemet tar mer energi än lösningen ger. Man hamnar på minus oavsett... Vart gör man av de negativa energierna?
Jag får ut mig en del aggressioner när jag tränar, men det räcker inte. Jag känner fortfarande att jag mår bra, jag känner mig mer positiv än jag varit på länge, men det räcker inte heller.
Det som händer är, att jag försöker att göra saker och vara positiv och engagera mig så jag har att göra för att hålla mig positiv, och då blir jag trött. Fysiskt trött.
Och så fort jag är trött kommer de jobbigt negativa tankarna och slår mig i huvudet. Och jag blir ännu tröttare, trött så trött! Att bara sopa problem under mattan då gör mig inte gladare, tvärt om, de läggs som tyngder runt nacken och gör mig ännu tröttare.
Att jag faktiskt ännu inte har pengar (inte ens hos humanova!) till att gå i terapi för att ta itu med detta blir även det ett tröttsamt problem...
Någon har sagt att jag "vill för mycket". Det är svårt att inte vilja något, när man hela tiden får veta att det bara är "du som kan göra något åt dig själv".
Jag vill ju inget orimligt, bara vara en bra och juste människa, kunna försörja mig på det jag är bra på, och må bra. Jag vill kunna tänka positivt utan att sopa skiten under mattan!
/Sarisen
ps, ett sätt att ventilera negativa saker är att blogga, hurra för bloggar!!! ds
tisdag, oktober 26
torsdag, oktober 21
Utveckling, inveckling, avveckling ?
I all hast och helst nu!
Jag håller ju på att "lämna över"... Det hade känts bättre om det initierats genom ett årsmöte tycker jag, men man får inte klaga, för då är man negativ och det vill ju ingen vara. Om ni anar en bitterhet, så kan ni ana, men det är inte rätt, även om jag är inte helt bekväm med arrangemanget.
Jag tycker att utveckling inte är ett alternativ, det är ett måste. Visst kan man resonera "varför ändra på ett vinnande koncept" och faktiskt ha rätt på ett sätt, men man kan inte tro på allvar att det håller i längden utan uppdatering.
(Inte alla uppdateringar för utvecklingen framåt dock! En del tenderar att leda bakåt istället. Kolla bara på tv-utbudet, med alla idiotdokusåpor, som exempel. Nu sänder man Robinson igen, "den första" dokusåpan! Helt nytt koncept? Eller, bara back to basic shit!)
Med en överlämning kommer en massa frågor om saker som man själv gjort som man egentligen inte reflekterat över varför man gör. Det är nyttigt, med insikter om ett annat förfarande som kan vara bättre.
Det kan tyckas komiskt, när den som skall ta över påpekar det dumma i att göra på ett sätt, och den enda förklaringen till att det är på det viset är att jag inte kunnat förmå någon annan att göra på det enkla sättet.
För när jag, faktiskt, föreslagit en sådan förändring har det klagats och jobbats på att inte förändra... Resultatet har, ibland, blivit att saker krånglats till ännu mer istället. Som med kassaapparaten! Det hade varit mycket enklare att ha två kassor bara (Nu är ju kassaapparaten bra att ha för statistiken och det kommer att bli enklare igen, vänta bara).
Eller förslaget att alla skulle skicka in ett mail en gång i månaden om vilka gig de haft och hur mycket de skulle få för de gigen för att löner skulle betalas ut. Nu har det införts!
Det konstiga är att om jag någon gång föreslagit en förändring, som blivit dissad, så känner jag mig inte glad när den införs senare. Jag känner mer irritation över att jag inte blev lyssnad på innan. Dumt, men så funkar jag. Jag vill inte säga, "vad var det jag sa", men det blir lätt så.
Däremot är jag glad över att hon som tar över, gör sin ordning och inte min, för det behövs något nytt.
Jag är bara lite sur att jag inte kunde få fler förändringar i hamn än jag fick. Det kändes inte riktigt som att jag blev tagen på allvar, speciellt inte med de orden jag fick talat om för mig; att jag bara skulle lämna över:"- det kan väll inte ta så lång tid som till månadsskiftet..."
Nej, det var ju inte så mycket som jag skulle förklara eller hur!
Ja, här går det också att läsa in lite bitterhet och skall jag vara ärlig så, visst, men bästa medlet mot det var att hon som skall ta över faktiskt förstår att det är mycket grejer och inte vill stressa "det får faktiskt ta den tid det tar", som sagt.
Mitt självförtroende är så konstigt och i vissa lägen ställer jag till det för mig själv för mycket genom att "tänka för mycket" och även om jag har blivit tyysen gånger bättre så ältar jag lite för mycket.
Men en sak måste jag säga även om jag är (he he vissa protesterar nu vilt!!!)vän av snabbhet i många lägen: Det är inte alltid rätt att inte vara ifrågasättande, negativ och skeptisk när saker och ting går lite för fort.
Hälsningar i höstsol och snöblask
Sarisen
Jag håller ju på att "lämna över"... Det hade känts bättre om det initierats genom ett årsmöte tycker jag, men man får inte klaga, för då är man negativ och det vill ju ingen vara. Om ni anar en bitterhet, så kan ni ana, men det är inte rätt, även om jag är inte helt bekväm med arrangemanget.
Jag tycker att utveckling inte är ett alternativ, det är ett måste. Visst kan man resonera "varför ändra på ett vinnande koncept" och faktiskt ha rätt på ett sätt, men man kan inte tro på allvar att det håller i längden utan uppdatering.
(Inte alla uppdateringar för utvecklingen framåt dock! En del tenderar att leda bakåt istället. Kolla bara på tv-utbudet, med alla idiotdokusåpor, som exempel. Nu sänder man Robinson igen, "den första" dokusåpan! Helt nytt koncept? Eller, bara back to basic shit!)
Med en överlämning kommer en massa frågor om saker som man själv gjort som man egentligen inte reflekterat över varför man gör. Det är nyttigt, med insikter om ett annat förfarande som kan vara bättre.
Det kan tyckas komiskt, när den som skall ta över påpekar det dumma i att göra på ett sätt, och den enda förklaringen till att det är på det viset är att jag inte kunnat förmå någon annan att göra på det enkla sättet.
För när jag, faktiskt, föreslagit en sådan förändring har det klagats och jobbats på att inte förändra... Resultatet har, ibland, blivit att saker krånglats till ännu mer istället. Som med kassaapparaten! Det hade varit mycket enklare att ha två kassor bara (Nu är ju kassaapparaten bra att ha för statistiken och det kommer att bli enklare igen, vänta bara).
Eller förslaget att alla skulle skicka in ett mail en gång i månaden om vilka gig de haft och hur mycket de skulle få för de gigen för att löner skulle betalas ut. Nu har det införts!
Det konstiga är att om jag någon gång föreslagit en förändring, som blivit dissad, så känner jag mig inte glad när den införs senare. Jag känner mer irritation över att jag inte blev lyssnad på innan. Dumt, men så funkar jag. Jag vill inte säga, "vad var det jag sa", men det blir lätt så.
Däremot är jag glad över att hon som tar över, gör sin ordning och inte min, för det behövs något nytt.
Jag är bara lite sur att jag inte kunde få fler förändringar i hamn än jag fick. Det kändes inte riktigt som att jag blev tagen på allvar, speciellt inte med de orden jag fick talat om för mig; att jag bara skulle lämna över:"- det kan väll inte ta så lång tid som till månadsskiftet..."
Nej, det var ju inte så mycket som jag skulle förklara eller hur!
Ja, här går det också att läsa in lite bitterhet och skall jag vara ärlig så, visst, men bästa medlet mot det var att hon som skall ta över faktiskt förstår att det är mycket grejer och inte vill stressa "det får faktiskt ta den tid det tar", som sagt.
Mitt självförtroende är så konstigt och i vissa lägen ställer jag till det för mig själv för mycket genom att "tänka för mycket" och även om jag har blivit tyysen gånger bättre så ältar jag lite för mycket.
Men en sak måste jag säga även om jag är (he he vissa protesterar nu vilt!!!)vän av snabbhet i många lägen: Det är inte alltid rätt att inte vara ifrågasättande, negativ och skeptisk när saker och ting går lite för fort.
Hälsningar i höstsol och snöblask
Sarisen
måndag, oktober 4
Vad man kan glädjas över att sakna,
en fot tex...
Min morsa, upptäcktes det vid ett annat akuttillfälle nyss, hade ett bråck på aortan!
Meningen var att hon skulle röntga en misstänkt knöl den 30e, men pgr av andra otrevliga omständigheter (blödningar efter en gastroskopi)22e så kom hon in till Näl en vecka innan. Ett riktigt mega stort och tunt bråck upptäcktes och operation inleddes direkt. 5 timmars operation typ...
Allt bra sedan? Nej små partiklar från bråcket, som lösgjorts under operation, vandrar iväg och sätter sig i foten och stryper blodcirkulationen. Efter ca 8 dagar med massa kärlvidgande medicin beslutas att foten ändå måste bort.
Jag är väldigt glad att min mamma inte följde med på planerad skogsutflykt i början av september. Jag är väldigt glad att hon har en doktor i Strömstad som tog alla hennes symptom i sommras på allvar och inledde en massa provtagningar som ledde till att hon tog gastroskopi som ledde till att man hittade bråcket innan det sprack för då hade inte mamma levt.
Jag är glad att hon och vi andra bara måste sakna en fot.
Så är det...
Min morsa, upptäcktes det vid ett annat akuttillfälle nyss, hade ett bråck på aortan!
Meningen var att hon skulle röntga en misstänkt knöl den 30e, men pgr av andra otrevliga omständigheter (blödningar efter en gastroskopi)22e så kom hon in till Näl en vecka innan. Ett riktigt mega stort och tunt bråck upptäcktes och operation inleddes direkt. 5 timmars operation typ...
Allt bra sedan? Nej små partiklar från bråcket, som lösgjorts under operation, vandrar iväg och sätter sig i foten och stryper blodcirkulationen. Efter ca 8 dagar med massa kärlvidgande medicin beslutas att foten ändå måste bort.
Jag är väldigt glad att min mamma inte följde med på planerad skogsutflykt i början av september. Jag är väldigt glad att hon har en doktor i Strömstad som tog alla hennes symptom i sommras på allvar och inledde en massa provtagningar som ledde till att hon tog gastroskopi som ledde till att man hittade bråcket innan det sprack för då hade inte mamma levt.
Jag är glad att hon och vi andra bara måste sakna en fot.
Så är det...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)