ett andningshål i isen!
Fantastiskt!
Ungefär en timme efter att jag publicerade blogginlägget igår, ringde en av mina nya medarbetare i eufori. Det har dykt upp en massa mail och intressenter till vår lilla nystartade "verksamhet", eller vad man nu skall kalla det, med positiva svar.
Vrålpepp!!!
Så nu trotsar jag den eviga tröttheten och sitter klockan halv nio och skall formulera ett mail till de skolor och de kommuner som var mest positiva för att vi skall kunna ringa upp dem och sälja det vi vill sälja till dem. Tjoho!
Eftersom det är ett etablerat namn vi representerar vill jag inte skriva ut namnet här. För detta är bara min blogg och ingen skall behöva lida för mina attitydproblem hehe!
Hejja!!!
onsdag, november 30
tisdag, november 29
Vad är det nu då?
en premenstruell betraktelse eller ett konstaterande av fakta?
Det är skit! Det finns en hel del bra, men i det stora hela är det just nu skit! Patetisk självuppblåselse eller paranoia, idioti eller lathet, eller kanske helt enkelt otur-oflyt-taskigtajming.
Att tycka synd om sig själv är inte bra att göra och det vill jag inte heller. Problemet är väl egentligen -varför- jag känner mig som skit och nästan inte orkar nåååågot alls! Trots att jag som vanligt har en massa grejer som borde bli gjorda. Man kan alltid skylla på en massa saker. Det går att rycka upp sig! Men jag orkar faktiskt inte. Bara det där att veta att man borde rycka upp sig letar sig in i hjärnan och talar om att man är värdelös.
Att bli bekräftad som värdelös gång på gång. Att inte kunna se de gånger man blir bekräftad som bäst eller som duglig eller bra. Att inte kunna hitta gulkornen bland allt djävla grus och skit man kliver runt i. Det är skit.
Ni som känner mig vet att jag inte är premenstruell, men idag mår jag inte bara kass, jag är gråtmild oxå och det är jag ofta strax innan mens det blir lite värre då, lite...
Just nu sitter jag och letar och letar, i mitt huvud, bland saker som hänt för att få lite positiv energi men kan fan inte hitta något som räcker för att jag skall bli lite glad. Så den stora frågan blir väl då vad skulle behövas? Och, hur djävla uppmärksamhets egoboosts berömstörstande får man lov att vara? När blir man ansedd som bortskämd?
Jag är en människa som aldrig tar saker för givet gällande det mesta. Ingen kommer att ge mig ett jobb bara för att jag vill ha det. Om jag vill ha ett jobb måste jag anstränga mig. Jag har startat så många projekt som jag vill göra tillsammans med folk som i stort sett alla har blivit, INGENTING tillslut. Det har varit jag som har drivit, ingen annan har känt engagemang.
Min psykolog sa att jag skulle försöka hitta något att "hänga på" istället. Inga startade teaterprojekt som redan startat har plats för mig i efterhand. Jag äääär ingen man kommer att tänka på när man startar projekt (jag har gnällt om det förr, jag veeet), så fat chance att jag kan hänga på något kul i teaterväg...
Jag är dessutom jobbig att ha att göra med. Det har jag fått bekräftat! På ett fult sätt dessutom som gjorde att jag trodde att jag klappa ihop helt. Det är väl istort utrett, men, likväl. Det är inte kul att veta att folk är rädda för att jag skall bli arg för att de säger till mig.
Det som stör mig mest är att de som känner mig på riktigt, vet att jag inte är "farlig". Jag är hetsig, men jag är inte långsint på det sättet. Dessutom är folk så djävla konflikträdda så de skiter ner sig om man skulle råka säga ifrån lite för "snäsigt" en gång...
Det ironiska är att jag har undvikit att säga till om en massa saker för att inte verka gnällig, o c h, jag undviker att sväva ut i mina gamla "klagoharanger" som är menade att vara underhållande inte klagande, för att jag inte vill "sprida dålig stämning" (som jag fått höra att jag gör).
De har inte samma humor som jag alls utan börjar ifrågasätta mina argument som om det var en diskussion och jag orkar inte gå i svaromål för en "ståupp-uppläggs argumentation" för det vore löjligt. Antingen tycker man det är kul eller inte. Man argumenterar inte med Magnus Betnérs Alkohollism idéer när han drar dem på scen, fastän man inte håller med om dem för de är rätt underhållande och har en liten poäng...
Det är rätt bra att skriva, för nu är jag inte lika ledsen längre utan mer arg. Men det är i detta läge inte bra heller. För jag vill vara glad och må bra och så blev jag ledsen igen, fan!
Just nu är jag i startgroparna gällande ett projekt som jag varit med och startat, fast mest hängt på själva starten liksom. Att lägga alla ägg i den korgen känns mer än osäkert även om jag inte tvivlar ett ögonblick på mina två medarbetares kompetens och vilja i detta.
Jag bara går på rutinen att inte vänta sig för mycket för det kan, märk väl, det KAN, gå åt helvete detta med. Ja, det kan det ju, men, som den positiva pessimist jag är, säger jag att; det kan inte mer än gå åt helvete! Och om det gör det måste du veta att du gjort det du kunnat för att få det att funka.
Man får ju alltid tutat i sig att man måste ge hundra procent och tro helhjärtat på det man ger sig in i eller hur. Jag gör det, men är ändå osäker och trots min pessimism blir jag lika djävla besviken om det skiter sig, så vem fan lurar man egentligen.
Så vad fan behöver jag då?
Jag behöver ett projekt, där jag behövs! Där jag kan använda mina kompetenser som skådis, organisatör, ekonomiskt sinnad. Jag behöver umgås med folk som fattar min humor. Jag behöver frisk luft. Jag behöver bli skrattad åt/med. Jag behöver sova 9-10 timmar/dygn. Jag behöver pengar. Jag behöver vara behövd för den person jag är i fler sammanhang än för familjen. Jag behöver andas! ... och jag behöver rycka upp mig...
Det är lite svårrott just nu bara, antar att det går över... fy fan!
Det är skit! Det finns en hel del bra, men i det stora hela är det just nu skit! Patetisk självuppblåselse eller paranoia, idioti eller lathet, eller kanske helt enkelt otur-oflyt-taskigtajming.
Att tycka synd om sig själv är inte bra att göra och det vill jag inte heller. Problemet är väl egentligen -varför- jag känner mig som skit och nästan inte orkar nåååågot alls! Trots att jag som vanligt har en massa grejer som borde bli gjorda. Man kan alltid skylla på en massa saker. Det går att rycka upp sig! Men jag orkar faktiskt inte. Bara det där att veta att man borde rycka upp sig letar sig in i hjärnan och talar om att man är värdelös.
Att bli bekräftad som värdelös gång på gång. Att inte kunna se de gånger man blir bekräftad som bäst eller som duglig eller bra. Att inte kunna hitta gulkornen bland allt djävla grus och skit man kliver runt i. Det är skit.
Ni som känner mig vet att jag inte är premenstruell, men idag mår jag inte bara kass, jag är gråtmild oxå och det är jag ofta strax innan mens det blir lite värre då, lite...
Just nu sitter jag och letar och letar, i mitt huvud, bland saker som hänt för att få lite positiv energi men kan fan inte hitta något som räcker för att jag skall bli lite glad. Så den stora frågan blir väl då vad skulle behövas? Och, hur djävla uppmärksamhets egoboosts berömstörstande får man lov att vara? När blir man ansedd som bortskämd?
Jag är en människa som aldrig tar saker för givet gällande det mesta. Ingen kommer att ge mig ett jobb bara för att jag vill ha det. Om jag vill ha ett jobb måste jag anstränga mig. Jag har startat så många projekt som jag vill göra tillsammans med folk som i stort sett alla har blivit, INGENTING tillslut. Det har varit jag som har drivit, ingen annan har känt engagemang.
Min psykolog sa att jag skulle försöka hitta något att "hänga på" istället. Inga startade teaterprojekt som redan startat har plats för mig i efterhand. Jag äääär ingen man kommer att tänka på när man startar projekt (jag har gnällt om det förr, jag veeet), så fat chance att jag kan hänga på något kul i teaterväg...
Jag är dessutom jobbig att ha att göra med. Det har jag fått bekräftat! På ett fult sätt dessutom som gjorde att jag trodde att jag klappa ihop helt. Det är väl istort utrett, men, likväl. Det är inte kul att veta att folk är rädda för att jag skall bli arg för att de säger till mig.
Det som stör mig mest är att de som känner mig på riktigt, vet att jag inte är "farlig". Jag är hetsig, men jag är inte långsint på det sättet. Dessutom är folk så djävla konflikträdda så de skiter ner sig om man skulle råka säga ifrån lite för "snäsigt" en gång...
Det ironiska är att jag har undvikit att säga till om en massa saker för att inte verka gnällig, o c h, jag undviker att sväva ut i mina gamla "klagoharanger" som är menade att vara underhållande inte klagande, för att jag inte vill "sprida dålig stämning" (som jag fått höra att jag gör).
De har inte samma humor som jag alls utan börjar ifrågasätta mina argument som om det var en diskussion och jag orkar inte gå i svaromål för en "ståupp-uppläggs argumentation" för det vore löjligt. Antingen tycker man det är kul eller inte. Man argumenterar inte med Magnus Betnérs Alkohollism idéer när han drar dem på scen, fastän man inte håller med om dem för de är rätt underhållande och har en liten poäng...
Det är rätt bra att skriva, för nu är jag inte lika ledsen längre utan mer arg. Men det är i detta läge inte bra heller. För jag vill vara glad och må bra och så blev jag ledsen igen, fan!
Just nu är jag i startgroparna gällande ett projekt som jag varit med och startat, fast mest hängt på själva starten liksom. Att lägga alla ägg i den korgen känns mer än osäkert även om jag inte tvivlar ett ögonblick på mina två medarbetares kompetens och vilja i detta.
Jag bara går på rutinen att inte vänta sig för mycket för det kan, märk väl, det KAN, gå åt helvete detta med. Ja, det kan det ju, men, som den positiva pessimist jag är, säger jag att; det kan inte mer än gå åt helvete! Och om det gör det måste du veta att du gjort det du kunnat för att få det att funka.
Man får ju alltid tutat i sig att man måste ge hundra procent och tro helhjärtat på det man ger sig in i eller hur. Jag gör det, men är ändå osäker och trots min pessimism blir jag lika djävla besviken om det skiter sig, så vem fan lurar man egentligen.
Så vad fan behöver jag då?
Jag behöver ett projekt, där jag behövs! Där jag kan använda mina kompetenser som skådis, organisatör, ekonomiskt sinnad. Jag behöver umgås med folk som fattar min humor. Jag behöver frisk luft. Jag behöver bli skrattad åt/med. Jag behöver sova 9-10 timmar/dygn. Jag behöver pengar. Jag behöver vara behövd för den person jag är i fler sammanhang än för familjen. Jag behöver andas! ... och jag behöver rycka upp mig...
Det är lite svårrott just nu bara, antar att det går över... fy fan!
tisdag, september 13
Ett upprop, en start
i min egen skola...
Hur många gånger har jag börjat ett nytt liv? svaret på den frågan kan jag inte i huvudet och har nog utvecklat här i bloggen redan.
... Men nu djävlar måste det fan ske något! Det funkar inte att bara tänka att jag skall göra saker.Det funkar inte att skriva lista efterlista och inse att posterna på listan visst blir gjorda men i helt fel ordning och de viktiga sakerna förs bara över på den nya listan som måste upprättas när det blir för kladdigt på den första listan med alla smågrejer som läggs till efter hand.
Attans va det är vanligt att känna att " energin kommer och att nu skall jag starta" och sedan efter ett litet tag inse att - fan klockan är för mycket jag hinner inte med det jag ville; och sedan dagen efter får jag inte alls samma känsla, återigen, förrän för sent på dagen...
Jag är född för sent. Jag är tidspessimist och kommer därför alltid (i stort sett alltid) i tid. Får alltid färdigt saker jag åtar mig i tid, och arbetar självständigt och målinriktat. Men kommer alltid sent till mina egna idéer och viktiga saker. Det är som att jag inte tar mig själv och mina projekt på tillräckligt allvar...
... Men nu har jag en lista med grejer som kräver ett upprop och jag får försöka lära mig själv vad och vem som är drivande så jag inte fastnar. Måste vara, som jag försökte lära ut till gymnasietreorna i Ale, en bra chef för mig själv...
Så, nu startar jag igen och hoppas att jag denna gång kommer att hålla uppe flytet tillräckligt länge för att känna att det bara är att flyta med strömmen jag skapat själv.
Just nu är jag lite trött, skall bara vila först... Ah men vad faaaaan!!!
Hur många gånger har jag börjat ett nytt liv? svaret på den frågan kan jag inte i huvudet och har nog utvecklat här i bloggen redan.
... Men nu djävlar måste det fan ske något! Det funkar inte att bara tänka att jag skall göra saker.Det funkar inte att skriva lista efterlista och inse att posterna på listan visst blir gjorda men i helt fel ordning och de viktiga sakerna förs bara över på den nya listan som måste upprättas när det blir för kladdigt på den första listan med alla smågrejer som läggs till efter hand.
Attans va det är vanligt att känna att " energin kommer och att nu skall jag starta" och sedan efter ett litet tag inse att - fan klockan är för mycket jag hinner inte med det jag ville; och sedan dagen efter får jag inte alls samma känsla, återigen, förrän för sent på dagen...
Jag är född för sent. Jag är tidspessimist och kommer därför alltid (i stort sett alltid) i tid. Får alltid färdigt saker jag åtar mig i tid, och arbetar självständigt och målinriktat. Men kommer alltid sent till mina egna idéer och viktiga saker. Det är som att jag inte tar mig själv och mina projekt på tillräckligt allvar...
... Men nu har jag en lista med grejer som kräver ett upprop och jag får försöka lära mig själv vad och vem som är drivande så jag inte fastnar. Måste vara, som jag försökte lära ut till gymnasietreorna i Ale, en bra chef för mig själv...
Så, nu startar jag igen och hoppas att jag denna gång kommer att hålla uppe flytet tillräckligt länge för att känna att det bara är att flyta med strömmen jag skapat själv.
Just nu är jag lite trött, skall bara vila först... Ah men vad faaaaan!!!
torsdag, september 8
Varför?
Därför!
Så är det ofta, att man har en fråga som är så försvinnande svår att svara på så att man får, eller för den delen ger, ett "därför" till svar. Men vadå "svår fråga"?
När barn är i Vaffödå åldern så behöver man inte säga - därför. Då kan man, om man inte kan det riktiga svaret, hitta på krångliga svar som de ändå inte kommer i håg till vuxen ålder och de har fått känna sig viktiga och lyssnade på när de för fyrtioelfte gången frågat en följdfråga på hur fisken simmar eller något annat intressant för en lite en...
När barnen kommer upp till lite mer konkluderande ålder och har svårt för att ta ett nej, blir det svårare. För då är oftast deras enkla logik svår att säga emot. "varför får inte vi mer cola det finns ju kvar sedan igår? För att i dag är det inte lördag och då dricker vi inte cola! Jamen ni dricker ju vin till maten idag oxå..." Då vore det straffbart att svara "därför", men det är lockande när man ser hur spralliga de blir av sockret efter 18.00
Det är väldigt svårt för mig att svara på frågan " Varför är talet pi alltid 3,14 typ?" för jag kan inte de korrekta matematiska termerna för hur och varför det blir så. Jag vet bara att det är så. Så, istället för att säga "därför att det är det" kan jag slingra mig, rita upp en cirkel och be dem räkna ut radien på en cirkel med omkretsen 46 cm... Slå upp detta Omkretsens längd O är relaterad till en cirkels diameters längd d, via den enkla formeln O = πd eller O = 2πr, där r är cirkelns radie på Wikipedia, och sedan gå låångt därifrån...
När man pratar med myndigheter är det ibland väldigt svårt att veta varför man får svaret "därför".
Man känner ju själv att man faktiskt har passerat barnstadiet som frågeställare. Det kan således kännas plågsamt konstruerat, ja snudd på ovärdigt, att höra slingrande tjänstemän dilla om; "nu-vet-jag-ju-inte-om-du-gjort-si-eller- skrivit-så" eller "det-kanske-är-så -att-den-som-fått-bifall-har-en-förälder-blaa-som-bor-blaa-och-därför-bla"... Hittepå argument istället för att sätta sig ned och faktiskt ta reda på varför en elev får avslag på skolskjuts och en inte trots att de tar bussen från samma hållplats.
Så när jag envisas med att fråga -varför?, och jag själv tycker att jag har en otvetydig logik i mitt resonemang att "ungarna tar ju buss från samma djävla hållplats"(och nej jag svär inte i myndigheters närvaro, folk blir så mesigt nervösa av sånt), då önskar jag att jag skall få ett rekorderligt svar i stil med; "ja, givetvis, såklart grabben skall ha ett busskort fastän han inte har tillräckligt lång väg till skolan". Fast detta sker inte.
Istället kommer de med lagens långa text. Och vi vet alla att lagen är logikens moder ha ha ha ha.
"Avståndet mäts bostad – skola. Med skolväg avses den kortaste användbara gång- eller cykelvägen från elevens bostad till den skola vilken eleven hänvisats för sin skolgång. Att avståndet mäts bostad – skola innebär dock inte att skjuts utgår ända från hemmet.
Följande avstånd gäller för rätt till skolskjuts:
Förskoleklass, 2 km
Årskurs 1-3, 2 km
Årskurs 4-6, 3 km
Årskurs 7-9, 4 km"
Jaha, men hur fan skall min son ta sig till skolan när vägen han förväntas gå 3,6km på är en av vår kommuns mest trafikerade och smalaste väg?
Det kan de fina små tjänstemännen/kanslisterna inte svara på (ja jag har haft samma utläggning med fyra olika personer.)för de vet att det inte går att svara "därför" på den frågan, det blir fel grammatiskt. "- Du får överklaga", säger de nervöst när jag pressar dem.
Så det gjorde jag, och fick rätt, "denna gång", var de väldigt noga med att påpeka, och jag har inte fått svar på varför bara "denna gång"...
Som avslutning; likheten mellan pi och skollagen för avståndsbedömning är lika med noll. Bakom Pi ligger flera generationers forskning och det mest logiska i universum nämligen mattematiken, och bakom den andra lagen ligger politiker och tjänstemän som bara vill spara in pengar.
Och på frågan "varför kommer du att överklaga nästa negativa beslut?" så är svaret alltid
Så djävla mycket därför!
ciao belli!!
Så är det ofta, att man har en fråga som är så försvinnande svår att svara på så att man får, eller för den delen ger, ett "därför" till svar. Men vadå "svår fråga"?
När barn är i Vaffödå åldern så behöver man inte säga - därför. Då kan man, om man inte kan det riktiga svaret, hitta på krångliga svar som de ändå inte kommer i håg till vuxen ålder och de har fått känna sig viktiga och lyssnade på när de för fyrtioelfte gången frågat en följdfråga på hur fisken simmar eller något annat intressant för en lite en...
När barnen kommer upp till lite mer konkluderande ålder och har svårt för att ta ett nej, blir det svårare. För då är oftast deras enkla logik svår att säga emot. "varför får inte vi mer cola det finns ju kvar sedan igår? För att i dag är det inte lördag och då dricker vi inte cola! Jamen ni dricker ju vin till maten idag oxå..." Då vore det straffbart att svara "därför", men det är lockande när man ser hur spralliga de blir av sockret efter 18.00
Det är väldigt svårt för mig att svara på frågan " Varför är talet pi alltid 3,14 typ?" för jag kan inte de korrekta matematiska termerna för hur och varför det blir så. Jag vet bara att det är så. Så, istället för att säga "därför att det är det" kan jag slingra mig, rita upp en cirkel och be dem räkna ut radien på en cirkel med omkretsen 46 cm... Slå upp detta Omkretsens längd O är relaterad till en cirkels diameters längd d, via den enkla formeln O = πd eller O = 2πr, där r är cirkelns radie på Wikipedia, och sedan gå låångt därifrån...
När man pratar med myndigheter är det ibland väldigt svårt att veta varför man får svaret "därför".
Man känner ju själv att man faktiskt har passerat barnstadiet som frågeställare. Det kan således kännas plågsamt konstruerat, ja snudd på ovärdigt, att höra slingrande tjänstemän dilla om; "nu-vet-jag-ju-inte-om-du-gjort-si-eller- skrivit-så" eller "det-kanske-är-så -att-den-som-fått-bifall-har-en-förälder-blaa-som-bor-blaa-och-därför-bla"... Hittepå argument istället för att sätta sig ned och faktiskt ta reda på varför en elev får avslag på skolskjuts och en inte trots att de tar bussen från samma hållplats.
Så när jag envisas med att fråga -varför?, och jag själv tycker att jag har en otvetydig logik i mitt resonemang att "ungarna tar ju buss från samma djävla hållplats"(och nej jag svär inte i myndigheters närvaro, folk blir så mesigt nervösa av sånt), då önskar jag att jag skall få ett rekorderligt svar i stil med; "ja, givetvis, såklart grabben skall ha ett busskort fastän han inte har tillräckligt lång väg till skolan". Fast detta sker inte.
Istället kommer de med lagens långa text. Och vi vet alla att lagen är logikens moder ha ha ha ha.
"Avståndet mäts bostad – skola. Med skolväg avses den kortaste användbara gång- eller cykelvägen från elevens bostad till den skola vilken eleven hänvisats för sin skolgång. Att avståndet mäts bostad – skola innebär dock inte att skjuts utgår ända från hemmet.
Följande avstånd gäller för rätt till skolskjuts:
Förskoleklass, 2 km
Årskurs 1-3, 2 km
Årskurs 4-6, 3 km
Årskurs 7-9, 4 km"
Jaha, men hur fan skall min son ta sig till skolan när vägen han förväntas gå 3,6km på är en av vår kommuns mest trafikerade och smalaste väg?
Det kan de fina små tjänstemännen/kanslisterna inte svara på (ja jag har haft samma utläggning med fyra olika personer.)för de vet att det inte går att svara "därför" på den frågan, det blir fel grammatiskt. "- Du får överklaga", säger de nervöst när jag pressar dem.
Så det gjorde jag, och fick rätt, "denna gång", var de väldigt noga med att påpeka, och jag har inte fått svar på varför bara "denna gång"...
Som avslutning; likheten mellan pi och skollagen för avståndsbedömning är lika med noll. Bakom Pi ligger flera generationers forskning och det mest logiska i universum nämligen mattematiken, och bakom den andra lagen ligger politiker och tjänstemän som bara vill spara in pengar.
Och på frågan "varför kommer du att överklaga nästa negativa beslut?" så är svaret alltid
Så djävla mycket därför!
ciao belli!!
torsdag, april 14
Utan att ha en aning
om vad jag skall skriva...
Det känns som att det är dags helt enkelt. Att det är dags att bara skriva lite och visa att jag lever liksom.
Det händer inget viktigt. Jag har ett vick på en gymnasieskola. Det är okej, men jag vill inte gå i väggen så jag håller distans. Det är bara 35% fram till maj, sedan lite timmar resten av terminen och jag vill inte ge kommunen gratis arbetskraft. Även om eleverna är värda det. Det är en fråga om att ge allt den tiden man är där och räcker inte det får man ge upp en del av prestationskraven. Märker att jag i vissa lägen är en bra pedagog och i vissa lägen håller jag inte alls. Eleverna gillar mig iaf. Jo, alla utom kanske en eller två av eleverna.
Jag får som vanligt inte tummen ur för att fixa sånt som jag egentligen vill göra och undra vad för fel det är på mig egentligen. Är ganska trött jämnt. Ändå mår jag förhållandevis bra. Skönt!!!
Ett skitmoment finns som jag inte orkar ta tag i, och det är det faktum att min A-kassa (som jag inte tar ut några pengar ifrån) har beslutat att betala tillbaka pengar som jag betalat in. De vill inte ha mig som medlem. Detta gör mig så djävla förbannad så jag kan inte ta det just nu för jag får hjärtklappning och panikångestsymptom bara genom att nämna det här. Undrar när jag skall lösa detta. Nej nu börjar jag snart lipa fan!
I alla fall, det är vår och solen skiner in på datorskärmen som blir helt oläslig. Jag har lust att gå ut, men måste äta lite först. Sedan kanske jag kan ta itu med något annat som att börja sy lite grejer till något lajv eller sånt som gör att jag mår bra. För nu har jag lajvabstinens som fan.
Jag stoppar tillbaka huvudet i sanden och säger bye bye och ler stort med nästan hela ansiktet!
Det känns som att det är dags helt enkelt. Att det är dags att bara skriva lite och visa att jag lever liksom.
Det händer inget viktigt. Jag har ett vick på en gymnasieskola. Det är okej, men jag vill inte gå i väggen så jag håller distans. Det är bara 35% fram till maj, sedan lite timmar resten av terminen och jag vill inte ge kommunen gratis arbetskraft. Även om eleverna är värda det. Det är en fråga om att ge allt den tiden man är där och räcker inte det får man ge upp en del av prestationskraven. Märker att jag i vissa lägen är en bra pedagog och i vissa lägen håller jag inte alls. Eleverna gillar mig iaf. Jo, alla utom kanske en eller två av eleverna.
Jag får som vanligt inte tummen ur för att fixa sånt som jag egentligen vill göra och undra vad för fel det är på mig egentligen. Är ganska trött jämnt. Ändå mår jag förhållandevis bra. Skönt!!!
Ett skitmoment finns som jag inte orkar ta tag i, och det är det faktum att min A-kassa (som jag inte tar ut några pengar ifrån) har beslutat att betala tillbaka pengar som jag betalat in. De vill inte ha mig som medlem. Detta gör mig så djävla förbannad så jag kan inte ta det just nu för jag får hjärtklappning och panikångestsymptom bara genom att nämna det här. Undrar när jag skall lösa detta. Nej nu börjar jag snart lipa fan!
I alla fall, det är vår och solen skiner in på datorskärmen som blir helt oläslig. Jag har lust att gå ut, men måste äta lite först. Sedan kanske jag kan ta itu med något annat som att börja sy lite grejer till något lajv eller sånt som gör att jag mår bra. För nu har jag lajvabstinens som fan.
Jag stoppar tillbaka huvudet i sanden och säger bye bye och ler stort med nästan hela ansiktet!
torsdag, januari 27
Att hava haft lite fel i slutsatserna...
för att kommunikationen "failade"!
Alltså,Verksamhetschefen hade, i nya arbetet med att dela upp organisationen i olika arbetslag, glömt att förtydliga att det skulle betyda att vi i varje arbetslag fick stå för kvalitetssäkringen gentemot kund själva.
"Fantastisk" återgång till det gamla mao(fast enligt mig är det tvärt om alltså)! Ett uttalat nytt beslut, om även otydligt formulerat.
Men min fråga om när ett beslut slutar gälla kvarstår ändå, med tanke på väldigt mycket annat och i synnerhet chefens "gäller inte nödvändigtvis längre"...
Men skit i det hehe, det kändes lite bättre när jag fattat att det fanns adekvat underlag för beslutet i alla fall, oavsett om jag håller med eller ej.
Gött med kommunikation, varför äter inte alla det till frukost!
Alltså,Verksamhetschefen hade, i nya arbetet med att dela upp organisationen i olika arbetslag, glömt att förtydliga att det skulle betyda att vi i varje arbetslag fick stå för kvalitetssäkringen gentemot kund själva.
"Fantastisk" återgång till det gamla mao(fast enligt mig är det tvärt om alltså)! Ett uttalat nytt beslut, om även otydligt formulerat.
Men min fråga om när ett beslut slutar gälla kvarstår ändå, med tanke på väldigt mycket annat och i synnerhet chefens "gäller inte nödvändigtvis längre"...
Men skit i det hehe, det kändes lite bättre när jag fattat att det fanns adekvat underlag för beslutet i alla fall, oavsett om jag håller med eller ej.
Gött med kommunikation, varför äter inte alla det till frukost!
tisdag, januari 25
Organisatorisk kollaps 1?
Eller när slutar ett beslut att gälla?
På vår arbetsplats fanns en "chefsgrupp" som jobbade på att kvalitets säkra vårt varumärke. De har beslutat att vissa av produkterna skall säljas på ett visst sätt för att företaget skall kunna stå för att varan håller måttet. De har dessutom har varit så sjukt "på" att vilja "kvalitetssäkra varumärket", så att det ibland blivit absurt. Hyllningar av varan på youtube från nöjda kunder, har de tagit bort för de inte "håller måttet" fastän det varit bättre än materialet de själva tagit fram. Chefsgruppen har numera, beslutmässigt, ersatts av en ensam "Verksamhetschef". Men VC har ett "bollplank" som består av den gamla Chefsgruppen.
Helt plötsligt inser någon att det är sålt en vara som, visserligen är bra men inte så bra som den skulle varit om den följt "kvalitetssäkrings" mallen, man märker att det varit ett tydligt ignorerande av "kvalitetssäkringsbeslutet" inför kund och därför frågar en annan av medarbetarna: "Hade vi inte ett beslut om att vi inte skulle sälja varan på det sättet? Skall vi ha nya diskussioner om vår kvalitet och skall vi det vill jag rösta för att vi behåller vår kvalitetspolicy som den är".
Allt detta, även, med tanke på att man som medarbetare själv kanske någon gång hamnar i försäljningssituation och vill veta hur man skall bete sig om kunden frågar om "rabatt".
Svar från VC blir:
"Jag tycker absolut att vi ska sträva efter att leverera den riktiga varan, men jag tänkte inte en enda gång på att det fattades något..
Varan är ett såpass fritt koncept att den går att anpassa efter de flesta förfrågningar vi får.
Även om vi tidigare har bestämt att inte leverera på fel sätt så tycker jag att om vi upptäcker att det faktiskt fungerar, så ska vi väl inte vara paragrafryttare utan omvärdera istället?!
Jag röstar för att träffas och testa!"
Okej, att omvärdera beslut är inte fel, i stort sett aldrig i alla fall. Men, känner jag, svaret visar på att man inte respekterar det man beslutat, om det inte känns bekvämt just då. Att man försöker efterkonstruera ett nytt tankesätt om flexibilitet och att man, lite för att förskjuta frågan, kritiserar dem som kritiserar förloppet som "paragrafryttare". Även om man till VC's försvar kan säga att hon ville träffas för att "rösta för att testa", så känns svaret inte "Kvalitetsäkringsmässigt" eftersom det dissar egna högt ställda krav godtyckligt.
För frågan är; om en annan hade kunnat ta samma beslut om att sälja varan utan kvalitetsstämpeln, med samma eftermotivation, utan att bli kritiserad för att inte följa policyn?
Jag tror inte det! Tyvärr!
När sedan chefen går in och pekar med hela handen och skall förtydliga beslutsordningen kommer han i sin tur med följande motivering till beslutet:
"De beslut som fattades av "Chefsgruppen" gäller inte nödvändigtvis längre, utan det är upp till Verksamhetschefen att bestämma det. Vi har tillsatt VC för att VC ska ha mandat att driva igenom de förslag som VC vill genomföra. Det är alltså inte en röstning som gäller i den här frågan, utan det är VC som bestämmer. Samtidigt är ju en diskussion kring frågorna självklart viktig att ha, jag vill bara reda ut beslutsordningen."
Det är här den organisatoriska skon börjar klämma! När blir ett beslut gammalt nog för att bara ignoreras? Speciellt som det sägs att diskussion är viktig!
Och hur mycket kan beslutas i ett företag utan att medarbetare får vara med och åtminstone höra på vad som diskuteras och tänks. Och hur skall man veta när ett beslut skall följas och när det inte skall följas, och vem bestämmer flexibiliteten? Vad är kvalitét egentligen?
Är det inte lite en "envåldsvarning" på ovanstående tänkt?
Jag tycker att det är bra med tydlighet och snabba beslut, men man blir sne när saker bara händer över ens huvud!
Dessutom, om nu VC väljer att besluta att vi skall återgå till den gamla ordningen där det bestämdes om varans utformning efter kundens efterfrågan, så borde det ju i rimlighetens namn motiveras det oxå.
Jag antar att ni fattar att jag är inblandad här och så vidare... Så, varför bryr jag mig? Jo för jag älskar det där andra. Det där vi är så djävla bra på. Bland de bästa i Sverige på. Jag älskar det. Fan vad det kan göra ont att älska!
På vår arbetsplats fanns en "chefsgrupp" som jobbade på att kvalitets säkra vårt varumärke. De har beslutat att vissa av produkterna skall säljas på ett visst sätt för att företaget skall kunna stå för att varan håller måttet. De har dessutom har varit så sjukt "på" att vilja "kvalitetssäkra varumärket", så att det ibland blivit absurt. Hyllningar av varan på youtube från nöjda kunder, har de tagit bort för de inte "håller måttet" fastän det varit bättre än materialet de själva tagit fram. Chefsgruppen har numera, beslutmässigt, ersatts av en ensam "Verksamhetschef". Men VC har ett "bollplank" som består av den gamla Chefsgruppen.
Helt plötsligt inser någon att det är sålt en vara som, visserligen är bra men inte så bra som den skulle varit om den följt "kvalitetssäkrings" mallen, man märker att det varit ett tydligt ignorerande av "kvalitetssäkringsbeslutet" inför kund och därför frågar en annan av medarbetarna: "Hade vi inte ett beslut om att vi inte skulle sälja varan på det sättet? Skall vi ha nya diskussioner om vår kvalitet och skall vi det vill jag rösta för att vi behåller vår kvalitetspolicy som den är".
Allt detta, även, med tanke på att man som medarbetare själv kanske någon gång hamnar i försäljningssituation och vill veta hur man skall bete sig om kunden frågar om "rabatt".
Svar från VC blir:
"Jag tycker absolut att vi ska sträva efter att leverera den riktiga varan, men jag tänkte inte en enda gång på att det fattades något..
Varan är ett såpass fritt koncept att den går att anpassa efter de flesta förfrågningar vi får.
Även om vi tidigare har bestämt att inte leverera på fel sätt så tycker jag att om vi upptäcker att det faktiskt fungerar, så ska vi väl inte vara paragrafryttare utan omvärdera istället?!
Jag röstar för att träffas och testa!"
Okej, att omvärdera beslut är inte fel, i stort sett aldrig i alla fall. Men, känner jag, svaret visar på att man inte respekterar det man beslutat, om det inte känns bekvämt just då. Att man försöker efterkonstruera ett nytt tankesätt om flexibilitet och att man, lite för att förskjuta frågan, kritiserar dem som kritiserar förloppet som "paragrafryttare". Även om man till VC's försvar kan säga att hon ville träffas för att "rösta för att testa", så känns svaret inte "Kvalitetsäkringsmässigt" eftersom det dissar egna högt ställda krav godtyckligt.
För frågan är; om en annan hade kunnat ta samma beslut om att sälja varan utan kvalitetsstämpeln, med samma eftermotivation, utan att bli kritiserad för att inte följa policyn?
Jag tror inte det! Tyvärr!
När sedan chefen går in och pekar med hela handen och skall förtydliga beslutsordningen kommer han i sin tur med följande motivering till beslutet:
"De beslut som fattades av "Chefsgruppen" gäller inte nödvändigtvis längre, utan det är upp till Verksamhetschefen att bestämma det. Vi har tillsatt VC för att VC ska ha mandat att driva igenom de förslag som VC vill genomföra. Det är alltså inte en röstning som gäller i den här frågan, utan det är VC som bestämmer. Samtidigt är ju en diskussion kring frågorna självklart viktig att ha, jag vill bara reda ut beslutsordningen."
Det är här den organisatoriska skon börjar klämma! När blir ett beslut gammalt nog för att bara ignoreras? Speciellt som det sägs att diskussion är viktig!
Och hur mycket kan beslutas i ett företag utan att medarbetare får vara med och åtminstone höra på vad som diskuteras och tänks. Och hur skall man veta när ett beslut skall följas och när det inte skall följas, och vem bestämmer flexibiliteten? Vad är kvalitét egentligen?
Är det inte lite en "envåldsvarning" på ovanstående tänkt?
Jag tycker att det är bra med tydlighet och snabba beslut, men man blir sne när saker bara händer över ens huvud!
Dessutom, om nu VC väljer att besluta att vi skall återgå till den gamla ordningen där det bestämdes om varans utformning efter kundens efterfrågan, så borde det ju i rimlighetens namn motiveras det oxå.
Jag antar att ni fattar att jag är inblandad här och så vidare... Så, varför bryr jag mig? Jo för jag älskar det där andra. Det där vi är så djävla bra på. Bland de bästa i Sverige på. Jag älskar det. Fan vad det kan göra ont att älska!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)