En rättighet att stilla bedja om?
Jag tillhör ju den jobbiga typen som gillar jul. Vi är kanske i minoritet?
Det är inte konstigt dock att man förväntas att tycka illa om jul och allt det står för, om det inte är det sanna julbudskapet med Jesus och allt det där och frid och sånt man menar, för då är det ju alltid "pk” såklart. Julen inbringar ju en viss hysteri gällande kommers etc och jag erkänner att jag avskyr i stort sätt alla läskiga jullåtar på radio, med vissa undantag...
Men...
Jag gillar julen i alla fall!
Ja, jag förnekar ju tom Jesus gudomlighet (han var kanske en snäll man vad vet jag, men guds son... Jag tror inte det iaf), Jag avskyr kapitalismen och den äckliga nyliberala makthållningen!
Och därför är det kanske konstigt att gilla julen, men...
Jag tycker att det är kul att träffa alla i hela släkten, jag köper julklappar och bidrar till hysterin men jag förköper mig inte och gör det bara för att jag tycker att det är kul att ge klappar (och numera får man väl säga att man bidrar till konjunkturens uppgång genom konsumtion hehe), jag tycker det är kul att pyssla och duka fint, och för en gångs skull ha lite bling bling hemma.
Jag vill fira att mörkret snart vänder till ljus, jag vill umgås med människor jag gillar alla tillsammans på samma gång!
Jag önskar uppriktigt att alla tillminstone får en Jul de står ut med. Helst en härlig Jul en god och varm jul, en festlig jul, eller en jul som även om den kanske bara är ett par timmar framför TVn är en avkopplande Jul.
Jag vet att Julen kan vara ett helvete för en del och jag önskar att jag kunde göra så att den inte var det. Faktiskt. Såklart att en sådan önskning är en klyscha att fnysa åt, och det kan jag bara beklaga, men ändå höja mitt huvud och från hjärtat önska alla:
En God Jul!
fredag, december 18
fredag, december 11
Det finns hur mycket viktig information som helst
... så det liksom stannar i huvudet på mig...
Det blir den där effekten då datorn eller tvn liksom stannar upp för att för mycket information skall igenom en allt för smal kabel. Hackigt liksom...
Det blir precis som en mycket kär person för mig uttryckt det hela, "det är liksom en tombola i ditt huvud med information, så snurrar det ett tag och så kommer det ut något ur din mun och ibland stämmer det liksom"...
Det kan tyckas vara en taskig och slarvig jämförelse, men fan vad han har rätt.
Jag behöver mycket information för att förstå saker helt. Jag har, i gengäld, extremt svårt att sortera information jag skall förmedla. Jag vill och måste alltid kunna se helheten innan jag går till beslut och tycker att all information jag valt ut att ge är viktig för att förstå det jag vill ha sagt.
Och det, det holistiska synsättet, är för mig oerhört betydelsefullt rent världsligt. Jag vill se orsak och verkan, jag vill ha alla argument uträknade inför diskussion, alla känslor färdiganalyserade, innan jag uttalar mig eller bestämmer mig.
Tufft jobb, kan jag säga!
Det betyder nämligen att; folk har problem att lyssna på mig för de tycker att jag kommer med onödig information. Fastän för mig hör allt ihop och kan inte vara onödigt...
Dessutom händer det att jag blir avbruten och tvingas sammanfatta hela grejen till ett minimum för att folk skall bli nöjda.
Problemet blir då, ofta, att det då kommer (dumma?) frågor som jag hade sluppit om de bara hade orkat lyssna färdig på all information som jag hade tänkt att säga från början.
Det är då jag känner mig ifrågasatt på, intelligens, nytta, och kompetens, för känslan blir;
"Fan, jag kan inte förklara mig, oh hjälp hur tänkte jag här egentligen, nej jag fattar inte hur jag fick ihop detta, det kändes så logiskt från början men är ju helt kasst, någon annan hade kunnat göra detta bättre, fan hjäääälp!"
Om jag fått dra hela grejen till slut, hade jag kunnat sätta eventuella följdfrågor in i sitt sammanhang och sluppit att bli stressad och irriterad över att tvingas formulera om allt och försöka att ta ställning till vad som är "kärninformationen" i frågan utan att få helheten i den nya formuleringen prövad.
Å ena sidan blir jag hela tiden uppmuntrad (tack helt ärligt för det!!!) till att ta det lugnt, sedan blir jag, av andra, stressad till att snabbt få fram vad jag vill och då sätter tombolan igång att snurra i huvudet och bearbetar information, och snurrar till det och gör det till något som tar dubbelt så lång tid som det hade gjort om jag fått hållas (känns det som i alla fall).
När folk börjar kommentera i det läget blir jag ledsen och arg och tar åt mig personligt, så var den negativa spiralen igång.
Jag har sagt det förr, jag har svårt att tänka samtidigt som jag talar, kul eller hur hehe? Men det är inte roligt att bli stämplad som virrhjärna för att man hackar eller tjatmoster för man håller utläggningar. Jag jobbar väldigt mycket med det det gör jag.
Vissa personer kan jag ta kommentarer ifrån måste jag säga oxå, från dem som faktiskt bryr sig. Jag har börjat att ta mindre åt mig nu av andras kommentarer också, vilket är bra, och snart kanske jag tom kan börja ge spydiga kommentarer tillbaka utan att tappa tråden. Jag jobbar på't. De kommer än så länge alltid efteråt och gör det svårt att sova.
Men om jag nu skulle ta och hålla upp ett slag och se vad som är kärnan i detta inlägg. Hm.
Det måste ju vara det att visa respekt för att folks tid är dyrbar, och att lära sig att sortera information man fått, både före och efter man har fått den och sedan ta ställning till vad man behöver. Det kan faktiskt vara bättre med lite för mycket än för lite ibland.
Iellar kruånglade jaug tillat nui?
Nu trillade den bollen ut . . .
Ciao så länge!
Ps SPA åt alla ropen skalla!!! Ds
Det blir den där effekten då datorn eller tvn liksom stannar upp för att för mycket information skall igenom en allt för smal kabel. Hackigt liksom...
Det blir precis som en mycket kär person för mig uttryckt det hela, "det är liksom en tombola i ditt huvud med information, så snurrar det ett tag och så kommer det ut något ur din mun och ibland stämmer det liksom"...
Det kan tyckas vara en taskig och slarvig jämförelse, men fan vad han har rätt.
Jag behöver mycket information för att förstå saker helt. Jag har, i gengäld, extremt svårt att sortera information jag skall förmedla. Jag vill och måste alltid kunna se helheten innan jag går till beslut och tycker att all information jag valt ut att ge är viktig för att förstå det jag vill ha sagt.
Och det, det holistiska synsättet, är för mig oerhört betydelsefullt rent världsligt. Jag vill se orsak och verkan, jag vill ha alla argument uträknade inför diskussion, alla känslor färdiganalyserade, innan jag uttalar mig eller bestämmer mig.
Tufft jobb, kan jag säga!
Det betyder nämligen att; folk har problem att lyssna på mig för de tycker att jag kommer med onödig information. Fastän för mig hör allt ihop och kan inte vara onödigt...
Dessutom händer det att jag blir avbruten och tvingas sammanfatta hela grejen till ett minimum för att folk skall bli nöjda.
Problemet blir då, ofta, att det då kommer (dumma?) frågor som jag hade sluppit om de bara hade orkat lyssna färdig på all information som jag hade tänkt att säga från början.
Det är då jag känner mig ifrågasatt på, intelligens, nytta, och kompetens, för känslan blir;
"Fan, jag kan inte förklara mig, oh hjälp hur tänkte jag här egentligen, nej jag fattar inte hur jag fick ihop detta, det kändes så logiskt från början men är ju helt kasst, någon annan hade kunnat göra detta bättre, fan hjäääälp!"
Om jag fått dra hela grejen till slut, hade jag kunnat sätta eventuella följdfrågor in i sitt sammanhang och sluppit att bli stressad och irriterad över att tvingas formulera om allt och försöka att ta ställning till vad som är "kärninformationen" i frågan utan att få helheten i den nya formuleringen prövad.
Å ena sidan blir jag hela tiden uppmuntrad (tack helt ärligt för det!!!) till att ta det lugnt, sedan blir jag, av andra, stressad till att snabbt få fram vad jag vill och då sätter tombolan igång att snurra i huvudet och bearbetar information, och snurrar till det och gör det till något som tar dubbelt så lång tid som det hade gjort om jag fått hållas (känns det som i alla fall).
När folk börjar kommentera i det läget blir jag ledsen och arg och tar åt mig personligt, så var den negativa spiralen igång.
Jag har sagt det förr, jag har svårt att tänka samtidigt som jag talar, kul eller hur hehe? Men det är inte roligt att bli stämplad som virrhjärna för att man hackar eller tjatmoster för man håller utläggningar. Jag jobbar väldigt mycket med det det gör jag.
Vissa personer kan jag ta kommentarer ifrån måste jag säga oxå, från dem som faktiskt bryr sig. Jag har börjat att ta mindre åt mig nu av andras kommentarer också, vilket är bra, och snart kanske jag tom kan börja ge spydiga kommentarer tillbaka utan att tappa tråden. Jag jobbar på't. De kommer än så länge alltid efteråt och gör det svårt att sova.
Men om jag nu skulle ta och hålla upp ett slag och se vad som är kärnan i detta inlägg. Hm.
Det måste ju vara det att visa respekt för att folks tid är dyrbar, och att lära sig att sortera information man fått, både före och efter man har fått den och sedan ta ställning till vad man behöver. Det kan faktiskt vara bättre med lite för mycket än för lite ibland.
Iellar kruånglade jaug tillat nui?
Nu trillade den bollen ut . . .
Ciao så länge!
Ps SPA åt alla ropen skalla!!! Ds
torsdag, december 3
Två stolar
Varav den ena har ett kortare ben!
Jag är lite 'kymmrad.
Jag anser att det skall gå att vara en bra arbetsgivare genom att:
som lägsta mål; hålla sig till kollektivavtalen, i mån av ekonomisk möjlighet; även sätta bättre löner, anställnings villkoren måste vara justa och förhandlingsbara när situationer uppstår, och att man som arbetsgivare skall se den anställdas situation som det primära i företaget.
Givetvis utan att för den sakens skull låta förening/företag gå med förlust.
Jag anser att facket är en tillgång för företag och löntagare. Framför allt tror jag inte på den nyliberala inställningen att fackets avtal "bara är riktlinjer" för hur vi skall sätta avtal etc.
Jag räknar mig själv som primärt arbetstagare mer än som arbetsgivare och jag skulle aldrig se att bonussystem med höga insäljningssummor för att sätta igång bonusräkning, som det bästa incitamentet (jag har börjat att hata det djävla ordet) för ett bra arbete, för jag blir stressad av det och är jag stressad, gör jag ett sämre jobb, och, jag tror att det är fler än jag som känner så.
Nu sitter jag som kassör och har koll på hur mycket vi kan ge till en anställd producent. En i styrelsen som är väldigt drivande (och påstridig) har inte alls samma uppfattning som mig om ovanstående frågor. Han kan prata för sig.
Jag tar lite längre tid att förklara hur jag menar, jag är lite mer känslomässig, jag blir stressad av hans sätt att hela tiden vilja få mig att komma till saken så jag går tillslut med på ett förslag på lön som jag egentligen inte riktigt håller med om, med förhoppningen om att hon som skall ta lönen, skall säga nej så att vi skall förhandla. Taskmörte mig!!!
Vi är nog egentligen lite för få i styrelsen. Bara fyra. Bra på ett sätt, men, om jag fler gånger inte känner att mina åsikter ens övervägs och är med i någon form av jämkning (och det beror mest på att jag inte kan övertyga och tala för mig), så måste jag ta det och göra något åt det!
Jag tycker inte om att sitta på två stolar när den ena stolen inte ens går att få jämvikt på, för att saker (som ett kortare ben = olika åsikter) har ignorerats.
Fan, att jag skall vara så osäker fortfarande. Tur bara att detta händer nu och inte för ett år sedan...
Så jag får la kavla upp ärmarna och ta fram en planka och en såg. Jag får helt enkelt såga till en liten kil och plutta in sådet blir stabilt. Det är ju ingen mening med att börja såga i stolarna för då blir det helt skevt och snart finns inga ben kvar alls...
I allra värsta fall får jag la hoppa av den ena stolen, den skeva, och bli en stabil, men förmodligen jobbig förkämpe för de anställdas rättigheter hehe!
Nåväl, alla liknelser med verkligheten i detta fall, är högst avsiktliga och skall tas som ett litet anonymt inlägg i en känslig fråga.
Kramen!!!
,arbetsgivare
Jag är lite 'kymmrad.
Jag anser att det skall gå att vara en bra arbetsgivare genom att:
som lägsta mål; hålla sig till kollektivavtalen, i mån av ekonomisk möjlighet; även sätta bättre löner, anställnings villkoren måste vara justa och förhandlingsbara när situationer uppstår, och att man som arbetsgivare skall se den anställdas situation som det primära i företaget.
Givetvis utan att för den sakens skull låta förening/företag gå med förlust.
Jag anser att facket är en tillgång för företag och löntagare. Framför allt tror jag inte på den nyliberala inställningen att fackets avtal "bara är riktlinjer" för hur vi skall sätta avtal etc.
Jag räknar mig själv som primärt arbetstagare mer än som arbetsgivare och jag skulle aldrig se att bonussystem med höga insäljningssummor för att sätta igång bonusräkning, som det bästa incitamentet (jag har börjat att hata det djävla ordet) för ett bra arbete, för jag blir stressad av det och är jag stressad, gör jag ett sämre jobb, och, jag tror att det är fler än jag som känner så.
Nu sitter jag som kassör och har koll på hur mycket vi kan ge till en anställd producent. En i styrelsen som är väldigt drivande (och påstridig) har inte alls samma uppfattning som mig om ovanstående frågor. Han kan prata för sig.
Jag tar lite längre tid att förklara hur jag menar, jag är lite mer känslomässig, jag blir stressad av hans sätt att hela tiden vilja få mig att komma till saken så jag går tillslut med på ett förslag på lön som jag egentligen inte riktigt håller med om, med förhoppningen om att hon som skall ta lönen, skall säga nej så att vi skall förhandla. Taskmörte mig!!!
Vi är nog egentligen lite för få i styrelsen. Bara fyra. Bra på ett sätt, men, om jag fler gånger inte känner att mina åsikter ens övervägs och är med i någon form av jämkning (och det beror mest på att jag inte kan övertyga och tala för mig), så måste jag ta det och göra något åt det!
Jag tycker inte om att sitta på två stolar när den ena stolen inte ens går att få jämvikt på, för att saker (som ett kortare ben = olika åsikter) har ignorerats.
Fan, att jag skall vara så osäker fortfarande. Tur bara att detta händer nu och inte för ett år sedan...
Så jag får la kavla upp ärmarna och ta fram en planka och en såg. Jag får helt enkelt såga till en liten kil och plutta in sådet blir stabilt. Det är ju ingen mening med att börja såga i stolarna för då blir det helt skevt och snart finns inga ben kvar alls...
I allra värsta fall får jag la hoppa av den ena stolen, den skeva, och bli en stabil, men förmodligen jobbig förkämpe för de anställdas rättigheter hehe!
Nåväl, alla liknelser med verkligheten i detta fall, är högst avsiktliga och skall tas som ett litet anonymt inlägg i en känslig fråga.
Kramen!!!
,arbetsgivare
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)