En annan plats.
--- ---
Dagar, fan, veckor, helvete, månader, djävlar, år!
Vill det aldrig sluta? Vill det aldrig sluta det där djävla bultandet. Det är rimfrost ute. En gång in tiden tyckte jag det var vackert. Det krasade så härligt under fötterna. Det var innan jag vandrat över nedbrända ruiner och till aska brända kroppar. Det är samma kras.
Vill det aldrig sluta det där bultandet, nej inte denna gången heller. Släpp ut mig för fan släpp ut mig! Linda snyftar i skåpet bredvid, jag sjunger en sång – De e så det skall vara! De e så vi vill ha det nu… Perfekt o oförstörbar…
Om man ber om det får man det inte! -Snälla få det där förbannade bultandet att sluta, snälla. Linda ville att det skulle fortsätta. Nu är hon tyst och jag sjunger en sång – De e så det skall vara…
Allt går ihop. Tiden drar ihop sig. Liksom ett rep runt halsen i en strypsnara. Drar du för fort och hårt bultar det snabbare ett tag. Det rinner ut ur ögonen och skymmer sikten. Saktar du ner hör du det inte lika högt längre och kan leva med det. Kylan biter i näsan. Röken ur munnen påminner om när jag tjuvrökte bakom skolan. Det går inte att göra rökringar. Fan vad det är kallt. Solen har gått upp men den värmer inte. Lika lite som klinkergolv. Lika lite som klinkergolv i en gammal bastu. Det bultar som fan nu.
– Snälla, släpp ut mig få det där bultandet att sluta! Snälla. Jag vill inte vara ensam. – Jo varför inte nu? Vad vill du då. Linda ville för mycket, nu är hon en pöl på golvet. – De e så vi vill ha det nu…
Det ryker när rimfrosten tinar i morgonsol. Precis som blod. Precis som varmt blod på ett kallt klinkergolv. Åtminstone lät det som att det rykte. Det bultar mer nu. Jag vill inte vara här. Jag vill vara hemma. Jag vill vara på sjön i min båt. Snälla hjälp mig dit. Få det att sluta bulta. Jag har redan gjort allt du sagt åt mig att göra. Vad vill du?
Dörren öppnas sakta, är väntan slut? Tårarna känns som istappar första frostmorgonen på hösten. Det är hög tid nu att få slut på bultandet. Att slippa vara ensam.-Snälla, släpp in mig - Jag har precis vad ni behöver. Ingen smak är mig främmande. Smaken av död blev mig inte förunnad dock. Den togs ifrån mig, jag ville ha den, men den togs ifrån mig. – Att döda en som vill dö är barmhärtigt. Jag är inte barmhärtig. Jag är din gud.
Men gud dog och jag lever. Jag blev vän med ödet. –Perfekt och oförstörbar.
... ... ...
Vill det aldrig sluta? Vill det aldrig sluta det där djävla bultandet…
------
Det finns ljus och det finns ljus och ute är det ljust! Fri lejd ut. Och de levde lyckliga i alla dagar... Fan vad kallt det är. Jag trodde inte det var vinter fortfarande. Jag har tur i alla fall en stund. Att sitta bakom en av denna världens bästa människor på en varm hästrygg känns lite som när man var liten och förtjust fick en tia för att rida en satt ponny runt ett varv i Slottskogen.
Det blir ljusare och ibland ljusare och ute blir det behagligt mörkt. Det är kallt som fan på natten på den sidan som inte är vänd åt en av denna världens bästa människor. Vaknar och tror att hela resten av gänget är gamla Karlstads frimän, men det är den brokiga skara som fick fri lejd ut. Och de levde lyckliga i alla sina dagar...
Det är väldigt ljust och det är skit ljust och ljuset värmer lite ute. I alla fall nu. Undrar hur länge vi måste vänta innan de skjuter oss i ryggen... Det är ju helt sjukt kallt om fötterna. Det skulle förresten inte spela någon roll om de sköt oss i ryggen. För om jag dör nu, dör jag faktiskt ganska lycklig.
/ Klara
måndag, mars 23
måndag, mars 16
En vana otrogen
Genom att inte vänta en vecka till nästa text utan skriva två inlägg på två dagar.
Att skriva blir ett gift, men blir aldrig en vana tyvärr, därför är otrohet så bra...
Har ägnat lite för mycket tid åt att skriva om meningslösheter som en bra bakgrundshistoria åt min Klara på Desperatia. Vill inte göra som så många andra, grotta mig i groteskerier, men hamnar lätt där ändå och inser hur lätt jag skulle kunna gröta ner mig i en våldsam sadistisk beskrivning av någons verklighet, utan att blinka. Vad kan det bero på?
På ett depraverat sinnelag kanske? På allt skit man får uppkört i fejset via löp för kvällspressen? Alla böcker som tävlar i gräsliga brott att beskriva? Eller på filmer som jobbar sig för att få oscar för bästa splattereffekten?
Jag känner mig själv som en som brukar hålla för ögonen och öronen när det värsta beskrivs, vanligen i alla fall. Så hur kan jag hitta på något som Klaras historia?
Jag vet inte och jag tänker inte ta reda på det heller, för jag tror att det är ganska normalt att kunna det. Åtminstone tror jag att de allra flesta någon gång grottat sig. Är man PA lajvare är det kanske vanligare hehe!
Sedan är det så att verkligheten ofta överträffa dikten. Fallet Frizl, huvva!!! Och har man en gång sett "Guds stad" så finns det saker som inte går att leka med utan att må dåligt på riktigt.
Det värsta (?) är att man aldrig kan jämföra lidande heller. Det är lite det som, är jag rädd för, kan bli galet på ett sånt här lajv som Desperatia.
Alla tar i så de spyr med sin bakgrund, men får man någonsin ett intressant samspel om man bara inte släpper in folk för "man vill inte tala om det" och så blir man hård och stelbent aggressiv, eller, där har vi en liten paradox, hur väl funkar det med ett gäng superstörda folk på en liten yta går runt och överagerar i PTS symptom, mot varandra? Hm!
.monster, för ett par år sedan var en smältdegel av perverterade, depraverade deprimerade och trasiga själar som samsades i en bunker. Det funkade ganska bra, men där var lajvet styrt efter en viss dramaturgisk kurva (ja faktiskt, och det var inte så långt heller, bara ett dygn).
Detta, Desperatia, kommer att löpa under flera dagar och blir svårare att "styra upp". Det är inte alla arrangörer som anser att man skall styra lajv överhuvud taget, men de flesta brukar ha någon form av vision och önskan om hur det skall fortlöpa.
Å andra sidan tror jag att de flesta som hakar på ett sånt här lajv, är hyfsat vana lajvare som fattar att det som man skrivit innan kan ändra form under tiden.
Har lite kommit från både ämne och rubrik men jobbar på att ta mig runt ett varv genom att återkoppla till skrivandet. För när man skriver om något som inte är behagligt kan det ibland "få skiten ur systemet" som man säger och det gäller många saker. Det gör ju också att skrivandet blir viktigt för vissa människor.
Så även om jag inte kan jämföra mina depressions tankar med någon annans så får jag dem ut ur systemet och med dem, en del mardrömmar iom Klaras historia. Som jag förövrigt inte vill göra offentlig mer än för mina medspelare, jag vill vara en transparant spelare så mycket som möjligt.
Varje gång jag skriver blir jag triggad att skriva mer och jag borde verkligen göra det till en vana att skriva istället för att ha det som ovana, dvs göra det lite i smyg då och då.
Om någon fattade vad jag vill ha sagt med detta inlägg, varsågod kommentera(och om jag inte bannlyst smajlis från själva bloggen hade jag blinkat till er haha)!!!
Ha det gott, så gott!
Att skriva blir ett gift, men blir aldrig en vana tyvärr, därför är otrohet så bra...
Har ägnat lite för mycket tid åt att skriva om meningslösheter som en bra bakgrundshistoria åt min Klara på Desperatia. Vill inte göra som så många andra, grotta mig i groteskerier, men hamnar lätt där ändå och inser hur lätt jag skulle kunna gröta ner mig i en våldsam sadistisk beskrivning av någons verklighet, utan att blinka. Vad kan det bero på?
På ett depraverat sinnelag kanske? På allt skit man får uppkört i fejset via löp för kvällspressen? Alla böcker som tävlar i gräsliga brott att beskriva? Eller på filmer som jobbar sig för att få oscar för bästa splattereffekten?
Jag känner mig själv som en som brukar hålla för ögonen och öronen när det värsta beskrivs, vanligen i alla fall. Så hur kan jag hitta på något som Klaras historia?
Jag vet inte och jag tänker inte ta reda på det heller, för jag tror att det är ganska normalt att kunna det. Åtminstone tror jag att de allra flesta någon gång grottat sig. Är man PA lajvare är det kanske vanligare hehe!
Sedan är det så att verkligheten ofta överträffa dikten. Fallet Frizl, huvva!!! Och har man en gång sett "Guds stad" så finns det saker som inte går att leka med utan att må dåligt på riktigt.
Det värsta (?) är att man aldrig kan jämföra lidande heller. Det är lite det som, är jag rädd för, kan bli galet på ett sånt här lajv som Desperatia.
Alla tar i så de spyr med sin bakgrund, men får man någonsin ett intressant samspel om man bara inte släpper in folk för "man vill inte tala om det" och så blir man hård och stelbent aggressiv, eller, där har vi en liten paradox, hur väl funkar det med ett gäng superstörda folk på en liten yta går runt och överagerar i PTS symptom, mot varandra? Hm!
.monster, för ett par år sedan var en smältdegel av perverterade, depraverade deprimerade och trasiga själar som samsades i en bunker. Det funkade ganska bra, men där var lajvet styrt efter en viss dramaturgisk kurva (ja faktiskt, och det var inte så långt heller, bara ett dygn).
Detta, Desperatia, kommer att löpa under flera dagar och blir svårare att "styra upp". Det är inte alla arrangörer som anser att man skall styra lajv överhuvud taget, men de flesta brukar ha någon form av vision och önskan om hur det skall fortlöpa.
Å andra sidan tror jag att de flesta som hakar på ett sånt här lajv, är hyfsat vana lajvare som fattar att det som man skrivit innan kan ändra form under tiden.
Har lite kommit från både ämne och rubrik men jobbar på att ta mig runt ett varv genom att återkoppla till skrivandet. För när man skriver om något som inte är behagligt kan det ibland "få skiten ur systemet" som man säger och det gäller många saker. Det gör ju också att skrivandet blir viktigt för vissa människor.
Så även om jag inte kan jämföra mina depressions tankar med någon annans så får jag dem ut ur systemet och med dem, en del mardrömmar iom Klaras historia. Som jag förövrigt inte vill göra offentlig mer än för mina medspelare, jag vill vara en transparant spelare så mycket som möjligt.
Varje gång jag skriver blir jag triggad att skriva mer och jag borde verkligen göra det till en vana att skriva istället för att ha det som ovana, dvs göra det lite i smyg då och då.
Om någon fattade vad jag vill ha sagt med detta inlägg, varsågod kommentera(och om jag inte bannlyst smajlis från själva bloggen hade jag blinkat till er haha)!!!
Ha det gott, så gott!
lördag, mars 14
Nu är det nästa resa
Som är lite mer en inre resa...
Det är lajvdags igen. Till helgen drar jag iväg, inte så långt bort men långt fram skulle man kunna säga. Ett postapokalyptiskt lajv i Göteborg som heter Desperatia.
Det kommer att vara en hel del missär kan jag tro. Det är nog meningen att det skall vara verklighetstroget, men det blir nog lite skruvat i alla fall. Vissa saker är lite för mycket egentligen men jag tror att i det stora hela kommer det att bli bra. Det är tillräckligt många av folk jag känner och har lajvat mot förr så att jag i "värsta fall" kan luta mig tillbaka och bara hänga med dem.
Denna gången har jag nämnligen letat mig utanför bekantskapskretsen och faktiskt känns det som att jag har hittat folk som man kan ha ett bra spel med utan att först ha träffats irl.
Jag skall fixa en blodpåse, den måste fixas och testas och så skall jag kolla om det går att sminka ärr utan att de ser fåniga ut efter en eftermiddag. I köket kommer man förmodligen att svettas en del och man skall ju kunna sova utan att det smetar för mycket. Kanske går det att lösa kanske inte och hellre utan än b-typen. På detta lajv kommer det att finnas ganska många vapen. Men min roll har inget vapen, det passar inte mig och jag skulle inte orka resercha tillräckligt för att få det att se naturligt ut att ens ha ett i bälte, och då kan man lika gärna skita i det. Det finns tillräckligt med MÖP:ar hehe... (militäriskt övernitiska personer tror jag det står för).
Det blir nog riktigt kul i alla fall, eller kul kanske inte är rätt ord. Inressant. Det är inte som ett mysigt skogsäventyr direkt utan mörkt och ruffigt. Ha, det kan vara kul att må dåligt eller?
Bye så lång
/S
Det är lajvdags igen. Till helgen drar jag iväg, inte så långt bort men långt fram skulle man kunna säga. Ett postapokalyptiskt lajv i Göteborg som heter Desperatia.
Det kommer att vara en hel del missär kan jag tro. Det är nog meningen att det skall vara verklighetstroget, men det blir nog lite skruvat i alla fall. Vissa saker är lite för mycket egentligen men jag tror att i det stora hela kommer det att bli bra. Det är tillräckligt många av folk jag känner och har lajvat mot förr så att jag i "värsta fall" kan luta mig tillbaka och bara hänga med dem.
Denna gången har jag nämnligen letat mig utanför bekantskapskretsen och faktiskt känns det som att jag har hittat folk som man kan ha ett bra spel med utan att först ha träffats irl.
Jag skall fixa en blodpåse, den måste fixas och testas och så skall jag kolla om det går att sminka ärr utan att de ser fåniga ut efter en eftermiddag. I köket kommer man förmodligen att svettas en del och man skall ju kunna sova utan att det smetar för mycket. Kanske går det att lösa kanske inte och hellre utan än b-typen. På detta lajv kommer det att finnas ganska många vapen. Men min roll har inget vapen, det passar inte mig och jag skulle inte orka resercha tillräckligt för att få det att se naturligt ut att ens ha ett i bälte, och då kan man lika gärna skita i det. Det finns tillräckligt med MÖP:ar hehe... (militäriskt övernitiska personer tror jag det står för).
Det blir nog riktigt kul i alla fall, eller kul kanske inte är rätt ord. Inressant. Det är inte som ett mysigt skogsäventyr direkt utan mörkt och ruffigt. Ha, det kan vara kul att må dåligt eller?
Bye så lång
/S
tisdag, mars 10
Londonresan
Eller "hur man lyckas att inte se några sevärdheter mer än i nattljus genom ett immigt bussfönster"
Reste i fredags klockan sju från hemmet med buss. Det är så himla bra med incheckning på nätet då slipper man vara på flyget så tidigt. Flyget var inte sent och vi kom till Standsted flygplats ganska tidigt.
En och en halvtimme med buss till city. När man tror man är i city åker man lite till och efter att ha åkt igenom en mycket nedgången stadsdel i förorten (?) som skulle rivas för att ge plats åt någon motorled (ett känt tema), kom vi fram till en stooor enorm blå byggnad... IKEA! Oj! Ja det finns tydligen tre IKEA i London och deras Oystercards (magnetkort till lokaltrafiken) ligger i små gula eller blå plast mappar som det står IKEA på.
Jaha. I alla fall fick vi checkat in och så åkte vi till Camden. MYYYYS (kan man tycka om man inte bor där kan jag tro) Och hysteriskt mycket skit och skräp affärer, blandade med bättre butiker och rolig kuriosa. Vi tog inte hela gatan utan gick till en helt ok pub som var mer som en mcdonaldspub. Dvs Stor Opersonlig och Ganska Billig. Det var helt ok för vi kunde dricka lite mer då... Fattiga som vi är(ja i alla fall jag den äldste och den yngste av oss fyra)var det en bra inledning på kvällen!
Sedan gick vi på Camden Eye där brorsans bandkompis Scott jobbar. En mysig mer "riktig" pub. Och sedan gick vi på en annan pub där sångaren Daemon jobbar. Vad fan den nu hette, men det var mer som en klubb på övervåningen. De spelade nästan bara juste 50 tals rock och annan bra musik som jag inte vet vad det var för något. Många tjejer såg ut som femtiotals pinuppor. Söta och tatuerade. Kul, eftersom några i min umgänges krets har samma smak och stil.
Där hängde vi i alla fall ganska länge och snubblade hem via diverse bussar och taxis. Och vi åkte förbi Buckingham Palace, bakgården alltså, vi såg en hög mur och en massa taggtråd.
På morgonen gick vi Portobello road, men det blev lite knivigt med mötesplatser (det fanns två "starbucks" innom en radie av fyrahundra meter)och urladdade telefoner så allt vi skulle gjort blev inte gjort. Sedan var vi en snabbsväng på Oxfordstreet och skymtade Piccadilly Circus och lille Amor på väg till en restaurang/cafe som heter Sketchers (tror jag). Där serverade de afternoon tea i en galleriliknande miljö för "för mycket" pund så vi kollade in inredning och vände. Väldigt nice ställe om man har stålar.
Resten av Camden market gjordes lite för snabbt, för marknaden stängde när vi kom dit igen. Det är ett underbart område!
I alla fall så avslutade vi kvällen, efter att ha ätit god Indisk mat på Bricklane, på en mysig bar på sagda gata. 1001 tror jag den hette. Bra musik, kul som sjutton! Nära där låg för övrigt ett svenskt ställe också, som heter Fika, med dalahäst och adventsstjärna i fönstret haha! Dit gick vi inte utan sedan åkte vi buss hem genom nästan hela London och såg: Millenium-hjulet, Big Ben, Westminster Abbey, Trafalgar square (med jättelejonen) på vägen.
Dagen efter så var vi på Brittish Museum hela dagen. Vi hittade till slut, läste lite fel på kartan och hamnade någon km åt fel håll hehe. Pust! Brittish Museum är verkligen stoooort. Gratis oxå om man inte vill se de annonserade utställningarna. Intressant, ja, men man kanske skall ha en vecka på sig för att kunna se allt och ha någon behållning av det. Nu missade vi hela Afrika och Nordamerika för vi ville se utställningen om Babylon. Men den var utsåld så vi gick och käkade fisch and chips, på Oxfordstreets bästa fisch and chips ställe, i stället. Vi vilade fötterna i högläge alla tre kan jag säga.
Sedan såg vi improteater på the "Hen and chicken Theatre" som låg precis vid den puben som yngste brorsan jobbar på. Den heter på riktigt "The famous Cock" (det kanske var markanaden för fåglar på det torget förr)! Den ligger vid stationen Highbury & Islington, blå Victoria line och är stamställe för Arsenal fans av värsta sorten tydligen. Ganska omysig bar, men ok att jobba på enligt brorsan. Han och en till svensk kille från bandet jobbar där.
Improteatern var himla rolig. Det var duktiga improvisatörer och ett kul koncept som man kan låna av kanske. Inget nydanande dock...
Det måste jag ju säga att först sista dagen fattade jag tubesystemet. Det såg ut som att alla kartor visade olika stationer i början. Jag fattade inte nåt! Men överlag kom man fram fort. Det är ju så himla stoooort i London.
På morgonen lyckades vi se Madam Tussaudes från taxin på väg till Liverpool station kl 04.00
Tillslut vill jag säga att det var en väldigt skön resa. Avslappnad och prestigelös. Jag hade hur trevligt som helst!
Chers!
Reste i fredags klockan sju från hemmet med buss. Det är så himla bra med incheckning på nätet då slipper man vara på flyget så tidigt. Flyget var inte sent och vi kom till Standsted flygplats ganska tidigt.
En och en halvtimme med buss till city. När man tror man är i city åker man lite till och efter att ha åkt igenom en mycket nedgången stadsdel i förorten (?) som skulle rivas för att ge plats åt någon motorled (ett känt tema), kom vi fram till en stooor enorm blå byggnad... IKEA! Oj! Ja det finns tydligen tre IKEA i London och deras Oystercards (magnetkort till lokaltrafiken) ligger i små gula eller blå plast mappar som det står IKEA på.
Jaha. I alla fall fick vi checkat in och så åkte vi till Camden. MYYYYS (kan man tycka om man inte bor där kan jag tro) Och hysteriskt mycket skit och skräp affärer, blandade med bättre butiker och rolig kuriosa. Vi tog inte hela gatan utan gick till en helt ok pub som var mer som en mcdonaldspub. Dvs Stor Opersonlig och Ganska Billig. Det var helt ok för vi kunde dricka lite mer då... Fattiga som vi är(ja i alla fall jag den äldste och den yngste av oss fyra)var det en bra inledning på kvällen!
Sedan gick vi på Camden Eye där brorsans bandkompis Scott jobbar. En mysig mer "riktig" pub. Och sedan gick vi på en annan pub där sångaren Daemon jobbar. Vad fan den nu hette, men det var mer som en klubb på övervåningen. De spelade nästan bara juste 50 tals rock och annan bra musik som jag inte vet vad det var för något. Många tjejer såg ut som femtiotals pinuppor. Söta och tatuerade. Kul, eftersom några i min umgänges krets har samma smak och stil.
Där hängde vi i alla fall ganska länge och snubblade hem via diverse bussar och taxis. Och vi åkte förbi Buckingham Palace, bakgården alltså, vi såg en hög mur och en massa taggtråd.
På morgonen gick vi Portobello road, men det blev lite knivigt med mötesplatser (det fanns två "starbucks" innom en radie av fyrahundra meter)och urladdade telefoner så allt vi skulle gjort blev inte gjort. Sedan var vi en snabbsväng på Oxfordstreet och skymtade Piccadilly Circus och lille Amor på väg till en restaurang/cafe som heter Sketchers (tror jag). Där serverade de afternoon tea i en galleriliknande miljö för "för mycket" pund så vi kollade in inredning och vände. Väldigt nice ställe om man har stålar.
Resten av Camden market gjordes lite för snabbt, för marknaden stängde när vi kom dit igen. Det är ett underbart område!
I alla fall så avslutade vi kvällen, efter att ha ätit god Indisk mat på Bricklane, på en mysig bar på sagda gata. 1001 tror jag den hette. Bra musik, kul som sjutton! Nära där låg för övrigt ett svenskt ställe också, som heter Fika, med dalahäst och adventsstjärna i fönstret haha! Dit gick vi inte utan sedan åkte vi buss hem genom nästan hela London och såg: Millenium-hjulet, Big Ben, Westminster Abbey, Trafalgar square (med jättelejonen) på vägen.
Dagen efter så var vi på Brittish Museum hela dagen. Vi hittade till slut, läste lite fel på kartan och hamnade någon km åt fel håll hehe. Pust! Brittish Museum är verkligen stoooort. Gratis oxå om man inte vill se de annonserade utställningarna. Intressant, ja, men man kanske skall ha en vecka på sig för att kunna se allt och ha någon behållning av det. Nu missade vi hela Afrika och Nordamerika för vi ville se utställningen om Babylon. Men den var utsåld så vi gick och käkade fisch and chips, på Oxfordstreets bästa fisch and chips ställe, i stället. Vi vilade fötterna i högläge alla tre kan jag säga.
Sedan såg vi improteater på the "Hen and chicken Theatre" som låg precis vid den puben som yngste brorsan jobbar på. Den heter på riktigt "The famous Cock" (det kanske var markanaden för fåglar på det torget förr)! Den ligger vid stationen Highbury & Islington, blå Victoria line och är stamställe för Arsenal fans av värsta sorten tydligen. Ganska omysig bar, men ok att jobba på enligt brorsan. Han och en till svensk kille från bandet jobbar där.
Improteatern var himla rolig. Det var duktiga improvisatörer och ett kul koncept som man kan låna av kanske. Inget nydanande dock...
Det måste jag ju säga att först sista dagen fattade jag tubesystemet. Det såg ut som att alla kartor visade olika stationer i början. Jag fattade inte nåt! Men överlag kom man fram fort. Det är ju så himla stoooort i London.
På morgonen lyckades vi se Madam Tussaudes från taxin på väg till Liverpool station kl 04.00
Tillslut vill jag säga att det var en väldigt skön resa. Avslappnad och prestigelös. Jag hade hur trevligt som helst!
Chers!
torsdag, mars 5
Nu e det dags
att cascha in present...
Mot London i morgon. Det är nästan så att jag inte vågar säga det högt för vem vet, kanske något kommer att hända som gör att jag inte kommer iväg som det gjorde för min kompis Ozzy. När hon skulle till London för ett par veckor sedan, började det snöa och snöa och snöa.
Jag skall till London. Så får jag la rapportera på tisdag hur det gick. Nu är jag lite för stissig för att skriva något vettigt så jag låter bli hehe!
ha en go helg det skall jag ha!
Mot London i morgon. Det är nästan så att jag inte vågar säga det högt för vem vet, kanske något kommer att hända som gör att jag inte kommer iväg som det gjorde för min kompis Ozzy. När hon skulle till London för ett par veckor sedan, började det snöa och snöa och snöa.
Jag skall till London. Så får jag la rapportera på tisdag hur det gick. Nu är jag lite för stissig för att skriva något vettigt så jag låter bli hehe!
ha en go helg det skall jag ha!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)