Hur skall man kunna hålla käften?

 Jag har en ovana att inte kunna hålla käften om jag tycker att något är galet. Jag ställer ibland obekväma frågor. Det funkar, så länge man kan resonera med personerna som man frågar. Det funkar, så länge personen man frågar inte börjar tycka att man är jobbig för att man ställer frågorna. Det funkar inte, när personerna man frågar har något att dölja. Vilket inte är fallet nu. Det funkar inte när personen ifråga tar allt personligt och går i försvarsställning och agerar snarstucket och otrevligt.

 Jag vet att jag själv ibland (när jag mår kass, oftare) tar saker personligt, därför försöker jag att vara extra lyhörd och formulera mig så att det inte skall gå att sätta upp skölden i fejjan på mig när jag frågar, eller ifrågasätter. Detta är nu inte det vanliga grejset som händer utan i ett helt nytt forum det har börjat att fnurra till sig.

 Jag sitter lite i ett skruvstäd och fattar varför jag sitter där, men kan inte förstå hur jag skulle kunna ha undvikit det utan att ha frångått alla mina principer för hur jag vill vara när jag engagerar mig i något. Tänker att devisen "om det krävs att du skall du skall engagera dig, gör det ordentligt..."
Dvs ställer man upp som tränare så måste man ju göra det i en klubb som man kan rekommendera många att träna i... Eller? jag kan inte göra det längre!

 Från början var jag tydlig med att jag tränar när jag hinner och att jag inte kan lova att ställa upp som tränare. Sedan blev det fler träningar för andra att hålla och jag fick fler, men sa fortfarande ifrån och fick då höra att "då måste jag lägga ner" Detta djävla ego... Om inte JAG får hjälp att hålla i träningarna, måste JAG lägga ner föreningen" han håller nu inte ens en träning i veckan, för han tränar själv varje dag i Göteborg.

 "Det är inte roligt att komma hit om det inte är så många som tränar", säger han... Men vad fan, han skrämmer iväg folk med konstiga utbrott och ett, ibland otrevligt, snarstucket sätt, som han kallar att vara ärlig. Han skuldbelägger folk, genom att säga att om det inte kommer folk och tränar, "så måste jag lägga ner".
När man försiktigt påpekar att man inte behöver säga så till de som kommer för första gången, för då blir de rädda för att betala in medlemsavgiften och slutar innan de hinner börja eftersom att det låter som att vi är på ruinens brant, så blir han sur och säger att -"ja men man måste ju vara ärlig"...

 Jag har tom blivit utslängd ur styrelsen för att jag tjötar för mycket. Han erkände det "på skoj". De andra i styrelsen är väldigt passiva, men jag kan inte hålla det emot dem, för de har inte samma tankesätt som jag. De kan ta hans klumpiga och ibland förolämpande sätt med ro. Fattar fan inte hur, men vill lära mig. Det är för att de andra ändå är ett gott gäng som jag vill vara kvar.

Jag får träning, men inte tillnärmelsevis den utvecklign jag vill ha. Inte utan att behöva lägga ner mer tid hemma på att "kolla kator på internet" eller "läsa om Kumite i kompendium och träna extra hemma", i vardgsrummet med min son, för att han skall få den utveckling han vill ha... Och då håller jag i ett träningspass i månaden. Hade varit tvungen att hålla i fler om jag inte hade sagt ifrån...

 Det börjar bli ohållbart för det är så många idiotsaker han kommenterar och som jag inte kan eller skall behöva ta. Det värsta är, att jag skulle kunna spela ut alla mina triumfkort, gällande hela min föreningslivserfarehet och han skulle vara tvungen att ge mig rätt i mycket, men jag vill inte dit! Min son tränar också...
 Orkar snart inte, och nu har vi en dispyt om träningsavgiften, som jag har betalat... Kommer därför absolut inte att sluta träna såklart.

 Jag argumenterar, för det mesta, inte för att vinna utan för att förstå, men snart känner jag att det rinner över. Sarisen e trött!!!

 Andra skriver om: humor, problem, pretto