Och tiden går

och går.

Det finns inte så mycket att skriva om kan man tycka. Men det är nog mer så att det finns så mycket att skriva om så jag inte vet hur jag skall börja. Det är så också att jag inte riktigt vill skriva riktigt allt jag egentligen borde skriva för att lämpa av bagage i irritationsklassen. Det blir så dumt att göra ett allmänt problem av ett som är mitt eget och ingen annans.

Annars brukar jag ju göra det lätt. Mitt största problem nu, är att jag inte orkar gå ut. Jag behöver det så mycket. Få lite vind i ansiktet. Det känns mer som att jag försöker att komma ikapp mig själv. Allt ligger efter. Och behåller sin positon där så länge jag känner att jag inte orkar ta itu med skiten. Fast jag har börjat med bokslut och sånt... det är bara resten kvar. Både bokstavligt och bildlikt.

Klag klag och kaffet e slut...

Det är faktiskt sol och jag lyssnar på radio och det är ett irriterande program just nu. Klubben för inbördes beundran. Stänger av.
Det är lite svårt att peta på vad som är fel. Men något är det i alla fall. Ingen orsak alls att vara nere men ändå en känsla jag inte kan komm ifrån. Vill liksom bara rycka upp mig! Och blir i samma stund så djävla förbannad på folk som säger så till såna som ju faktiskt råkar vara deprimerade. Ja jag e deppig. Det är inte så att jag tycker synd om mig, jag bara mår skit då och då.

Så just när man mår som en idiot och känner sig helt värdelös, borde jag faktiskt ta mig samman och gå ut. Jag vet att det hjälper för stunden och gör gott i själen. Men själens förlamning har smittat både det autonoma nervsystemet och intelektet vilket gör att inget kan få mig till att gå den där promenaden som jag så väl skulle behöva.

Det finns vissa saker i mitt liv som får mig att gå och funka och leva utan dödslängtan, vilket jag är glad för (ja jag ääääär tacksammmm). Jag känner folk som mår (av mig helt subjektivt iaktaget) sämre än jag gör. Men trots det känner jag inte att det är någon som helst tröst. Snarare ännu ett skäl till varför jag borde skärpa mig och ett bevis för att jag är helt bäng som inte gör det, så var spiralen igång igen...

Lösningar finns det gott om, en del dyra, de har jag inte råd med. En del enkla, är inte bra i längden. Så länge man har näsan över ytan funkar det. Och så länge jag ändå skriver och tycker och får tycka och får hänga upp mig på småsaker och utan kommentarer får skälla ute en tillsynes oskyldig lite skruv eller planka eller idiotisk regel som jag vill, så är ventilen öppen nog för att släppa in lite frisk luft.
Jag orkar inte förklara varför vissa saker stör mig så in i helvete och varför jag kan skita i vissa tillsynes lika viktiga saker.
Jag vill alltid kunna ge en förklaring och det blir jag ibland kritiserad för, men faktum är att de gånger när jag inte brytt mig om att tänka ut en förklaring till något, så har jag blivit ifrågasatt utan att jag kunnat försvara mig. Det är inte kul. Paranoid... Eller va fan...

svammel svammel...

Det är i alla fall ljusare nu. När det inte regnar. Att det är vår är ju inget man som miljövän kan glädjas åt heller eller?

Äh vafan skit i det
gläh...

---

Premiär

nerv?

Faktiskt inte, inte än. Jag e himla trött bara.

Nu försöker jag att göra annat för att hålla mig lugn och pigg på en gång. Kollar in lite mönstersidor för medeltidskläder kollar in lite på forumet för vår lajvgrupp etc. försöker "chilla" helt enkelt.

Lyssnar på radio och hör Carola och han Patrik prata om melodifesitvalen, som jag inte är så intresserad av alls. Tycker att det är för mycket skitlåtar. Tycker visst att man får glamma och att det behövs glitter och glamour men just nu försöker jag att inte bli irrriterad över detta otroligt ointressanta spektakel som ju tvingas in i våra huvuden. Det lyckas ganska bra än så länge, men Carola är påfrestande måste jag ju säga...

Sportlov skulle det ju vara sägs det...

Nå nu skall jag luncha och duscha och ta bussen till stan och vi skall rocka redbergsteatern...

---

stressat sinne...

lika med sinat sinne...

Just som man tror man sitter på toppen av "saker som måster göras" berget, visar det sig att man har minst en tredjedel kvar av klättringen uppför. Pust!

Vi är för få som kan, på de tiderna vi har till förfogande för att bygga scenografin. Teatern är uppbokad hela tiden.
Jag tror ändå inte att det gagnar någon egentligen att vara pessimist i överkant, men när man är trött och känner sig "smått" irriterad för man misslyckats att göra en enkel sak pgrav dåligt förarbete, från en själv, då är det aslätt att se nattsvart på saker o ting.

Det är då man behöver en bra arbetsledare som kan peppa och se att - Detta fixar vi! Ta det lugnt, gör allt mycket långsammare och tänk efter före, så slipper du slarvfel och framför allt, det här blir så himla snyggt när det är färdigt!
Vi försökte tappert, vi tre som var kvar igår att vara positiva, men vi var som tre utskitna plommon när vi gick. Jag var och hämtade en grej efteråt, hos min "svägerska" som lite försiktigt undrade hur det var med mig, för jag såg helt färdig ut.

Vi är inte så bra på att peppa när det gäller annat arbete än det på scen. Där är vi bra mycket bättre på positivt tänkade och energikickstarter. Hur gör man för att få mer energi för "tråkjobb"? Nu är ju egentligten scenografibygge inte tråkjobb vanligen, men när man inte känner att man hinner blir det jobbigare liksom.

Nå, idag blir det på´et igen. Då är det min tur att inte kunna jobba så länge. Kanske vi ändå hinner så vi inte har mer än en femtedel kvar till nästa gång vi är på teatern *håller tummarna hårt*. I alla fall tänkte jag försöka att ta på mig arbetsledar rollen lite och peppa järnet när jag kommer dit. En av gruppens största optimister kommer dit först, så jag tankar lite energi av honnom, haha.

jag tar sats nu och landar vid två som en helt ny människa...

---