i hjärnan men en massa att göra.
Det funkar för jag vet att jag är på väg åt rätt håll. De dagar jag inte ens orkar klaga är något färre. Gråtklumpen i halsen är lite lättare att svälja.
Jag har till och med nästan varit pigg. Nu är det focus som gäller och att kämpa mot tröttheten och frustrationen och sluta tänka "automatiska tankar" eller i alla fall lära mig att känna igen när jag tänker dem. Ibland ser jag ljuset och då blir det bättre en stund.
Försöka att hitta mig själv som jag tycker att jag varit och som jag tycker att jag trivs med, få vara lite glad utan att behöva deppa ihop efteråt för att det känns så tomt. Få tillbaka lite av min sociala kompetens och värdera den högre än "ytlighet och meningslöst pladder".
Jag vill inte känna mig stressad över att folk inte tycker att jag är tillräckligt intressant, eller jobbig att lyssna på. Jag vill våga att brodera ut mina åsikter och uttrycka erfarenheter, skita i dem som bara vill ha snabba svar och dem som bara vill göra på sitt sätt. Låt dem göra på sitt sätt då, det kommer säkert att funka ändå och tids nog kommer de att behöva någon annans erfarenhet och då får de väl fråga någon då istället och det gör de ju ibland...
Jag vill kunna lyfta blicken och focusera den på folk jag möter utan att vara nojig över om andra uppfattar det som flirtigt och utmanande.
Kort sagt jag vill tillbaka till den jag har varit, men som jag på något sätt lyckats trycka ned i skorna något så i i helvete, de senaste åren med en sån fart att det inte är klokt.
Tja, sån e de
ciao tutti
fredag, september 26
onsdag, september 3
Vad hände nu
när hjärnan inte var kopplad?
Alla säger att anställa någon som producen skall ses som en investering utom jag. Alla tycker att det är en bra ide, utom jag.
Men jag orkar inte säga något för alla verkar vara överens och jag "får inte tänka så"; att pengarna försvinner från vårt konto.
De pengar som vi skall arrangera impromästerskap med, improvision song contest för, fixa scenografier och annat, kunna gå förlust med på våra after worker. "Man kan inte lägga på hur mycket som helst på jobben för att få in pengar" försöker jag. Men jag "får inte tänka så". Så vipps sitter jag där som den som skall räkna på om föreningen skall anställa en producent eller inte.
En sådan Chans, tänker ni, att en gång för alla visa att det inte kommer att funka HaHa!
Men jag tror inte det. Min chans blir iså fall att räkna och visa ordentligt hur pengarna rullar iväg, för jag tror inte det kommer att funka om vi inte offrar mycket av det vi har. Men vem fan vill lyssna när jag förklarar och ta det för det det är?
Ja, jag är en neggo och jag tror inte heller att någon kommer att ta jobbet... Fast där kan jag ha fel förstås, om producenten är driven så och ser det som en möjlighet att tjäna pengar (inte storkovan så naiv är ingen teaterproducent) så kanske de kan ta chansen att hoppa på improtåget... Den som blir tillfrågad är nog bra, om vi bara har råd, just det jag fick inte tänka så.
Jag vet inte inte alls. Bara att jag har ingen lust att räkna på det där, för jag är så in i helvete trött. Så djävla trött just nu och så in i helvete less. Och jag känner mig som ett djävla ålderdomligt bakåtstävande pucko och det gör mig arg och ledsen.
Men jag kommer att göra det, räkna på skiten menar jag. Fast fan vet när jag orkar det. Någon annan kan säkert räkna på det och få det till att funka, utan att ta upp allt negativa, för det är ju inte rätt att vara negativ, menar man ju. Så där kan jag sitta med mina invändningar om det ena eller det tredje.
Fan, min chef utryckte sin tvekan, så sent som i förmiddags faktiskt, över om skådisarna verkligen förstod hur mycket det faktiskt kostade att ha en anställd i företaget, jag fattade precis vad han menade, jag tror inte den fattar det som inte sköter ekonomin själv. Visst ge bort 25% till en producent som aktivt säljer. Men 25% på vad? Ahgraffah!
Jag kan inte göra mig själv förståd som försoffad gammal djävla morsa som inte har något annat än den djävla teatern att tillgå i mitt djävla liv.
Alla ni som läser och känner er träffade, jag tycker om er men jag är så in i helvete djävla trött och känner mig så in ihelvetes djävla ensam i gruppen. Och här är det så att jag väller över när jag behöver.
Jag håller för mycket tyst för ingen djävel orkar lyssna ens när jag, snällt och glatt, försöker att förklara något, för tydligen gör jag det på fel djävla sätt så det blir jobbigt att lyssna på. Fan vad ledsen jag blir för sånt. Skit i helvete!
Nu är jag som hon i radio som börjar lugnt och slutar hysteriskt. Hon e fin den damen, hon har hela min sympati. Ja, vad var det som hände?
Slut i rutan helt enkelt tills vidare från en less och ledsen Saris
Alla säger att anställa någon som producen skall ses som en investering utom jag. Alla tycker att det är en bra ide, utom jag.
Men jag orkar inte säga något för alla verkar vara överens och jag "får inte tänka så"; att pengarna försvinner från vårt konto.
De pengar som vi skall arrangera impromästerskap med, improvision song contest för, fixa scenografier och annat, kunna gå förlust med på våra after worker. "Man kan inte lägga på hur mycket som helst på jobben för att få in pengar" försöker jag. Men jag "får inte tänka så". Så vipps sitter jag där som den som skall räkna på om föreningen skall anställa en producent eller inte.
En sådan Chans, tänker ni, att en gång för alla visa att det inte kommer att funka HaHa!
Men jag tror inte det. Min chans blir iså fall att räkna och visa ordentligt hur pengarna rullar iväg, för jag tror inte det kommer att funka om vi inte offrar mycket av det vi har. Men vem fan vill lyssna när jag förklarar och ta det för det det är?
Ja, jag är en neggo och jag tror inte heller att någon kommer att ta jobbet... Fast där kan jag ha fel förstås, om producenten är driven så och ser det som en möjlighet att tjäna pengar (inte storkovan så naiv är ingen teaterproducent) så kanske de kan ta chansen att hoppa på improtåget... Den som blir tillfrågad är nog bra, om vi bara har råd, just det jag fick inte tänka så.
Jag vet inte inte alls. Bara att jag har ingen lust att räkna på det där, för jag är så in i helvete trött. Så djävla trött just nu och så in i helvete less. Och jag känner mig som ett djävla ålderdomligt bakåtstävande pucko och det gör mig arg och ledsen.
Men jag kommer att göra det, räkna på skiten menar jag. Fast fan vet när jag orkar det. Någon annan kan säkert räkna på det och få det till att funka, utan att ta upp allt negativa, för det är ju inte rätt att vara negativ, menar man ju. Så där kan jag sitta med mina invändningar om det ena eller det tredje.
Fan, min chef utryckte sin tvekan, så sent som i förmiddags faktiskt, över om skådisarna verkligen förstod hur mycket det faktiskt kostade att ha en anställd i företaget, jag fattade precis vad han menade, jag tror inte den fattar det som inte sköter ekonomin själv. Visst ge bort 25% till en producent som aktivt säljer. Men 25% på vad? Ahgraffah!
Jag kan inte göra mig själv förståd som försoffad gammal djävla morsa som inte har något annat än den djävla teatern att tillgå i mitt djävla liv.
Alla ni som läser och känner er träffade, jag tycker om er men jag är så in i helvete djävla trött och känner mig så in ihelvetes djävla ensam i gruppen. Och här är det så att jag väller över när jag behöver.
Jag håller för mycket tyst för ingen djävel orkar lyssna ens när jag, snällt och glatt, försöker att förklara något, för tydligen gör jag det på fel djävla sätt så det blir jobbigt att lyssna på. Fan vad ledsen jag blir för sånt. Skit i helvete!
Nu är jag som hon i radio som börjar lugnt och slutar hysteriskt. Hon e fin den damen, hon har hela min sympati. Ja, vad var det som hände?
Slut i rutan helt enkelt tills vidare från en less och ledsen Saris
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)