Ofrivilligt bloggstopp

när man behöver den som mest.

Jag har pratat med min psykolog (hahaha nu har jag en sån fin som jag pratar med, hon e jätte gullig) om hur lurad jag känner mig av allt hela tiden. Ja, inte lurad kanske men blåst, snuvad.
Lite som Alanis Morrisette uttryckte det i låten med refrengen "it´s like rain, on your wedding day, a free ride when you alredy paid"...etc

För det är så. Just nu skulle jag verkligen behöva sitta och skriva hur länge som helst men nu orkar jag inte eller har inte tid liksom.

Hon skall i alla fall hjälpa mig att sortera mitt liv. Mina mål och vägar. Det känns bra.
Jag är uppe i någon form av cynisk sjävlfas igen, som tar fram min svarta humor och får mig att ta mig själv på för lite allvar.
Jag kan lätt skämta bort mina egna problem och reducera dem, vilket egentligen inte är så himla givande i längden, eftersom att förminska sig själv aldrig leder till något bra.
Lika lite som att blåsa upp sig själv och slå sig för bröstet och hävda sin förmåga att klara allt själv gör...

Det var förövrigt en av anledningarna till varför jag började skriva här, för att få ner det jag verkligen kännde utan att cencurera mig själv genom min cyniska sida.

Jag ville ge mig själv ett forum i vilket jag kunde vara patetisk och klaga och grina och (inte tycka synd om, utan-)faktiskt (!)få tycka att jag är orättvist behandlad av livet ibland, utan att för det bli ställd till svars för det. Mer än i lite kommentarer etc som ju inte är många, men goda när de kommer...

Jag har en otrolig självinsikt gällande vissa saker, men inte annat. Mina problem, tex. Jag vet att det finns de som har det värre. Men här skiter jag i det för detta är min sida. folk som inte står ut med navelskåderi i viss mån får läsa en anna blogg.

Jag mår skit. Ibland mår jag bättre. Och ibland undrar jag om jag inte har gått in i en sån där löjlig spiral av självförebråelse; dåligmänniskabordeinte -jaggörnogsåatt jagsjälvmårdåligtsåslutameddet- dindåligamänniskanugördudetiallafall... liksom.

En del av er fattar den där grejen andra inte och tänker att "hon vill må dåligt för att vara märkvärdig". Jaha, tyck det då. Och, isåfall: Skit du i det och gå och stoppa huvudet i armhålan.

Och nu, som sagt har jag en tendens att förminska mina problem och så får jag tryck i huvudet och känner det som att jag håller på att svimma av. Sån tur att det bara är psykiskt så att jag inte behöver ringa ambulans eller sjukvårdsupplysningen för att få svar på varför min panna håller på att ramla ner mot marken hela tiden.

Nej nu svamlar jag och har aldeles för lite tid att förklara hur jag menar. Men jag är inte helt nöjd med jobbet. Jag känner mig lurad på det underbara i att ha ett brödjobb som jag kan, men inte vill ha, men som e nödvändigt för att vi har inte så mycket pengar så att det känns helt rätt att vara utan det lilla extra.

äsch fglä piss

och kram till dem som läser...

---