En månads ingenting

i hjärnan men en massa att göra.

Det funkar för jag vet att jag är på väg åt rätt håll. De dagar jag inte ens orkar klaga är något färre. Gråtklumpen i halsen är lite lättare att svälja.

Jag har till och med nästan varit pigg. Nu är det focus som gäller och att kämpa mot tröttheten och frustrationen och sluta tänka "automatiska tankar" eller i alla fall lära mig att känna igen när jag tänker dem. Ibland ser jag ljuset och då blir det bättre en stund.

Försöka att hitta mig själv som jag tycker att jag varit och som jag tycker att jag trivs med, få vara lite glad utan att behöva deppa ihop efteråt för att det känns så tomt. Få tillbaka lite av min sociala kompetens och värdera den högre än "ytlighet och meningslöst pladder".
Jag vill inte känna mig stressad över att folk inte tycker att jag är tillräckligt intressant, eller jobbig att lyssna på. Jag vill våga att brodera ut mina åsikter och uttrycka erfarenheter, skita i dem som bara vill ha snabba svar och dem som bara vill göra på sitt sätt. Låt dem göra på sitt sätt då, det kommer säkert att funka ändå och tids nog kommer de att behöva någon annans erfarenhet och då får de väl fråga någon då istället och det gör de ju ibland...

Jag vill kunna lyfta blicken och focusera den på folk jag möter utan att vara nojig över om andra uppfattar det som flirtigt och utmanande.


Kort sagt jag vill tillbaka till den jag har varit, men som jag på något sätt lyckats trycka ned i skorna något så i i helvete, de senaste åren med en sån fart att det inte är klokt.

Tja, sån e de

ciao tutti

---