i hjärnan men en massa att göra.
Det funkar för jag vet att jag är på väg åt rätt håll. De dagar jag inte ens orkar klaga är något färre. Gråtklumpen i halsen är lite lättare att svälja.
Jag har till och med nästan varit pigg. Nu är det focus som gäller och att kämpa mot tröttheten och frustrationen och sluta tänka "automatiska tankar" eller i alla fall lära mig att känna igen när jag tänker dem. Ibland ser jag ljuset och då blir det bättre en stund.
Försöka att hitta mig själv som jag tycker att jag varit och som jag tycker att jag trivs med, få vara lite glad utan att behöva deppa ihop efteråt för att det känns så tomt. Få tillbaka lite av min sociala kompetens och värdera den högre än "ytlighet och meningslöst pladder".
Jag vill inte känna mig stressad över att folk inte tycker att jag är tillräckligt intressant, eller jobbig att lyssna på. Jag vill våga att brodera ut mina åsikter och uttrycka erfarenheter, skita i dem som bara vill ha snabba svar och dem som bara vill göra på sitt sätt. Låt dem göra på sitt sätt då, det kommer säkert att funka ändå och tids nog kommer de att behöva någon annans erfarenhet och då får de väl fråga någon då istället och det gör de ju ibland...
Jag vill kunna lyfta blicken och focusera den på folk jag möter utan att vara nojig över om andra uppfattar det som flirtigt och utmanande.
Kort sagt jag vill tillbaka till den jag har varit, men som jag på något sätt lyckats trycka ned i skorna något så i i helvete, de senaste åren med en sån fart att det inte är klokt.
Tja, sån e de
ciao tutti
fredag, september 26
onsdag, september 3
Vad hände nu
när hjärnan inte var kopplad?
Alla säger att anställa någon som producen skall ses som en investering utom jag. Alla tycker att det är en bra ide, utom jag.
Men jag orkar inte säga något för alla verkar vara överens och jag "får inte tänka så"; att pengarna försvinner från vårt konto.
De pengar som vi skall arrangera impromästerskap med, improvision song contest för, fixa scenografier och annat, kunna gå förlust med på våra after worker. "Man kan inte lägga på hur mycket som helst på jobben för att få in pengar" försöker jag. Men jag "får inte tänka så". Så vipps sitter jag där som den som skall räkna på om föreningen skall anställa en producent eller inte.
En sådan Chans, tänker ni, att en gång för alla visa att det inte kommer att funka HaHa!
Men jag tror inte det. Min chans blir iså fall att räkna och visa ordentligt hur pengarna rullar iväg, för jag tror inte det kommer att funka om vi inte offrar mycket av det vi har. Men vem fan vill lyssna när jag förklarar och ta det för det det är?
Ja, jag är en neggo och jag tror inte heller att någon kommer att ta jobbet... Fast där kan jag ha fel förstås, om producenten är driven så och ser det som en möjlighet att tjäna pengar (inte storkovan så naiv är ingen teaterproducent) så kanske de kan ta chansen att hoppa på improtåget... Den som blir tillfrågad är nog bra, om vi bara har råd, just det jag fick inte tänka så.
Jag vet inte inte alls. Bara att jag har ingen lust att räkna på det där, för jag är så in i helvete trött. Så djävla trött just nu och så in i helvete less. Och jag känner mig som ett djävla ålderdomligt bakåtstävande pucko och det gör mig arg och ledsen.
Men jag kommer att göra det, räkna på skiten menar jag. Fast fan vet när jag orkar det. Någon annan kan säkert räkna på det och få det till att funka, utan att ta upp allt negativa, för det är ju inte rätt att vara negativ, menar man ju. Så där kan jag sitta med mina invändningar om det ena eller det tredje.
Fan, min chef utryckte sin tvekan, så sent som i förmiddags faktiskt, över om skådisarna verkligen förstod hur mycket det faktiskt kostade att ha en anställd i företaget, jag fattade precis vad han menade, jag tror inte den fattar det som inte sköter ekonomin själv. Visst ge bort 25% till en producent som aktivt säljer. Men 25% på vad? Ahgraffah!
Jag kan inte göra mig själv förståd som försoffad gammal djävla morsa som inte har något annat än den djävla teatern att tillgå i mitt djävla liv.
Alla ni som läser och känner er träffade, jag tycker om er men jag är så in i helvete djävla trött och känner mig så in ihelvetes djävla ensam i gruppen. Och här är det så att jag väller över när jag behöver.
Jag håller för mycket tyst för ingen djävel orkar lyssna ens när jag, snällt och glatt, försöker att förklara något, för tydligen gör jag det på fel djävla sätt så det blir jobbigt att lyssna på. Fan vad ledsen jag blir för sånt. Skit i helvete!
Nu är jag som hon i radio som börjar lugnt och slutar hysteriskt. Hon e fin den damen, hon har hela min sympati. Ja, vad var det som hände?
Slut i rutan helt enkelt tills vidare från en less och ledsen Saris
Alla säger att anställa någon som producen skall ses som en investering utom jag. Alla tycker att det är en bra ide, utom jag.
Men jag orkar inte säga något för alla verkar vara överens och jag "får inte tänka så"; att pengarna försvinner från vårt konto.
De pengar som vi skall arrangera impromästerskap med, improvision song contest för, fixa scenografier och annat, kunna gå förlust med på våra after worker. "Man kan inte lägga på hur mycket som helst på jobben för att få in pengar" försöker jag. Men jag "får inte tänka så". Så vipps sitter jag där som den som skall räkna på om föreningen skall anställa en producent eller inte.
En sådan Chans, tänker ni, att en gång för alla visa att det inte kommer att funka HaHa!
Men jag tror inte det. Min chans blir iså fall att räkna och visa ordentligt hur pengarna rullar iväg, för jag tror inte det kommer att funka om vi inte offrar mycket av det vi har. Men vem fan vill lyssna när jag förklarar och ta det för det det är?
Ja, jag är en neggo och jag tror inte heller att någon kommer att ta jobbet... Fast där kan jag ha fel förstås, om producenten är driven så och ser det som en möjlighet att tjäna pengar (inte storkovan så naiv är ingen teaterproducent) så kanske de kan ta chansen att hoppa på improtåget... Den som blir tillfrågad är nog bra, om vi bara har råd, just det jag fick inte tänka så.
Jag vet inte inte alls. Bara att jag har ingen lust att räkna på det där, för jag är så in i helvete trött. Så djävla trött just nu och så in i helvete less. Och jag känner mig som ett djävla ålderdomligt bakåtstävande pucko och det gör mig arg och ledsen.
Men jag kommer att göra det, räkna på skiten menar jag. Fast fan vet när jag orkar det. Någon annan kan säkert räkna på det och få det till att funka, utan att ta upp allt negativa, för det är ju inte rätt att vara negativ, menar man ju. Så där kan jag sitta med mina invändningar om det ena eller det tredje.
Fan, min chef utryckte sin tvekan, så sent som i förmiddags faktiskt, över om skådisarna verkligen förstod hur mycket det faktiskt kostade att ha en anställd i företaget, jag fattade precis vad han menade, jag tror inte den fattar det som inte sköter ekonomin själv. Visst ge bort 25% till en producent som aktivt säljer. Men 25% på vad? Ahgraffah!
Jag kan inte göra mig själv förståd som försoffad gammal djävla morsa som inte har något annat än den djävla teatern att tillgå i mitt djävla liv.
Alla ni som läser och känner er träffade, jag tycker om er men jag är så in i helvete djävla trött och känner mig så in ihelvetes djävla ensam i gruppen. Och här är det så att jag väller över när jag behöver.
Jag håller för mycket tyst för ingen djävel orkar lyssna ens när jag, snällt och glatt, försöker att förklara något, för tydligen gör jag det på fel djävla sätt så det blir jobbigt att lyssna på. Fan vad ledsen jag blir för sånt. Skit i helvete!
Nu är jag som hon i radio som börjar lugnt och slutar hysteriskt. Hon e fin den damen, hon har hela min sympati. Ja, vad var det som hände?
Slut i rutan helt enkelt tills vidare från en less och ledsen Saris
torsdag, augusti 28
Ännu en snabbdag,
som en tvål i badkar, omöjlig att fånga.
Trodde inte klockan var så mycket, oj och jag som inte hann, och nu skall jag bara....
Även om jag precis tryckte på pausknappen och loggade in här för att skrik jag menar skriva av mig lite, så rinner helt plötsligt tiden iväg utan att jag har koll på vad som händer.
Såg för inte så länge sedan ett programm om huruvida folk blev borförda av aliens eller inte, och i det programmet nämnde alla som trodde sig ha blivitbortförda att det just är känslan av att ha "förlorat tid" som får dem att vara så säkra på att de blivit just bortförda. Precis som att någon liksom stulit den medvetna tiden. (Arkiv x varning)
Jag har isf i många år blivit bortförd då och då kan jag säga. Om man nu bara skall ta ovanstående som bevis. Varje morgon är det precis som att jag gick upp och helt plötsligt skall jag "redan gå". Varje dag är sådan...
(Sedan sa de något om att man liksom blir stel precis innan man skall somna och är vid medvetande utan att kunna röra sig medans någon iaktar eller ibland också utsätter en för en massa otrevliheter.
Det har jag också upplevt. Hm... Ja det var ju inte det jag skulle avhandla här och nu,men en annan gång kanske)
För att återgå till tråden och tiden. Frustrerande att veta att man måste fånga dagen för att kunna göra allt det där man liksom vill med sitt liv etc. Många gånger känns det som att den tiden inte riktigt finns att fånga. Skall man börja jaga före eller efter jobbet? Vart lägger man sedan tiden man fångat? Det mesta tar ju sån tid att göra så man skulle behöva en tidsbank därman kunde ta ut extra tid. Som man ju iofs är tvungen att betala tillbaka. Eller?
Jag har nog förut funderat på detta och jag är ju helt klart inte ensam, men svar går nog aldrig att få. Inga konkreta svar i alla fall. Mer filosofiska då. Filosofi kanske man skulle läsa lite mer.
I alla fall nu får jag trycka av pausen, hej...
Trodde inte klockan var så mycket, oj och jag som inte hann, och nu skall jag bara....
Även om jag precis tryckte på pausknappen och loggade in här för att skrik jag menar skriva av mig lite, så rinner helt plötsligt tiden iväg utan att jag har koll på vad som händer.
Såg för inte så länge sedan ett programm om huruvida folk blev borförda av aliens eller inte, och i det programmet nämnde alla som trodde sig ha blivitbortförda att det just är känslan av att ha "förlorat tid" som får dem att vara så säkra på att de blivit just bortförda. Precis som att någon liksom stulit den medvetna tiden. (Arkiv x varning)
Jag har isf i många år blivit bortförd då och då kan jag säga. Om man nu bara skall ta ovanstående som bevis. Varje morgon är det precis som att jag gick upp och helt plötsligt skall jag "redan gå". Varje dag är sådan...
(Sedan sa de något om att man liksom blir stel precis innan man skall somna och är vid medvetande utan att kunna röra sig medans någon iaktar eller ibland också utsätter en för en massa otrevliheter.
Det har jag också upplevt. Hm... Ja det var ju inte det jag skulle avhandla här och nu,men en annan gång kanske)
För att återgå till tråden och tiden. Frustrerande att veta att man måste fånga dagen för att kunna göra allt det där man liksom vill med sitt liv etc. Många gånger känns det som att den tiden inte riktigt finns att fånga. Skall man börja jaga före eller efter jobbet? Vart lägger man sedan tiden man fångat? Det mesta tar ju sån tid att göra så man skulle behöva en tidsbank därman kunde ta ut extra tid. Som man ju iofs är tvungen att betala tillbaka. Eller?
Jag har nog förut funderat på detta och jag är ju helt klart inte ensam, men svar går nog aldrig att få. Inga konkreta svar i alla fall. Mer filosofiska då. Filosofi kanske man skulle läsa lite mer.
I alla fall nu får jag trycka av pausen, hej...
måndag, augusti 18
Ofrivilligt bloggstopp
när man behöver den som mest.
Jag har pratat med min psykolog (hahaha nu har jag en sån fin som jag pratar med, hon e jätte gullig) om hur lurad jag känner mig av allt hela tiden. Ja, inte lurad kanske men blåst, snuvad.
Lite som Alanis Morrisette uttryckte det i låten med refrengen "it´s like rain, on your wedding day, a free ride when you alredy paid"...etc
För det är så. Just nu skulle jag verkligen behöva sitta och skriva hur länge som helst men nu orkar jag inte eller har inte tid liksom.
Hon skall i alla fall hjälpa mig att sortera mitt liv. Mina mål och vägar. Det känns bra.
Jag är uppe i någon form av cynisk sjävlfas igen, som tar fram min svarta humor och får mig att ta mig själv på för lite allvar.
Jag kan lätt skämta bort mina egna problem och reducera dem, vilket egentligen inte är så himla givande i längden, eftersom att förminska sig själv aldrig leder till något bra.
Lika lite som att blåsa upp sig själv och slå sig för bröstet och hävda sin förmåga att klara allt själv gör...
Det var förövrigt en av anledningarna till varför jag började skriva här, för att få ner det jag verkligen kännde utan att cencurera mig själv genom min cyniska sida.
Jag ville ge mig själv ett forum i vilket jag kunde vara patetisk och klaga och grina och (inte tycka synd om, utan-)faktiskt (!)få tycka att jag är orättvist behandlad av livet ibland, utan att för det bli ställd till svars för det. Mer än i lite kommentarer etc som ju inte är många, men goda när de kommer...
Jag har en otrolig självinsikt gällande vissa saker, men inte annat. Mina problem, tex. Jag vet att det finns de som har det värre. Men här skiter jag i det för detta är min sida. folk som inte står ut med navelskåderi i viss mån får läsa en anna blogg.
Jag mår skit. Ibland mår jag bättre. Och ibland undrar jag om jag inte har gått in i en sån där löjlig spiral av självförebråelse; dåligmänniskabordeinte -jaggörnogsåatt jagsjälvmårdåligtsåslutameddet- dindåligamänniskanugördudetiallafall... liksom.
En del av er fattar den där grejen andra inte och tänker att "hon vill må dåligt för att vara märkvärdig". Jaha, tyck det då. Och, isåfall: Skit du i det och gå och stoppa huvudet i armhålan.
Och nu, som sagt har jag en tendens att förminska mina problem och så får jag tryck i huvudet och känner det som att jag håller på att svimma av. Sån tur att det bara är psykiskt så att jag inte behöver ringa ambulans eller sjukvårdsupplysningen för att få svar på varför min panna håller på att ramla ner mot marken hela tiden.
Nej nu svamlar jag och har aldeles för lite tid att förklara hur jag menar. Men jag är inte helt nöjd med jobbet. Jag känner mig lurad på det underbara i att ha ett brödjobb som jag kan, men inte vill ha, men som e nödvändigt för att vi har inte så mycket pengar så att det känns helt rätt att vara utan det lilla extra.
äsch fglä piss
och kram till dem som läser...
Jag har pratat med min psykolog (hahaha nu har jag en sån fin som jag pratar med, hon e jätte gullig) om hur lurad jag känner mig av allt hela tiden. Ja, inte lurad kanske men blåst, snuvad.
Lite som Alanis Morrisette uttryckte det i låten med refrengen "it´s like rain, on your wedding day, a free ride when you alredy paid"...etc
För det är så. Just nu skulle jag verkligen behöva sitta och skriva hur länge som helst men nu orkar jag inte eller har inte tid liksom.
Hon skall i alla fall hjälpa mig att sortera mitt liv. Mina mål och vägar. Det känns bra.
Jag är uppe i någon form av cynisk sjävlfas igen, som tar fram min svarta humor och får mig att ta mig själv på för lite allvar.
Jag kan lätt skämta bort mina egna problem och reducera dem, vilket egentligen inte är så himla givande i längden, eftersom att förminska sig själv aldrig leder till något bra.
Lika lite som att blåsa upp sig själv och slå sig för bröstet och hävda sin förmåga att klara allt själv gör...
Det var förövrigt en av anledningarna till varför jag började skriva här, för att få ner det jag verkligen kännde utan att cencurera mig själv genom min cyniska sida.
Jag ville ge mig själv ett forum i vilket jag kunde vara patetisk och klaga och grina och (inte tycka synd om, utan-)faktiskt (!)få tycka att jag är orättvist behandlad av livet ibland, utan att för det bli ställd till svars för det. Mer än i lite kommentarer etc som ju inte är många, men goda när de kommer...
Jag har en otrolig självinsikt gällande vissa saker, men inte annat. Mina problem, tex. Jag vet att det finns de som har det värre. Men här skiter jag i det för detta är min sida. folk som inte står ut med navelskåderi i viss mån får läsa en anna blogg.
Jag mår skit. Ibland mår jag bättre. Och ibland undrar jag om jag inte har gått in i en sån där löjlig spiral av självförebråelse; dåligmänniskabordeinte -jaggörnogsåatt jagsjälvmårdåligtsåslutameddet- dindåligamänniskanugördudetiallafall... liksom.
En del av er fattar den där grejen andra inte och tänker att "hon vill må dåligt för att vara märkvärdig". Jaha, tyck det då. Och, isåfall: Skit du i det och gå och stoppa huvudet i armhålan.
Och nu, som sagt har jag en tendens att förminska mina problem och så får jag tryck i huvudet och känner det som att jag håller på att svimma av. Sån tur att det bara är psykiskt så att jag inte behöver ringa ambulans eller sjukvårdsupplysningen för att få svar på varför min panna håller på att ramla ner mot marken hela tiden.
Nej nu svamlar jag och har aldeles för lite tid att förklara hur jag menar. Men jag är inte helt nöjd med jobbet. Jag känner mig lurad på det underbara i att ha ett brödjobb som jag kan, men inte vill ha, men som e nödvändigt för att vi har inte så mycket pengar så att det känns helt rätt att vara utan det lilla extra.
äsch fglä piss
och kram till dem som läser...
måndag, juli 28
Ute och blogga
men är man vanligtvis inne så kan det vara skönt.
När man har varit på ett irriterande jobb hela dagen och svettats, inte för att man jobbat fysiskt utan för att det är varm inne, så är det skönt att kunna sitta ute tills solen går ned.
Jag åker tåg till jobbet nu på sommaren, och det tar ca 1 och en halv timme. Jag har med mig bok att läsa. Underbart. Så länge man kan läsa är det kanon att åka kollektivt. Jag har lyckats att äntligen börja läsa "Vampyrböckerna" av Anne Rice. Ha ha, apropå att vara ute menar jag. Jag har alla utom bok nr tre och har aldrig förr läst dem.
De är ju typiska nittiotalsböcker skulle jag vilja säga. Fast samtidigt kanske de inte är det. De är otroligt underhållande att läsa. Bra? Jo jag skulle nog vilja säga att det jag hitills läst (första delen och knappt hälften av andra) är bra. Jag tillhör dem som gillade Dracula när den kom, med vad han nu heter som är så himla bra (skurk i femte elementet, god polis i nya batmanfilmerna) som Dracula och han, Keanu Reeves (ooh mister stoneface hö hö) och Winona Rhyder (?) som Mina och mr Van Helsing. Orginalboken är riktigt bra och filmversionsboken var okej, med alla kärlekshistorier. Har alltid facinerats av dessa varelser Vampyrer. Brr, läskighet och skräckblandad förtjusning...
Jag har dock missat ganska många vampyrfilmer och sånt och jag har inte vampyrlajvat. Kanske jag är lite för gammal för det nu. Kanske hehehe, jag har ju kompisar som vampyrlajvar, kanske skall fråga om man får hänga på.
I alla fall så händer det så in i vassen med grejer men jag hinner inte reflektera och det lider jag lite av. Idag var jag och badade i en av mina "barndomssjöar" efter jobbet. Trodde jag skulle få vara själv lite. Icke, man skall väl vara glad åt att fler är ute i skogen och har kul, men idag ville jag vara lite själv. Ja ja en annan dag kanske.
Det var himmelskt att ta sig ett dopp i all fall. Jag vill skriva om hur vackert det är i skogen, hur gott allt luktar, hur sjöns lena vatten befriar kroppen från dagens svett, men det blir bara flams och trams.
Insåg lite för sent att jag måste betala räkningar och nu är jag lite för trött. Det är fortfarande varmt ute och jag sitter på verandan och skriver. Det är så att jag har en massa lyxproblem, och just nu har jag inte lust att kommentera dem, fastän jag behöver gnälla lite.
I morgon skall jag bära rekvisita och kulisser hela förmiddagen. Ombord på en båt och sedan av en båt och upp på scen. Då har man åtminstonde svettats av "rätt anledning"
Nu har jag snurrat färdigt för denna gång och hoppas att jag kan få ihop något lite bättre en anna gång. Kanske om Vampyrer, eller om skogen och sjön. Förmodligen mest om diverse ilandsprobleeem.
kram i alla fall
När man har varit på ett irriterande jobb hela dagen och svettats, inte för att man jobbat fysiskt utan för att det är varm inne, så är det skönt att kunna sitta ute tills solen går ned.
Jag åker tåg till jobbet nu på sommaren, och det tar ca 1 och en halv timme. Jag har med mig bok att läsa. Underbart. Så länge man kan läsa är det kanon att åka kollektivt. Jag har lyckats att äntligen börja läsa "Vampyrböckerna" av Anne Rice. Ha ha, apropå att vara ute menar jag. Jag har alla utom bok nr tre och har aldrig förr läst dem.
De är ju typiska nittiotalsböcker skulle jag vilja säga. Fast samtidigt kanske de inte är det. De är otroligt underhållande att läsa. Bra? Jo jag skulle nog vilja säga att det jag hitills läst (första delen och knappt hälften av andra) är bra. Jag tillhör dem som gillade Dracula när den kom, med vad han nu heter som är så himla bra (skurk i femte elementet, god polis i nya batmanfilmerna) som Dracula och han, Keanu Reeves (ooh mister stoneface hö hö) och Winona Rhyder (?) som Mina och mr Van Helsing. Orginalboken är riktigt bra och filmversionsboken var okej, med alla kärlekshistorier. Har alltid facinerats av dessa varelser Vampyrer. Brr, läskighet och skräckblandad förtjusning...
Jag har dock missat ganska många vampyrfilmer och sånt och jag har inte vampyrlajvat. Kanske jag är lite för gammal för det nu. Kanske hehehe, jag har ju kompisar som vampyrlajvar, kanske skall fråga om man får hänga på.
I alla fall så händer det så in i vassen med grejer men jag hinner inte reflektera och det lider jag lite av. Idag var jag och badade i en av mina "barndomssjöar" efter jobbet. Trodde jag skulle få vara själv lite. Icke, man skall väl vara glad åt att fler är ute i skogen och har kul, men idag ville jag vara lite själv. Ja ja en annan dag kanske.
Det var himmelskt att ta sig ett dopp i all fall. Jag vill skriva om hur vackert det är i skogen, hur gott allt luktar, hur sjöns lena vatten befriar kroppen från dagens svett, men det blir bara flams och trams.
Insåg lite för sent att jag måste betala räkningar och nu är jag lite för trött. Det är fortfarande varmt ute och jag sitter på verandan och skriver. Det är så att jag har en massa lyxproblem, och just nu har jag inte lust att kommentera dem, fastän jag behöver gnälla lite.
I morgon skall jag bära rekvisita och kulisser hela förmiddagen. Ombord på en båt och sedan av en båt och upp på scen. Då har man åtminstonde svettats av "rätt anledning"
Nu har jag snurrat färdigt för denna gång och hoppas att jag kan få ihop något lite bättre en anna gång. Kanske om Vampyrer, eller om skogen och sjön. Förmodligen mest om diverse ilandsprobleeem.
kram i alla fall
onsdag, juli 9
När honungen är slut
och vardagen blir definitiv...
Har i flera dagar sedan jag kom hem från Kastaria haft en kruka honung med diverse bös från skogen i. Den (honungen alltså) har jag haft i teet varje morgon och känt lite att den verkat som en avvänjningskur från lajvet liksom. Nu är den slut. Honungen alltså. Och avvänjningen är sålunda över!
Det har gått fortare att komma hem än jag trodde. Kan ha att göra med att jag kastats ut i diverse brådskande och knepiga jobbsituationer. Tröttheten har inte gettt med sig och det beror nog på samma sak.
Så vad kan man säga då? Om lajvet, ja, jag kan inte berätta alla historier, men jag kan berätta att jag har träffat vättar och jag har sett troll. Jag har varit rädd för inkvisitionen och för att åka in i byfinkan. Jag har skrattat så jag nästan kvävdes. Jag har sjungit hymner över land långt borta och andra roliga visor. Jag har upplevt stämningsmagi och trolleri, jag har gråtit och jag har varit arg, somnat i läckande vindskydd. Frusit lite, varit varm och torr om fötterna hela tiden, jag har varit full utan att ha druckit alkohol, jag har spått folk, serverat cider, diskat, gjort upp eld med både gott och mindre gott resultat, huggit mig lite i fingret, jag har lagat mat jag har varit med och gruppbiktat mig, fast i ärlighetens namn så höll jag mina synder för mig själv och gjorde egen bot genom bad i heligt vatten, iskallt men så underbart härligt, och så slutligen vill jag en en gång understryka att jag har skrattat så jag nästan kvävts.
Ja bättre saga kan man nog kanske hitta men för mig var den otroligt bra.
Denna saga är ju inte slut heller vilket är roligt. Man kan välja att fortsätta den en annan gång. Om rätt personer är med och berättar den vill jag absolut vara med igen!
Har i flera dagar sedan jag kom hem från Kastaria haft en kruka honung med diverse bös från skogen i. Den (honungen alltså) har jag haft i teet varje morgon och känt lite att den verkat som en avvänjningskur från lajvet liksom. Nu är den slut. Honungen alltså. Och avvänjningen är sålunda över!
Det har gått fortare att komma hem än jag trodde. Kan ha att göra med att jag kastats ut i diverse brådskande och knepiga jobbsituationer. Tröttheten har inte gettt med sig och det beror nog på samma sak.
Så vad kan man säga då? Om lajvet, ja, jag kan inte berätta alla historier, men jag kan berätta att jag har träffat vättar och jag har sett troll. Jag har varit rädd för inkvisitionen och för att åka in i byfinkan. Jag har skrattat så jag nästan kvävdes. Jag har sjungit hymner över land långt borta och andra roliga visor. Jag har upplevt stämningsmagi och trolleri, jag har gråtit och jag har varit arg, somnat i läckande vindskydd. Frusit lite, varit varm och torr om fötterna hela tiden, jag har varit full utan att ha druckit alkohol, jag har spått folk, serverat cider, diskat, gjort upp eld med både gott och mindre gott resultat, huggit mig lite i fingret, jag har lagat mat jag har varit med och gruppbiktat mig, fast i ärlighetens namn så höll jag mina synder för mig själv och gjorde egen bot genom bad i heligt vatten, iskallt men så underbart härligt, och så slutligen vill jag en en gång understryka att jag har skrattat så jag nästan kvävts.
Ja bättre saga kan man nog kanske hitta men för mig var den otroligt bra.
Denna saga är ju inte slut heller vilket är roligt. Man kan välja att fortsätta den en annan gång. Om rätt personer är med och berättar den vill jag absolut vara med igen!
tisdag, juli 1
Tillbaka till verkligheten
och tröttheten som kom tillbaka så fort, men...
Det har varit så in i helvete roligt och så otroligt energigivande. Jag kan inte just nu skriva om det för jag har inte riktigt den tid jag behöver men jag skall återkomma om detta när jag får mer tid.
Välkommen till ett land där träd som xxxxx xxxxxxx himelen, och blygden e din bästa vän och behagen hänger fritt...
Den blir svår att få ur huvudet kan jag säga.
kram
Det har varit så in i helvete roligt och så otroligt energigivande. Jag kan inte just nu skriva om det för jag har inte riktigt den tid jag behöver men jag skall återkomma om detta när jag får mer tid.
Välkommen till ett land där träd som xxxxx xxxxxxx himelen, och blygden e din bästa vän och behagen hänger fritt...
Den blir svår att få ur huvudet kan jag säga.
kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)