En ansvarsbetraktelse

förmodligen del 1

Eftersom jag nu kommer att börja arbeta, en halvtid förvisso, men saker tar längre tid om man delar upp dem, så kommer jag att "släppa" en del av mina ansvar på teatern. För att jag inte skall slita ut mig helt enkelt. Jag har fått rådet (från flera håll) att bara behålla det roliga. Så uppkommer, helt osökt, frågan:

Men om alla bara gör det roliga i en förening, vem fan gör det tråkiga då?

Följdfrågorna är många och svaret "Någon annan" gills inte.

Erfarenheten säger att om man frågar: "Kan någon tänka sig att ta över det här ansvaret?" så rinner allt, om inte man själv tar tag i det - och det var ju det man ville slippa från början, ut i sanden liksom.

Ett svar är att; Jaha, men då kanske det är dags att lägga ner föreningen då, för om inte någon är beredd att ta ansvar så kan vi ju inte ha någon verksamhet. Det betyder att allt arbete vi hittills lagt ner är, typ, bort kastat! Men det är det bara att "släppa", man skall inte gråta över spilld mjölk!

Öh, men alla vill ju ha roligt och repa tillsammans och kunna göra bra föreställningar gå kurser och allt sånt, det måste vi väl klara?...Då är vi återigen inne på frågan:

Men om alla bara gör det roliga i en förening, vem fan gör det tråkiga då?

Kan jag verkligen säga "någon annan får göra det", även om det gäller att - för att må bra, måste jag ta mindre ansvar och bara göra det roliga? Kan jag verkligen kräva av andra att de i en förening som är frivillig att vara med i skall vara tvugna att ta ansvar?

Mitt svar är: nej, jag kan inte bara avsäga mig allt helt hur som helst. Och ja, jag tycker att jag kan kräva det av andra som jag jobbar med. Skall vi föreställa vara proffs, får vi fan agera profesionellt oxå, och ta mer individuellt ansvar för den föreningen vi alla uppenbarligen vill ha roligt i. Snacka går ju, men snacka så det går är en annan femma.

Hela detta djävla samhälle är så förbannat individ fixerat att man helt ärligt går på det med att "det är inte jag som skall ta det andra ansvaret, utan jag behöver bara ta ansvar för mig själv och se till att jag mår bra, så därför avsäger jag mig allt ansvar, så får någon annan göra det, och om inget händer så; - ja ja, shit happens..."

Vi lever i den förbannade liberalismens djävla tidevarv, vart tog "frihet under ansvar" vägen?

Nu är del 1 slut, jag har skiiiiit mycket att göra!

---