En vana otrogen

Genom att inte vänta en vecka till nästa text utan skriva två inlägg på två dagar.

Att skriva blir ett gift, men blir aldrig en vana tyvärr, därför är otrohet så bra...

Har ägnat lite för mycket tid åt att skriva om meningslösheter som en bra bakgrundshistoria åt min Klara på Desperatia. Vill inte göra som så många andra, grotta mig i groteskerier, men hamnar lätt där ändå och inser hur lätt jag skulle kunna gröta ner mig i en våldsam sadistisk beskrivning av någons verklighet, utan att blinka. Vad kan det bero på?

På ett depraverat sinnelag kanske? På allt skit man får uppkört i fejset via löp för kvällspressen? Alla böcker som tävlar i gräsliga brott att beskriva? Eller på filmer som jobbar sig för att få oscar för bästa splattereffekten?

Jag känner mig själv som en som brukar hålla för ögonen och öronen när det värsta beskrivs, vanligen i alla fall. Så hur kan jag hitta på något som Klaras historia?

Jag vet inte och jag tänker inte ta reda på det heller, för jag tror att det är ganska normalt att kunna det. Åtminstone tror jag att de allra flesta någon gång grottat sig. Är man PA lajvare är det kanske vanligare hehe!

Sedan är det så att verkligheten ofta överträffa dikten. Fallet Frizl, huvva!!! Och har man en gång sett "Guds stad" så finns det saker som inte går att leka med utan att må dåligt på riktigt.

Det värsta (?) är att man aldrig kan jämföra lidande heller. Det är lite det som, är jag rädd för, kan bli galet på ett sånt här lajv som Desperatia.
Alla tar i så de spyr med sin bakgrund, men får man någonsin ett intressant samspel om man bara inte släpper in folk för "man vill inte tala om det" och så blir man hård och stelbent aggressiv, eller, där har vi en liten paradox, hur väl funkar det med ett gäng superstörda folk på en liten yta går runt och överagerar i PTS symptom, mot varandra? Hm!

.monster, för ett par år sedan var en smältdegel av perverterade, depraverade deprimerade och trasiga själar som samsades i en bunker. Det funkade ganska bra, men där var lajvet styrt efter en viss dramaturgisk kurva (ja faktiskt, och det var inte så långt heller, bara ett dygn).
Detta, Desperatia, kommer att löpa under flera dagar och blir svårare att "styra upp". Det är inte alla arrangörer som anser att man skall styra lajv överhuvud taget, men de flesta brukar ha någon form av vision och önskan om hur det skall fortlöpa.
Å andra sidan tror jag att de flesta som hakar på ett sånt här lajv, är hyfsat vana lajvare som fattar att det som man skrivit innan kan ändra form under tiden.

Har lite kommit från både ämne och rubrik men jobbar på att ta mig runt ett varv genom att återkoppla till skrivandet. För när man skriver om något som inte är behagligt kan det ibland "få skiten ur systemet" som man säger och det gäller många saker. Det gör ju också att skrivandet blir viktigt för vissa människor.

Så även om jag inte kan jämföra mina depressions tankar med någon annans så får jag dem ut ur systemet och med dem, en del mardrömmar iom Klaras historia. Som jag förövrigt inte vill göra offentlig mer än för mina medspelare, jag vill vara en transparant spelare så mycket som möjligt.
Varje gång jag skriver blir jag triggad att skriva mer och jag borde verkligen göra det till en vana att skriva istället för att ha det som ovana, dvs göra det lite i smyg då och då.

Om någon fattade vad jag vill ha sagt med detta inlägg, varsågod kommentera(och om jag inte bannlyst smajlis från själva bloggen hade jag blinkat till er haha)!!!

Ha det gott, så gott!

---