Vasshet!

Jag blir så glad när jag läser Magnus Betnérs dagbok. Han är en sorts idol måste jag säga. Ibland kan man bli sur men det är precis det som är det bästa. När man sedan tänker på det hela kan man se poängen, kanske inte hålla med, men ändå gå med på resonemanget.
Det är givetvis i de lägena man själv önskar man kunde vara lite mer precis i sina resonemang och att man vågade dra på lite i jämförelserna utan att fega ur om någon ställde en mot väggen.

Jösses, hemmavid var det inte bara politiska analyser av samhället som avhandlades utan en utvärdering av maktelitens personlighet fanns med som krydda till konversationerna. Det var i sanning skööna nidbilder av "kapitalismens lakejer" som målades framför våra ögon. Då tyckte jag det var jobbigt att allt verkade vara så svart och vitt, men jag fattade sedan att det faktiskt var den "sidan" som var mest nyanserad i sin ironiska framtoning. Mesar man med blir det ju fan ingen debatt alls, och är man för fördömande och kategorisk stannar det ju oxå vid sandlåde resonemangen "-du e dum. -du började du är dummast."

Problemet är att, nu när jag fattat poängen med att vara "raljerande" (som jag ofta anklagar mina föräldrar för att de är) vågar jag inte vara det. I alla fall när jag pratar med folk jag aldrig pratat med. Så, det är anledningen att jag gillar människor som Magnus Betnér, för han är "raljerande" på ett konstruktivt sätt. Huvet på spiken nästan jämnt. Förmodligen en av de bästa. Och han gör att jag ändå vågar lite mer när jag diskuterar, vågar utmana lite mer. En aning i alla fall, för jag vet att jag inte är ensam liksom att tycka så.

Jag gillar Henrik Dorsin och Shyffert oxå. Självklart en massa andra oxå, men är dålig på de roliga tjejernas namn (och det retar mig), det finns såklart ett gäng jag sett. Fast jag gillar när det betyder något, hettar till och när man egentligen inte vet om man skall skratta eller bli förbannad och jag har inte hört några kvinnliga politiska ståuppare. Synd.

Jag gillar Magnus Betnér, han är bra. Ja så e det!

---