Återträffar i helfigur

är inte mycket personligare än facebook, men roligare!

Jag var på klassåterträff i helgen. Kanske jag skall tillägga att jag faktiskt var ensam från min klass. Det gör hela grejen till ett ännu knasigare evenemang för min del. En del sorg uppkom också som jag återkommer till.

Givetvis hade jag redan kollat upp så att det fanns någon eller några från de andra klasserna det läsåret som jag skulle kunna prata med om ingen annan dök upp. Att det då visade sig att det vara fler skolor, från nära vår, på samma krog och det därför kom folk jag umgåtts med på gymnasiet och faktiskt min gamla klasskompis från 1-3an var där, gjorde det hela till en, i stort sett, helt lyckad kväll.

För det var lyckat. Jag pratade med precis dem jag ville, kanske inte tillräckligt med några, och blev positivt överraskad av några, samt fick total avsmak för vissa och tillslut; jag tycker inte det kostade mig någonting, denna gång.

Förra gången kändes det mer som att jag var tvungen att visa att jag vara annorlunda än förr och att visa sig stark, inför dem man vara van vid att vara lite mesigare inför, krävde energi kommer jag ihåg. Jag skötte mig bra då också och hade det inte gått bra då hade jag inte gått i lördags.

Dubbelheten i att bli, i det närmaste, Ikon förklarad av två personer, varav den ena aldrig någonsin har visat mig något som helst intresse förr och den andre använde det som ett sätt att ragga upp mig för kvällen och som ett "förtäckt" (otäckt var ordet) sätt att säga förlåt för hur jag var mot dig i högstadiet, var helt obetalbart rolig. Jag har bestämt mig för att ta det som någon form av komplimang, även om det helt klart skulle kunna kvala in i kategorin oförskämdheter.

Andra komplimanger av mer sansad och ärligare karaktär (ha ha den roligaste är den om det stackars tidningsbudet, du är för fin J om du nu skulle råka läsa detta!) blev jag givetvis mycket gladare åt och dem fick jag också en del av. Jösses en sån egoboost det ändå var och jag kan inte tacka dessa goa personer nog, fastän jag nog försökte lite vagt och rodnande...

I början av kvällen fick jag reda på att en av mina bästa vänner i från den tiden är död. Olyckliga omständigheter och hårt leverne gjorde honom inte gammal nog. Det gjorde så ont att höra!
Dessutom hade det hänt för ett bra tag sedan och eftersom jag inte har den Stora Dags Tidningen för Göteborg så har jag ju inte sett annonsen och därför missade jag ju begravningen, vilket hade förbryllat ett par gemensamma vänner. Så kan det bli när man inte umgås längre och ingen känner sig manad att höra av sig. Sorgligt men oundvikligt kanske.

Jag höjde mer än en skål under kvällen åt min vän Mettin och de skålarna tog ordentligt vill jag lova! Det var tonårsvarning...

Summa summarum är som sagt; att det roligare att se och prata med folk personligen på återträff än att ses via facebook, inte personligare, men roligare.

Om man gjort upp med sitt förflutna och ser den eventuella likheten med sin dåvarande person som en chimär, en ridå för "gamla fiender", så kommer man väldigt mycket längre och mår mycket bättre.

En sen bön om förlåtelse Mettin. Jag älskade dig aldrig tillräckligt mycket och hann inte förklara hur mycket du betytt för mig, men du kommer alltid att vara en del av mig på något sätt.

Ciao tutti belli!

---