Verkligehtsflykt?

"om det är någonting som inte stämmer, så är det verkligen något som inte stämmer. Och om det verkligen inte stämmer, så är det alltid verkligheten som inte stämmer."

Att försöka leva i verkligheten är så otroligt jobbigt att man, som jag nämnt förut måste ha ett litet mått av strutsbeteende. Man kan oxå låtsas att man lever någon annan stans. Escapism kallas det väl?

Egentligen vet jag inte när det övergår till att bli ett osunt beteende. Men jag kan ju säga att en hel del av alla lajvare, i Sverige i alla fall, är psykologer. Jag vet för ungefär en tredjedel av dem jag känner som lajvar är psykologer eller studerar liknande ämne.

Jag är ju en vän av att hålla sig "i verkligheten" och reagera på den. Jag tycker, också, att man kan blanda verklighetsflykt med verklighetsförankring.

I rollspel och lajv kan man pröva sina idéer om hur man skall vara. Man kan se hur folk reagerar i vissa situationer och faktiskt lära något av det hela. Allt är givtvis beroende hur lajvet är arrat och själva grundhistorien, men mycket kan man ändå dra paralellt med verkligheten. För vi är inte mer än människor och vi har regler och mallar för hur vi gör och beter oss (vilka i sig är värda att undersöka, ang. konventioner etc.).

Det är i lajv eller rollspel som man kan ställa sig en bit ifrån sig själv och se; Vad fan håller jag på med och hur fan kom jag hit, och hur i helvete tar jag mig härifrån. Framför allt kan man ställa sig frågan - Varför gör jag som jag gör i denna situationen. Vem skulle göra annorlunda och, återigen, varför.

Att leva är att lajva. Hur många klyschor finns det inte om alla våra masker vi lever med egentligen. Skall inte formulera en till för det är helt onödigt.

Jag undrar hur jag gör för att hitta en verklighet som jag kan göra till min egen.
Jag undrar när jag skall sluta analysera mig själv och bara vara.
När skall jag klippa mig och skaffa jobb?

I bland undrar jag vems verklighet jag är rädd för och vilken av dem jag vill fly. Egentligen.

---