Jag har länge tänkt på en sak;
Tänk om det är så att om man inte syns finns man inte.
Precis som alla de där högarna jag städat bort.
Med alla viktiga papper i, som numera inte existerar.
Det som inte syns finns inte.
Det är nog därför så många skriver blogg. För då finns det åtminstonde ett "bevis" på att någon/man finns.
Som inte syns...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
ja, så kanske det är. jag antar i så fall att Afrika inte finns, för jag kan inte se det från mitt fönster. Hm, fast då finns bara öster ändå, eftersom fönsterna bara vätter åt öster. Men så fort jag går utanför dörren (som vätter mot väster) så finns det en massa annat... Nu blev det komplicerat märkte jag...
Det är en mycket komplex fråga som kräver granskning i omgångar. För man kanske måste lägga in hörselaspekten oxå. Jag menar man hör ju en massa på radio etc, och hörs det måste det ju finnas eller...
Det hela kanske skall närmas psykologiskt? Det finns ju en massa förträngningsmekanismer etc. Känslor är inte (som jag gått in på) alltid logiska men, onekligen måste det vara en märklig känsla att känna sig osynlig som faktiskt vissa gör. Hm *pannan i djupa veck*
ja, detta kan man fundera länge på. Kanske därför vissa blir eremiter och sitter och grubblar i ensamhet.
Förvisso är det en möjlighet... Trolig, absolut.
Måste någonting verkligen finnas för att man ska kunna se det då? Jag tänker litegrann från ''matrix'' principen. Tänk om hjärnan uppfattar en massa saker som egentligen inte är där, eller är där istället för någonting annat?
Jag kan bara egentligen vara säker på att jag exsisterar, allt annat är bara saker som uppfattas av min hjärna och de sakerna är inte alltid värt att lita på.
Kan jag änns vara säker på att jag ser ut så som jag uppfattar mig själv?
Det enda jag vet är att mitt medvetande exsisterar.
:) kul att få en kommentar till...
helt klart en svår fråga. För vem kan vara säker på att ens medvetandet är vad det verkar vara.
Ja det finns, men, är det ditt, vad är det medvetet om, och, vad är ett medvetande värt utan möjlighet till utbyte av andra medvetande, eller, är det helt enkelt så att medvetandet i sig är del i en generator för något större, som i matrix fast inte riktigt, men ändå.
Var det Descartes som sa; jag tänker alltså är jag. Kanske är det så enkelt.
I alla fall är det otroligt roligt att filosofera även om man aldrig kan komma sanningen närmare än nästan.
:)
Skicka en kommentar