Det finns så många bra författare. Tage Danielsson till exempel. Han är en av mina absoluta favoriter. Hasse Alfredsson är även han riktigt bra. Tag bara "En ond man" som blev "Den enfaldiga mördaren" som enligt mig är en av de bästa svenska filmerna genom tiderna.
Jag önskar att även jag kunde skriva så bra. Jag vet att jag ibland kan få ihop hyfsade texter. Men längre stycken, jag vet inte. Dikter blir det. Eller rättare sagt blev det. Jag har glömt hur man gör såna. Mycket har jag glömt. Eller är det så att jag börjat att bli feg. Det är inte omöjligt.
Tvekan ja, men fegehet, nej. Det är bra att se saker ur fler perspektiv innan man absolut säger ja. Det är bra att göra saker man inte vet om man behärskar, annars lär man sig aldrig något nytt. Ni fattar, hela tiden kan man ge en annan bild än den första man fick.
Men för att återgå till "författandet" så är det ju så att om jag fick ur mig all ilska och frustration och på något sätt kunde formulera mina åsikter som tex Tage och för den delen även Hasse, så tror jag att jag skulle må lite bättre. Jag krånglar bara till saker snårar in mig i utläggningar så folk tappar tråden. Jag står med trådänden i handen och vill att någon skall se den snygga mattan jag gjort men det enda de ser är ett stort härke.
Jag har en vän som korrekturläser litteratur, hon har anmält sig frivilligt som uttrasslare av eventuella manussidor. Jag kanske tar en chans en dag. Men inte idag för nu tar jag Oiik End som man säger i "Grät Britten".
Och nog är det så att man inte är riktigt klok, utan tvekan alltså...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar