Vad myror vill ha?

Eller, den enkla vägen till energi...

I helgen var jag bl.a. med familj i Vitlycke (Tanums kommun) för att kolla på hällristningarna. Jag har, trots 24 års åkande fram och tillbaks på vägen från Gbg till Strömstad, aldrig lyckats att stanna till vid denna sevärdhet förut. Lathet månhända?

På själva området finns (minst) en myrstack. Den lyckade vi givetvis placera oss bredvid när vi satte oss för att fika och det gillade myrorna. Barnen ville vara justa mot myrorna och matade dem friskt med brödbitar och diverse pålägg från sina mackor. Snällt och uppskattat förmodligen.
Det höll de små liven(stack-myror e inte små förresten)sysselsatta ett tag, bortifrån vår matsäck faktiskt. De liksom plockade bitar av sina gåvor och bar tålmodigt in dem i stacken utan att verka stressade. Snabbt men ändå i ett lugnt tempo skulle man kunna säga. Inga anhopningar runt bytena utan var och en hade sin plats liksom.
Precis innan vi skulle vidare, kom morbrodern på att hälla en liten, liten hög med socker i utkanten av stacken. Från början såg vi hur några få myror kollade in den vita högen skeptiskt och till synes med samma inställning som till de andra godbitarna de blivit erbjudna. Något förundrade över detta loja mottagande av livets goda i form av ren energi, gick hela sällskapet vidare för att kolla in alla fina ristningarna i de Bohuslänska klipporna.

När vi sedan kom tillbaka till nämnda myrstack en dryg halvtimme senare, var det en helt annan aktivitet som syntes runt den lilla vita hög med socker som vi så obetänksamt lämnat efter oss. Myrorna fullständigt stod på varandra med huvudena girigt nedkörda mellan sina släktingars (systrars!!!) ben. Sockret syntes inte. Det som varit en vit fläck var en svart fläck och en strid ström av myror kom strömmande ner till högen. Ingen var, vad vi såg i alla fall, på väg därifrån...

Vad kan man då lära av detta?

Utan att dra för stora växlar på människans likhet med djuren (!) känns det ändå som att genvägar alltid är välkomna på något sätt.
Varför käka saker som tar tid att äta och som kräver enorma (ja om man jämför) mängder, för att få i sig energi, när man kan svulla i sig ren energi i form av godis och annat gott? Vid Påsk och Jul- tider är detta en ren självklarhet liksom.
Det finns ställen i världen där männen som får sin lön, inte går och köper sprit, utan går till affären och köper socker och smör som de drar i sig istället för att gå hem med pengarna till familjen (jo det är sant kommer bara inte ihåg vart jag läst det, skit!)
Är det då dags att omvärdera socker som en smakförstärkare och konservator till att klassa som drog?
Med tanke på I-världens problem med människors hälsa etc, kanske det kan vara dags...

Nu hoppas jag att majoriteten av stackens myror, de som inte fick i sig något socker, lyckas få de stackars socker-torskarna in på rätt bana igen så att de får tillbaka sin aptit på vanligt skogskäk och inte dör av abstinensen orsakad av den obetänksamma morbrodern.
Och jag hoppas att jag själv aldrig blir sockerberoende för det måste ju vara ett av de jobbigaste beroendena, utan att förta heroin, canabis, mediciner, och alkohol beroendes pina, just för att det ju nästan inte ens är att betrakta som ett beroende av vissa. Man är helt enkelt bara lat och dum om man äter för mycket enligt många...

Nästa gång jag kommer till Vitlycke, skall jag inte mata myror utan jag skall koncentrera mig på att lyssna till historiens vingslag och knata minst två varv runt området, upp på berget och ner igen, för att förstå hur mycket energi det behövs för att släpa upp x -ton sten till gravhögarna på toppen, på bronsåldern, då energin man fick i sig bestod av fet fisk, annat fett kött, diverse nötter och liite honung samt frukt om det var säsong!

Soligt som fan och najs!

Sarisen

---