Upp till kamp!

Det handlar ju om mina föräldrar.

Facinerande! Det är ju precis mina föräldrar det handlar om. Alltså inte personligen men visst är det likt!
Farsan bodde i ett konstnärskollektiv där "femman" ligger nu och jobbade på Sahlgrenskas tvätt när han och morsan, en av dessa "icke arbetarklass" vänster människor (förvisso sossejournalistdotter, men änndå), träffades. Hon studerande såklart.

De var bägge med i "r´arna" för det var de enda som veerkligen ville något (hm, eller hur!).
Sedan lyckades de få mig mitt i det hela, så, så mycket spring på cue club var det nog inte, men änndå.
Det var inte heller de som knarkade, men jag har under min uppväxt träffat en del av deras vänner som gjorde det. En av dem finns inte längre...

Det känns lite korny att se den här serien måste jag säga. Men jag gillar den och tycker verkligen att Peter Birro lyckats denna gången oxå. Han har en skön ton. En ickenostalgisk iaktagelse utan att den för den delen blir fördömande som det ju så lätt kan bli, när man vet vad som hände sedan liksom.

Allt har sin plats i sin tid och vare sig man gillar det eller inte så kunde man förmodligen inte göra något annat just då.

Dessutom känns det lite som att jag som är ett barn av den tiden (dvs made in that spirit) behöver uprättelse å mina föräldrars vägnar. För fan vad de har fått skit för vår uppfostran.

Jag kan stolt säga att jag älskade Vilse i pannkakan. Jag tyckte det var kul med tjeckiska dockfilmer. Jag tycker fortfarande att Lördagsgodis är riktigt. Jag Tycker att Solidaritet är något djävligt fint. Jag strävar efter Jämnlikhet inte Likformighet.

Jag har alltid fått lära mig att se kritiskt på saker och ting, inte ens allt morsan och farsan säger är alltid rätt... Inte ta för givet att det är sant, det som står i tidningarna eller det som sägs i TV.
Även om det var svårt att som tonåring hävda sin rätt att ifrågasätta utan att (Ibland) gå över gränsen och bli obstinat, så har det gjort mig till någon som tillslut vågar tycka och reagera, att inte foga mig.

Fan, vi som är barn av dessa "hippieföräldrar" nu, skall inte skämmas och göra tvärt om , vi skall finputsa (givetvis ansa) och fortsätta våra föräldrar jobb annars blir vi ju en tillbaka gång i evolutionen.
Om vi inte passar oss, konserverar vi reaktionära ideal och blir superindivid liberaltilldöden uppfostrande idioter som skapar "ensam e stark ungar" i ett kallt "tänk på dig själv samhälle" i stället för fria individer i ett fungerande kollektiv, där man bryr sig om varandra.

Upp till kamp! Våga vara antiliberal hehe! Leve solidariteten!

---