Exklusivitet?

När är det bra att bara vara ens...

Det känns som det var länge sedan jag var mig själv. Det känns som om det var länge sedan jag var den glada positiva och öppna människa jag vill vara.
Jag vet att jag lätt blir arg osv. Men det var aldrig ett problem förr, för jag kanaliserade det på ett konstruktivt sätt (som jag skrivit om förut).
Problemet är att mitt grundhumör är ruttet nuförtiden och har varit det ett bra tag.

Eftersom jag är den självanalyserande person jag är, har jag givetvis hur många analyser och teorier om varför mitt tillstånd är som det är, som helst. De flesta är helt och hållet trovärdiga och alla har säkert en finger med i slutresultatet (dvs mitt humör).

En sak som definitivt bryter ner mig är den här förbannade exklusiviteten. Du är bara en människas.

Varför i helvete får man inte flörta om man har en partner?
Varför skall jag skämmas om jag vill ha uppskattning från andra män än min sambo?
Varför måste jag ta ansvar för alla singlar som inte kan se skillnad på att vara, socialt vänlig och flörtig för sällskaps skull och att vara trånande efter ett förhållande!

Det är inte för att jag är olycklig i mitt eventuella förhållande som jag vill flörta. Utan det är för att få bekräftelse såklart. Alla människor vill ha och bör få bekräftelse.

Alla inser (nåja) någon gång att; alla i hela världen kan inte älska mig, och jag kan inte älska alla i hela världen. Men man måste oxå förstå att drivkraften i det sociala livet människor emellan, ännå alltid kommer att vara; att söka bekräftelse hos så många som möjligt. Man vill ju för sjutton passa in, eller hur!?
Fan det vill ju alla. På jobbet vill man ha cred, man köper kläder, stylar sig, fixar hemmet, piffar upp morsan You name it... Allt för att få någon form av bekräftelse av så många som möjligt.

Varför skall man då helt plötsligt bara söka bekräftelse, vad gäller attraktionkraften inför det motsatta könet, hos en enda person, bara för att man råkar bli i hop med någon.

Nu menar jag inte, märk väl, jag menar inte, att man får bete sig som ett svin, dvs; snacka skit om sin partner för att få ett ligg. Eller låtsas som att man är singel fast man inte är det. Men sånt beteende har mer med destruktivitet och manipulation att göra, än med bekräftelsesökning enligt mig...

Jag tycker det är sexigt när min partner kan flirta med andra kvinnor, jag tycker om att se att han har en attraktionskraft hos fler än mig. Gör det honom glad gör det mig glad.

Nu har jag så himla länge gått och undertryckt mina flörttenddenser pgrav kommentarer (inte bara till mig utan oxå till och mellan andra) som
"Hur kan du säga så, du har ju pojkvän?" och
"fy fan vad han/hon flörtade med henne/mig och han/hon som har sambo och baaaarn, fy faaan..."

Fan om folk vande sig vid att vara justa och snälla, och framför allt, vågade ta emot och ge smicker, komplimanger och vara allmänt öppna mot varandra, skulle det fan inte se ut som det gjorde i världen... Framför allt inte vara så moraliserande och äckligt hycklande...

Från en som faktiskt inte på länge, vågat se män och killar i ögonen, men jobbar på att våga igen...

---