Det gnager...

I magen alltså...

Tänk vad fjantiga saker man kan vara rädd för. Igår var jag rädd för att min dator skulle krascha. Fick liksom ångest över att alla mina mail skulle vara borta för alltid.

Varför skriver man inte ut de mailen man vill spara egentligen. Men jag upptäckte igår att det var så många så allt papper skulle ta slut om jag skrev ut dem. Men jag blir så lessen av bara tanken. Det är ju egentligen löjligt. Eller?

Alla andra texter dikter etc, har jag liksom säkerhetskopierade på typ tysen cdsar. Men hur fan sparar man mail så det går att läsa dem efteråt? Utan outlook.

Min rädsla för att bli utplånad i cyberrymden finns oxå. Just nu känns det lite som att jag faktiskt finns mer här på nätet än i verkligheten. Det låter värre än det är, men det är ändå en gnagande känsla som jag inte riktigt kan släppa.

Det är ju så att jag är mest produktiv på nätet. Jag har hållt på att skriva en monologföreställning i hur många år som helst. Tills jag började blogga och tänkte att "såklart skall jag använda mina bloggideér i monologen". Haha, jag har slutat att skriva. Faktum är att de sidor jag åstadkommit har förkommit, utan att jag saknar dem. Dvs jag har ändrat och inte dubbelsparat så det blivit en tummetott istället för en kostym. Så texterna var nog inte så bra i alla fall.

Rädslan för försvinnande, hör i hop med begäret att bli bekräftad. Antar jag just nu i alla fall. Att inte vara behövd, är nog det jag e mest rädd för.
Just nu i livet behöver jag inte vara rädd för det, men rädslan finns där ändå. Ologiskt, -ja, rationellt, -nej. Vad är det som styr såna (fåfänga?) känslor.

Jag vet att det finns en uppsjö böcker som skall hjälpa till att skingra detta tänkande. Och en del av dem finns av olika anledningar hemma hos oss. Jag måste bara ta mig lite tid att läsa dem. För att förklara varför det inte är så lätt, behöver vi ett annat inlägg som jag inte orkar skriva idag...

Så, kramen till alla behövande rädda!

---